- This topic has 18 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 8 månader sedan by
.
-
Vreden som brunnit i hennes blåa ögon , de förbannande orden i hennes ilskna skrik. Han kunde inte förstå dem, varför det riktas mot honom och varför hon såg på honom med sådan avsmak. Som om han vore en främling, någon annan än den som tagit hand om henne, skyddat henne från mardrömmar som hemsökt henne om nätterna i Caras Idhrenin’s mörka korridorer. Det han gjort var ju nödvändigt, men hon var för dum och ung för att förstå. Hon försvann samma morgon och lämnade honom med bloddränkta händer. Det var värt det, intalade han sig själv, för den kraft som nu kunde sippra genom hans ådror skulle ge honom den frihet han så trånade efter. En dag skulle han kanske kunna ge henne samma frihet också.
Det var månader sen som Djan och Sera gått skilda vägar, och i öknen hade Djan länge vandrat sedan dess i hopp om att söka andarnas nyckfulla krafter. Veckor av ensamhet i den brännande hettan hade lämnat hans läppar spruckna och och kläder dammiga. Men sen hade han ju inte riktigt varit ensam, inte helt och hållet i alla fall. Hon fanns alltid där, som en stilla väktare. Hans skyddsängel. Det ljuva mörker som alltid lurade i utkanten av hans sinne, som skänkte kraft när han var trött och tröst när han var nedstämd. Men också smärta. Svaghet var ingenting hon accepterade utan tillrättavisade snabbt och hårt. Han välkomnade det dock, för hon var den enda som förstod honom, hans sanna jag, och hennes gåvor var minst sagt välsignade.
Det var en sen kväll, solen hade precis gått ned långt bort över öknen och öster om handelsleden reflekterade Viskande bergen det sista lila ljuset. Det var en liten handelskaravan som Djan tagit följe på för ett par dagar sedan och de hade rest några tält och tänt ett par eldar mot den kyliga vinden som ersatte dagens obönhörliga hetta. Från ett av tälten hördes glada röster och lite musik, man firade att man snart skulle anlända till Thel Shaen och kunna vandra genom stadens vackra gator. Kanske till och med få en glimt av deras drottning, Sharahs utvalde. Ormdrottningen. Djan log åt orden han överhörde från sin plats vid en av eldarna. Blicken såg drömmande in bland lågorna och de lila ögonen var dunkla, men mörkret fanns där djupt inne. Veckor av resande hade lämnat ansiktet smutsigt, och under ögonen hade han smetat svart kol mot den bländade ökensanden. Kläderna var enkla, smutsiga och slitna. Han hade kunnat tas för vilken resande som helst. Det var egentligen bara de lila ögonen som utmärkte honom, förutom möjligtvis det lilla ärret som bröt hans vänstra ögonbryn itu. I övrigt var han verkligen en vanlig Iselem i 30 års åldern med några gråa hår som stack fram genom en annars mörkbrun kalufs.
Elden sprakade tillgivet och spottade ut små glödande kol som steg mot den mörka himlen. Snart skulle stjärnorna komma fram och Viskande bergen förgås helt i nattens mörker. Vid lägerelden satt han ensam i sina tankar, bara det låga sorlet från tälten och några grymtande från kamelerna störde hans stilla konversation. I sina händer hade han en svalnande kopp te som fyllde den friska luften med dofter av mynta och jasmin. En suck lämnade honom plötsligt, som om han vaknat ur sin dagdröm och blicken lyftes från elden och ut i mörkret. Han var inte säker på om han varken hört eller sett någonting, snarare känt något nytt som rörde sig därute.
-
Den aggressiva ormens kropp imploderade framför Omari. Med en belåten blick knöt han näven innan han ställde sig upp från sin hukade position och började återigen sin färd ned för berget. Han märkte hur bergsbrisen hade börjat kyla ned honom och virade därför sin tunna linnesjal ytterligare ett varv runt sina axlar. Det var egentligen typiskt Omari att han inte förberett sig för denna flykt, utan han tog bara med sig någon bok, en limpa bröd, vatten och sitt halsband och drog. Han bara försvann. Med en lätt vridning på huvudet såg han upp mot bergstopparna som skymdes av molnen där templet befinner sig.
