- This topic has 69 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Axel var fortfarande försiktig när det kom till tillit på alvpojken då han lärt sig den hårda vägen att det var dumt att lita på nytt folk. Kanske fanns där en självinsikt med då han visste att man inte direkt kunde lita på honom heller och inte bara för demonen som befann sig inom honom utan även med tanke på att han levt sitt liv som tjuv. Fanns många som blivit rika med hjälp av honom och han hade fått en stor del av rikedomarna själv med. Man kunde inte tro det men Axel var ofantligt rik, tillräckligt för att hans barnbarns barn skulle leva utan att någonsin oroa sig för ekonomin men han var inte direkt den som gillade att spendera något heller. Han var bra på sitt yrke helt klart.
Just nu så betraktade han dock alven sätta moves på Wyn vilket inte direkt fyllde honom med en god känsla men något han skulle få tvinga sig att ignorera. Kände han sig själv rätt så fanns det en stor chans till att det skulle bli en tävling mellan dem båda men det var inget han ville utsätta Wyn för, han gillade henne allt för mycket trots allt.
När Anduin började gå så kastade Axel en blick bakåt mot sitt stackars skepp, intalade sig själv att det inte direkt skulle komma någonstans innan han vände sig tillbaka och följde efter alven genom skogen. Höll sig brevid Wyn och skulle assistera om hon på något sätt skulle vara ostadig på benen. Han kände hur hans bruna hy sved från solen där han gick och var tacksam var gång en vindpust svepte igenom skogen för att svalka ner honom. Var även så att vissa av vindarna var framanade av honom själv bar för hur skönt det kändes. Den svarta svansen snuddade lätt marken bakom honom där han gick över grönskan och höll sig tyst tills de nått fram till stugan.
Han såg sig runt, märkte att det var en rätt så mysig plats att bo på såg på getterna och sedan mötte han hästens blick. Kände sig tacksam att demonen i alla fall inte skrämde djur han mötte annars hade detta blivit svårt att förklara. Han kastade blicken tillbaka till Anduin och gav ett nytt försök att prata med honom utan att bli ignorerad. “Rätt fint ställe att bo på om du frågar mig, hur länge har du bott här?”
-
Ithilwyn hade lite svårt att greppa hur enkelt det hela var, inte för hon hade den mentala energin att lägga allt för mycket tanke på det. Just då var hon bara tacksam över att de överlevt stormen och att de mött en vänlig själ – det hade ju kunnat gå så mycket värre! Åtminstone om man lyssnade på Axels berättelser om världen. Hon log tacksamt över Anduins hjälp, och även om det snurrade lite för huvudet ett ögonblick kände hon att det stadgade något då hon väl kom upp.
‘Tack…’ sa hon lite blygt och generat över att vara så svag, hon son vanligtvis hoppade över trädrötter och klättrade i stammar. Anduins plan lät vettig och hon nickade, för att börja följa honom.Hon skrattade lågt då en tanke slog henne, och såg på Axel.
‘Jag antar det var sant det du sa… Om kläder här ute.’ sa hon och skakade lite på huvudet, tanken så märklig för henne. Hon noterade Axels plågsamma och bekymrade min, och la en hand på hans arm.
‘Oroa dig inte, vi hittar säkert ett sätt att reparera henne.’ hon hade trots allt lärt sig att skeppet nästan var en person för Axel, och hanterade ämnet så finkänsligt hon kunde.Dryaden hann inte säga mycket mer innan de redan var framme vid hans lilla stuga. Det såg vackert ut, likt men ändå väldigt olikt hur hennes folk bodde. Då hon fick syn på getterna sken hennes ögon upp.
‘Vad är de för några?!’ frågade hon med en nästan pipig röst, trots allt var söta djur svåra att motstå och hon hade aldrig sett getter förut. Utan att bry sig om sitt tillstånd skyndade hon sig fram på lätta ben för att stöda sig mot hagen och sjunka ned i huk för att komma närmare djuren. På samma vis fångade gnäggandet hennes uppmärksamhet, och hon vände blicken mot det ståtliga djuret – ännu en obekant syn för henne.
