- This topic has 69 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Hon kände nästan förvånande en liten rysning gå genom kroppen då han la hårslingan bakom hennes lite spetsiga öra – inte så spetsigt som hans men det hade en viss form på sig som liknade alvernas. Det var inte en obehaglig känsla, men inte direkt en känsla hon förväntat sig. Kanske var det den milda beröringen och hans röst som kändes så lugn hela tiden.
‘Jag… Äter mest frukt och grönt…’ förklarade hon.
‘Ni måste ha massor med spännande jag aldrig ätit förr här i era skogar!’ gissade hon.
‘Vad brukar du äta?’ hon hoppades verkligen det inte bara var kött. -
Anduin log vänligt emot henne och lät fingrarna försiktigt smeka längst håret lite, det var mjukt och vackert
” Det kan vi ordna ” sa han och såg på henne
Han log sen igen och nickade
” Ja, vi har en del bär, samt kött också att få tag i, jag har lite av varje där inne om du vill att jag lagar till något, finns både frukt och grönt men även rotfrukter samt bröd, tror även det finns lite kött kvar ” sa han
” Själv äter jag det mesta, beror lite på vad jag har hemma, jag är inte så kräsen ” sa han -
Ithilwyns gröna ögon såg lite blygt på honom då han strök hennes hår, för att sedan nicka.
‘Det låter fantastiskt, Anduin…’ sa hon ärligt. ‘Men jag tror jag avstår köttet.’ sa hon och såg på honom försiktigt, och hoppades att hon inte hade förolämpat honom.
‘Vi… mitt folk alltså… brukar äta det naturen erbjuder.’ förklarade hon, och visste inte riktigt var hon skulle börja.
‘En dag ska jag visa dig!’ sa hon lite hoppfullt, även om hon visste det kanske aldrig skulle bli av – det var en lång väg bort och att hon kommit dit var nästan ett under. -
Anduin nickade lätt och släppte hennes hårslingor. När hon ursäktade sig för att inte vilja äta kött och han anade en gnutta oro i hennes blick så log han och la handen mot hennes överarm för att visa att det var okej, hon behövde inte vara orolig
” Jag tänker inte tvinga dig äta nåt du inte vill äta, oroa dig inte för det ” sa han stillsamt och lugnt.
” Det ser jag framemot” sa han till hennes erbjudande, men han visste samtidigt också att det nog inte skulle vara mer än ord, chansen att han skulle komma till Ard var väldigt liten, nästan helt omöjlig.
Hans bruna ögon studerade henne lite och han kramade hennes överarm mjukt med handen
” Så, vad säger du, ordna nåt att äta? sen kanske du vill hjälpa mig utfodra djuren? ” frågade han -
Ithilwyn gav honom ett varmt leende, lite lättad över att hon inte gjort något fel eller upprört honom. Det fanns mycket för henne att lära sig om världen här ute ännu, trots allt. Hans beröring kändes betryggande, och hon såg inget negativt i den, kanske lite naiv av sig men han verkade vilja väl. Vid frågan om mat och djur sken hennes ögon upp och nästan flickaktigt hoppade hon till upp och ned så hår och klänning flög hit och dit.
‘Kan vi det? Ja, ja!’ utbrast hon, trots allt hade hon älskat djuren där sedan hon la ögonen på dem. -
Anduin förstod att saker och ting nog var väldigt nytt för henne, han visste inte hur saker var i Ard, men han förstod allt mer att dom levde på ett helt annat sätt där, än vad han gjorde. Han såg på henne med en lugn och vänlig blick och han log när hon sken upp så där och blev så glad
” Ja klart vi kan, dom behöver mat senare, och jag tar gärna emot hjälp om du vill hjälpa mig med det ” sa han och log mer när hon blev allt gladare. Han gillade att se henne sån
” Kom ” sa han och började lugnt gå mot stugan igen -
Dryaden såg sig omkring på gården och djuren.
