- This topic has 69 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Efter att dryaden Ithilwyn och katthumanoiden Axel träffats i de djupa Árdskogarna i östra Kaldrland hade de tagit hans skepp för att segla i hopp om att hitta någon som kunde hjälpa dryaderna med deras krig mot den mörke magikern som hade fått ett hårt grepp om de uråldriga skogarna. Medan den naiva och nyfikne dryaden först tagit skeppsresan med ro hade hon inte förväntat sig stormen och åskan som överraskade dem. Skeppet gungade dramatiskt och hårt, åskan dundrade i skyn som om Tor själv slog med sin hammare – kanske var det något dramatiskt på gång i Kaldrland? För det mesta gömde hon sig under däck, i skydd från vågorna och åskan, och inte ens Axels vindmagi tycktes kunna hjälpa dem att orientera korrekt. Till sist hade stormen drivit dem västerut, och inte till alvernas hamnstad Elíden som de talat om, utan med plötslig kraft hade stormen knuffat dem i land på en fjärran strand på Nela’thaënas nordöstra kust, inte långt från skogsbrynet. Skeppet hade drivit hårt på land, och kastat de båda resenärerna på stranden. Dryaden hade ett svagt minne av att hon kastades ur skeppet, och fick smaken av sand i munnen, innan allt hade blivit svart.
Det var solsken då hon vaknade, stormen hade verkat passera, och en lång stund förstod hon knappt var hon var. Borde hon inte varit hemma i Árd? Men här var allt så annorlunda, nya dofter, havets susande som var så fjärran i Árd. Hon bar fortfarande tunikan som Axel envisats att hon skulle ha på sig, men den hade fått en hel del stryk efter att hon landat på marken. Hennes rödbruna långa hår var en enda röra omkring henne, där hon låg på mage på sanden.
‘Var… Axel…?’ frågade hon, hennes röst hes av vätskebrist. De djupa gröna ögonen öppnade sig trött, och det var svårt att se skarpt.
-
Anduin kände aldrig under sin uppväxt att han hörde hemma nånstans. När han var 3 år hade handelsmän påväg till Eliden funnit honom ensam på en väg i skogen. Ingen visste vart den lilla pojken tillhörde, och ingen ville heller claima honom. Han växte därför upp på gatorna i Eliden och fick ta hand om sig själv. När han blev äldre så började han lämna staden tills han tillsist hittade en fridfull plats nära nära skogen och havet där han nu bodde i en stuga. Han hade allt han behövde för att överleva, och behövde han något så begav han sig till Eliden. Ekonomiska var inte lätt, men det fungerade då han gjorde små jobb åt andra ibland.
Stormen kom som en överraskning. Han hade fått skynda ut och sett till så inget skulle ta för stor skada av stormen som var värre än nån storm varit på länge. Vinden rev och slet i allt och det ösregnade. Mot morgonen lugnade det sig äntligen och han begav sig ut för att kolla vad för skador det blivit. Han hade kommit lindrigt undan vilket var skönt. Han funderade smått, innan han begav sig för att kolla omgivningarna, och speciellt havet och stranden.
Det tog inte lång tid innan han var där nere, och såg ett skepp som strandat. Han skyndade på stegen och såg rätt snabbt en kvinna ligga där på mage med håret överallt. Han skyndade dit och såg även en man en bit ifrån men gick till kvinnan först då hon var närmast. Han satte sig med ett knä i sanden och såg på kvinnan och la en hand mot hennes axel innan han hjälpte henne sätta sig upp
– Är du okej? Är du skadad nånstans? frågade han henne -
Det var otroligt vad svår storm de hade hamnat i och hans vindmagi lyckades till en början att hålla dem stadigt men som med all magi så tog det på krafterna vilket senare hade fått honom helt utmattad och allt han kunde göra var att försöka hålla skeppet från att sjunka. Vågorna hade kastat dem från sida till sida vilket i sin tur fått magen att vända sig ut och in. Det sista han kommit ihåg var hur stranden möttes och likt ett papper i stormen så hade de båda kastats ner i den blöta sanden där efter all utmattning medvetandet hade lämnat honom.
Låååångsamt kom han tillbaka till verkligheten. Han kunde höra skriket av en mås som om han befann sig i ett vakuum vilket snart ledde till att han kände värmen av den varma sanden han låg platt på mage över. Han kände svedan över hans bara axlar från solen, då han skänkt sin tunika till Wyn, och gav ifrån sig ett plötsligt fräsande ljud av missnöje över sitt misslyckande som kapten. Inte helt olikt vad man skulle höra från en proper katt. Han satta handflatorna under sig och tryckte sig upp på alla fyra medan kattsvansen, späcklad med sant, svepte irriterat bakom honom tillsamans med öronen som ställde sig rakt upp på huvudet på honom. Vad i… vänta… Wyn!
