- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Det hade gått ett tag nu sedan döden av hennes mor men inte hade det dövat smärtan inom henne för att inte tala om hatet som uppstått i den annars så lugna Selyana. Alla byten med Me’erisia hade tagits bort och lika så all kontakt men detta verkade inte hjälpa allt för mycket, lite kanske men det var långt ifrån tillräckligt. Det var som att gå på glödande kol i politiken och att använda hjärnan i hatets tankar var långt ifrån lätt. Just därför så befann hon sig i en av slottsträdgårdarna rätt ofta nu för tiden istället för att läsa på sin lediga tid. Hon fann att hon behövde så mycket lugn som hon bara kunde få just nu och trädgårdarna var vanligtvis rätt tomma med tanke på att de hörde till slottet. Visst fanns det en och annan vakt som ibland patrullerade området men i största fall så var hon ensam.
Just nu satt hon vid en av de mindre trädgårdssjöarna och betraktade det glittrande vattnet som glittrade igenom den vackra grönskan runt omkring henne. Hon var klädd i en ljusgrön alvklänning med ett enkelt smycke runt halsen och sin tiara på huvudet men mer än så var hon inte utsmyckad för dagen. Hennes fötter var bara i det svala vårgräset där hon satt på den vackert, snidade bänken framför vattnet. Det hade varit fullt upp efter hennes hemkomst och snart skulle hennes kröning ske vilket inte direkt skulle göra jobbet mindre från henne. Skulle hon bli en bra drottning? Det visste hon inte i nuläget. Hon hade inte kunnat hindra demonen från att ta sin moders liv trots att hon befunnit sig där. Precis där.. De hade ju inte varit en allt för stor grupp till bröllopet så vad hade hon egentligen kunnat göra? De hade varit underbemannade så hon hade tagit sin mor och lämnat platsen men trots att hon betett sig rätt så kändes det ändå så fel.. Hon ville få ut sin hämnd.. Men samtidigt så ville hon inte göra fel steg för riket. Som sagt; politik var jobbigt.
-
Tystnade bröts snabbt av en hund som hoppade i vattnet precis vid prinsessan. Så hårt så att vattnet kom på henne, snart därefter var en alvkvinna som hoppade in i vattnet. Det var en vacker alvkvinna som dök upp bara någon meter ifrån henne. Ett litet roat leende fanns på hennes läppar och hon drog en hand igenom det blonda håret som hade klistrat sig fast i den mörka hyn.
“Fantastisk dag för ett dopp, är det inte?” frågade han för att sedan ge ifrån sig ett hjärtligt skratt och försökte att få bort Lara ifrån henne. För att sedan humma lätt. Förstås hade hon träffat prinsessan. Men det var allt för länge sedan. Sedan som hon hade sett henne där, var hon nog inte mer än en liten knott. Hennes mors ögon hade hon nog.
-
Selyana var inte beredd alls så när hunden plaskade ner i vattnet och vattnet stänkte åt alla håll så slog hon sig för bröstet medans hjärtat slog betydligt snabbare från chocken. Hon hann inte ens lugna ner sig förens en alvkvinna ploppade i vattnet och dök upp framför henne som om detta var det normalaste som kunde ske på en dag. Selyana blinkade chockat till där kvinnan nämnde vilken bra dag det var för ett dopp och kände nästan en rysning över nacken med tanke på att det vara var vår. Borde inte vattnet vara kallt? Hon såg på hunden och alvkvinnan, undrandes vart de ens kommit ifrån och hur de undvikit vakterna in till parken. Var hon en fiende? Nej.. nej hon fick inte riktigt den känslan från kvinnan utan kände väl mer bara chocken i kroppen som långsamt tvinade bort.