‘Vi kommer snart!’ annonserade hon åt de samlade djuren och klappade katten en sista gång innan hon slank in i stugan efter Anduin. Vart Axel tagit vägen var hon inte helt säker, men kanske han gått för att titta till skeppet en stund? Trots allt hade han ett väldigt intimt sätt att se på sitt lilla fartyg och skulle nog inte vilja lämna “henne” ensam allt för länge. En stund senare satt de och åt tillsammans, och Ithilwyn verkade ta alla nya smaker, färger och former med stor entusiasm där hon åt grönsaker och frukt så saften rann ned för hennes kinder – nästan barnsligt omedveten om sitt bordsskick.
‘Vet du… Det är en väldigt konstig sak med ditt namn.’ sa hon, och visste inte riktigt hur hon skulle förklara.
‘Du förstår, mitt land, Árd, vi… vi levde länge i frid. Dryader, trädandar, djuren, träden, fåglarna, allting var i harmoni… Men en av våra magiker… Han blev galen, han förstör allt han rör vid. Det är därför jag är här… För att söka hjälp… Hans namn är också Anduin.’ sa hon försiktigt. -
Anduin såg emot henne lite och log när getterna svarade tillbaka och gick in i stugan. han gick till det lilla men bra köket och började plocka fram det som fanns och började ordna till något gott att äta som inte innehöll kött, det tog han några små remsor av torkat kött på sidan på sin tallrik istället och räckte henne en med bara massa grönt gott på som hon ville ha det. Han såg på henne medans dom satt och åt och små log
” Du ser ut att inte ätit på dagar ” sa han
Han hörde sen hennes ord om hans namn. Konstigt med hans namn? han såg frågande på henne
” Hur menar du? ” frågade han och såg på henne och små tuggade på en bit torkat kött medans hon förklarade
Han såg mer förvånat på henne när hon förklarade hans namn. Han hade aldrig hört talas om någon med samma namn som han själv
” Verkligen? Jag har aldrig hört om nån som har samma namn som jag ” sa han med blicken fäst på henne -
‘Jag känner mig som om jag inte ätit på flera dagar…’ erkände hon, och det kunde ju vara sant. Hon hade inte ätit speciellt mycket på havet och vem visste hur länge de legat där på stranden. Vid hans ord nickade hon lätt, och delade samma förvåning.
‘Nej… Inte jag heller. Anduin var en gång älskad och uppskattad av vårt folk, tills han blev… Jag vet inte… Galen?’ det kändes inte riktigt som rätt ord, men något hade gått snett i hans huvud.
‘Han tror att han gör något bra… För att balansera skogen. Men allt han gör är att göra allt tankelöst och dött. Mitt folk är så gott som belägrade i min hemstad, Berelon.’ förklarade hon.
‘Jag hade hoppats på att hitta någon som kunde hjälpa oss här, bland er alver. Kanske du vet någon som vet mer om allt detta?’ undrade hon försiktigt. Det kändes överväldigande och stort. -
” har ni färdats på sjön länge innan stormen? ” frågade han medans han lugnt åt. Han mindes inte om han hört det innan från nån av dom eller om han frågat det.
Han nickade lite till hennes fortsatta ord om den där magikern. Han funderade på om han visste om någon men var inte helt säker. Han åt lite medans han fortsatte fundera och såg mot henne dåochdå
” Jag vet inte riktigt… jag har hört talas om stora magiker bland vårt folk, men har inte mött nån själv. Men dom finns ” sa han
Han ville verkligen hjälpa henne. men hur? Kunde han ens göra nåt annat än guida dom i landet? Han visste inte och suckade lite
” Jag beklagar att jag inte kan göra mer för er, än att följa med och guida er rätt i Nela’thaënas land ” sa han med blicken mot sin tallrik där han rörde runt en sallads bit på tallriken -
‘En vecka åtminstone… Kanske mer…’ hur länge hade det varit? Hon hade tappat räkningen där ute på havet. Det var vackert men lite monotont. Hon rös till lite vid tanken om stormen. Lite hoppfullt nickade hon vid hans ord.
‘Du har redan gjort mer än du behöver, Anduin.’ lovade hon och sträckte fram en hand för att lägga den på hans, då hon kände att han kanske kände sig lite nere för att inte kunna göra mer.