Han flög upp på fötterna med det röda håret ståendes åt alla håll och de lika röda ögonen som snabbt sökte över omgivningen efter Wyn. Han kunde inte tro det!! Han hade svurit på att skydda henne och vart var hon nu!? Snart fastnade blicken på hennes skepnad med en man som satt hukad bredvid henne vilket fick hjärtat att bulta till stressat i bröstet på honom. Demonens ord ekade inom hans huvud ‘Ja lille katt, spring till din fru nu ~ ‘ vilket han total ignorerade där han kämpade sig igenom sanden mot Wyn’s riktning. Först klumpigt men sedan med vindens magi otroligt smidigt då han började få fattning på sig själv. “Wyn!” Nästan skrek han då han mycket väl var medveten efter alla hans år att man inte direkt kunde lita på annat folk i världen.
Väl på sin vakt kom han fram till dem båda med kattpupillerna riktade mot alven då svansen snärtade genom luften bakom honom då han bara sådär inte kunde göra annat än att putta bort den stackars alven från Wyn då han inte hade en aning om vem alven var för någon typ. “Vem är du?!” Fräste han fram där han stod framför Wyn med hjärtat som dunkade på av rädsla i bröstet på honom. Var Wyn okej?!
-
Varken graciöst eller damlikt hade den unga dryaden svarat på den första frågan, knappt medveten om vem som tilltalade henne eller var hon var. Det kunde varit Axel, men det kunde också varit någon annan. Vad hade hänt egentligen? Hon mindes havets stormande, men sedan var allting svart.
‘Jag… jag vet inte…’ sa hon på sitt egna språk, en märklig och gammal ton här i Nela’thaënas som nog gick att förstå, men som lät som något som var flera hundra år gammalt eller mer. Hon kände ett skarpt pulserande i huvudet av huvudvärk, kanske var det vätskebrist? Hennes läppar kändes väldigt torra mot sanden och väldigt ofint spottade hon sanden ur munnen medan hon kröp upp på alla fyra. Hennes kropp kändes förvånansvärt tung, alla rörelser en stor ansträngning efter stormen och vad som hänt därefter. Knappt hade hon lyckats sätta sig upp innan steg kom stormande och ett himla väsen av två kroppar som stötte i varandra hördes. Fortfarande omtumlad skakade hon på huvudet och gnuggade sand ur ögonen. Till sist verkade hon lyckas fokusera, och trots att ögonen var röda och irriterade var den gröna nyansen i hennes ögon klar och tydlig, fäst på de två männen.
‘Vad gör ni?’ frågade hon, synen så komisk att hon skrattade till trots situationen, vilket ledde till att hon hostade upp mer sand. -
Anduin såg på kvinnan med oro i blicken. Han visste inte hur länge hon legat där, eller dom snarare. Och heller inte hur mkt vatten eller så hon kan fått i sig men han märkte att det var nånting som inte var som det skulle riktigt
– Okej ta det försiktigt, du har nog svalt både sand och saltvatten sa han. Han kände inte igen språket hon talade, men han kunde förstå det såpass att han hörde vad hon sa trots allt.Han var fullt fokuserad på henne, när han plötsligt kände nån knuffa bort honom och fräsa som ett ilsket djur. Vad i hela friden var det som lät!? Han kände hur han hamnade halvt sittandes i sanden av smällen som träffade honom och kollade förvånat upp. Han la då märke till, att det var en kattliknande människa som var framför honom och kvinnan. Tyst satte han sig upp.
– Jag heter Anduin sa han med blicken fäst på honom.Hans blick såg sen emot kvinnan när hon pratade igen
– Fråga din… katt vän här, jag försökte bara hjälpa till sa han och sneglade emot katt människan innan blicken fästes mer på henne när hon började hosta sand och fick en lite mer orolig blick -
Axel hade ju i ren panik trott att Wyn varit i fara efter hans avsvimmade stadie men då han hörde hur Wyn skrattade till och hur alven presenterade sig så slätades pälsen på hans svans ut en aning så den inte längre såg ut som en svintoborste. Han var fortfarade desorienterad och vaksam dock där han stod med sin solbränna och en mun som kändes som om han svalt en hink nybränd aska. Hans kattpupiller vandrade från Wyn till Anduin och sedan snabbt tillbaka till Wyn igen där hon hostade till vilket skapade en klump i hans mage. Var hon okej? Var han ens okej? Var denna mannen okej? Var någonting okej?! Vart var hans skepp en…. !!!! Han såg plötsligt ut som något smällt till honom i ansiktet med en stekpanna där han såg sitt älskade skepp halvvägs upp på stranden med en look som sa att det sett bättre dagar. Nej ingenting verkade nu vara okej helt plötsligt..
