Det hade gått några veckor sedan Sandor och det som kvarstod av Karms här hade återvänt hem från Loradon och förödelsen de genomlidit. Det var ett stort slag för Karm och allt man talade om på gatorna var alla liv som hade förlorats under kung Sandors ledning. Visst, de hade vunnit slaget och demonen var borta. Men Loradon var bara ruiner, och hälften av armén hade gått under i ett inferno av eld och rök då demonens fälla hade lyckats.

Nu då hus Thaldwin hade genomlidit detta strategiska nederlag hade flera av furstarna runt om i landet börjat försöka roffa åt sig lite mer makt. Trots allt var kungahuset försvagat och det var ett perfekt läge att använda den politiska instabiliteten för att gynna sina mål och möjligheter till makt.

Främsta av dessa hus som ville utnyttja situationen var hus Valmont, som efter konung Belgaras död hade varit ämnad att ta över tronen. Men som alla visste hade hus Valmont förlorat inbördeskriget som hade uppstått då motståndarna hade valt att placera Sandor Thaldwin på tronen istället. Men nu efter Thaldwins nederlag och den stora förlusten av liv var det flera som undrade om kanske det ändå hade varit bättre med hus Valmont på tronen.

Men medan hus Valmont med Sandors rival Letham i spetsen arbetade i hovet dag och natt för att förstärka sin position var deras unga son Leoric II Valmont inte allt för intresserad av det hela. Han hade studerat i Caras Idhrenin sedan han var i sexårsåldern, och hade inte någon speciell relation med sina föräldrar, men deras närvaro krävde likväl att han var där. Trots allt var det han som skulle ärva efter sin far.

Efter flera timmar av argumentation i hovet hade Leoric till sist tröttnat, och vandrade nu något mållöst i palatsets korridorer medan hans blå ögon gick hit och dit på någon tavla och staty utan större intresse. Han hade axellångt mörkt hår, blå ögon och skarpa stiliga drag, tydligt från Karm eller de närliggande provinserna. Det var en underlig tanke att tänka att om hans hus vunnit inbördeskriget hade detta varit hans hem. Och om hans far fick som han ville skulle det kanske bli det nu.

Han strövade omkring en god stund till, innan han fick syn på en annan ung man en bit längre fram. En stund senare insåg han att det var Rheon, son till Sandor Thaldwin och Karms tronarvinge. Åtminstone för tillfället. Trots att de var så gott som jämnåriga hade han aldrig haft någon kontakt med den unge mannen förr. Deras familjer hade av uppenbara orsaker inte haft en god relation. Men samtidigt var han lite nyfiken på att veta vad Rheon var för någon.
‘Rheon Thaldwin!’ hälsade han, så där slappt, arrogant och nästan aggressivt familjärt som bara en adelsman kunde, utan titlar trots att Rheon var prins.
‘Jag ser att du heller inte är närvarande medan våra äldre och bättre argumenterar i hovet.’ sa han och gav ett litet flin. Så klart antog han att Rheon visste vem han var.