De var förstås barbarer. Hennes tankar gick osökt till den kaldrländska pojken som hon skurit halsen av, han som på något vis lyckats förföra hennes halvsyster. Dessa människor delade samma råa, burdusa själ som Kaldrländarna och även om hon kunde uppskatta deras rättframhet så var det något inom henne som ogillade allt det där andra, som såg ned på det. Hon visade förstås inget av det utåt, utan log bara artigt medan hövdingen, Gharf, pladdrade på om hennes uppenbarelse. Hon var inte den som motsatte sig smicker, även om det kom från en barbar.

”Tack, er omtanke värmer. Och som er kära maka precis sade så är jag likväl glad över att maktskiftet inte har påverkat våra länders goda relation”, sade hon, riktad till Gharf, innan hon reste sig upp från tronen och gick ned för de vita trappstegen för att möta sina gäster mer ordentligt.

”Jag litar på att Vésvia har framfört mitt meddelande och min anledning till att bjuda ned er hit, så jag ska inte dra ut på det hela allt för mycket… Men ni har rest långt och jag tror att det vi ska samtala om görs bäst i sällskap med mat och vin, inte sant?” Fortsatte hon med ett litet roat leende när hon slutligen satte fötterna på det vackra, vita golvet. Hon gjorde en liten gest med ena handen mot en dörr en bit bakom tronen och som på beställning så öppnades de in till ett mindre, mer privat och betydligt mer bekvämt rum. Hon väntade inte på svar från sina gäster utan ledde vägen in genom dörrarna på lätta, sandalklädda fötter.

Där innanför var ljuset något mer behagligt och stämningen var inte fullt så tryckt som i tronsalen. Ändå fanns där samma vackra pelare och samma hantverk som i resten av palatset. En underlig eld brann i en ränna på golvet längs med rummets ena långsida och i taket hängde en vacker takkrona snidad ur någon form av korall. I rummets mitt stod ett bord dukat med både mat och vin i överflöd.