Demonens roade skratt ekade inne i huvudet på Axel vilket inte direkt förgyllde misären han nu befann sig i alls. Men först och främst fick han motvilligt slita blicken från sitt älskade skepp för att låta den fastna mot Wyn igen som helt klart såg ut som om hon haft bättre tillvaron i sitt liv. Han satte sig ner på huk framför henne med en hand som lades mot hennes solvarma panna innan han såg mellan henne och Anduin igen, suspekt över allt i denna misären han befann sig i. Axel var ju i vissa cirklar rätt välkänd för att vara allt för glimmande ägodelar och även om skeppet inte var glimmande så var det sättet han förde sina glimmande ting på dock och nu fann han sig nästan mer oroad av Wyns mående, vad hände egentligen?
“Vänta här så hämtar jag vatten!” Sa han och ställde sig snabbt upp, frös till medan han låååångsamt vände blicken till alven. Gav honom en blick som sa att han minsann skulle hålla ett öga på honom innan han sprang fram mot skeppet, tog ett hopp med vinden hela vägen upp på skeppet för att febrilt leta reda på sötvatten, kastade konstanta blickar mot främlingens håll innan han hoppade ner i sanden med en dov duns och en vattensäck i händerna. Tog sig snabbt fram till dem båda igen och satte vattensäcken rakt i händerna på Wyn med en menande blick. “Drick.” Sa han bestämt innan blicken skådades mot Anduin igen. Han var misstänksam och hörde ekot av demonen fresta honom till att döda mannen men det tänkte han inte göra.. Han var suspekt dock. “Så.. Anduin var det?” Kattsvansen svepte genom luften bakom honom igen.
-
‘A… anduin…’ svarade Ithilwyn lite svagt då hon fått kontroll över sina hostningar som nästan var kräkningar då hon började få fattning igen och komma tillbaka till medvetande. Hela hennes kropp kändes solbränd och sandig, men ändå kunde hon inte rå åt att skaka på huvudet lite så hennes rödbruna hår skakade lite omkring henne över de två männens brottande i sanden. Hennes blick följde Axel och då hon såg skeppet kom det mesta tillbaka. Hon sjönk ned i sanden på sin bak i en sittande ställning, och tog sig för huvudet.
‘Det… var en storm.’ sa hon fortfarande med sin ålderdomliga dialekt. Hennes ögon mötte trött Axels då han närmade sig henne och kände på hennes panna. Dryaden nickade lite svagt då han gav sig av lika snabbt. Axel verkade det inte råda någon direkt nöd över med tanke på hur han rusade till skeppet. Nu då det hela verkade vara över och hennes kropp kom ikapp märkte hon hur hennes händer började darra, både varm och kall på samma gång.
‘Var… är vi?’ frågade hon främlingen och såg på alven – hon antog i alla fall att han var en alv, då hon bara hört om dem men aldrig sett en förr. Lika snabbt var Axel tillbaka, och lite forcerande drack hon en klunk vatten ur vattensäcken, för att hosta till och spotta ut mer sand, innan hon sedan drack något mer girigt och räckte över vattensäcken åt Axel. Allt var ett virrvarr av förvirrade minnesbilder – hur hade hon hamnat där? -
Anduin såg på katten pojken, och blev lite mer lättad när han verkade lugna sig innan han såg på henne igen tyst.