‘Det är fantastiskt!’ utbrast hon i Anduins riktning. Djuren verkade först lite skrämda av Ithilwyns snabba framfart, men kanske kände de av sig att hon liksom den var en naturnära figur, och närmade sig nyfiket så de kunde nosa på hennes gröntonade händer. Hon skrattade till ett behagligt klingande skratt då en av dem slickade henne. -
Anduin såg emot dom båda och stannade vid hagarna när Wyn skyndade dit. Hans blick gick mot Axel lite
– Ja det är väldigt fint här, speciellt denna tid på året började han lugnt och såg runt sig lite sen mot stugan, sen djuren och Wyn innan dom gick till honom igen.
– Jag har bott här i kanske.. 5 år eller så, det bodde en äldre man här tidigare som jag fick stället efter, men då var det inte alls lika mycket gjort här, mycket igenväxt osv då han inte tog hand om stället fullt ut sa hanHans blick gick sen mot Wyn och djuren. Han log lätt
– Det är getter, just dessa har jag för kött samt mjölk framförallt sa han.
Han såg sen emot hästen som förflyttat sig närmare i sin hage också
– Och det där är en häst, hon heter Shira sa han och fick ett glatt gnägg som svar.
Anduin log hans blick föll åter på Wyn och ena killingen som slickade på hennes hand. Han log mer.
– Dom gillar dig sa han -
Axel kunde inte låta bli att le vid Wyns reaktion över djuren och lutade vikten på ena benet och korsade armarna medan han bevittnade hennes djurkärlek. Han lyssnade på Anduins ord och vände huvudet mot honom med ett nickande. “Du har gjort ett bra jobb måste jag erkänna.” Sa han ärligt och vände tillbaka blicken mot Wyn, kunde inte hjälpa att skrocka till då Wyn blev slickad av killingen med svansen som svepte till bakom honom. Han styrde stegen bort mot Wyns riktning och stannade mellan henne och Anduin, såg sig nyfiket omkring på den välskötta gården med öronen som stod aktivt upp på huvudet på honom. Demonen började tala igen för at få honom på mer elakartade tankar men han ignorerade honom helt. Han visste att demonen helt klart skulle känna glädje av att börja förstöra saker gradvist men det var ingenting han tänkte delta i, inte denna gången.
Han nosade i luften och kunde urskilja alla de olika dofterna som befann sig runt omkring dem och lät en vindpust svepa över gården för att snappa upp mer intryck. Fanns det något dolt hot i närheten? Nej det verkade inte som det och den tanken fick honom att slappna av bättre där han stod. Han vart aningen oroad över att Anduin sa att getterna var bland annat till för kött då han inte visste hur Wyn skulle reagera på det. Åt dryader ens kött?
-
Ithilwyn lyssnade på alvens ord, och kunde inte annat än hålla med – det var en vacker plats. Annorlunda och exotisk i hennes ögon. Djuren var behagliga, men hon blev något chockerad över orden han sade.
‘För… kött?’ frågade hon lite förfärat, trots allt åt de flesta av hennes folk bara frukt, bär och grönsaker. Att döda ett djur var otänkbart, om det inte var för att skona den från någon plåga. Hon vände blicken lite sorgset till djuren som slickade henne, men höll sina tankar för sig själv – trots allt kunde hon inte vara ohövlig och döma någon i världen utanför hennes egna. Hon log mjukt då killingen slickade hennes hand, trots allt verkade det som Anduin sa att djuren tyckte om henne, omöjligt att se hur man skulle kunna ta livet av en sådan varelse. Hon drog andan för att svälja sina tankar, och reste sig lite stelt, trots allt värkte hennes kropp något enormt efter stormen och hon insåg inte förrän nu hur utmattad hon var då de var så nära en fristad.
‘Tack… igen.’ sa hon med ett genuint leende, men lite trött, och mötte Anduins blick.
‘Vi måste vara väldigt besvärliga som inkräktar på din fristad.’ -
Anduin såg mot henne och nickade lite. Han gillade det själv inte, men ibland var det ett måste
– Ja.. tyvärr. Jag försöker att inte göra det om det inte är ett absolut måste, men ibland så är jag tvungen, men det sker inte ofta eller så utan har dom främst för mjölk, och ibland säljer jag killingarna, alltså ungarna sa han då han märkte på henne att hon inte verkade gilla den informationen
– Oftast jagar jag för kött om jag får slut på det sa han lugnt.
