Resan tillbaka till Antrophelia hade varit lång, till och med längre än hon förväntat sig, men den hade gått relativt smärtfritt, särskilt som det knappast fanns mycket till motstånd att möta i Tharmad. Hon hade rest med Tipum och vid deras ankomst till Korodosflodens inlopp hade de mötts av ett kompani från Nennans kompanjoner och med dem vid sin sida hade det inte varit svårt att ta sig den sista biten hem.

Hon hade knappt varit tillbaka i staden i ett dygn men hon hade inte slösat någon tid på att kalla Vésvia till sig. De möttes i palatsets trädgård, med prunkande, väldoftande blommor som aldrig tycktes vissna. Drottningen var åter klädd i en av sina mjuka, luftiga klänningar, mer passande för klimatet här under ytan snarare än i den kalla luften ovan och även om dess passform var något avslappnad så gick det inte att ta miste på hennes tillstånd.

”Vésvia. Tack för att du kunde komma med så kort varsel. Jag har hört att gratulationer är i sin ordning. Er son, är han med er man?” Frågade hon med ett litet leende. Trots allt hade hon inte träffat Vésvia på säkert över ett år och hon hade hört ryktesvägen att hon fått en son med sin barbar till make. Det grämde henne att hon inte kunnat gratulera tidigare, men hon kunde knappast påstå att det funnits tid för den typen av hövligheter på sista tiden.

Med en inbjudande rörelse gestikulerade hon åt Vésvia att hon kunde sätta sig ned vid ett bord som stod under ett av de särskilt stora träden där i trädgården, ett där Isra själv och hennes bror suttit många gånger och betraktat de fina damerna i hovet. Nu fanns inte många av adligheterna kvar i Antrophelias palats, det var kanske en mer öde plats än i hennes barndom, men den kändes säkrare och mer som hemma än det någonsin gjort.

En pojke. Hon var glad för Vésvias skull och hon kunde se på henne, hur hon talade om honom och om sin man att barnet varit efterlängtat. Men att han var i Barastar istället för i Me’erisia var sorgligt, åtminstone anledningen till det, men det gav henne också en bra öppning för det hon skulle begära.

”Ah, jag mår bra. Jag antar att jag varit borta längre än jag inbillar mig”, svarade hon lite roat på Vésvias uppenbara förvåning, glädje och gratulationer. Hon hade sett samma förvåning hos flera i hovet och även om hon hade haft korrespondens med sitt råd under tiden hon varit på resande fot så hade de ju knappast spritt nyheten. Nu skulle det troligtvis bli annat, förstås.

Hon följde Vésvias exempel och slog sig ned vid bordet och inom kort dök en betjänt upp med vin och frukt. Hon hade tänkt börja med detsamma, men Vésvia förvånade henne när hon istället började rota i sin väska. Drottningen stelnade till en aning och hon kunde se hur en av de vakter som alltid höll sig i bakgrunden tog ett steg närmre, men hon viftade undan hon med en liten diskret handgest när ett litet paket inlindat i siden sköts fram mot henne på bordet.

”Vad är det här…? En gåva?” Frågade hon med ett litet roat skratt innan hon också ögnade brevet som Vésvia plockade fram. Hennes halvsyster… Hon drog båda sakerna till sig men lät brevet ligga kvar på bordet medan hon smekte med fingrarna över det sidenmjuka paketet för att finna skarven där det vikts samman. Hon vek försiktigt upp det mjuka tyget för att avslöja vad som fanns där innanför.