Han funderade lite kort, och såg efter den nyss fräsande katten som rusade iväg för att finna vatten. Hans blick gick sen till kvinnan och han studerade henne lite, och kollade på hennes gröna hy
– Du är en dryad va? frågade han just som katten kom tillbaka med vatten. Han studerade dom tyst innan han tog sig närmare igen när hon fått i sig vatten och hostat upp det mesta sanden som var kvarHan nickade lite till hennes fråga och så
– ja, mitt namn är Anduin sa han lugnt och var lite oroad för hur mycket vatten och sand hon fått i sig
Han nickade sen igen
– Ja, ni hade otur och hamnade i en av de värsta stormar som varit på länge sa hanNär frågan kom över vart dom befann sig så sneglade han lite mot katt pojken innan ögonen fokuserade på henne
– Ni är på en strand längst med Nela’thaënas kustland, en bit neranför hamnstaden Eliden, ni hade tur att ni inte drev mer söderut eller förliste ute till havs sa han– Du behöver nåt torrt och helt på dig innan du blir sjuk sa han
– Av med den där trasan sa han sen och tog snabbt av sin torra shorta och fokuserade blicken på henne när han räckte henne denHan såg emot katten lite, beredd att ta spjärn med benen om han försökte hålla honom borta från att hjälpa till
– Dig har jag nog nåt i stugan åt sa han kort -
Axel hade minsann mått bättre. Demonen pratade på konstant inom honom, han var solbränd och uttorkad samt öm från sitt fall ner på stranden men det som var viktigt för honom var hur Wyn mådde. Hon hade ju inte direkt hemligheten att vara besatt av en demon som tenderade att läka skador som han fick, självfallet för sig själv då han ville hålla sitt krus helt och egentligen inte brydde sig om hur Axel mådde. Demonens röst var svår att ignorera just nu där han påstod; ‘Se där Axel ~ Anduin flörtar med din kvinna, känns ju nästan som att han vill råka illa ut eller vad säger du?’ Men Axel tänkte bara irriterat tillbaka att Wyn inte var hans kvinna och att det var bäst att se till att hon var okej. Han tänkte detta men ändå kunde han inte låta bli att känna en viss avundssjuka? Eller var det så? Kanske mer så att han redan misslyckats med att hålla henne säker och så kom ett spetsöra från ingenstans och påminde honom om det? Hrmph.
Detta syntes som vanligt inte på honom mer än att svansen snärtade till bakom honom när han tog emot vattnet för att dränka sin törst, drog i sig ett par djupa klunkar innan han räckte tillbaka vattnet mot Wyn. Axel tyckte inte om alven hittills men kanske mest för att han SKULLE kunnat vara en dålig person medan han legat avsvimmad på stranden men helt klart var Axels stolthet skadad. Eliden? Jo kunde ha varit värre helt klart, de var ju åtminstone på rätt spår.. När Anduin slet av sig sin skjorta och räckte den mot Wyn så gav Axel honom en varnande blick men inte mer än så, man kunde inte vara för försiktig trots allt. Han rätade på sig följt av ett plötsligt skakande av kroppen som fick sanden fast i hans päls att flyga åt alla håll och sedan lämna pälsen ren och silkesmjuk. Han hade mycket katt i sig som sagt, bland annat så avskydde han smuts i pälsen vilket sa en del att han väntat tills nu att göra rent sig själv nu när han visste att Wyn var hyfsat okej.
Han ruskade sedan huvudet så sand föll ur det röda håret så gott som det gick, visste väll tekniskt sätt att han skulle behöva ett bad för att få bort alla jäkla sandkorn.. typiskt. Hans byxor var slitna efter resan men det var så gott som det vilket var något men åtminstone skulle nya kläder inte direkt vara fel.. Mot hans vilja det ville säga. Plötsligt så stirrade han mot Anduin igen innan han aningen våldsamt vände både honom och han själv om för att ge Wyn chans att byta om i fred. Han visste att hon inte brydde sig men som sagt kom hon från en annan värld där bröst inte var ovanliga i det “fria” men han visste minsann att det inte stämde här. “Vi låter henne byta om i fred.” Sa han kort med blicken fäst framåt med ryggen mot henne, skulle Anduin ens försöka kolla bak så skulle han få en smäll.
-
Dryaden drog en hand genom sitt rödbruna hår som var aningen fuktigt av saltvatten, och liksom resten av henne fyllt med sand, lite som för att orientera sig själv. Hon registrerade att alven frågade henne en fråga, och hon nickade lite trött – nästan förvånad över att han visste vad hon var för något. Nå hon visste ju att han var en alv med, så det kanske inte var allt för konstigt.
‘Dryad… Från Árd…’ väste hon lågt med en nickning och hostade till lite och skakade på huvudet för att få lite klarhet i skallen. De hade kommit fram till Nela’thaënas! Tanken fyllde henne med glädje och spänning, som antagligen skulle varit större om hon inte var så förvirrad just då.Vid nämnandet av “trasan” hon bar, vilket följde av att hon fick en skjorta viftad framför sig, såg hon nästan lite förvirrad ut igen och blev en gång påmind om kläder. Hennes folk klädde sig i löv och var betydligt friare på den sidan, men Axel hade förklarat för henne att folk skulle utnyttja henne i omvärlden om hon vandrade omkring som hon brukade. Hon hade inte någon instinkt som sa åt henne att vara pryd, då hon inte vuxit upp i en kultur som la tabu på kroppen, men just då blev hon nästan lite skrämd med Axels ord i bakhuvudet.
