- This topic has 28 replies, 3 voices, and was last updated 2 h, 13 min sedan by
.
-
Vesíva delade en kort blick med sin partner som instämde i att det kanske var ett misstag trots allt. Men ändå så kände hon sig förvånansvärt lugn när Gharf började pladdra på. Mycket skit, förstås men det var något genuint som hon ändå trodde att drottningen skulle uppskatta.
Bredvid Gharf böjde sig Renn på samma obekymrade sätt, även om hon hade ett allvarligt och sorgset anlete när de talade om den forna drottningen och nickade enkelt. Men till skillnad ifrån sig make var hon inte direkt den som började tala så fritt.
“Och vi är förstås samtidigt glada över att vårt samarbete har fortsatt med er, drottning Isra.” lade hon till och lät blicken vandra något i salen.
-
De var förstås barbarer. Hennes tankar gick osökt till den kaldrländska pojken som hon skurit halsen av, han som på något vis lyckats förföra hennes halvsyster. Dessa människor delade samma råa, burdusa själ som Kaldrländarna och även om hon kunde uppskatta deras rättframhet så var det något inom henne som ogillade allt det där andra, som såg ned på det. Hon visade förstås inget av det utåt, utan log bara artigt medan hövdingen, Gharf, pladdrade på om hennes uppenbarelse. Hon var inte den som motsatte sig smicker, även om det kom från en barbar.
”Tack, er omtanke värmer. Och som er kära maka precis sade så är jag likväl glad över att maktskiftet inte har påverkat våra länders goda relation”, sade hon, riktad till Gharf, innan hon reste sig upp från tronen och gick ned för de vita trappstegen för att möta sina gäster mer ordentligt.
”Jag litar på att Vésvia har framfört mitt meddelande och min anledning till att bjuda ned er hit, så jag ska inte dra ut på det hela allt för mycket… Men ni har rest långt och jag tror att det vi ska samtala om görs bäst i sällskap med mat och vin, inte sant?” Fortsatte hon med ett litet roat leende när hon slutligen satte fötterna på det vackra, vita golvet. Hon gjorde en liten gest med ena handen mot en dörr en bit bakom tronen och som på beställning så öppnades de in till ett mindre, mer privat och betydligt mer bekvämt rum. Hon väntade inte på svar från sina gäster utan ledde vägen in genom dörrarna på lätta, sandalklädda fötter.
Där innanför var ljuset något mer behagligt och stämningen var inte fullt så tryckt som i tronsalen. Ändå fanns där samma vackra pelare och samma hantverk som i resten av palatset. En underlig eld brann i en ränna på golvet längs med rummets ena långsida och i taket hängde en vacker takkrona snidad ur någon form av korall. I rummets mitt stod ett bord dukat med både mat och vin i överflöd.
-
Om Gharf kände av att han gått för långt eller brutit mot någon etikett visade han det inte. Men han tystnade lite då Renn tog till orda, det brukade ju vara ett tecken på att han skulle vara tyst en stund. Så han stoppade sitt prat och lyssnade på vad drottningen hade att säga. Hans skarpa blick vandrade över drottningen då hon kom vandrandes, elegant trots att hon uppenbarligen var havande.
“Mat och vin är alltid en god grund för samtal, vi tackar.” svarade Gharf rullande mörka ton, med en gest av tacksamhet över den väldiga bröstkorgen. Hans steg ekade då han dunsade efter drottningen med Renn vid sin sida, Neyir och Vesíva nästan tysta som möss i jämförelse då de följde.
“Detta är vad jag kallar fest!” sa Gharf muntert då han såg dukningen och allt som erbjöds, och då de väl satt till bords var han inte sen att utöva en skål med bägaren i högsta hugg.
“Skål för drottning Isra, och för vänskapen mellan Me’erisia och Barastar!” detta brukade vara ett tecken på att han snart säkert skulle börja berätta om krigshistorierna från då de kom till Me’erisias undsättning, om ingen skulle stoppa honom och hålla samtalet på det akut politiska. -
Vin, bara tanken på det fick Vésiva att slappna av lite mer medan hon följde efter de andra. Något motvilligt lämnade hon över sin son till en av Isras tjänare och lät blicken vandra några gånger över axeln för att se vart han försvann. Men till slut slog hon sig ner och kastade en kort blick mot Neyir som sa att han skulle hålla sin far under tyglarna bättre. Hur kunde han ens vara deras son? Jämfört med hövdingarna så var han nästan ingen barbar alls. Kanske det skulle vara till hennes fördel?
“Självklart ers höghet och både hövding Gharf och Renn har haft tid att tänka på det. Att låta Me’ersia obehindrat gå igenom Tharmad och tillgång till Snötopparna. Inte sant?” sa hon, nästan lite förtydligande för att kasta en menande blick mot Gharf.
-
Neyir hade gärnat velat sjunka ned under jorden med tanke på hur hans far var. Men i detta sammanhang var det bara att hålla god min och ge sin far en menande blick som för att förstärka sin hustrus ord.
Gharf hade fortfarnde bägaren höjd i en skål, som blev hängande lite i luften innan de andra skålat med honom.
“Tharmad och Snötopparna.” konstaterade han, saker gick raskt fram här och hans hand sänktes något.
