Ati hade ingen aning om vad männen pratade om – annat än att lite av det hade med drottningen att göra. Men så var det alltid med rebellerna. Drottning hit, drottning dit, eld och lågor och arga röster. Nej, hon hade inte mycket till övers för dem, och hon visste för den delen knappt vem drottningen var. I hennes erfarenhet så var vakter och kriminella gäng minst lika illa som sin motsatts – men hon höll så klart tyst om det nu. Varför dra uppmärksamhet till sig?

Rebellerna, å sin sida, fortsatte sitt samtal.

“Fast, hur ska de veta om vi…” Fortsatte den första, och nickade i nordlig riktning. Sakta så började den andre le, och slog sitt pekfinger på sidan av sin näsa.

“Hur ska de veta?” Och med de orden började de två männen gå igen.

Ati var lättad över att rebellerna gick. De var som sagt aldrig…

Sen greppade Neeana tag i henne och hon såg på henne med uppspärrade ögon.

“Ah…” Nej, det lät inte som en bra idé, riktigt. Vem visste vad de skulle göra? Vilken uppmärksamhet de skulle dra till sig? Vad de skulle göra om de upptäckte dem? Men… Neeanas blick var så desperat, och så var det det där om hennes far…

Tillslut så nickade Ati.

“Ah, men vi måste vara försiktiga.” Sade hon, och började tyst leda ut Neeana från bråtet, i syfte att följa efter grönkapporna.

Ati var van vid sådant här – om än inte helt van att göra det tillsammans med någon annan! Hon såg till att hålla sig aningen mer än en halv gata bakom rebellerna, och rörde sig inte framåt annat än när de var just på gränsen att hamna utan synhåll. Då de rörde sig på bakgator kunde hon inte göra mycket annat – hon kunde inte ta risken att de skulle vända sig om när som helst och få syn på dem.

Det ledde dock till att hon nästan tappade dem ett flertal gånger, eftersom hon var tvungen att stanna eller skynda på Neeana stundvis. Inte för att det var hennes fel, och hon gav henne uppmundrande leenden så ofta hon kunde – men att förfölja folk var inte det lättaste, speciellt då man inte hade folkmassor att gömma sig bakom.

Rebellerna, å sin sida, rörde sig i tysthet nu. På deras hållning kunde man förstå att de hade bestämt sig för att göra något. Vad, kunde man kanske fråga sig?

“Eh.” Viskade Ati. “De har något i görningen.” Och då rebeller hade något i görningen, i Atis erfarenhet, var det sällan något bra. En tjuv tog vad de behövde, sen försvann de. En mördare tog död på personen de behövde ta ihjäl, sen försvann de. Rebeller? Rebeller ville att folk skulle få reda på vad de gjorde. Det var vad som gjorde dem så annorlunda från alla andra element i den undre världen, och varför Ati hade lite svårt för dem.

Sen var hon tvungen att snabbt fatta tag om Neeana och dra in henne bakom några lådor, för grönkapporna hade stannat mitt i gränden, och höll på med några… facklor, såg det ut som, som de haft i sina väskor. Ati tvivlade på att de skulle göra något bra med dem.

“Aah…” Ljöd Ati medan hon betraktade de båda männen. Facklor betydde eld, och eld och grönkappor var i hennes erfarenhet inte något bra. “De ska nog, eh, inte springa än.” Noterade hon, för de hade börjat tända facklor. Deras ansiktsuttryck var det av grymma män som hade grymt arbete framför sig.

Ati stod stilla där hon var dold bakom lådorna, ögon uppspärrade då hon iaktog det som skedde. Det var svårt att sluta kolla, på något vis. Som när man såg en vagn komma rullandes med skenande hästar rakt mot ett marknadsstånd. Man visste att något hemskt skulle hända, men det var svårt att sluta titta.

Neeanas kvidande fick henne att blinka till och se ned på den andra kvinnan.

“Ah… vill du gå?” Viskade hon.

Just då så steg männen framåt och började kastade sina facklor på byggnaden i slutet av gränden. Genom fönstrerna, upp på taket. De gjorde det hela tyst och skymdsamt, men det krävdes inte särskilt hög intelligens för att förstå att ljudet skulle komma snart, med lågorna…

Huruvida det var en familj inne i huset var okänt, men nog hade det alltid varit någon eller några där, för snart nog så hördes skrik innifrån huset, då det började flamma upp i brand. Förvånansvärt fort gick det, dessutom. Det förvånade alltid Ati hur snabbt eld spreds.

“Ah…” Började hon, men innan hon hann avsluta meningen hade rebellerna redan börjat röra sig skyndsamt därifrån. Attans! Hon tog tag om Neeanas hand och sprang efter dem. Varför gjorde hon detta? Det var så dumt! Det fick henne inte alls att känna sig kapabel!

Männen var allt för upptagna med att springa för att bry sig om en sådan lite  detalj som en flickas skrik – det hade kunnat komma från varsomhelst, och de var upptagna med att skynda därifrån.

Ati, å sin sida, var upptagen med att skynda efter dem, något som inte var helt enkelt då männen hade långa ben och menade att använda dem, medan Ati aldrig varit den längsta och Neeana hade klänning på sig. Det fick henne att svära lite tyst mellan flåsade andetag då männen tycktes komma längre och längre bort mellan varje sväng. Det här var viktigt för hennes vän! Hon ville inte tappa dem nu!

“HALT!” kom en stark röst, som följdes av ett gäng liknande kommandon. Rent instinktivt tröck Ati upp sig mot en vägg, men det var inte henne och Neeana som vakterna fått syn på.

Nej, grönkapporna fann sig nu rygg mot rygg, med två vakter från vardera håll, fyra totalt, som kom mot dem.

“Släpp era vapen, så behöver det här inte bli blodigt.” Morrade kaptenen, utmärkt med symboler på sin axel.

Förmodligen hade ingen brytt sig i ett par tiggarflickor hur det än var – men Ati tänkte ta sig an det säkra före det osäkra, så hon höll sig dold, ihopkurad bakom lådorna så hon bara precis kunde se.

Det var ingen egentlig strid egentligen. Rebellerna tycktes bara ha dolkar, och ingen rustning, medan vakterna hade ordentliga påkar och var munderade i redigt läder. Konfrontationen gick snabbt. Vakterna kom fram, en av grönkapporna fick in ett tursamt hugg som kapade upp örat på en av dem, och blev sedan brutalt nedslagen, så illa att Ati hade tvivel om att han skulle resa sig igen. Den andre, i sin tur, hade inte ens sådan tur, utan var snabbt avväpnad och upptryckt mot väggen. Fast Ati hade hellre varit honom – han var i alla fall oskadd.