‘Eh… Tack…’ sa hon och sträckte fram handen och tog emot skjortan, och vände sig om med ryggen mot honom där hon satt i sanden för att dra av sig den allt för långa tröjan hon fått av Axel, för att avslöja sin bara rygg mot alven, innan hon drog på sig hans skjorta och började fumla med knapparna vilket var svårt då fingrarna darrade så. Hennes gröna ögon höjde sig och betraktade Axel.
‘Är… är du okej?’ frågade hon, lite bekymrat, hon kunde inte rå att känna sig skyldig över situationen de hamnat i.
‘Jag menade inte att detta skulle hända… Dig och ditt skepp, menar jag…’ sa hon lite skakigt då situationen började sjunka in. -
Anduin såg på henne och nickade till orden om vem hon var. Om hon var därifrån, så var hon rätt så långt hemifrån(?)
– Då är du långt hemifrån miss sa han och såg på henne.Han nickade lugnt när hon tog emot hans skjorta
– Inget att tacka för sa han lugnt.
Hans blick betraktade henne lite när hon vände sig om och han hann se lite av hennes rygg innan mr katt drog runt honom så han nästan föll igen. Han suckade tungt och såg mot honom
– Tror du jag är en slisk eller!? väste han irriterat åt honom, han sneglade hastigt och diskret bakåt men såg ändå inget då hon satt med ryggen emot dom.
Han blev även irriterad av att han verkat tro att han var nån sliskig gammal gubbe som inte kunde hålla händerna i styr bara ville se hud eller nånting. Anduin må vara en man, och vilade gärna ögonen på en vacker kvinna som henne, men han var ingen sliskig gubbe, såna fanns det tillräckligt av ändå runtom. Han satt med ryggen vänd emot henne tills han hörde att hon verkade klar. Då vände han sig igen.Hans ögon betraktade henne i den, nya för stora skjortan medans han själv satt med bar överkropp. Han funderade smått och hade nog nåt urväxt hemma som hon kunde få som passade bättre på henne.
– Det som hände er och hans skepp var ingen annan än väder gudarnas fel sa han lugnande och la en hand mot hennes axel även om det inte var honom hon pratade till. Han visste förvisso inte hela historien, men han förstod samt såg att det påverkat henne och kanske inte herr katt såg det lika lätt, han visste inte säkert och såg emot herr katt -
Axel visste att han kanske skrämt upp henne lite onödigt mycket men det var ju en rätt viktig sak att nämna när det kom till så gott som resterande världen då det var allt för många som skulle utnyttja en så vacker kvinna som Wyn var. De flesta männen tänkte med något annat än huvudet trots allt så det var viktigt att se till att andra skötte sig propert och gav henne egentid till att klä på sig. När Anduin diskret vände bak blicken så var reaktionen snabb från Axel då han smällde till hans bakhuvud för att få honom att vända blicken framåt igen. “Jag tror minsann att du är en slisk som inte kan göra något så enkelt att hålla blicken fäst framåt! Skärp dig!” Jo Axel kunde minsann bli beskyddande och även om han inte var direkt elak så var han minsann en bestämd man med att se till att reglerna följdes, även om Anduin bara hastigt sneglat bakåt så satte han honom på plats liksom, haha.
När Wyn började tala så kikade han försiktigt bak för att se så hon var klädd och det var hon, även om ett par knappar fortfarande verkade vara oknäppta. Utan att tveka så snurrade han runt för att knäppa de missade knapparna försiktigt medan han lyssnade på hennes ord. Han öppnade munnen för att svara men avbröts av Anduin men för en gångs skull blev han inte upprörd. Verkade ju i alla fall som den tjuvtittande Anduin var rätt harmlös, men man kunde inte alltid vara för säker på den saken. Han knäppte sista knappen och vände blicken mot Anduin som placerat en hand mot hennes axel. Så länge hon inte skulle misstycka det så var det ändå okej.. Han svarade sedan på hennes oro. “Äsch oroa dig inte Wyn, jag är bara glad att du är okej och skäms mer för att jag inte kunde kontrollera skeppet bättre i stormen.. Verkade inte helt ha turen på vår sida..” Demonen skrattade roat till i huvudet på honom. Ja demonen skulle lätt ha kunnat få dem ur knipan men demoner var ju inte direkt kända för att vara villiga att hjälpa till eller hur?
