- This topic has 55 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 10 månader sedan by
.
-
Likheten vid ett rådjur försvann knappast när Arlin valde att vända sig mot henne och ställa en fråga, tvärt om förstärktes den och hon flackade lite med blicken. Vad skulle hon svara på en sådan fråga? Knappast sanningen.
”F-Frostheim…” Mumlade hon lågt och drog upp axlarna en aning där hon satt likt en strykrädd katt. Hon kunde dock inte låta bli att lyfta blicken en aning för att betrakta först Arlin och sedan Nilla när den förstnämnde gestikulerade mot henne.
”J-Jag har betalat för resan”, tillade hon hastigt, som om hon var rädd att de skulle börja ifrågasätta hennes närvaro på skeppet och dra till sig oönskad uppmärksamhet.
-
Nilla kunde inte hjälpa att le mot Arlins skämtande stämma där de befann sig och det var egentligen skumt att hon kunde känna sig så mycket bättre efter deras långa resor bara av Arlins skämtande ton. Hon lirkade in armen i en armkrok med Arlin och visste att allt hon kunde säga inte alls skulle räcka till för att förklara för den här mannen hur mycket han betydde för henne. Hon var utmattad och tappat vikt men ändå så kunde Arlin lysa upp allt för henne med bara en sådan simpel gest.
Då Arlin såg på tjejen som Nilla tittat på så såg hon intresserad ut när Arlin hade börjat prata med den unga tjejen. Ja Hon såg minsann inte ut att passa in bland folket på båten då hon helt klart såg ut som hon kom någon annan stans ifrån än Kaldrland. Nilla som lovat att inte prata för mycket log varmt mot flickan och nickade med huvudet som hälsning till henne. Hon märkte dock snart att hon verkade obekväm med situationen vilket fick Nilla att se lite oroad ut. Var hon här själv?
-
Arlin höjde ett litet ögonbryn åt flickans rädsla, och gav Nilla en blick. Kanske det krävdes en kvinnas milda natur, så som den som Nilla ägde, för att lugna denna kvinna och göra resan mer behaglig. Han la en uppmuntrande hand på Nillas arm, de var bland fränder nu, och på väg bort från Karm trots allt.
‘Jag förstår.’ sa han, och vände blicken tillbaka till flickan.
‘Frostheim är en fin stad.’ sa han, och med glimten i ögat böjde han sig fram och viskade lite konspiratoriskt så männen och kvinnorna på långbåten inte skulle höra.‘De må se tuffa ut, Kaldrländarna, men jag kan försäkra dig att de är tama som lamm under ytan.’ sa han lite teatraliskt, och lutade sig sedan tillbaka till Nilla. Någon av Kaldrländarna på skeppet fnös, men protesterade inte.
-
Hon verkade uppenbart lättad över att ingen av dem ifrågasatte hennes närvaro på båten, och vid Arlins ord dök ett litet, blekt leende upp i hennes mungipor. Hennes blick flackade lite mellan honom och Nilla innan hon valde att låta den stanna vid den sistnämnda. Kanske kändes det lite tryggare med en annan ung kvinna ombord? Kanske hade hon fruktat att något skulle hända henne på vägen över havet? Det var omöjligt att säga.
”J-Jag har aldrig seglat förut…” Mumlade hon lågmält innan hon lät blicken snabbt fara mot Arlin igen, som om hon ville försäkra sig om att han inte skulle skratta åt henne.
”Är ni från Kaldrland?” Frågade hon försiktigt, som om hon var orolig för att det var en opassande fråga.
-
Nilla kände hur flickan var orolig och till och med lite rädd, kanske var det för att vara på båten möjligtvis ensam, det visste inte Nilla, eller så var hon kanske en skygg person. Oavsett så ville Nilla att hon skulle känna sig lite tryggare vilket fick henne att le milt, nästan moderligt för att försöka ge henne någon form av trygghet. Hon undrade hur gammal hon var men kände att det inte passade just nu att fråga den frågan vilket fick henne att forma ut en annan fråga. Men först; “Du kommer gilla att segla tror jag, jag själv tycker det är fint att se ut över vattnet!” Sa hon glatt då hon hade botat känslan av instängdhet under den långa resan genom att tillsammans med Arlin gå upp på skeppsytan och ta lite frisk luft. Oavsett natt eller dag så var havet något som Nilla gillade och trots de hemska historierna som tillhörde havet så var det ändå något som lugnade ner henne.
