Man kunde tydligt se hur det gnistrade till i ögonen på Sparven av något som inte kunde vara mycket annat än sann glädje. En mörk glädje förvisso men en glädje i vilket fall som helst. Så det verkade som om Deimos i sitt onyktra tillstånd verkade gilla samma typ av nöjen som han själv, kanske hade det lite med att göra med Sparven själv och hans mindre manipulativa sida men det hade varit så lätt vilket tydde på att Deimos själv redan hade det mörkret inom sig. Elden reflekterades i Sparvens redan gula ögon då det smidigt satte fyr på det torra trädet som huset bestod av och man kunde höra ett vrål av rädsla inifrån baren då bartendern helt klart lagt märke till att elden spred sig flitigt från dörren, över det alkohol dränkta golvet och det skulle inte ta många sekunder till förens de nått baren och all alkoholen som befann sig där. Sparven var nöjd och då Deimos skrek att elden behövde mer föda så flinade Sparven till på ett sätt som skymtade hans ena, sylvassa tand.

“Oroa dig inte..” Började han medan vrålet ökades hos mannen som det lät som om elden fångat upp i hans flykt vid det här laget. Han kunde tekniskt sätt bara hoppa iväg själv utan att förvarna Deimos om vad som var på väg att hända men det betydde ju att det roliga skulle ta slut redan. Och det ville han INTE. Så med flinet kvar på läpparna så greppade han tag i Deimos axel för att plötsligt men effektivt dra honom runt närmaste husknut, även då ankaret lade till extravikt på Deimos så verkade han lätt kunna flytta med sig honom. I samma sekund som de farit runt hörnet så exploderade spriten i baren från elden; kastade sylvassa glasskärvor kraftfullt ut år alla håll samtidigt och fick fönsterluckor att flyga rakt mot platsen de nyss stått på. Vrålet inne från baren tystnade tvärt vilket var ett gott tecken på att bartendern nu lämnat livet. De brinnande fönsterluckorna träffade två hus i sin närhet vilket logiskt sätt fick elden att börja sprida sig på de två husen med.

Man kunde höra hur det sovande folket skrek till från sina hyddor efter explosionen och ett mörkt skrockande lämnade Sparven. Den snälla karaktären han spelat för natten var borta utan ett spår nästan som det verkade som om elden och röken tvättade bort den falska fasaden han roat sig med tills denna punkt av natten. “Efter dig.” Sa han roat och sträckte ut en hand för att visa att han skulle följa hans vilja i detta med elden som greppade efter himlen och ljudet av gråtande barn började ljuda genom byn. Hur långt skulle han gå nu? Det återstod att se!

Kärlek och glädje? Sparven förstod inte dessa ord, allt han förstod sig på var skriken av panikfyllda folk och gråtande barn vilket var en av få saker som gav honom sann glädje. Eld var bara eld i hans ögon men var ett men till vad han ville ha ut dock. Men han kunde väl spela med eller hur? Trots allt var han lite av en expert av att låtsas finna intresse i det mesta. För andra skulle det garanterat vara en sorglig sak men han visste inget annat trots allt. Med den snabba tanken i huvudet så spred sig ett flin över hans ansikte som lös upp de ondskefulla ögonen som han ägde. Han kunde ju fokusera på de gråtande kvinnorna och hostande barnen eller hur?

Röken fyllde gatorna i förstaden till Celeras där han nickade nöjt över att han skulle följa med Deimos och sprida denna vackra låga, vem visste? Kanske kunde den tillslut nå huvudstaden? Då kom en släktings röst i huvudet på honom som påpekade att det var viktigt att det fanns blod för hans egna överlevnad. Man kunde ju dock inte säga att det skulle döda varenda människa i hela Talanrien dock. Så i hans logik så föll alla bitar på plats.

Sedan kom vakten springandes vilket fick Sparven att rätt nyfiket tippa huvudet på sned, säker på att Deimos skulle ta hand om vaktens framfart, och visst hade han haft rätt i det. En mikrosekund senare dök strategin upp i Deimos huvud, snabbt men tydligt där han till sist tagit livet av den lille vakten. Blodet som började sippra ur den döde mannen fick Sparven att åter känna hungern stiga inom sig men det skulle tas hand om. Om en vakt dök upp så var det sällsynt att andra inte följde efter. Återigen vart han inte förvånad då hans tanke besannades, ett par kvarter bort så kunde hans hörsel uppfatta att det kom en mindre hord åt deras riktning. Klinkadet av metall kunde höras tydligt för sparven även genom dånande av lågorna som spred sig över det torra stadsbygget.