Han såg på killingarna som började skutta runt igen lite runt där hon hade sin hand och log lite lätt. Han studerade henne lite diskret och även om hon inget sa, så anade han var hon förmodligen tänkte och kände. Han gillade inte att behöva slakta dom, men samtidigt var det ibland ett måste. Och ibland hade han inget att säga till om heller om han sålde en bock killing till nån som behövde köttet.
Hans blick såg in i henne och han nickade lugnt som svar till henne
– Ni är inte till besvär, nån av er sa han och sneglade mot Axel innan blicken mötte hennes igen
– Kom, så går vi in och ser vad som finns, och så får ni vila sa han då han såg på hennes ögon hur utmattad hon var även om hon inget sa om det.
Han såg mot djuren lite snabbt innan han gick bort till dörren in till stugan och låste upp den och gick in och såg mot dom och släppte in dom.Där inne kom man in direkt i vad som såg ut att vara ett rum som var både kök, nån form av vardagsrum samt matsal i ett och samma. Längre in kunde man se två dörrar, en som man såg ut på utsidan av huset, och den andra var en heltäckt dörr. Där fanns även en korridor där man kom längre in i stugan där fler dörrar skymtades i det dunkla ljuset.
Anduin gick längre in och tände så dom kunde se lite bättre trots det dags ljus som sipprade in genom fönstren och såg emot dom båda -
Som Axel hade förutspått så tyckte inte Wyn om idén om att de där killingarna en dag skulle hamna på matbordet med största sannorlikhet vilket fick Axel att gå fram till henne och lägga en hand på hennes axel där hon satt. Det var vad han kunde göra att bara visa att han fanns där om hon skulle behöva det. Det var ju inte direkt så att han själv var vegeterian och åt så gott som vad som helst som erbjöds men han förstod ändå hur hon antagligen kände sig just nu. Hans blick vände sig från henne till den glada lilla killingen för att sedan se tillbaka mot henne.
När Anduin talade om att de kunde gå in och vila så gav Axel Wyn ett litet leende och höll fram handen som nyss befunnit sig på hennes axel för att hjälpa henne upp på fötterna igen innan han gick med henne till dörren som öppnades. Visst var Axel skeptisk på främlingar och skulle fortsätta vara det men åtminstone verkade Anduin okej.. än så länge!
Väl inne i huset så såg han sig åter omkring för att undersöka den nya miljön som han alltid gjorde innan han gick fram till soffan och satte sig ner där med blicken som föll mot den ena till den andre. De hade ju trots allt blivit inbjudna så då kunde han ju lika gärna känna sig hemma eller hur? Det var ett mysigt hus helt klart men för Axel’s ras så tyckte han att det var alldeles för tätt mot marken då hans folk vanligtvis bodde uppe i de höga träden i Aldarskogen. Ja de som fanns kvar av hans ras det ville säga. Han visste inte hur många som fanns kvar då de inte direkt kryllade av dem men det måste ju finnas ett par stycken i alla fall? Kanske till och med fler än förr med tanke på att det var ovanligt att de bara fick en unge per graviditet.
-
Ithilwyn gav djuren en sista blick, efter att han lyssnat på Anduins förklaring och nickade lätt. Hon släppte sin dysterhet rätt snabbt då hennes nyfikenhet tog över. De gröna ögonen vandrade från ett ställe till ett annat, på alla fantastiska och märkliga föremål han hade där med den – för henne – exotiska alviska stilen av att laga möbler, inredning och dekorationer. Det var märkligt och vackert på samma gång.
‘Fint hem…’ hummade hon lite förundrat med hänförelse i rösten, allt som egentligen var simpelt kändes storslaget för henne. De trötta ögonen vandrade hit och dit. Ändå kunde hon inte att hjälpa att känna sig något som en inkräktare.
‘Tack än en gång för att du bjuder in oss.’ sa hon varmt, och rörde försiktigt vid Anduins arm, han verkade något tystlåten och hon ville visa att hon var tacksam.
‘Finns det någonstans jag… kan tvätta av mig?’ undrade hon. ‘Det känns som om jag har sand överallt.’ sa hon och log lite trött.
‘Sedan måste jag nog sova en vecka eller två.’ tillade hon och gäspade till. -
Anduin såg emot dom båda. Blicken fästes extra på Wyn emellanåt. När han såg Axel sätta sig ner så såg han lugnt emot honom och tänkte inte diskutera att han gjorde sig hemmastadd, han hade inget emot det heller så han hade ingen anledning att reagera något negativt alls på det hela, ifall kattpojken hade en sån baktanke kring att försöka reta upp honom.
