- This topic has 24 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Han såg sig fundersamt omkring på gården till herrgården där han hade vuxit upp. Den välskötta trädgården som oftast endast var något Amatha skötte som ett tidsfördriv var omgiven av en låg robust mur. Trädgården hade inte mycket att erbjuda när det gällde kreativ inspiration, men själva muren pryddes med spjutliknande ornament som kan orsaka allvarliga skador om någon som försökte klättra upp på väggen. Det fanns också en välskött törnbuske som växte bredvid en kort del av väggen.
“…Jag kunde välta någon i busken, kanske?…” svarade han fundersamt, varpå han upptäckte några trädgårdsredskap som låg i närheten av husets vägg: en sekatör, en böjd grävspade, en beskärsåg, för att nämna ett par. “Ja, eller så kunde jag använda någon av trädgårdsredskapen om jag tappade svärdet, som innan?“
-
“Sant… Förstås kan du göra det.” hummade Ziyaté, för det var förstås alla möjligheter som inte var allt för dumma. Inte för en sådan ung liten pojke som han. Hon gjorde en gest mot muren och dess vassa ornament som stack fram. Det hade väl varit det mest uppenbara och hon funderade på om hon borde sagt något mer.
Lite som för att demonstrera gjorde hon ett enkelt anfall mot honom för att få honom i ett grepp, där hon höll honom över sitt huvud för att skrocka lite lätt.
“Och hur tar du dig ur?”
-
Han blev förvånad då Ziyaté plockade honom från marken och höll honom ovanför sitt huvud. Men sen skrattade han, ropade “Såhär!” och petade henne i ögonen med fingrarna.
Han tumlade ner från hennes grepp, och landade på sin rygg på marken, vilket fick honom att släppa ut ett stön och tappa träsvärdet ur hans grepp. Hans landning var verkligen inte den smidigaste – något han borde ha kunnat förbereda sig för innan han bestämde sig för att ta sig ur Ziyatés grepp. Sen blev han på marken en stund, då luften var ur honom, men han tog snabbt i sitt träsvärd och reste sig mot Ziyaté så att han inte gav henne en orsak att anmärka om samma sak hon gjort en gång tidigare.
-
Förstås gjorde det ont med hans små fingrar i hennes ögon. Tack och lov var det inte för långa naglar, eller något som skadade hennes syn allt för mycket. Hon svor lite för sig själv, förstås inte så att Wreax hörde. Inte för att hon var orolig för svordomen i sig utan det var snarare för att inte visa sin svaghet åt någon. Inte ens för ett litet barn.
Lite förvånad var hon över hur snabbt han lärde sig och hon nickade lite lätt åt det hela. Förstås hade hon inte hållt honom allt för hårt – inte ännu. Men nästa gång skulle hon inte vara lika enkel att ta sig ifrån.
“Och vad lärde du dig av det?”
-
Wreax stönade lite av smärta – det hade varit ett högt fall med en landning som han tog illa. Hans blick var ansträngd, och han tittade upp mot Ziyaté. Han var en aning tagen tillbaka, då han inte varit beredd på att bli lyft, och höjden hade varit obehaglig för honom. “För det första, att inte låta mig bli tagen… Det vore bra…” Hans röst var andfådd.
Sen tittade han näst på muren, som hade varit en betydligt värre plats att landa. “Ja… och det hade varit illa att falla på murens ornament…” sade han. Hans blick tittade väntande på Ziyaté, undrandes om vad som kunde ske näst.
You must be logged in to reply to this topic.