Han vände sina gula ögon mot Deimos som verkade i full iver försöka komma på smeknamn åt dem båda.. Sparv och Späck eller Späck och Sparv? Sparven var ju inte direkt känd över att samarbeta med andra trots allt då hans kamrater tenderade att dö när han tröttnat på dem, men hittills så roade denne Deimos honom så just nu var han säker. Han lät Späck fundera över det mest passande smeknamnet medan han lugnt tog upp en avbruten, glödande planka från marken under dem, föredetta tillhörande puben som kastat ut dem. Han höjde plankan med ett flinande. “Kanske Sparv och Späck? Tror mig vara aningen äldre än dig trots allt.” Flinade han brett så tänderna gnistrade i ljuset från flammorna följt av att han likt en blixt kastade iväg plankan mot hörnet av byggnaderna framför dem. Det verkade som om han gjorde det bara för att men i samma sekund som den skulle flyga förbi gränden där borta så dök den första vakten i gruppen upp och blev spetsad av den trasiga plankan följt av att han föll bakåt ner mot marken.

Där låg han döendes medan skriken av vakterna runt om hörnet hördes tydligt. “Vi har besök, Späck.” Flinade Sparven följt av att ett dussin vakter nu sköt runt hörnet med svärd till hands. “Lust att leka lite?” Frågade Sparven roat medan vakterna rusade fram mot dem. Han tog medan han pratade ett grepp om en smutsig och nu sotig mopp som stod mot husväggen för att smidigt snurra runt dem till passande attackpose. Det fanns MÅNGA fördelar med att vara vampyr helt klart.

Medvetslösa eller döda? De orden fick något ovanligt att ske vilket var att ett flin spred sig på Sparvens ansikte men inte ett charmigt sådant, mer ett kallt och mordiskt sådant i stället. Han höll sitt ädla kvastskaft och gav Späck en blick. “Det finns tid och utrustning tillgängligt, det löser sig.” Sa han roat medan han knäade skaftet så det bröts av på mitten till två vassa spett.

“Ni förstår herrar, för att dö så hjälper det att man är vid liv föst” Sa Sparven i en isande road röst innan han visade sina tänder vilket fick ett par av vakterna att fumla bakåt ett par steg medan resterande skrek och ställde sig i försvarspositioner, redo för strid. Sedan gick allt mycket fort. Vakternas blickar var så fästa på deras ansikten att de märkte för sent att Sparven sparkat upp ett tegelblock med foten, snurrat hastigt runt och sparkat stenen i luften. Stenen for genom luften och träffade den närmaste vakten rakt i ansiktet så han medvetslöst föll bakåt med ett dundrande av sin rustning.

“Kom igen Späck, låt oss ha lite kul!” Sa Sparven roat innan han for vampyrsnabbt till attack, befann sig framför en redo vakt ena sekunden och vid hans sida den andre där han spetsade vaktens hals med sitt ena påhittade spjut innan han lika snabbt drog ut det igen. Blod sprutade ut från ingångshålen och dränkte sparven i den röda vätskan men han brydde sig inte, for bara till en till attack.

Sparvens pupiller hade utvidgats så pass att det gula nästan inte syntes vilket gav illusionen av att Sparven nu hade kolsvarta ögon. Det var otroligt svårt att undvika detta med tanke på att han var täckt av utsökt blod och att hans mördar instinkter kickat in på riktigt nu. En av vakterna hade ryggat tillbaka vid Sparvens kvicka mord och han kunde känna rädslan utstrålas från vakten vilket bara förgyllde hans mordiska natur. Han vände sig långsamt mot mannen som nästan verkade pissa på sig då han märkte att Sparven nu hade honom i sikte. Han närmade sig mannen som fumlade med sitt svärd vilket fick klingan att falla till marken, antagligen var det så att mannen var ny inom vakten och inte förväntat sig mer än att spana och stoppa fylleslagsmål. Nu verkade han istället helt förskräckt då han stod öga mot öga med en galen vampyr. En vampyr som hade helt klart mer erfarenhet under bältet än vad han själv hade.

Nästan framme vid den livrädda vakten så hörde Sparven hur rasslet av rustning snabbt närmade sig bakifrån, susandet av en klinga genom luften som han snabbt försvann från med sin vampyriska snabbhet vilket resulterade i att klingan missade honom och tippen av klingan istället gav ett djupt sår i den skrämda vakten han tidigare gått fram till. Ett tjut av smärta ringde genom luften och vakten som råkat skära in i sin kollega bleknade över vad han nyss hade råkat göra. Han behövde inte oroa sig över det allt för länge dock då Sparven dykt upp bakom honom och bokstavligen vred huvudet av vakten, fick hans näsa att hamna mellan hans skulderblad innan han släppte den döda kroppen.

