- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 7 månader sedan by
.
-
Lång väg hade hon färdats och egentligen utan att ens veta vart hon skulle börja leta. Hon hade frågat sig fram och slutligen fått upp något slags spår som hon följt. Både arg och ledsen men kanske framförallt orolig. Hennes bror, den som var hennes stora trygghet och den som hon kunde gå igenom eld och vatten för hade en dag plötsligt inte gått att hitta. Ingen visste var han tagit vägen men några hade sett honom försvinna bort från skogen. En vecka senare var även hon påväg, till häst.
Hon har tappar räkningen på hur länge hon varit bort nu, ensam för hon hade bett Leifi att stanna kvar i skogen. Det hade väl knappast blivit ett ömt farväl, Leifi hade inte varit glad men Feonn hade varit envis och rest ändå.
Nu red hon längs med floden i Harvardars regnskogs utkant och skulle om hon mindes rätt snart vara framme vid Aldarsjöns norra spets. Hon hade studerat kartor noga tidigare och hade dem friskt i minnet. Hästen trött, hon likaså. Beväpnad med svärd och dolk och över sadelknoppen hängde båge och koger. Det började bli dags att slå läger men egentligen ville hon nå fram till sjön innan det blev mörkt. Det sista hon fått höra var att det var där man sett en alv utan öronspets senast och hon ville undersöka om han fanns kvar, hon hoppades att han skulle vara kvar.
Stryker hästen över halsen, mjukt medan hon spanar framåt längs med floden. Terrängen inte alls den bästa och bitvis så stenigt att hon fått ta omvägar eller sitta av och gå en bra bit. Vad i hela friden gjorde hennes bror i de här eländiga trakterna. Förbannad vare han som bara gett sig av!
-
Alver är skogsfolk. Så varför inte ta sig till en skog? En briljant plan om man frågade vem som helst. Åtminstone om denne vem som helst var Camthalion. Alldeles för envis för att kunna erkänna att det kanske inte Harvadars djupaste djungel var den bästa platsen för honom, eller någon för den delen. Det var fuktigt och alla små kryp tycktes särskilt fascinerad av att surra in i hans mun, ögon och, om han hade haft det, öron. Uppvuxen bland träd som den skogsalv han var, var han van med djurens närhet men djuren i djungeln tärde på honom.
En genväg genom Harvardars regnskog. Vem hade slagit in den dumma idén i Camthalions huvud? Fast för att vara ärlig längtade han inte allt för mycket tillbaka till de lata rövarna och kärleksdraman. Feonn… Bara tanken på hans godhjärtade syster fick honom att le. Vad kunde hon göra nu tro? Säkert sa hon till Leif på skarpen att hon fått i sig lite för mycket av det goda. Lite skrockande skakade han på huvudet. Det var dock som om han kunde se henne framför sig. Det långa blonda håret, gröna ögon som var som gräset en sommar dag.
Att han började vara trött var inte svårt att se, varför skulle han annars börja inbilla sig sådant här? Han skrockade lätt för sig själv samtidigt som han skakade på huvudet. Han skymtade sin spegelbild i en vattenpöl vid vägen. Hans vita hår var nådde ner till axlarna på ena sidan och den andra sidan hade det förit varit korttrimmat, men hade blivit lite längre på hans äventyr men det visade hans avskurna öra. Det ena ögat var grått utan pupill och det andra violblåa ögat betraktade hur hans korp Sunniva cirkulerade och landade på hallucinationens axel. Vänta… Va?
“Feonn…?” utbrast han, inte mer än en viskning och drog en hand lite förbryllat genom sitt hår.
-
Hästen under henne kastar lätt nervöst med huvudet och hon kan inte förstå varför förrän en väldigt bekant korp landar på hennes axel. ”Sunniva! ”Utbrister hon glatt förvånat och smeker den vackra kloka korpen över fjäderdräkten innan det går upp för henne att om Sunniva var här måste hennes bror också vara det. Blicken vänds framåt och där… där… Hon vet inte om hon ska vara arg eller glad, lättad och ett tag ser hon bara på honom som om det var hon som såg en hägring och inte han.
”Camth… bror… ” Viskar hon tillbaka innan hon med lätthet svingar sig ur sadeln och springer den sista biten som skiljer dem åt och slår sedan armarna om hans hals. Hon vill gråta, krama och skälla på honom samtidigt!
”Du försvann utan att säga något!!! Jag trodde du var död! Inte ett ord från dig på så länge!!! ” Skäller hon med tårarna rinnande nedför kinderna. ” ”Åh jag är så arg på dig! ”Fortsätter hon utan att vilja släppa honom för en sekund. Dumma dumma älskade Camthalion!” Och här av alla ställen!!! Varför här i en förbaskad regnskog med flugor och spindlar och… och ! ”Där tystnar hon som om all luft tagit slut och greppet om broderns hals hårdnar” Du lever… ”Snyftar hon” Älskade… dumma… du lever…”
-
Feonns ord försvinner lite för honom, det var alldelles för många ord för att kunna fokusera och lyssna på. Han log lite för sig själv medan han borrade in sitt huvud i hennes blonda hår och drog in doften av henne. Det lugnade honom och han strök en mild hand över håret för att sedan hyscha henne lite grann. Han vågade inte riktigt säga ett ord innan hon blev tyst och han tryckte henne lite mer intill sig.
“Skulle jag gå och dö? Du vet att jag är mer envis än så.” påpekade han med ett litet skratt. Inte ville han be om ursäkt för sitt försvinnande. Det var trots allt ett val han hade gjort.