“Kan jag fråga; vad heter du?” Sa hon sedan uppmuntrande till flickan som verkade ha börjat känna sig lite säkrare åtminstone vilket helt klart var en positiv sak. “Mitt namn är Ingrid och detta är min man Tore.” Sa hon och kände sig tacksam att hon kommit ihåg att använda deras nya namn, trots allt hade hon inte direkt behövt presentera sig mycket under resans gång. Hon hoppades att detta skulle kunna få henne att slappna av ytligare om hon hade namn på de nya ansiktena i alla fall.
-
Arlin nickade vänligt åt flickans fråga.
‘Ja, från Kaldrland.’ svarade han flyktigt, utan att gå in på Nillas bakgrund och log varmt mot henne för att sedan göra en gest mot besättningen.
‘Och jag kan försäkra dig att det inte finns bättre sjöfarare än kaldrländare! Vi kommer att vara i hamn på nolltid.’ försäkrade han både henne och Nilla. De hade inte behövt använda sina påhittade namn ofta, så det kändes alltid märkligt, men han log bara så övertygande han kunde och mötte flickans blick. -
Ingrid och Tore.
Flickans blick vandrade mellan de båda, till en början något osäker på om hon skulle svara på frågan om sitt namn, men tillslut så verkade hon ändå bestämma sig för att det inte kunde skada, ty hon slappnade märkbart av en aning, även om hon fortfarande var uppenbart nervös.
”Jag heter Iris”, svarade hon med ett litet, osäkert leende innan hon snabbt kastade en extra blick mot havet igen.
”Och det är nog mest vågorna jag är orolig för”, tillade hon lite skamset och tryckte sin packsäck lite hårdare mot bröstet. Kanske skulle resan inte bli fullt så hemsk, både Ingrid och Tore verkade ju vara hyvens personer.
-
Nilla log mot Arlin där han berättade att det inte fanns bättre seglare än kaldrländare vilket fyllde henne med ett ljus som varit lite avtrubbat de senaste veckorna på havet, mest för att resan varit ytterst slitsam på Nilla som var van att segla i toppklass. Det var en stor sak att anpassa sig med trots allt då första icke lyxresan var så här pass lång men det som hade hållit igång henne var ju att hon faktiskt befann sig med sin älskade Arlin. Hon log mot Iris på ett uppmuntrande sätt, funderade lite snabbt på vad hon skulle säga för att få henne att känna sig lite bättre till mods. “Jag tror inte vågorna kommer störa dig för mycket. Det är mest läskigt i början av en resa men sedan vänjer man sig vid dem rätt snabbt.” Hon hoppades verkligen att hon kunde muntra upp flickan lite i alla fall. Hon såg sig sedan lite omkring innan hon såg tillbaka på Iris. “Reser du ensam?”
-
Arlin gjorde en avvisande gest över Iris osäkerhet.
‘Oroa dig inte, Njord är på vår sida.’ sa han med övertygelse i rösten och ögonen. Vädret var fint och vinden tog dem norrut trots allt då de lämnade Karm bakom sig och gled lätt över Nírsjön medan Hannadon blev allt mindre och mindre i bakgrunden.
‘Kanske vi blir lite blöta, men det finns värre saker än vatten på kläderna.’ försäkrade Arlin dem och gav Nilla likväl ett upmuntrande leende. -
För en kort stund tycktes flickans blick fastna någonstans över Hannadons allt mer krympande siluett, men när Arlin började prata om Njord och att bli blöt så såg hon tillbaka på honom med oro i blicken. Hon såg ut att vilja ställa en följdfråga, men istället nickade hon bara smått och valde istället att svara på Nillas fråga.
”J-ja… Min syster… Bor i Frostheim”, mumlade hon lågmält innan hon kastade ytterligare en blick mot staden som långsamt blev allt mindre bakom dem. Det var som om hon slappnade av mer och mer ju längre de kom från staden, men hon kunde inte låta bli att kasta några blickar ditåt med jämna mellanrum, som om hon var rädd att någon skulle följa efter dem.
”Bor ni också där?” Frågade hon med ett litet, tunt och nervöst leende.
-
Nilla uppskattade Arlins snälla natur och kunde inte hjälpa att le lite över hans ordval för att lugna ner flickan, vilket dessutom hade börjat verka en aning. Hon var fortfarande nervös och skygg men det verkade i alla fall som om det började kännas lättare för henne. Hon tittade lite nyfiket på henne då det verkade som om hon hade något mer att säga men då hon sedan istället svarade på frågan så ville inte Nilla pressa ut var det var hon hade velat säga. I alla fall inte just nu.