Omari knöt loss vattenskinnet från sitt bälte som prydde hans tunna naturfärgade byxor och bara överkropp för att ta ett par klunkar innan han fortsatte. Det var en bra bit ned han hade kommit, vilket var tur, för att det började snart bli mörkt. Mörkret. Munkarna vid templet varnade alltid för mörkret vid de viskande bergen. De hävdade att det hade ett eget liv, att det omslöt sig kring vilsna äventyrare och resande som aldrig mer skulle återvända. Huruvida detta var sanning eller inte var oklart, och det var något som Omari nyligen lärt sig: att vissa saker kan vara sant, eller inte sant. Tankarna kring ryktet kom tillbaka och han lät sina ögon vila på hans hand medan han promenerade längst den bortblåsta stigen som leder ner till en större led nedanför berget. Vart kommer han ifrån? Vem är hans föräldrar, och lever dem? Saknar de honom? Hans tankar avbröts abrupt över att han tappade fotfästet och föll från en ojämnhet i stigen, en ojämnhet på cirka en meter. Omari gav ifrån sig ett besvärat stön och tittade på sina händer som hade täckts av små skrapsår från stenarna han landat mot. Han fick dra sig för att inte vråla av frustration, av alla olyckor han drabbats av under denna färd så var detta nästan droppen. Efter en stund hade han samlat sig från sitt smärre raseriutbrott och hade nästan nått bergets fot.
Han såg ett ljus en bit framför sig och identifierade det snabbt som en eld. Elden kastade ljus mot skuggorna som han kunde urskilja var något form av läger, och ju närmre han kom, insåg han mer och mer att det var folk där. Det var dags att föra sig tystare, även om det inte direkt var något av hans givna talanger här i världen. Han halkade nästan med sina tunna sandaler när han tyst gick längs den steniga marken som fanns kring bergsfoten.
Nu var Omari riktigt nära lägret och han såg att det satt någon vid elden. Märkligt nog gjorde den unge mannen inte någon möda att gömma sig längre, utan nyfikenheten hade tagit över. När det kom till att försvara sig, så hade han nog inte något att oroa sig för. Om det var övermod, eller självsäkerhet, är en tämligen hårfin gräns.
-
Blicken sökte fundersamt mörkret bortom lägereldens sken. Det var ju knappast som att han skulle se någonting utan det var mer instinktivt. Djan hummade lågt och trummade fingrarna mot koppen han hade i sina händer. Utan att vända bort blicken från skuggorna så drack han av teet. Den lite bittra eftersmaken fick honom att smacka med tungan och han ställde ifrån sig koppen i sanden.
Närvaron kröp sig närmare och det låg något bekant över den. Något ungt, impulsivt och vilset. Han kände igen den där närvaron… Sera? Djan sträckte lite på sig och vilade händerna mot knäna där han satt i skräddarställning. Nej, det var något främmande över den som rörde sig i mörkret, precis i utkanten av lågornas sken.
“Du är välkommen att värma dig vid elden” Sa han tillslut ut i mörkret och vände sedan blicken tillbaka till lågorna. Ett leende spred sig långsamt på hans läppar.
“Natten blir fort kall här ute i öknen” Fortsatte han, rösten silkeslen men ändå med ett underliggande skratt som bara väntade på att få bryta sig ut. Långsamt tog han upp koppen i sina händer igen och blickade ned i den grumliga vätskan.
“Seså, va inte blyg” Ett lågt skratt lämnade honom, en blandning av genuin vänlighet och isande kyla. -
Utan att tveka så trädde Omari fram mot elden och mannen som satt där. Eldens lågor kastade ljus mot honom som dramatiskt avslöjade hans närvaro medan han med långdragna steg tills slut var framme vid elden. Hans långa hår som var hastigt uppsatt i en knut hade börjat frigöra sig själv efter den långa resan och han såg ut onekligen utmattad ut efter flera dagars ansträngning.