“Barastar är redo att bistå Me’erisia så klart. Men våra pass och vägar är sköra och farliga. Hur många hade drottningen ämnat resa genom våra länder? Ni kommer behöva guider och hjälp, om de ovana ska klara sig fram levande.”Gharf gav Renne en hastig blick, innan han såg på drottning Isra.
“Och vad är det egentligen som drottning Isra ämnar ge sig in i, undrar vi då? För om vi öppnar våra vägar dras vi in i er expedition, vare sig vi är aktiva eller passiva i förfarandet.” -
Det var tur att drottningen var drillad i artighet sedan barnsben, annars hade hon nog låtit sitt ogillande över det burdusa synas utåt. Nu höjde hon bara sitt eget glas med ett mjukt leende när Gharf skålade för henne och för deras vänskap innan hon slog sig ned vid bordet själv. Det var uppenbart att Vésvia till viss del delade hennes förfäran över hövdingens framfusighet så som hon försökte släta över det hela och få tillbaka samtalet på det spår som de ändå var där för. Det hela fick Isras leende att bli lite bredare, något som hon dolde bakom sitt vinglas medan hon smuttade lite på drycken däri.
”Min armé, hövding Gharf. Jag har för avsikt att ta femton tusen svärd genom Tharmad via Korodosfloden. Er assistans vore uppskattad, ingen känner de länderna lika väl som ni, det var trots allt en gång era, men jag förstår om ni tvekar. Mitt krig är inte ert, likväl…” Hon snurrade lite på sitt vinglas innan hon lät den grå blicken möta hövdingens. Det lilla leendet över hennes läppar var kvar, men hennes blick var hård.
”Jag ämnar befria Iserion från sitt nuvarande styre. Samma styre som stängde sina portar mot ert folk och dömde så många av er till en säker död”, fortsatte hon i en med allvarsam ton innan hon lät blicken svepa över de andra, över Renn, Vésvia och Neyir.
-
De hade så klart fått en ungefärlig rapport om saken via Vesíva och Neyir, men Gharf var en simpel man som föredrog att höra saker direkt från källan. Så han nickade tankfullt då drottningen annonserade sina planer.
“Så många genom Tharmad kommer väcka de döda.” varnade han.
“Är ni redo för det? För det är inte en fiende ni kan trötta ut, de kommer aldrig ge upp i sina försök att nå er.” sa Gharf och lutade sig tillbaka, och krafsade sig lite tankfullt under hakan.
“Men i respekt för våra avtal kommer vi göra vårt bästa att vägleda er genom de farliga länderna, och försöka undvika en sådan konfrontation. Det vore tråkigt om er armé var utmattad av en kamp mot de odöda innan de ens nått sitt mål.” han tog en klunk av sin dryck.
“Men sedan då? Säg att ni når ert mål. Iserion blir ert och grannländerna accepterar detta. Betyder det att ni är villig att diskutera en rensning av Tharmad i utbyte mot vår hjälp?” -
“Korodors floden rinner långt in i Tharmad. Rätt långt kommer de där. Vatten borde vara tystare att röra sig igenom landet… Men å andra sidan vet vi inte om de odöda har utvecklats och kan vara en fara där trots allt. Kanske den hemska förbannelsen spridits dit med.” resonerade Renn, kanske lite mer för sig själv och Gharf medan hon slog sina fingrar något fundersamt på bordet.
Nickade sedan åt Gharfs ord, ett rättvist utbyte. Var det inte? Men inte för att de var så intresserad av den marken. Men en mer… ikke död granne hade väl inte varit så dumt?
-
Egentligen hade hon inget behov av Barastars hjälp. Ayperos hade redan lovat henne fri lejd genom de dödas rike genom de blodsdyrkare som ännu levde där, de som var honom trogna. Men hon behövde Barastar på sin sida, hon behövde veta att de inte skulle ingripa mot henne när hon landsteg. Om det innebar att hon behövde låtsas som om deras hjälp skulle vara ovärderlig… Nå, då var det ett litet pris att betala.
Hon stoppade en vindruva i munnen medan hon lyssnade på barbarens ord, men stannade upp mitt i en tugga när han plötsligt kom med ett motkrav. Hon hade inte förväntat sig det och för ett ögonblick blixtrade något mörkt och vasst till i hennes blick, men det försvann lika snabbt som det dykt upp. Hon tuggade färdigt och svalde innan hon knäppte händerna framför sig på bordet.
”Jag räds inte de döda, men med er hjälp är jag säker på att vi inte behöver oroa oss”, svarade hon mjukt, nästan lite spinnande, innan hon nickade åt Renn och hennes tankar kring vattenvägen.
”I utbyte mot den hjälpen är jag mer än villig att diskutera Tharmads framtid och vår roll i den”, fortsatte hon efter ett par sekunders tystnad. Hon var inte säker på hur det skulle funka, eller när tid för sådant skulle finnas, men när resten av världen redan var deras… Vad spelade det för roll om barbarerna ville ha tillbaka sitt fördömda land? Tanken fick henne att le, ett leende som kanske var vassare än väntat, men som hon snart nog dolde bakom sitt vinglas igen.
You must be logged in to reply to this topic.