Efter att ha lagt blicken på kattpojken en stund, så vändes den till Wyn igen när hon talade.
– Tack sa han med ett lätt leende
Han log lite mer när hon återigen tackade honom, något han ansåg inte var behövligt men han tänkte inte säga åt henne att hon inte fick vara hövlig med det. Vid hennes beröring så log han lite varmare mot henne
– Ingenfara, jag gör det gärna sa han vänligt
Han nickade till hennes fråga om att tvätta av sig
– Ja det finns det, den här vägen sa han och la handen mot hennes rygg och visade henne till det enkla lilla badrummet i korridoren.Där fanns det både så man kunde uträtta det man behövde, men även tvätta av sig med ett bad eller så
– Vill ni ta ett bad så finns det möjligheter till det sa han och såg på henne -
Axel gjorde tekniskt sätt inte detta för att agetera honom för en gångs skull, det var mer att blev han insläppt så tog han det som att han var välkommen att finna sig till rätta vilket var det som han gjorde med. Axel var som sagt inte road med hur han flörtade med Wyn men visste även att det inte var hans ensak, Wyn var vuxen nog att bestämma vad hon själv ville trots allt. Med den tanken så la han sig tillrätta på soffan med svansen som snurrde sig längst med hans ankel följt av att hans demoniska, röda ögon slöt sig för tillfället även om öronen var på helspänn likt hans ras per automatik hade. Katter kunde minsann sova och vara redo på samma tidpunkt.
Han lyssnade till konversationen mellan dem båda och sa till sig själv att om ynglingen försökte spionera på Wyn när hon tvättade av sig så skulle han bryta benen av honom och köra upp dem i röven på honom. Detta roade demonen något ofantligt och skratten ekade inne i huvudet på den till syntes lugna Axel. Han tänkte lite inre frustrerat att det inte var så roligt men hörde bara det högre skrattet i huvudet. Demoner..
-
Ithilwyn gav honom ett tacksamt leende, och såg på honom och Axel hastigt över axeln innan hon slank in i badrummet. Med ens kände hon sig lite förvirrad, trots allt simmade hon i bäckar, floder och insjöar. Här verkade det vara några fler av de uppfinningar Axel pratat om, kranar och attrapper som skulle dras och skruvas för att få fram vatten. Men badrummet var vackert i sin enkelhet, och med en trött suck fick hon av sig kläderna som klibbade och skavde mot hennes kropp. Fördömda saker, om hon skulle behöva kläder i denna värld ville hon ha något som inte hängde om henne som en säck i alla fall!
Det hördes en del skramlande och krånglande ut i korridoren då hon försökte få fram vattnet men till sist verkade hon hitta rätt sätt att få vattnet att rinna i den stora baljan, och kröp lite skakigt upp i den. Då hon sjönk ned i vattnet kunde hon känna hur tröttheten sköljde över henne och hon nästan somnade. Svalkande vatten… Hon tvättade sina skrapsår och sanden ur håret, och då hon väl var klar kravlade hon upp ur badkaret med sina spända muskler. Någonstans hittade hon en handduk att vira om sig själv, trots allt ville hon inte röra dom där kläderna mer. Med blött hår steg hon ut ur badrummet ut i korridoren, med handduken om sig och såg sig omkring. De två männen verkade ha lämnat henne ifred, så hon gick på lätta steg istället ut på gården och sjönk ned där på en bänk för att sätta sig i solen och låta den torka hennes hår. Hon både såg ut och kände sig som en ny person plötsligt, och andra behov som mat började komma fram till hennes sinne.
‘Så där är du…’ konstaterade hon då hon såg Anduin komma ut, och gav den båda ett mjukt leende för att sprattla lite lekfullt med sina bara fötter där hon satt på bänken.