‘Om du vill och kan hjälpa mig hitta rätt skulle jag vara evigt tacksam.’ tillade hon och log mjukt, ett sött leende, hennes beröring varm. -
Anduin nickade lite. Det var en lång tid dom varit ute på vattnet med andra ord. Han åt lite av det sista på tallriken och såg mot henne dåochdå och såg på hennes hand ovanpå hans. Han kunde inte annat än le, och känna en värme sprida sig från handen och genom kroppen och la sitt ringfinger lite om hennes ena finger utan att tänka på det. Lugnt såg han på hennes ansikte
” Jag ska göra, allt jag kan Wyn ” sa han med blicken fäst på henne igen
” Jag kommer inte överge er ” sa han sen lägre och såg på henne -
Hans ord kändes förvånansvärt genuina, och de kände inte ens varann än.
‘Du behöver inte känna någon press.’ lovade hon och betonade orden med att krama hans hand lätt tillbaka, men log varmt, och kände sig lugn över att ha mött någon som verkade vara så villig att hjälpa.
‘Så, djuren väntar!’ sa hon och reste sig ivrigt från stolen som om det allvarsamma samtalsämnet de nyss haft inte existerat. -
Anduin log mot henne
” Det gör jag inte heller ” sa han stilla och mötte hennes blick med sin och kramade hennes hand också lite
Han menade det han sa också, han tänkte inte överge dom, framförallt henne, inte förrän allt var över. Samtidigt så var han osäker på om han skulle kunna lämna dom ens då, men det fick framtiden utvisa.När hon nämnde att djuren väntade så nickade han
” Ja, det gör dom, bäst vi beger oss ” sa han och reste sig och plockade undan disken och la det i blöt.
Det fanns mat åt Axel också när han vaknade om han ville ha, fanns även fisk om han skulle känna mer för det. Dög det inte fick han helt enkelt ordna sin mat själv. Anduin såg på henne lite innan han gick ut ur stugan igen och runt hörnet och stannade vid skjulet och tog fram två hinkar
” Vi hämtar vatten i bäcken först ” sa han och räckte henne en hink och började gå in bland träden bakom huset.
Rätt snabbt hörde man ljudet av porlande vatten och snart syntes skymten av en bäck som han satte sig på huk vid och började fylla sin hink med vatten -
‘Har du sett till Axel?’ undrade hon lättsamt då de gick ut, kanske han bara behövt lite egen tid då de varit så tätt på varandra i skeppet? Utan att klaga tog hon hinken och rörde sig skuttande hit och dit medan hon viftade med hinken i takt med sina rörelser. Den verkade vara gjord i trä så som Axels skepp, också ett koncept hon hade svårt att helt uppskatta snarare än att använda blad eller något annat. Men åtminstone kom träden till användning trots att de inte längre levde. Med sin lediga hand strök hon över trädstammarna de passerade, vandrade lätt över deras rötter på sina bara fötter, och vid bäcken drog hon in platsens doft.
‘Ah… Nästan som hemma, men ändå inte.’ sa hon och skuttade ut i bäcken så vattnet skvätte om henne med ett glatt skratt, för att sedan böja sig ned och fylla hinken med vatten.
‘Rädd för att bli blöt?’ frågade hon roat då han satt på huk så han inte skulle få vatten på sig. -
Anduin log lite
” han sover i soffan ” sa han lugnt
” Iallafall så gjorde han det sist jag såg honom ” sa han och kom på att han inte kollat om han var lvar eller inte, men antog att han var det. Han betraktade henne dåochdå och små log.Likaså när hon skuttade i vattnet och skakade på huvudet
” Nejdå, det är jag inte, men det är smidigare ” sa han lugnt och såg mot henne och reste sig när hans hink var fylld
” Fyll med så mycket du orkar bära, i värsta fall bär jag båda ” sa han med blicken på henne i vattnet
Anduin var van att bära flera hinkar fulla samtidigt, så han skulle inte ha något problem med det -
Vattnet skvätte omkring henne och blötte ned hennes klänning upp till knäna där hon rörde sig omkring i det porlande vattnet. Lite roat fnös han åt hans ord.
‘Jag kan bära vatten!’ sa hon och demonstrativt fyllde hon den till bredden och placerade den på sitt huvud där hon tycktes kunna balansera den utan större svårigheter.
