Nilla hade inte först lagt märke till att Arlin var där med tanke på hans väl kamouflerade skepnad i i nattens mörker vilket nästan fick henne att hoppa till på sin hästs rygg, men bara nästan när hon hörde sitt namn i Arlins stämma. Han kom farandes fram mot henne och hon kände som alltid hur fladdrande av vingar i hennes mage kom till ytan igen likt varje gång hon såg sin älskade Arlin. Riktig förälskning kunde man väl säga då fladdrande i magen och den otroliga lyckan spred sig inom henne. Alla orostankar hon känt över att föråda sin familj på det här sättet släppte för ögonblicket och allt som betydde något just nu var Arlin.

Hon kände hans hand mot sitt ben och släppte tyglarna med ena handen för att lägga sin svala hand över hans. Hon hörde hans nervösa fråga och visste inte riktigt vad hon skulle svara först. Det verkade ha gått bra men med hennes familj kunde hon aldrig vara helt säker. “Jag tror det, men vi borde inte dröja kvar för länge.. du vet hur min familj fungerar trots allt.” Sa hon med samma oro i rösten som Arlin hade haft vid sin fråga. “Fick du vänta länge? Jag kunde inte lämna förens jag var säker på att alla låg och sov.. Det verkar nästan omöjligt hur lätt jag skulle blivit påkommen annars.” Hon kramade om hans hand medan hon böjde sig nedåt och placerade en kyss mot hans handrygg. Det var allt hon kunde nå från sin hästhöjd trots allt.

“Gick allt bra för dig? Har allt gått som planerat hittills?” Undrade hon oroligt då hon visste att denna resa hade en stor chans att kunna bli komplicerad för dem båda.

“Jo jag brottades själv med sådanna tankar vilket gjorde att jag blev så här sen, förlåt mig men ville bara vara säker”
Nilla kände alltid att det var lika svårt att låta Arlins hand gå men lät det dock ske utan större invändningar i alla fall, detta var varken tid eller plats för det trots allt. Hon bevittnade hur Arlin tog sig upp på sin häst och fick sin egna häst att vandra upp brevid Arlins innan de var på väg mot friheten. Hon lyssnade på Arlins plan noga och nickade för att visa att hon förstått det hela . “Så vad kommer mitt andra resenamn vara?” Undrade hon då det kunde vara bra att veta i förväg så hon inte stod där och stammade då de skulle kolla på hennes biljett.

Hon hade aldrig varit så här nervös någonsin men det var helt klart det rätta att göra. Starta om på nytt även om sorgen att inte kunna vara med sina systrar antagligen alltid skulle finnas med henne.

Nilla ordade ut sitt falska namn för att vara säker på att hon skulle komma ihåg det när tiden kom; “Ingrid Fjalarsdotter..” ett par gånger i rad för att liksom etsa in det i sitt sinne. Det skulle ju inte vara lyckat om hon vart frågad om sitt namn och inte hade en aning om det liksom. Till både orden om Freja och att inte tala allt för mycket så nickade hon för att visa att hon förstod medan hon under tystnad fästa blicken på Arlin med ett litet leende som spred sig på hennes ansikte. De hade så gott som 50/50 chans att lyckas med detta, det visste hon men då Arlin verkade så positiv med Frejas hjälp så kände hon sig själv genaste säkrare i det hela. Det var svårt att förklara varför men trots det så kände hon sig redan hemma tillsammans med Arlin.

Hennes häst frustade till lätt där det vackra djuret marscherade framåt bredvid Arlins häst och det kändes för Nilla att även de verkade passa bra ihop. Drömmande var och skulle väll alltid Nilla vara så att finna henne sitta där tyst med ett leende var inte ovanligt. Nervositeten hade släppt henne en aning och istället ersatts med glädje, samma glädje som hon alltid kände tillsammans med sin blivande man. Vad skulle vindarna egentligen medföra dem båda? Efter en stunds tystnad så kunde hon inte hjälpa att fnittra till bakom ena handen som hon hade höjt mot munnen, hon sa inget efter det dock men man kunde väll klart säga att fnittret i sig sa mer än tusen ord om både hennes känslor för Arlin och äventyret framför dem båda. Det var läskigt minst sagt men att vara med Arlin av alla personer värmde helt klart hennes hjärta.