Med en av sina såriga händer strök han sig över sitt nakna magparti för att gestikulera att han inte ätit något på ett tag. Samtidigt lät han sin blick vandra kring lägret tills den tillslut stannade vid mannen vid elden. Det var länge sedan Omari hade sett en främmande människa, och aldrig hade han rört sig såhär långt från sitt hem, sitt forna hem. Han visste inte riktigt hur han kognitivt skulle bemöta sin nya situation, men han hade lärt sig att det är farligt att visa sig svag som ett byte till ett rovdjur.
“Vem är du?”, frågade Omari ledigt och satte sig ned i närheten av mannen för att signalera att han är vänligt inställd.
-
Djan log belåtet när han i ögonvrån kunde se hur någon trädde in i lågornas sken. Långsamt höjde han blicken från koppen, leendet kvar på hans läppar. Han synade den unge mannen från topp till tå då han återigen ställde ifrån sig koppen. Ögonen glimmade till i skenet från elden. Visst fann han något bekant över denna man, även om han inte kunde sätta fingret på vad.
“Du är inte van vid att resa genom öknen antar jag.” Det var ett konstaterande och inte en fråga. Kläderna mannen hade gjorde Djan nyfiken, det måste finnas en rejäl rövarhistoria bakom det dåliga klädvalet att ta sig genom öknen med.
“Mitt namn är Djan. En enkel resande som tagit följe på dessa handelsmän” Djan sträckte sig först efter sin väska, som om han tänk säga någonting mer men hejdade sig snabbt. Vanan av att alltid presentera sin forna följeslagare var djupt rotad. Istället sträckte han sig efter en skål som var halvfylld med dadlar och räckte den till mannen.“Vem är du själv som lurar i skuggan av bergen?” Leendet på hans läppar var kvar och det flackande ljuset från elden slängde dansande skuggor över hans ansikte.
-
Omari kunde räkna i handen hur många gånger han presenterat sig själv inför någon, och de flesta var pågrund av hans etikett-träning han fått i templet. Han fingrade på sitt halsband föreställande Iselems symbol innan han tittade på baksidan där O M A R I var inristat. Självklart visste han ju vad han hette, men det låg något fint i att hans namn alltid varit mystiskt, då han inte vet vem som gav honom det.
Den unge mannen fäste blicken i Djan som introducerat sig själv. “Omari, jag heter Omari”, svarade han och lät tystnaden och den sprakande elden däremellan prägla deras samvaro. Han vred lite på sin överkropp och pekade högst upp på berget. “Jag kommer därifrån”, hävdade han och vände sig tillbaka innan han fortsatte: “Du har inte något att äta, Djan?”
-
Djan studerade med ett svalt intresse halsbandet som mannen fingrade på. Familjen Tenir’s orm runt ett spjut. Något inom honom rörde sig rastlöst vid åsynen av den heraldiska symbolen. Blicken vandrade instinktivt mot bergen som knappt kunde skymtas i mörkret när mannen förklarade och pekade. Hans intresse blev genast mycket starka och han vände åter blicken till mannen, leendet bredare på hans läppar, men ögonen outgrundliga.
“Jasså du Omari, från bergen alltså…” Han betonade Omaris namn extra, drog ut på varje stavelse lite extra liksom han kände efter hur namnet låg på tungan. Vid frågan om mat nickade Djan lite kort och sköt skålen med dadlar närmare Omari.
“Självklart, ta några av dessa. Jag tror att handelsmännen snart bjuder på saffransstuvad kanin också.” Djan nickade bort mot tälten och det lågmälda sorlet, men släppte aldrig Omari med blicken.“Du får ursäkta min rakhet, men säg mig Omari, hur kom du över det där halsbandet?” Djan pekade lite lätt åt halsbandet som hängde kring pojkens hals. “Jag skulle säga att det inte är någonting man bör skylta med såhär i obygden. Det finns många laglösa rövare längst lederna som gärna sätter klorna i ett sådant hantverk.”