‘Snabbare än dig, tror jag bestämt!’ sa hon och skuttade smidigt på stenar och rötter förbi honom med hinken på huvudet som hon höll på plats med hjälp av stöd från en hand. -
Anduin små skrattade och skakade på huvudet när han såg på henne. Hon var rätt söt ändå. Han kunde inte helt ta blicken från henne. Han såg lite fundersamt på henne vid hennes svar, lite osäker på om hon verkligen skulle kunna bära hinken med så mycket vatten i.
“Nim.. ” började han när han såg den tunga hinken lyftas.
Han blev sen glatt förvånad när hon satte den på huvudet utan problem och började röra sig över rötter och allt. Han stirrade på henne
” Wow… ” fick han fram bara och såg efter henne innan han kom till sans igen
” Vänta på mig ” sa han och började snabbt gå efter henne tillbaka, fortfarande lika chockad av vad han såg, samt även förundrad över det hela. Hon blev bara mer och mer speciell i hans ögon, och han gillade det.Väl tillbaka vid stugan så hällde han sin hink med vatten till getterna och såg mot henne
” Häll ditt vatten till hästen i hennes vattenkar ” sa han
Han gick sen till skjulet igen för att ta fram fodret och fixa med det -
Ithilwyn skrattade glatt åt hans reaktion. Hon antog så klart att han retades bara, då hon inte såg det som någon speciell konst. Kanske var det bara ett resultat av att springa omkring i skogen som hon gjort hela livet.
‘Fånga mig om du kan du!’ retades hon med ett glatt fnitter och sprang framåt för att försvinna bakom ett träd, och runda det så hon dök upp bakom honom och gav honom en liten spark i baken. Hon skrattade glatt och hällde sedan sitt vatten med åt djuren som han instruerade. Snart var de klar med djuren och hon satte sig ned med en pust.
‘Mycket jobb att sköta djuren!’ konstaterade hon och såg på de nöja djuren där de åt och drack.
‘Men du har ett bra liv här…’ tillade hon lite drömmande. -
Axel hade legat och sovit på sin plats i soffan som han gjort sitt näste i och det var nog tur att han var själv då han under sömnen såg så pass mycket osyldigare ut än hans vanliga, kaxiga natur. Han låg platt på mage mot soffan med svansen lirkad om sig själv och skulle man se hans ansikte så skulle man nästan plötsligt tro att det var en oskyldig yngling man bevittnade. Avslappnad och borta så såg han minsann ut att vara så otroligt oskyldig att det var sinnessjukt så som sagt var det tur att han fick sova ifred. Det fanns ju mycket som inte direkt stämde in med hans nuvarande utseende.
Demonens skrockande ekade i huvudet på honom vilket fick honom att sömnigt öppna de röda ögonen, möttes av sinen av soffkudden innan han rätade på sig med en lång gäsp, sträckte ut sin utvilade kropp innan han såg sig omkring, tankarna gick i huvudet innan han vart plötsligt påmind om att Wyn inte var i rummet. Han vart plötsligt kallsvettig över den tanken då han hade lovat sig själv att inte lämna henne själv i den främmande världen och hoppade därför snabbt upp på fötterna för att ta sig ut ur huset. Kände sig skyldig över sin välbehövliga tupplur sär han skyndade sig runt för att se vart Wyn befann sig, hade något hänt?!
Han letade en stund innan en våg av lättnad fyllde honom där han såg hennes glada uppenbarelse hos djuren vilket nästan hörbart fick honom att andas ut. Okej hon var okej.. hon var okej. Hans blick föll på ungalven och fick tanken att åtminstone verkade han okej och inte hade skadat Wyn, så lite pluspoäng skulle han minsann ändå få. Axels hår stod upp på huvudet efter sin sömn där han nu lättat åter sträckte på sig medan han gick fram till dem båda. Ett purrande kunde höras från katten som bodde på gården och han såg ner på denne som strök sig mot hans ena ben. Han kunde inte göra mer än att le och plockade upp katten och a den mot sin axel. Hela katten vibrerade och gnuggade huvudet mot sin gelike medan han tog sig fram den sista biten mot dem två, med spinnande katt i örat. “Vad gör ni?” Undrade han lite roat medan katten nosade uppåt mot ett av hans egna kattöron.
You must be logged in to reply to this topic.