Axel vände blicken mot sitt strandade, mörbultade skepp och var väll mest glad över att han inte transporterat värdefulla ting för då skulle denna lilla kleptomanen säkerligen stressat upp sig utan dess like. han vände tillbaka huvudet mot Anduin och synade ynglingen lite med demonens röst i huvudet som sa ‘du kan fortfarande..’ men mer lyssnade han inte. Han kanske borde i alla fall presentera sig? “Så.. Anduin..” Sa han lite skeptiskt men vilket kanske inte var så svårt att förstå över allt som hänt. “Jag heter Axel och detta är Wyn.. eller ja.. I-thi-l-wyn..” han var tvungen att säga hennes namn långsamt då han från början haft svårt med uttalet på hennes namn men lyckades skapligt bra ändå. “Är du ensam här?”
-
Ithilwyn noterade inte de två männens käbblande direkt då hon var så fokuserad på sitt egna. Men hon kände kanske en liten tröst över orden av Anduin som sade att det inte var hennes fel – även om hon inte riktigt kunde släppa skulden och de tankarna ändå. Medan andra damer kanske blivit nervösa i en halvnaken mans närvaro verkade hon inte reagera särskilt på hans bara överkropp, utan mötte Anduins blick istället ett kort ögonblick då han rörde vid hennes axel.
‘Tack… Det var snällt av dig att säga.’ sa hon, trots allt förstod hon honom rätt bra även om hon fick anstränga sina öron för att urskilja alla orden som hade annan betoning och melodi än hennes egna tal.Lite frustrerat suckade hon då Axel steg fram och hjälpte henne med knapparna, som ändå var knäppta fel så att skjortan hängde snett då knappen längst ned hade missat första hålet så hela skjortan blev fel.
‘Oroa dig inte över mig…’ sa hon med ett litet leende i riktning mot Axel, fortfarande lite skärrad och skamsen. Men hon kunde inte rå för att skratta till ett klingande skratt över sättet Axel uttalade hennes namn.
‘Ithilwyn.’ rättade hon med mer mjuk och flödande betoning, och vände blicken mot Anduin, nyfiken på svaret på frågan som Axel ställde. Det fanns en nyfiken glöd i de trötta rödirriterade ögonen.
‘Vi kom för att söka upp alver!’ utbrast hon, som om hon plötsligt kommit på deras syfte. -
Anduin ignorerade herr katts ord om att han nog var en slisk och muttrade åt honom. Han gillade inte honom just nu.
Istället såg han på Wyn och log när hon tackade för hans ord.Han lyssnade medans dom pratade och höll koll så hon var okej och inte fick några problem. När herr katt pratade igen så sneglade han emot honom lite med irriterad blick, och inte samma ömma bekymrade som han såg på Wyn med. Han nickade till att fått veta deras namn
– Ja, jag har levt ensam hela mitt liv sa han
– Men det finns skogs alver djupare in sa hanNär hon sa sitt namn bättre än Axel gjort så nickade han
– Vackert sa han och log mot henne
När hon sa vad dom kommit dit för så log han
– Då har ni kommit till rätt ställe sa han lugnt med blicken fäst på henne -
Axel märkte minsann av ynglingens attityd och kunde inte hjälpa att bli irriterad medan demonen bara skrattade över hans irritation. Han fixade knapparna med ett tvingat lugn tills Wyns skratt fick honom att lugna ner sin irritation aningen och till och med le tillbaka mot henne. Jobbiga pubertala alver åt sidan så var det både smickrande att hon kände sig skyldig över hans båt och att höra hennes roade ton en sekund senare. “Jag kommer att oroa mig för dig, var ju tekniskt sätt mitt fel att jag inte kunde styra oss säkrare genom stormen.” ja han tänkte oroa sig och beskydda henne så länge hon behövde honom då han svurit till sig själv att hålla henne säker, han gjorde så mycket hyss annars att det nog krävdes lite goda ting för att balansera ut hans karma.. om det ens var möjligt med demonen inuti sig..