-
Så fort maten kommit inom räckhåll så började han glupskt äta av dadlarna, helt frångående den blygsamma tacksamheten som man formellt sett borde påvisa. När mannen påpekade hans halsband så stannade han upp i sitt frosseri och kände in stämningen innan han svarade mannen: “Halsbandet har varit i min ägo så länge jag vetat. De sa att de hittade mig som bortlämning med den runt min hals”.
Rövare? Omari sökte i sitt minne efter vad han lärt sig av dem i templet och ryckte obrytt på axlarna så fort det kommit tillbaka till honom. “Vad skulle de göra?” frågade Omari nonchalant som om han genuint inte förstod problemet med att han skulle bli påhoppad av rövare. Den unge mannen hade tydligen en god syn om sig själv och sin förmåga.
“Ska du till Thel Shaen?” undrade han och sköt ifrån sig skålen innan han slukat upp allting, i ljuset från kunde hans händer skymtas. De var såriga och skitiga, såren var smutsiga av sand och grus, men han verkade ändå äta på som om de inte funnits.
-
Djan skruvade lite på sig där han satt när han drog sig till minnes de viskningar som hade hörts i snart två decennier i Iselem. Oäktingen. Bortlämnad eller undangömd. Ormdrottningens stora skam. Djan lyfte långsamt tekoppen till sina läppar men drack inte. Han log åt Omaris rakhet och hur pojken tycktes obrydd vid tanken om rövare. En ny nyfikenhet hade tänts i hans ögon. Det fanns nog mer till pojken än vad ögat kunde se.
“Kustens juvel,” Djan smuttade lite på teet och leendet växte sig bredare på hans läppar “Ja, det ska jag. Du själv då Omari, har du ärenden där?” Djan tvivlade starkt på att pojken hade något egentligt mål med tanke på hur dåligt förberedd han verkat inför en resa genom öknen. Hans blick sjönk till de smutsiga och såriga händerna. Helande var inte hans nisch direkt men såren verkade inte allt för svåra.
“Här, låt mig ordna det där” Han nickade lätt mot pojkens händer och sträckte fram sina egna i en uppmaning att Omari skulle lägga händerna i hans.
-
Utan vidare skepsis eller misstanke lade Omari sina händer i Djans och spände blicken i honom. “Jag kan ju inte leva här ute, jag måste ta mig in till staden”, sade han menande och ett litet flin dök upp på hans läppar. Att påstå att Omari hade ett ärende eller ett mål med sin resa var verkligen en överdrift. Den här planen han har är inte genomtänkt överhuvudtaget vilket ändå faller i linje med hans impulsivitet. Han har aldrig ens behövt ta ett såhär beslut förut, och det väcker en stolthet och nyfikenhet hos honom att han faktiskt satte sin plan i verket att rymma. Vad som händer sedan är en annan fråga, men han tänker att han löser det på något vis.
“Men vad bra att du ska in till staden, då kan jag slå följe med dig!” utbrast han med viss arrogans utan att ens ha frågat om det är okej. “Vad ska du göra där förresten, eller är det ditt hem?”
-
Djan skrattade åt pojkens ord och skakade lite på huvudet åt hans ord.
“Nej, det har du rätt i” Djan sänkte blicken till deras händer och kallade upp kraft djupt inom sig. Han kunde känna hur det där mörka, förfärliga och kraftfulla vaknade till liv och spirade genom hans ådror och kittlade ända ut i fingerspetsarna. Det hettade till som glöd mot deras handflator och för att undvika att Omari skulle rycka bort sina händer höll Djan ett stadigt tag.