Den huggna vakten kunde inte hjälpa det utan brast ut i panik-gråt medan han vände om för att panikspringa ifrån Sparven och sina uppgifter i ren och skär panik. Skulle Sparven tillåta detta dock? Ja han kunde låta den rymmande, antagligen före detta vakten, leva med sina mardrömmar från denna kvällen.

Ett till skrammel hördes kommande mot honom vilket fick ett galet leende att fylla hans ansikte innan han försvann från sin plats? Han stod där ena sekunden och andra sekunden var han borta? Vakten som farit till anfall såg sig omkring med chock i desperation över att se vart Sparven försvunnit. Sparven skrockade där han bara med vampyr snabbheten gömt sig runt hörnet av den brinnande byggnaden innan han snabbt försvann runt huset, greppade en brinnande planka utan att bry sig om att det brände hans fingrar innan han slungade iväg den mot den panikfyllda vakten. Han vände sig om i samma tillfälle den kom flygandes och släppte ut ett förvånat skrik innan han blev träffad rakt i ansiktet med den brinnande plankan, knockade honom totalt så han föll orörlig till marken. Han var inte död men helt klart tappat medvetandet.

Vid detta tillfället så kom Späck ut från det brinnande huset vilket faktiskt roade Sparven då det såg så simpelt ut. En vattenvarelse som utan större oro lämnade en brinnande byggnad liksom. Det fanns ett fåtal vakter kvar, tre för att vara precis varav två verkade flyga fram mot Späck och en mot honom? Jaså? Han sköt fram med knuten näven medan mannen kom med svärdet höjt till attack och i sista halvsekunden sjönk han ner på knä, undvek klingan för att med kraften av en vampyr slå vakten rakt på kronjuvelerna. Vampyrhörseln kunde höra hur paketet krossades, och då menade han verkligen KROSSADES och antagligen tack vare smärtan så tappade även denna vakten medvetandet.

Det tog inte någon tid alls innan han var framme till en av vakterna som var på väg mot Späck för att greppa tag i nacken på honom och sedan låta tänderna sjunka ner i halsen på honom, tömde hans liv och fyllde sin egna oändliga hunger.

Elden röt där den kraftigt slickade himlen runt om dem och ovanför dem, kastade en tjock rök i omgivningen. Sparven nästan rös av välbehag då han släppte den livlösa vakten från sitt grepp, täckt i ett tjockt lager av blod som han var så kunde han höra hur musiken av skrikande människor omgav dem båda. Han höjde sina blodstänkta händer uppåt till brösthöjd innan han sträckte ut dem åt var sida av sig själv med ett roat skratt som tog sig över lätet från flammor och skrik. Det var nästan så att hans gula ögon verkade brinna dem själva då lågorna reflekterades i dess ytor, fick det gula att blekna bort en aningen och ersättas av alla eldens röda nyanser.

Folk runt omkring dem skrek, grät, rosslade och plågades vilket var den ända sanna musiken som betydde något för Sparven som helt fått miste på sitt hövliga skådespeleri. Vad skulle han spela trevlig för nu egentligen? Det hade ju så gott som dött vid första blodsdroppen som alltid, nu kunde han bara vara sig själv ~ Att hans nya vän blivit slagen i huvudet var något som tenderade att hända och Späck hade inte varit en vän värd att äga ifall något sådant störde honom, så det kändes bra att Späck inte verkade lägga för mycket energi på det hela. Han hörde tydligt Späcks ord med sin vampyrhörsel och vred sig mot honom, armarna fortfarande utsträckta och ett mörkt flin på läpparna. Rasslandet av rustningar från NÄSTAN alla hörn av byn kunde han höra med och även om det tog emot så kunde det faktiskt innebära problem för Sparven. Han ville inget annat än att ta livskraften ur varenda person i byn men då det var så nära huvudstaden så fanns det lite för många utbildade svärd för att inte bli ett problem. Han må ha sina förhöjda sinnen och ålder och erfarenhet på sin sida MEN det räckte med en skicklig soldat för att ändå skapa problem. Han må vara vampyr men inte odödlig trots allt.

“Då är det bäst vi rör på oss då Späck.” Flinade han brett mot sin fisk medan han långsamt sänkte armarna medan han gick fram till Späck, knyckte med huvudet mot en gränd lite längre ner på gatan. “Tredje gränden, alla andra kommer snart vara okuperade, låt oss skynda oss.” Flinade han innan han började småspringa mot gränd nummer tre, lyssnade noga på klinkandet av rustningar på väg mot deras håll för att hålla koll på vart de skulle smita ut likt små råttor. Såg till att Späck hängde på med sitt antagligen bultande huvud innan de far iväg. Han var nöjd att bevittna hur långt lågorna redan sträckt sig vilket skulle medföra problem för befolkningen. Detta var inget som rörde honom det minsta, han mådde genuint bra av att veta plågorna som väntade personerna i byn till och med.