Det tog ett par gånger tills uttalet vart rätt men hon lyckades i alla fall och upprepade det på rätt sätt ett par gånger till för att vara helt säker på att få det rätt. Detta var ju trots allt viktigt om hon skulle låta som den hon spelade för närvarande, skulle ju bli helt fel med sin vanliga dialekt. Även om detta var otroligt farligt för dem båda så kunde hon inte låta bli att uppskatta tiden trots allt. Hon ville ingenting annat än att spendera sin tid med Arlin så trots faran de kunde stöta på när som helst så var hon ändå glad för tiden hon fick med honom. Under ridturen så kunde hon därför inte låta bli att ge honom varma blickar med jämna mellanrum.

Vid hans ord så följde hon med utan tvekan, hoppade av sin häst och gav tyglarna till personen som skulle leda bort den till sin rätta plats innan hon krokade arm med Arlin för att ta sig ombord skeppet. Hon nickade som svar till välkomnandet för att det som sagt var bäst att hon inte sa allt för mycket tack vare sin dialekt. Hon såg sig nyfiket omkring på skeppet medan de gick mot sin säng och det var helt klart en annan värld en den hon växt upp i. Hon var ju uppväxt med första klassens privata rum och lyx men trots detta kunde hon inte bry sig mindre om ärligheten skulle fram. Det knackande skeppet i normala boendeläge var inte något hon brydde sig om just nu och kanske aldrig skulle bry sig om? Hon hade ju trots allt gjort sitt val att lämna hemmet och de hjärtskärande bekostnaderna som detta innebar till ett liv som var av hennes egna vilja. Hon brydde sig inte om vad det innebar så länge hon inte skulle tvingas ge upp sitt liv för något hon inte ville ha. Arlin var något hon ville ha vilket var allt som betydde något för henne i detta läget.

Hon skakade därför på huvudet med ett leende vid Arlins ursäkt för att visa att detta inte gjorde henne något alls. Släppte hans arm lite motvilligt för att låta fingrarna löpa över sängens kant innan hon satte sig ner på madrassen. Madrassen var av hårdare struktur än vad hon var van vid men inte helt obekvämt trots allt. Ljudet av det skrikande barnet, knastret från båtens trä och det avlägsna pratet från passagerare var nytt för henne, och även lite spännande. Hon sträckte upp sina händer mot Arlin för att ta ett mjukt tag om hans med ett leende på läpparna. Det var helt klart en romantisk känsla hela alltet för henne. “Det är inget att beklaga dig för Arlin. Jag tycker snarare att det här är mysigt och även romantiskt. Jag är så glad för detta att inget annat stör mig.” Sa hon medan hon drog lätt i honom för att få honom att sätta sig ner bredvid henne. Kändes nästan otroligt att de redan kommit så här långt vilket sprakade upp hoppet inom henne.

Eftersom Nilla alltid hade varit en sådan drömmare så tänkte hon kanske inte likt de flesta rikemans kvinnorna brukade göra. Visst var detta en STOR omställning till hela hennes liv men då hon även var en romantiker så gjorde det henne inte något; så länge som hon hade Arlin. Vid Arlins kommentar om att behöva uträtta sina behov i en hink så kunde hon inte mycket annat göra än att skratta både roat och nervöst för blotta tanken. Jo något nytt skulle man väll alltid testa men tanken på att gå på en hink var väll kanske inte det mest uppskattade ändå. Men som sagt så var det inget hon skulle lägga många tankar på förens det var dags att använda en hink, det gjorde henne inget bra att tänka på det nu.

Hon kramade tillbaka Arlins händer och lutade kort huvudet mot hans axel tillgivet innan hon rätade på sig igen, satt dock kvar nära Arlin. Uppmuntrad av Arlins retsamma ton. Vid Arlins uttalande om hennes far såg hon plötsligt lite oroad ut. Jo om det var något hon fått lära sig så var det att hennes far inte hade NÅGRA planer på att låta henne bestämma själv så tanken på hans reaktion när han upptäckte att hon var borta var skrämmande. Hon svalde lätt vid tanken och såg på Arlin, det syntes att hon var oroad. “Han kommer inte bli glad.. Om mor inte gillar det så verkar det som om far alltid håller med och tro mig; min mor gillar detta inte alls.. Jag vet inte vad han skulle göra om jag ska vara ärlig men jag tror inte att det skulle sluta väl..” 