‘Jag längtar efter att springa omkring i er skog.’ erkände hon. -
Anduin såg efter henne och såg sen emot Axel. Han rörde sig lugnt i rummet och plockade lite, innan han letade upp kläder som kunde passa henne. Med ögonmått så lyckades han hitta nåt som kanske kunde passa, ett par byxor han sen länge växt ur som borde kunna passa, samt en skjorta som defeneitivt skulle funka. Det fanns även ett alternativ till i värsta fall, en vardaglig klänning som en flicka han engång känt hade lämnat kvar när hon lämnat stället. Han gick ut i huset med kläderna i famnen och kikade in i badrummet, där var det tomt, så han kikade ut för att se var hon var och såg henne på bänken med solens strålar som sken på hennes gröna hud. Han log lätt, hon var så vacker där. Med lugna steg så gick han ut ur stugan och såg mot henne
– Miss Wyn sa han artigt
– Gick det bra med badet och så? frågade han samtidigt som han gick fram till henne
Han placerade kläderna på bänken vid henne
– Jag fann kläder som kan passa, du får själv välja vad du vill ha men dom är inte lika stora som det du hade på innan sa han lika vänligt och fäste sin blick på henne -
‘Miss?’ frågade hon med ett roat leende på läpparna, ingen hade någonsin kallat henne det. Hon var inte helt säker att hon förstod innebörden direkt, men det var väl en titel som säkert liknade de hennes egna folk använde.
‘Det låter formellt. Jag är ledsen om jag skapade en röra och oreda, jag hade lite svårt att få fram vatten först.’ erkände hon lite genant, blicken gick från honom till kläderna.
‘Åh… Tack!’ sa hon genuint glad över hans omtanke. Det verkade väldigt viktigt detta med kläder utanför hennes hem i Árd.
‘Borde jag också ge dig kläder?’ undrade hon lite storögt, kanske rädd över tanken att ses som oartig, som om det var en artighetsritual hon inte kände till.
‘Men om du vill kan jag säkert ordna något! Jag menar… Mitt folk klär sig oftast i blad eller…’ ingenting alls, tänkte hon, men sade inte det högt då det verkade vara känsligt här ute. -
Anduin såg på henne och nickade med ett lätt leende
– Jag säger det mer av artighet” sa han lugnt och skakade på huvudet
– Det är ingenfara, det är snabbt åtgärdat senare” sa han
Han såg på henne stillsamt och log mot henne när hon blev glad över det han kom med
– Tänkte du får välja själv vad du helst vill ha och vad som passar ” sa han
Han skrattade till lite lätt och log innan han skakade på huvudet
– Nejnej! Det behöver du inte göra Wyn sa han
– Oroa dig inte för det, jag begär inget i gengäld, jag vill bara vara vänlig och hjälpa er ” sa han med blicken fortsatt fäst på henne
En bit bort så ropade getterna, och hästen små frustade medans hon betade av gräset. Anduin såg emot djuren lite och kände hur nåt slingrade sig runt benet och sen ett “mjauu!” nedanför honom. Där stod en grå randig katt och kollade upp på honom med stora gula ögon
– Hej på dig.. sa han och satte sig på huk och klappade katten på huvudet, just mellan öronen och den började genast kurra -
Dryadens gröna ögon betraktade honom nyfiket, förvånade kanske över hans vänlighet. Hon hade precis tänkt fråga om det innan de blev avbrutna och hon nästan hoppade till i förvåning av det mjuka som också vidrört henne som hastigast följt av jamandet. Än en gång skrattade hon klingande till.
‘Åh vilken söt en! Vad är du för någon?’ undrade hon och talade till djuret för att försiktigt sträcka fram handen som katten kunde nosa på. Hon vände blicken nästan motvilligt från katten upp till honom igen, fortfarande ett sött leende på hennes läppar, naturligt och oskyddat till skillnad från så många som dolde sina tänder med sina händer då de log.
‘Jag… Lät mig förstå att få ute i världen var villiga att hjälpa andra av ren godhet. Att de vill ha pengar eller… annat i gengäld. Är det så?’ undrade hon.
‘Du verkar inte sådan, men jag vet inte hur jag kan hjälpa dig. Jag förstår så lite om allt här ute… Men om du någon gång kommer till Árd ska jag visa dig runt!’ lovade hon och sträckte fram en hand för att röra vid hans arm. -
Anduin såg mot henne lite och sen katten och hur den nosade på hennes framsträckta hand
– Det är en katt ” sa han och mötte hennes blick med ett varmt leende, ett leende han kände att han började tycka om att se.
Anduin la märke till hur katten smidigt, hoppade upp och la sig i hennes knä och började kurra medans hon pratade.