Mörkare fläckar från plasket syntes på hennes fina klänning men som tur var så var hon inte direkt så fin i kanten. Hon stängde sin mun som varit vagt öppen under chocken och slätade ut klänningen lätt mest för att sammla sig om sanningen skulle fram. Ett svagt leende spred sig på hennes ansikte då det var svårt att hålla sig neutral över denna plötsliga händelse. “Är det inte kallt?” Undrade hon nu med normala hjärtslag inom sig och blicken frågandes mot den dränkta alven i vattnet. Hon hade sett alven förr men kunde inte för sitt liv komma ihåg vart eller när..
-
Aditi hummade lätt över frågan. Faktum var att hon inte direkt hade funderat på den frågan själv. Hon rörde sig snart upp mot kanten av sjön och drog på sig en mantel för att värma sig lite. För att sedan se på henne, som om hon sökte sitt minne. Ett tag verkade hon se på henne som om hon trodde att det var hennes mor som stod där för att sedan skratta lite lätt.
“Åh! Lilla prinsessan, inte lika liten längre, hm?”
-
Vid Aditis mening så hummade Selyana till lite fundersamt då hon inte först greppade vad hon menade för hon hade ju inte varit liten på över 1200 år. Snart började puzzelbitar falla på plats dock även om hon inte kunde lista ut vem alvkvinnan var, mer än bekant det vill säga. “Åh, jo det var ett tag sedan.” Erkände hon där hon synade Aditi. “Jag måste erkänna att mitt minne inte helt är på min sida, hur länge sedan sist var det egentligen sedan vi sågs senast? Du verkar väldigt bekant nämligen.”
-
Aditi skrattade lite lätt. År var väl inte direkt något som var hennes essä. Faktum var att hon hade slutat räkna efter hundra år. Allt för många siffror att komma ihåg. Och dessutom, vem brydde sig? Hon strök en hand igenom sitt långa hår för att göra en nästan lite nonchalant gest framför sig.
“Åh, vad vet jag… Du var inte mer än så hääääär hög” sa hon och gjorde en gest till hennes midja för att sedan spricka ut i ett varmt och roat leende.
-
Selyana lyssnade till alvkvinnan som talade om att de mötts tidigare men med tanke på att hon beskrev Selyanas dåvarande höjd så måste det varit när Selyana fortfarande varit ett barn. Det var då inte konstigt att Selyana haft det svårt att placera Aditi eller hur? “Jo då var det helt klart ett tag sedan.” Sa hon med ett fint litet leende på ansiktet där hon inte kände ett direkt hot från den andre alven. Det var dessutom skönt att prata med någon som inte direkt nämnde bortgången av hennes mor heller, mer ha ett normalare samtal. “Har ni varit på resande fot? Tänkte på tidsflödet mellan när vi mötts?” Undrade hon intresserat. Hade kvinnan rest mycket?
-
Åt det första som sades nickade alven lite lätt. Tiden hade en tendens att bara rusa förbi. Allt omkring henne, ständigt i förändring. Vilket förstås var lite förvånande, eftersom hon själv inte förändrades något. Hon skrattade lite lätt.
“Om jag varit på resande fot? Enda sedan jag var sextio år har jag följt vart mina fötter pekar. Och det var…” hummade hon och försökte klura ut hur längsedan det var, men hon ryckte på axlarna.
“Ett tag sedan!”
-
Tiden för en alv var relativt oviktig då de inte åldrades som andra gjorde, visst kunde de dö men då det inte direkt fanns en gräns med år så var tiden ingenting alver i regel stressade över. Selyana lyssnade tillalvens förklaring och förstod direkt vad hon menade med sina ord, åren var inte lätta att hålla reda på, inte ens för någon som Selyana som faktiskt höll koll på tiden så gott hon kunde. Vissa år kändes ju som en minut trots allt men något sa henne att detta skulle bli ett långt år med tanke på allt som skedde.
“Det måste vara skönt. Vad är det intressantaste du sett på dina resor då om du fick välja?” Det var skönt att få prata lite mer normalt faktiskt med tanke på hur stressigt allt var just nu. Att bara få en paus och lite andrum.
You must be logged in to reply to this topic.