Nilla log lite med en lättad suck över orden som lämnade hennes framtida make och det syntes att hon slappnade av mer nu än innan. Hon hade växt upp med att hålla sig lugn men man kunde dock se en lättnad förgylla hennes ansikte från Arlins valda ord. Att säga att hon inte var nervös skulle vara att ljuga trots glädjen hon kände när hon nu befann sig helt med Arlin, inga gamande föräldrar som försökte stå i deras väg, inga avbryt från hennes underbara systrar.. Bara.. dem.

Båten gungade fridfullt fram och tillbaka med vågorna och det var nästan som om ljudet från rösterna, skrikande barn runt omkring dem gungade iväg i deras takt. Hon var med nervös då detta var en helt ny upplevelse för henne, aldrig hade hon varit själv på detta sättet med en man förut, speciellt inte någon som hade fångat hennes hjärta nästan från första mötet av blickar. Det var spännande men ändå lite skrämmande på sitt sätt, allt lämnat bakom sig för att skapa ett nytt liv med hennes Arlin. Hon log lite mjukt mot honom då han strykte hennes hår för att försöka att försäkra honom med, så som han nyss gjort mot henne utan att hon visste om det. Hon höjde sin ena hand för att mjukt placera den mot Arlins kind, lät tummen stryka mjukt över hans hy på ett tillgivet sätt.

“Snart behöver vi inte oroa oss, när skeppet har seglat finns det ingen som skulle kunna hindra oss. Då seglar vi till säkerheten i Kaldrland och lämnar alla problem bakom oss.”

Ja hon var säker på det, hennes far kunde ju inte rida över vattnet eller hur? Snart skulle det bära av och hon kunde släppa rädslan av att hennes mor eller far skulle komma ombord och bryta isär livet hon precis började bygga upp. Mycket riktigt så kunde man snart höra hur besättningen skyndade omkring ovan dem för att göra allt redo för avgången. Ett dovt skrik från kapten till besättning hördes om man lyssnade noga genom passagerarnas stämmor och knakandet av plankor ovan sa även det en hel del.

Vid Arlins uttal som följdes av min älskade så pirrade det i hela kroppen på Nilla och värmen spred sig mysigt igenom hela hennes kropp vid just de två orden; Min älskade. Det var något som för henne spelade all roll i världen, hon kunde inte bry sig om varken skräcken över vad de nu genomförde, den ovanliga (för henne) miljön de befann sig i eller krigsropen som må hända skulle skrikas över hela landet då hennes föräldrar hade tagit reda på vart hon tagit vägen. Allt som betydde något för henne var Arlin, bara Arlin så de orden hade varit otroligt välkomnade med ett varmt leende riktat till hennes älskade. Hon kände en rush av lycka svepa över henne men inte visste hon att detta bara var början till en tsunami av lycka som skulle svepa iväg henne totalt.

Folket sprang omkring ovan däck och ankaret lättades vilket fick deras sanna färd att börja avgå ut mot havet och uppspelt av Arlins ord så lät hon lyckan tränga fram under alla de åren som hon hade behövt trycka undan dem till ett mer propert välbehag. Hon kunde släppa loss helt nu när de lämnade hamnen då hoppet om att få sitt egna liv nu hade flammat upp totalt och oron hade lämnat henne av någon anledning. På land hade oron tryckt inom henne men nu när de lämnade landmassan så släppte det från henne, helt övertygad av att det skulle ta tid för hennes familj att få ett skepp redo och sedan segla efter henne. Kanske till och med tillräckligt länge för att de redan skulle vara i säkerhet.