Sen började ynglingen att ignorera honom igen och uppenbart försöka charma Wyn vilket var rätt irriterande. Sedan visste han mycket väl att han inte hade någon makt över Wyn på det sättet och uppskattade hon hans tonårs flörter så skulle inte han stoppa det.. hur mycket det än irriterade honom. Ja hur länge var egentligen alvers tonår? tills de var 50-100 kanske? Vem visste klart med tanke på att de inte direkt dog av ålder. Han ville säga att självfallet var de på relativ rätt plats trots stormen då han seglat i över 100 år vid det här laget men stod emot viljan, det skulle bara trigga demonen mer än vad det redan var trots allt. Ju mer upprörd han var ju mer försökte demonen manipulera honom, utnyttja ilskan som bubblade inom honom vilket ganska ofta faktiskt fungerade. Men skulle han bli ignorerad kunde han lika gärna ignorera tillbaka, eller hur? “Dal’elath ligger ett antal dagar åt den där riktningen.” Sa han och nickade mot den rätta riktningen mot alvhuvudstaden för att visa att han visste sin väg runt om i världen, i alla fall hyffsat men dessa trakter var inget nytt för honom. Fanns säkerligen en hel del alver som kom ihåg honom då man inte såg allt för många av hans sort i världen, vanligtvis så lämnade ju aldrig hans ursprungsfolk aldrig Aldarskogarna över huvudtaget.
-
Ithilwyn noterade kanske att det var något spänt mellan de två männen, och vände blicken från den ene till den andre lite konfunderat. Då Anduin talade fäste sig de gröna ögonen på honom dock, och hon säg nästan lite bekymrad ut.
‘Ensam hela ditt liv?’ undrade hon, kanske en bekymrad ton och medlidande blick där en stund. Hon kunde inte föreställa sig att leva utan samhället hon hade vuxit upp i, konstant omgiven av andra dryader och skogsväsen. Vid de mjuka orden om hennes namn log hon lite, ovan att höra sådana saker och blev något varmare om kinderna och log lite varmare, trots allt var hon lättad och glad över att de verkade ha hittat rätt. Hennes blick sökte sig tillbaka till Axel sedan.
‘Du kan inte ta skulden för att en storm övermannade dig, Axel…’ sa hon menande och såg lite konfunderad ut, då hon inte hade någon uppfattning om väderstrecken medan Axel verkade ha full koll på alvernas rike.
‘Jag vet inte riktigt vart vi ska… Men jag har kommit för att söka hjälp å mitt folks vägnar.’ förklarade hon åt Anduin och såg på honom nästan lite bedjande med sina gröna ögon.
‘Kanske du vet vart vi kan vända oss?’ hon suckade lite ansträngt.
‘Men först… tror jag vi behöver lite vila och mat.’ erkände hon skamset. -
När hon frågade frågan så nickade han
– Ja, iallafall sen jag var runt 3 år sa han och såg ner lite. Han pratade oerhört sällan om sitt liv, så han visste inte riktigt vad han skulle säga, samtidigt så kände han inte dessa 2, så det kanske var bra att inte säga alltför mycket.
Anduin såg på henne och kunde inte låta bli att gilla synen av när hon log. Hans blick gick sen mot Alex lite och nickade medhållande till det Wyn sa
– även om ni varit fler som haft samma förmåga så hade ni inte kunnat undvika det som inträffade, det var en såpass kraftig och hemsk storm sa han och sneglade mot Wyn
Anduin såg sen emot Alex igen. Han visste mycket väl att staden låg åt det hållet, samt hur lång tid det skulle kunna ta för dom att ta sig dit ” Jag vet ” sa han kort och såg på Wyn. hans fokus var lite mer på henne då hon verkade mest omtumlad av allt.När hon nämnde varför dom var där så funderade han smått på hennes fortsatta fråga och mötte hennes ögon med sina. Det var svårt att inte vilja hjälpa.
– jag kan nog hjälpa er ta er till huvudstaden, det är en bra början sa han
– Jag vet inte riktigt vem som kan hjälpa er bäst, men vi kan starta där iallafall. Det finns även andra riken att vända sig till om Nela’thaënas nekar hjälp sa han
Han funderade sen över mat förslaget och nickade
– Jag har både mat, husrum, kläder och vatten i mitt hem, ni är välkomna att följa med och använda det sa han med blicken fäst på henne och reste sig upp från sanden. Han borstade snabbt av sig sanden och räckte henne sin hand för att ge henne hjälp upp på fötter. -
Axel var inte van vid att bli ignorerad på detta viset men med tanke på att Anduin inte direkt gett ett gott intryck hos honom från början så kanske det var bäst att det var så här just nu. Det störde honom ofantligt dock hur Anduin försökte flörta med Wyn men vad kunde man egentligen förvänta sig av valpar? Det låg väll i ynglingars natur att flörta med allt de såg eller hur? Men varför störde han sig så här mycket egentligen? ‘För att du är avundsjuk’ Hördes demon rösten inom honom med något som han nästan kunde se som ett inre flin. Avundsjuk? Varför skulle han vara det? Inte direkt som att Wyn var hans, enbart den som han beskyddade.. eller hur? Hans röda ögon fästes på Wyn som såg ut som om hon sett bättre dagar och han kunde inte låta bli att höja handen och räta till en tilltufsad slinga av hennes hår, försiktigt för att klorna inte skulle rispa hennes huvud.