– Det stämmer, alla är inte såna, men många är det tyvärr… är man en kvinna, är det nästan värst, det finns alltför många giriga män där ute som gärna.. tar vissa saker i betalning varesig kvinnan gått med på det eller inte” sa han med en suck
– Men jag har lärt mig att inte vara det, att det är bra att vara god även om det inte alltid slutar bra ” sa han
Hans blick studerade henne stillsamt
– Det får ni gärna göra Wyn ” sa han och när hon sträckte fram handen så stod han stilla och lät henne röra vid den.
Han hade medans hon badat tagit på sig en ny skjorta och hade ärmarna på den uppkavlade till armvecken, men resten av armen var bar -
‘Åh!’ sa hon igen lite förvånat då katten hoppade upp i hennes famn, och lite försiktigt strök hon handen över den mjuka pälsen så som hon sett Anduin göra, något katten verkade tycka om. Hans ord var lite bekymrande, och hon hade lite svårt att greppa tag om dem då alla talade om något de inte förklarade rakt ut. Men något illa var det uppenbarligen som folk gjorde, våldsamt eller annat. Och mot kvinnor.
‘Jag tror det är bra ord att leva enligt.’ sa hon. ‘Att vara god, menar jag. Då kanske andra omkring en är det med?’ undrade hon i enkla ord, som om världen skulle vara så enkel. Hennes gröna ögon betraktade honom lugnt, och hon kunde ju konstatera att han var en stilig men kanske mystisk och ensam figur.
‘Nå, jag antar jag ska ta på mig dina kläder så jag inte besvärar dig.’ sa hon, trots allt hade hon förstått att män blev besvärade om man inte hade kläder på sig. Hon sträckte sig efter klänningen, och höll upp den.
‘Denna verkar inte så trång som de andra kläderna.’ konstaterade hon, och lyfte försiktigt katten ur sin famn för att röra sig bakom hörnet av huset där hon snabbt tog av sig handduken och drog på sig klänningen. Den vårgröna klänningen passade henne bra, framhävde hennes form och figur medan den gjorde det lätt för henne att röra sig med benen och de bara armarna.
‘Nå, fungerar detta?’ frågade hon då hon klev fram, lite generat. -
Anduins bruna ögon såg på henne och katten
– Den gamla mannen som hade det här stället innan mig lärde mig det, han gav mig mat ibland, samt sedan deta ställe, det hade inte vemsomhelst gjort” sa han
– Alla gör inte det omkring en, men chansen ökar att man har tur att möta likasinnade som gör samma mot andra” sa han– Det får du om du vill, annars finns en klänning också att välja på ” sa han stillsamt
Han betraktade henne och lät henne själv välja mellan plaggen och nickade
– Den är din om du vill ha den, jag har ändå ingen användning för den ” sa han lugnt och såg efter henne. Han sneglade lite mot hörnet där han bara kunde skymta att hon befann sig, men satte sig ner på bänken och bedövade intresset att smygtitta mer, genom att klappa katten som misstroget såg efter henne och jamade.
Han hörde hennes röst och nickade mot henne
– Jätte vacker ” sa han och log -
Hon kände sig lite märklig med klänningen på sig, men skrattade lite åt hans ord med en liten rodnad på kinderna och snurrade runt så tyget flängde omkring hennes bara ben.
‘Så bra då!’ sa hon lättsamt. ‘Det vore tråkigt om jag såg ut som en idiot.’ Ithilwyn blickade på honom, katten och gården. Även om hon fick anstränga sig lite mer än vanligt för att förstå honom förstod hon det mesta han sa, och det var klart att han verkade vara en vänlig men något ensam själ. Hon närmade sig honom men stannade upp då hennes mage kurrade högt till.
‘Jag menar inte att vara oartig men jag är vrålhungrig.’ sa hon lite genant. -
Anduin kunde inte annat än le när han såg på henne och hur hon snurrade runt. Han reste sig och gick bort till henne
” Den klär dig verkligen ” sa han och vek bort en hårslinga från hennes ansikte och placerade bakom hennes öra
Han hade även hört kurret och log lätt
” Det får vi ta och göra nåt åt, är det nåt du inte gillar? Eller nåt du gillar mer än nåt annat? ” frågade han med sina bruna ögon fästa på henne
You must be logged in to reply to this topic.