Sedan så hände något hon hade drömt om sedan dagen hon hade mött Arlin men ändå ände hon sig inte helt beredd på att detta skulle ske redan. Arlin hade fiskat upp en ring från sin ficka och snart stod han på ett knä framför henne med sin hand om hennes vilket fick henne att dra in ett djupt andetag medan hennes lediga hand täckte hennes mun vid vad hon bevittnade. Hennes ögon vidgades även då hon inte i någon av sina drömmar hade kunnat för ana att det skulle ske på detta av alla ställen, men det var välkomnat utan tvekan, hon var bara helt oförberedd. Hennes hjärta hoppade nästan ur bröstet på henne där hon lyssnade på hans ord och sedan kom frågan som hon hade drömt så mycket om vilket fick hennes ögon att tåras av lycka där hon sänkte handen som täckt hennes mun ögonblicket innan. Hon kände sig nästan som om att hennes röst skulle svika henne men lyckades mirakulöst nog att svara honom. “Käre Arlin.. Det skulle ge mig otroligt med lycka att ha dig som min man. Mitt svar är självfallet ja, tusen gånger ett ja.” Så hon lite skakig på rösten för ja detta hände en gång i hela hennes liv och det hände just nu dessutom!

Hon böjde sig fram för att ge Arlin en varm kyss som hon långsamt drog sig bort från för att ge Arlin en chans att sätta ringen på hennes ringfinger. Detta var helt klart den lyckligaste dagen i hela hennes liv; hon skulle gifta sig med Arlin!

Resan var långt ifrån simpel och den stora kontrasten tog på Nilla en hel del men lyckan från Arlins frieri fick henne dock att trycka det hela undan en aning. Maten var förfärlig, hon kände att klänningstyget inte längre var figursytt då hon tappade vikt då maten inte riktigt var något man ville äta mycket av. Det gick i men var inte direkt något man ville frossa i sig om man sa så. Hon spenderade mesta tiden med Arlin självfallet och även om det känns konstigt i början att sova bredvid honom så hade det inte tagit mer än en natt innan hon vant sig vid det. Vaknade upp tätt intill honom varje morgon vilket inte var något alls att säga nej till, till och med så att det tagit henne en bra tid på morgonen för att låta honom gå och uträtta behov.

Väl i Iselem så var det otroligt varmt men likt Arlins tycke så uppskattade hon att befinna sig på marken igen. Allt vaggandet av vågor gjorde henne till och från illamående så att slippa gungas ett tag var mer än välkomnat och så var även den goda maten som erbjöds på platsen. Hon uppskattade resan till Karm lite mer då de fick en egen hytt som hon satt i och läste för det mesta då hon visste att det var bäst att hon inte pratade för mycket med andra med tanke på hennes dialekt. Bokutbudet var inte överdrivet stort men höll henne hyfsat underhållen tills de anlände till Karm.

Hon var så otroligt trött på att resa vid det här laget men sa till sig själv att när de väl var framme så skulle det kännas otroligt mycket bättre. Man kunde se på henne att de långa resorna hade gjort henne trött när Arlin hjälpte henne på deras sista skepp. Hon var aningen blekare efter att för det mesta suttit undangömd och därför inte fått så mycket sol som hon egentligen behövde men också blek tack vara det skumpiga vattnet de befann sig på. Men nu var den längsta biten avklarad och hon kände sig hyfsat redo för att ta sig igenom den sista sträckan med, trots att det verkade som att detta skeppet inte hade någon privat sfär att tala om. Hon hade aldrig trott att det var så här jobbigt att resa som en normal person då skeppen hon befunnit sig på förr alltid gått raka vägen till deras mål och alla haft en privat hytt i familjen. Trots detta så kunde hon inte göra mer än att med tröttheten som syntes, le mot sin kommande man.

“Det är svårare än vad jag hade trott med resorna. Känner mig rätt så instängd efter alla dessa veckor men jag ångrar mig inte. Kommer kännas så skönt när vi väl är framme Arlin, Låt oss hoppas att vädret är på vår sida.” Ja hon hade förklarat för en oroad Arlin att vågorna fick henne att bli illa till mods förut under den långa resan så hon visste att han skulle förstå vad hon menade med sina ord. Ju mer veckorna passerat så hade oron lämnat henne grad vis vilket kanske inte var det bästa för henne. Men hon hade inte sett skymten av varken hennes mor eller far vilket fångat in henne i en känsla av trygghet vid det här laget. Utmattning men trygghet i alla fall.

Nilla såg den taniga flickan på skeppet men la inte ännu för många tankar till henne. Hon var som sagt trött och hade ju lovat att inte prata mer än nödvändigt med tanke på att hennes dialekt skulle skrika att hon kom från en annan plats.