“Det kan sticka lite” Sa han lågt men värmen började långsamt avta.Djan hade ju en annan agenda än bara läka pojkens händer och medan han höll kvar dem i sina och höll uppe sensationen av värme så höjde han blicken till Omaris. De lila ögonen var dimmiga och i eldens dansande sken så tycktes någonting röra sig därinne. Att söka i andras sinnen och minnen var något han alltid varit begåvad inom och det kom så naturligt. Snabba minnesbilder for förbi, men det var något särskilt han letade efter, långt bak och djupt begravt. Där. Sandstormen drog förbi framför hans ögon, tjänare hukande mot den piskande vinden med ett litet knyte i sina armar, Viskande bergen höjda över dem som en stor best. Barnskrik, blod och de hårda orden, ett bekant ansikte. Akila.
Djan släppte långsamt Omaris händer och ett belåtet leende spred sig på hans läppar.
“Sådär, så gott som nya” Han nickade vänligt och lutade sig sedan tillbaka en aning med händerna placerade i sanden bakom sig.
“Förlåt, ja, jag bor i Thel Shaen.” Leendet växte sig bredare och blicken studerade pojken fundersamt, som om där växte en idé.
“Vet du vad Omari, du skulle kunna bo hos mig faktiskt. Jag kan ordna ett bra arbete åt dig.” -
Under tiden som Djan läkte hans händer så observerade han honom. Det väcktes inga misstankar kring om huruvida han hade andra motiv eller inte, utan han var mest fascinerad över situationen. Han väste till lågt när han kände hur det kändes som eld smekte hans handflator men han gjorde sitt bästa för att verka så opåverkad som möjligt. Plötsligt så märkte han hur Djan och lägret var borta och att han satt i en sandstorm. Han såg framför sig hur ett barn blir lämnat i sandstormen, och det hjärtskärande gråtet. Han kunde även, av någon anledning, urskilja män som var invirade i tyger observera situationen framför den. Omari kände att scenariot var bekant, men kan han förstod inte hur eller varför. Ett annan ögonblick var han tillbaka vid Djan, lite förbryllad över vad han precis upplevt.
När Djan var färdig smekte Omari sina händer försiktigt och log sedan brett mot Djan med en lätt nickning: “Tack så mycket”.
Att mannen sedan gav honom ett erbjudande kunde han inte tro sina öron. Han tänkte nästan att det var för bra för att vara sant, men han såg ingen anledning att misstro en man som precis hjälp honom. “Verkligen? Det skulle vara fantastiskt!” sjöng han ut och skrattade. “Tack!”
-
Omari’s skratt smittade av sig på Djan som även han skrattade, om än inte av samma anledning. Vad fruktansvärt naivt att lita på en man man nyss träffat ute i öknen. Det passade Djan perfekt och han kände hu en plan började ta form långt bak i hans tankar.
“Du kommer trivas bra i Thel Shaen. Utsikten är minst sagt… förtrollande” Djan log det där belåtna leendet som inte riktigt nådde upp till ögonen.“Så säg mig Omari, varför lämnade du ditt hem i bergen? Vad säger dina föräldrar om att du gett dig av?” Hans blick studerade Omari för ett ögonblick innan han såg bort mot tälten. Handelsmännen hade börjat samlas, troligtvis var det dags för middag. Den svala nattvinden förde med sig doften av saffran och timjan vilket bekräftade att maten var redo att serveras.
“Kom, berätta medan vi går. De tär dags för middag” Djan tog sig upp på fötter med en lite knakande knän och grymtningar. Han hade helt klart suttit ned för länge. Med en belåtet suck sträckte han på sig så det knakade till ytterligare en gång.
-
Omari ställde sig upp som Djan och vred på överkroppen ordentligt. “Föräldrar? Jag känner inte till dem. Jag har bott med en grupp lärda i ett tempel hela mitt liv”, förklarade han och drog en hand genom sitt hår, vilket eventuellt ledde till att han var tvungen att lösa upp knuten helt och låta håret falla över axlarna.