Sedan vände han blicken mot valpen, kände nästan för att trotsigt säga att de kunde klara sig själva från det här läget men han var orolig för Wyn och som sagt verkade Wyn uppskatta Anduin mer än vad han gjorde helt klart. Han ryckte därför på axlarna och kände sig tvingad att acceptera. Vem vet; kanske var ynglet enbart otrevlig till en början mot andra män? Han tvekade på det men vem visste egentligen. “Det tackar vi för, så länge Wyn får mat så är jag nöjd.” Ja skulle inte han få mat av någon anledning av alven så fick han väll fånga en fisk eller hur? Han verkade ju lite som typen som enbart bjöd den han var intresserad av, sen skulle Wyn säkerligen inte uppskatta det men man fick väll se vad som hände.
-
Ithilwyn rodnade nästan lite, kanske var det inte förrän hon faktiskt stod där framför en främmande person från ett annat rike som situationen slog henne. Hon var där som någon slags ambassadör för hennes folk, och just i den stunden kunde hon inte hjälpa att känna sig väldigt barnslig och inte alls passande för ett sådant uppdrag. Allt hade hänt så… plötsligt och spontant. Mötet med Axel, som lett till en möjlighet att lämna Árd ett ögonblick. Hon sänkte sin blick något, tacksamt men lite skamset.
‘Jag vill inte orsaka besvär, så klart.’ sa hon och suckade lätt. ‘Men din hjälp är väldigt uppskattad, Anduin.’ sa hon ärligt, och log lite hoppfullt i riktning mot Axel som för bekräftelse, kanske det skulle bli bra ändå? Hon såg ingen orsak att inte lita på alven, trots allt, även om det var aningen naivt. Han verkade kanske lite ensam, men verkade inte ha några baktankar vad hon märkte. Hade de något annat val just då? De gröna ögonen betraktade handen, innan hon tog den och reste sig upp, inte med samma enkelhet som hon brukade. Hon himlade lätt med ögonen åt Axels sista kommentar.
‘Du behöver också något, Axel.’ påpekade hon och drog en hand genom sitt trassliga hår då Axel gjort henne medveten om i vilket skick det var.
‘Säg bara vad vi kan göra för att återgälda dig!’ fortsatte hon och riktade blicken mot Anduin, och såg lite förhoppningsfullt in mot skogen där hon antog hans stuga låg.
‘Ska vi gå?’ frågade hon, lite entusiastiskt. -
Han log lite åt hennes rodnande kinder men sa inget om det.
– Det är inget besvär alls, jag hjälper gärna sa han lugnt
Han tog sen ett stadigt tag om hennes hand och hjälpte henne upp på fötter och tog den andra handen och höll om henne smått, med handen placerad emot hennes rygg, för att hjälpa henne hålla balansen när hon väl stod upp. Anduin kastade en blick emot katt pojken, Axel och nickade lite
– Det finns åt dig också sa han innan blicken gick till Wyn igenHan nickade smått till det hon sa, om återgäldning. Han kunde inte komma på något som dom skulle kunna göra just där och då, han fick nog klura på det lite, men skulle knappast kräva nånting alls om han kände sig själv rätt.
– Tänk inte på det, jag är bara glad över att kunna hjälpa till. Vi tar allt en sak i taget, just nu är det fokus på att få i er något, samt torra hela kläder innan vi gör något annat sa han och såg på henne.
Hans blick gick sen i riktning emot skogen och han nickade innan hans blick återvände till henne
– ja, det är den här vägen, är det nåt mer ni behöver se om klarade sig i båten så kan vi gå tillbaka senare sa han
Han såg sen emot Axel och började gå lugnt ifall Wyn ännu inte var helt stadig och höll noga koll så inget hände. Han höll även koll så den där Axel hängde med också.Efter en liten stunds promenad, kanske 5 minuter om ens det, upp i skogen så kunde man skymta en liten stuga. Utanför var det några små hus till, eller skjul rättare sagt + skydd år djuren. Det fanns även ett inhägnat grönsaksland, några små hagar varav i ena gick tre getter och betade, en av getterna var en bock, och sen tre killingar skuttade runt.
Och i den andra lite större inhägnaden gick en häst och betade lugnt och stillsamt. Den svarta hästen lyfte på huvudet och såg åt deras håll och gnäggade när den såg Anduin.– Välkommen till mitt hem sa han och såg på dom båda två
You must be logged in to reply to this topic.