Hon följde flickans blick mot den krympande staden och lade märke till att hon verkade bli säkrare ju längre de kom staden i sig. Hade hon råkat hamna i trubbel? Var det någon hon var rädd för? Hon log snällt mot tjejen och nickade som svar på hennes fråga. “Jo vi ska ditåt vi med.” Sa hon lugnt utan att direkt ljuga. De skulle ju ditåt även om det inte var slutdestinationen om man sa så. Hon krokade arm med Arlin på ett tillgivet sätt och lutade huvudet kort mot hans axel med blicken fäst på tjejen, jo det var svårt för henne att låta bli Arlin allt för länge trots allt. Genuin kärlek från hennes håll helt klart. “Är det någon som möter upp dig i Frostheim?”
-
Arlin brydde sig inte så mycket om hennes oroliga natur. Han hade trots allt ganska stor lust själv att se bakom axeln, orolig över att någon från Kaelred skulle följa efter dem. Men än så länge hade deras resa gått smärtfritt. Han nickade lite frånvarande över Nillas ord till flickan, som för att bekräfta vad hon sade, och log varmt mot Nilla då hon krokade arm med honom. Han böjde sig fram och kysste hennes kind milt till svar.
‘Resan kommer gå snabbare än ni tror.’ lovade han dem, och så gled långskeppet vidare. Det rörde sig snabbare än de stora skeppen som färdades till och från huvudstaden, och då kvällen kom spände besättningen upp ett tält som skyddade dem från den värsta havsstänken. Men det gick så klart inte att komma undan vatten på ett skepp som detta, och det lilla skeppet gjorde resan rätt monoton. Men dagarna gick och snart kunde de se Kaldrlands kust framför dem, snart i hamn i Tinderstad som var kontinentens sydligaste hamnstad. -
Det skulle visa sig att Arlin hade rätt. Resan gick betydligt snabbare än vad hon hade trott, något som delvis kunde tillskrivas Kaldrländarnas långskepp och deras skicklighet till havs, förmågor som hon insåg sig ha underskattat.
När de slutligen nådde Tinderstad så var det på vingliga ben som hon kom i land, fortfarande med den ensamma packsäcken tryckt mot bröstet. Hon hade under resans gång vågat prata lite mer öppet med både Nilla och Arlin, och nu när de stod där så såg hon märkbart vilsen ut. Kanske darrade hennes underläpp en aning och det fanns något lite skamset i hennes blick när hon diskret ryckte i Nillas ena ärm.
”I-Ingrid… Får jag slå följe med er till Frostheim…? Jag hittar inte dit”, mumlade hon lågmält, som om hon var rädd att någon av de vuxna skulle höra henne.
-
Resan hade gått bra och var fridfull vilket för var sekund som passerade fick Nilla att känna sig säkrare. Hon såg till att prata med Iris med och se till att hon hade det bra ute på vattnet samt muntra upp henne under sina gråare stunder. Det var fridfullt att skämta lite med Iris vilket fick Nilla att se fram emot sina egna barn en dag och hon svor på att hon inte skulle bli likadan som sin mor. Övriga tiden spenderade hon självfallet med Arlin och hade funnit sig även mer och mer förälskad i honom om det ens var möjligt under alla resornas gång. Det var mysigt att somna med honom om kvällarna och lika mysigt att vakna upp vid honom med, det kändes 100% rätt och även om hon var rädd för sina systrars skull med tanke på deras situation nu så fann hon sig inte sakna sin mor alls. Vem vet om det ens skulle ändras med åren men som det var nu så kände hon sig lyckligare än någonsin.
Då iris greppade tag i hennes ärm efter de gått i hamn så vände sig Nilla om och såg på det sköra byltet som var Iris. Hon såg så gott som livrädd och hjälplös ut vilket fick henne att se lite oroat på Arlin då hon inte visste om det var en bra sak alls. Hon ville ju inte lämna Iris själv men hur skulle det gå för deras planer då? “Ja du Tore? Hinner vi med det?” Frågade hon Arlin vilket självfallet kändes lika skumt som alltid att kalla honom Tore.
-
Arlin mötte Nillas blick då den yngre flickan frågade Ingrid om lov att följa dem. Det var fint att se hur Nilla bildat ett band med den unga flickan vilket hade verkat en omöjlighet för honom, men kanske var det den varma utstrålningen Nilla hade omkring sig som fick folk omkring henne att slappna av och lita på henne. Arlins och Nillas ögon möttes och Arlin nickade sitt medgivande, det var en risktagning, men han tvivlade på att den unga flickan kunde göra dem skada.