“Men kan du berätta mer om Thel Shaen? Jag har bara hört andra beskriva staden. Det låter verkligen fantastiskt, eller ja, bättre än att bo på ett berg tänker jag”. Det lyste liksom till något nyfiket i hans ögon när han pratade, och han är verkligen en sådan person just nu där man kan sälja smör och kalla det för guld till honom.
-
Djan nickade långsamt som för att visa att han uppfattat pojkens ord. Genom sina år på resande fot hade han hört viskningar om ett tempel i bergen, men aldrig trott att det var sant.
“Ah, jag förstår… mina föräldrar övergav mig också som barn” Han log något uppmuntrande, hoppades att den lilla halvsanningen skulle kunna stärka Omari’s förtroende till honom.Den lite mer allvarsamma minen gick över i ett leende och han såg drömmande framåt igen när de gick mot handelsmännen och den gryta som puttrade över elden.
“Ah, Thel Shaen… Definitivt bättre än ett berg. Genom alla mina resor har jag aldrig sett en så vacker stad.” Djan sträckte ut ena handen och lät fingrarna lätt dra längst en av tältdukarna som de passerade. En skimrande glöd spred sig över tyget och ner över sanden under deras fötter som tycktes ändra form till stenplattor och tälten omkring dem resa sig till höga stenhus med vackra utsmyckningar. Bortanför handelsmännen sträckte sig den vindlande gatan med färggranna tyger upp mot ett mäktigt palats vars torn och kupoler tycktes glittra i stjärnornas sken.
“Där finns de allra finaste tyger och kryddor. Underhållare som spelar den ljuvaste musik och gömda trädgårdar.” Djan log för sig själv då han med lätthet spann fram illusionen av staden framför dem. “Allting samlat i en oas vid kusten och hennes hamn en samlingsplats från hela världen” De var nästan framme vid handelsmännen och Djan lät illusionen långsamt tyna bort i samma glöd som den uppkommit.“Palatset kommer du gilla extra mycket” Sa han med ett slugt leende åt Omari då han räckte över en skål med saffransdoftande kaninstuvning. “Det är verkligen möjligheternas stad.”
-
Trots att Omari förstod att det vara bara var en illusion blev han ändå lika trollbunden. Han försökte vidröra vid tygerna, vid byggnaderna, till synes opåverkad av att det bara var tälten han kände på sina fingertoppar.
När de kom fram till elden så högg han i maten han fick likt en hemlös hund även om han redan fått i sig något att äta något ögonblick tidigare. Efter ett litet tag var skålen tom och renslickad. Alla spår av att det skulle funnits något där i till att börja med var helt eliminerade. Sedan kom alla frågor han samlat på sig. “Hur bor du, är det fint? Vad kommer jag jobba med? Vad kommer hända när vi kommer dit?”. Det råder inga tvivel om hur ivrig och understimulerad den unge mannen är. Att växa upp med munkar är sannerligen inte lätt för en ungdom med mycket energi och äventyrslystenhet.
Efter att de suttit vid elden ett tag så började han klä av sig den breda vinröda sjalen som var virad runt hans axlar och bröstparti för att sedan lägga den bredvid sig på marken, vilket gjorde att hans halsband syntes ytterligare. Den delikata silverkedjan som knappt visade några ålderstecken och symbolen som var inristad i någon ljus skimrande sten blänkte stundvis när elden kastade ljus mot dem.
-
Djan betraktade roat Omari som bokstavligen hällde i sig maten och kunde inte hålla igen ett lågt skratt mellan sina egna, mer stillsamma, tuggor. Det gick mer och mer upp för honom att denna pojke inte var så världsvan, vilket passade honom perfekt. Vid Omaris frågor så sänkte Djan sin skål och placerade den mellan benen där han satt i skräddarställning intill elden.
“Nå, jag är nog inte riktigt säker på exakt vad du kommer jobba med…” Hans blick var fäst vid Omari och det fanns ett lite lurigt leende på hans läppar som blottade hans tänder. “.. men till en början kan du gå som min assistent. Föra anteckningar vid möten.. ta emot sändebud…” Djan nickade lite fundersamt för sig själv och log sedan uppmuntrande “Men man kan snabbt göra karriär.”