“Se så, upp med hakan nu…” hummade han med ett litet snett leende.
-
”Gör inte om det! ”Bannar hon honom milt snyftande innan hon liksom honom drar in hans doft som nu kändes mer fuktig och färgad av naturen omkring dem. Men den fanns där, den där doften som alltid gjorde henne trygg och lugn”
”Du skulle bara våga… ”mumlar hon, lite lugnare nu” Men du kunde ha sagt något.. inte bara försvinna sådär utan ett ord. Jag trodde du var arg på mig… var du arg på mig? ” Släpper greppet lite om honom så att hon kan se in i hans kvarvarande öga. Den och öronen som en ständig påminnelse om vad de varit med om i Iserion, varit med om och klarat sig igenom” Och varför i hela friden regnskogen? Vet du hur svårt det var att hitta dig?! ” Som alltid när hon inte har kontroll över sina känslor pratar hon för mycket, så många frågor på en gång som alla ville ha svar. Så kramar hon om honom igen” Hur mår du? ” Frågar hon sedan mildare, hennes älskade bror… åh så skönt det var att se honom igen!
-
Igen så var det allt för många frågor, det var nästan för många för att kunna räkna de på fingrarna men Camthalion log bara åt sin syster och strök en lugnande hand genom hennes hår milt.
“Jag blev väl bara trött på ditt kärlekstjafs med Leifi” påpekade Camthalion lite retsamt, samtidigt som det fanns något däri. Ärligt talat så hade han svårt för kärlek. Lite bitter hade han blivit efter att Neaduin lämnade honom. Han log bara milt, som om han försökte att förtränga sina tankar som hemsökte honom och rufsade till Feonns hår.
“Jag tänkte att regnskogen skulle vara lik en skog. Som skogsalver trodde jag att det skulle vara mer likt hemma. Men oj så fel jag hade syster!” utbrast han med ett skratt och slog undan en fluga som irriterande surrade förbi hans ögon gång på gång. Han räknade sedan på fingrarna, hur många frågor hade han glömt att svara på nu?
“Jag mår bra, systra mi. Hur mår du?”
-
Den där handen genom håret, som hon saknat den. Visst fanns det andra som kunde stryka hennes hår men det var inte detsamma, aldrig detsamma som när Camthalion gjorde det. Svaret får henne häpen men samtidigt inser hon att hon och leifi kanske gått upp i varandra lite väl mycket” Förlåt… ” Säger hon efter en stunds tystnad” Men du kunde ha sagt något… inte bara försvunnit sådär utan ett enda litet ord till förklaring. Förstod du inte att jag skulle bli orolig?”
Kan ändå inte låta bli att le lite åt hans ord om regnskog. Om han läst mer så hade han nog kunnat inse att regnskog och skogen de var vana vid hemma var långt ifrån lika varandra. Söker hans blick och ser på honom en lång stund” Jag mår bra… nu mår jag bra. Men jag är trött och hungrig och jag tror du känner samma sak. Ska vi slå läger för natten?” Ger honom en frågande blick. Hon hade inte tänkt rida längre i dag och hon var innerligt trött på den här delen av världen.
”Kan vi försöka ta oss bort härifrån sedan… tillsammans. För nu tänker jag inte lämna dig. Den här skogen är inget för oss.
-
Hon lyssnade inte riktigt till hennes ursäkter, för att vara ärlig så brydde hon sig inte så mycket om dem. Hon hade dessutom inte något att be om ursäkt för. Så varför skulle han höra på det? Camthalion log bara milt åt det hela. Resa? De två?
“Men vad med din kärlek, jag vill itne röva bort dig från henne” påpekade Camthalion allvarligt och lade båda händerna på sin systers kinder och mötte hennes ögon med hans.
“Jag hoppas att du har något att äta – för jag har inget. Till och med min sprit är slut!” utbrast han, nästan lite förtvivlat.
-
Händer över hennes kinder och ett par allvarliga ögon som möter hennes, ser in i henne” kärleken finns kvar Camth, oroa dig inte för det. Men du ska inte bli kvar här i skogen och då reser vi härifrån tillsammans. Ensamhet och sprit har aldrig inverkat gott på dig förut och gör fortfarande inte ser jag. ” ler snett och kysser honom innan hon nickar mot sin packning. ” här finns mat men ingen sprit så den får du klara dig utan, det kanske till och med är nyttigt för dig ” Retsam glimt i blicken.
”Kom så slår vi läger. Du ser ut som tusen svåra år och du luktar därefter ” Rynkar lite på näsan åt honom” rida eller gå? ”Frågar hon med en erbjudande gest mot sadeln bakom sig på hästryggen. Så underbart, fantastiskt att få se honom igen!
-
Orden gjorde att Camthalion rynkade på näsan. Sprit och ensamhet, det var två saker som behövdes. Utan att vara ensam, skulle han inte behöva den beska drycken lika mycket men han tyckte inte riktigt att hon var ärlig. Han fnös och skakade på huvudet åt sin syster. Ibland lät hon sina egna komma ivägen för verkligheten.
“Mat är alltid gott” påpekade han, det var härligt med lite sällskap och att hon inte var en hallucination. Luktade? Kanske han hade varit ensam och i djungeln allt för länge. Han skrattade milt åt henne och skakade på huvudet åt det hela.
“Vi får väl göra någonting åt det, kära syster” sa han och ryckte lätt på axlarna. Åt den sista fråga, gjorde han en gest mot sina fötter. Han hade aldrig riktigt varit en som föredrog hästar framför sina egna fötter. Trots allt litade han mer på sig själv
You must be logged in to reply to this topic.