“Vi bör vara framme i Thel Shaen inom ett par dagar, då får du se mitt… boende” Han sög lite på sista ordet och skrattade sedan, mest åt sig själv. “Du kommer inte bli besviken. Jag skulle säga att det är bland de bästa boendena i staden” Det där sluga leendet blottade sig igen och han tog upp skålen för att fortsätta äta, blicken vandrande från Omari till smycket om hans hals. Om viskningarna var sanna så var pojken som satt vid honom sannerligen ett unikt fynd.
“Det finns mer mat om du vill ha” Djan gjorde en liten gest mot grytan som fortfarande stod ovanför elden. Alla verkade ha tagit sin del och när måltiden började ta slut så kom det där livliga och muntra sorlet tillbaka.
“Jag ska ordna några filtar till dig också, natten blir kall här ute i öknen” Leendet på hans läppar var vänligt, som hos en omtänksam storebror. -
“Jag kan inte vänta tills vi kommer dit!”, svarade Omari förnöjt och fyllde återigen sin skål ogenerat till bredden.
Sandstormen klöste deras hud när de vandrade längs handelsleden som mer och mer blev tydligare vilket påvisade att de kommit närmre till Thel Shaen, deras mål. Omari förlitade sig helt på att hans följe visste vart de skulle, eftersom man inte kunde se en skymt av varken huvudstaden eller ens de ringa bergen i fjärran som de precis lämnat i dimman av sand och grus. Han virade sin sjal ett par extra varv för att täcka mer av sin överkropp, skydda den från den rivande blåsten samtidigt som han med sin ena hand försökte undvika att hans ögon skulle rycka med i stormen.
De gick och de gick, han beundrade nästan deras ihärdighet, som om de var vana vid den här typen av oväder när de vandrar längs handelsstationerna i öknen för att äntligen nå annan mark, där det inte fanns skymten av sand och torka, något som Omari någonsin ens fått se med blotta ögat. Det kändes som om de gått i timmar, dagar. Han kunde inte för sitt liv förstå varför de inte slagit läger för att skydda sig från stormen. När han frågade en av handelsfolket började berätta hon om berätta om någon gammal skröna om att man själv blir till sand om man stannar, att sanden omsluter en, och man blir ett med den. Samma skröna hörde Omari från munkarna, som skrattade skrockande åt denna iselemska myt som man lurade i barn för att inte springa ut i öknen och tappa bort sig, eller ännu värre, bli bortrövad.
Till slut tröttnade Omari på legenderna som munkarna redan demaskerat och gick fram till Djan. “När är vi framme egentligen? Jag ser ingenting här”.
-
Djan gick i tystnad genom stormen, de ljusa ögonen fästa på ingenting alls framför honom, sjalen virad om både huvudet och halva ansiktet. Han var tillsynes helt oberörd av den hårda vinden och skärande sandkornen. Eller, det var inte ens tillsynes, för den som kom tillräckligt nära kunde se hur sanden verkade vika av ett par decimeter från honom och blåsa runt istället. Då den unga Omari kom upp bredvid honom vände han långsamt blicken till honom och skrattade lågt.
“Lugn unge vän” sa han med road röst och la handen på pojkens axlar. Genast verkade den besvärjelse han hade över sig själv även sprida sig till Omari så pojken slapp få sandkorn och vind på sig, även om man fortfarande hörde vinandet av det runt sig.
“Vi bör vara framme snart nog.” fortsatte han, rösten hög nog att bära sig över vindens vinande. Så vände han blicken framåt igen, handen fortfarande lätt på Omaris axel. Så kunde man plötsligt skymta de höga tornen och muren som tillhörde Thel Shaens norra port. Djan skrattade till.
“Ah, med snart nog, menade jag nu. Välkommen till Thel Shaen.”
You must be logged in to reply to this topic.