‘Låt gå.’ sa han med ett milt leende, och ordnade två hästar åt dem för att möta dem vid den norra stadsporten en stund senare.
‘Iris, vill du rida med mig eller Ingrid’ frågade Arlin då han sträckte tyglarna åt Nilla. -
Iris hade under resans gång hållit sig relativt nära Nilla, men när Arlin svarade att de trots allt skulle hjälpa henne, och frågade vem hon ville rida med, så var det på honom hon såg. Hennes kinder var kanske lite rödare än innan och ett litet, förläget leende spelade i hennes mungipor när hon svarade.
”Jag rider gärna med dig, Tore”, sade hon lågmält och kanske en aning förläget, men leendet över hennes läppar gjorde det tydligt att det inte var mer än barnslig beundran som låg bakom den önskan. Under färdens gång hade det blivit ganska tydligt att hon var extremt vaksam kring män, men Arlin verkade ha vunnit någon slags tillit hos den unga flickan.
-
Nilla var inte dum, hon visste att det skulle medföra större risk för dem men ändå kunde hon inte bara lämna en ung flicka vilsen i världen så det kändes som att det bästa var att se till att hon kom fram till sitt mål. Hon kände sig dock förvirrad över varför inte Iris släkting hämtade upp henne vid hamnen efter en sådan lång resa, speciellt inte när hon inte visste hur man tog sig hem liksom. Varför kom de inte och hämtade henne? I en farlig värld som denna?
När Iris sa att hon ville rida med Tore så log Nilla, ja vem ville inte rida med Arlin liksom? Och andra kanske skulle bli avundssjuka över valet men Nilla kände inte direkt att flickan var en romantisk rival om man sa det på det sättet. Nilla må vara tokig i Arlin men hade i alla fall inte lätt till svartsjuka. Därför hjälpte hon Iris upp på Arlins häst efter att Arlin själv kommit upp innan hon satte sig på sin egna häst, strök manen lite tillgivet och hästen frustade till och trampade lite där den befann sig. Sedan bar det av mot staden, Nilla red bredvid Iris och Arlin med en känsla av hur skönt det var att äntligen vara i land igen. Luften var sval och det doftade trevligt, det var länge sedan sist hon kunde dofta träden i luften trots allt. Klapprandet av hovar var även det en mysig känsla att höra, hon var snart i sitt nya hem och det var underbart att tänka på.
-
Arlin hade inte riktigt förväntat sig att Ingrid hade velat rida med honom, trots allt hade han förväntat sig att flickan skulle känna sig mer bekväm med Nilla. Men han log svagt och nickade lätt, och ett ögonblick tänkte han på sin relation med prinsessan Tirrin i Kaelred. Han saknade henne och deras vänskap, speciellt då han på något vis vunnit denna unga flickas förtroende med.
‘Kom då.’ sa han och hjälpte Nilla att få den yngre flickan upp på hästryggen, innan han själv satte sig i sadeln så att Iris satt bakom honom.Han skakade på huvudet för att vakna ur sina tankar, och gav Nilla ett varmt leende.
‘Håll dig nära mig.’ sa han, även om han var övertygad om att Nilla var en bättre ryttare än han, så kände han landskapet bättre.
‘Vägarna är inte så säkra som de en gång var, vi får vara försiktiga.’ trots allt var de i ett land som var mitt i ett inbördeskrig. Med det var de på vägen, ut ur Tinderstad, på väg norrut på de snöklädda kullarna. -
Flickan var lätt och det tog inte särskilt mycket styrka för att hjälpa henne upp i sadeln. Hon såg lite orolig ut där hon satt och när Arlin väl satt upp han också så var hon snabb med att lägga armarna om honom, rädd att hon skulle falla av när de väl började röra på sig.
Det visade sig inte vara fullt så farligt som hon fruktat och när de väl kommit en bit på vägen så började hon slappna av en aning där hon satt. Hennes bruna ögon tycktes ta in omgivningen och hon verkade inte särskilt besvärad över den kalla luften som bet i hennes bara kinder. Det var först när de red in i en tät skog som hon lite nervöst började vrida på sig där hon satt bakom Arlin.
”Ä-Är det långt till Frostheim?” Frågade hon tyst, men tillräckligt högt för att både Arlin och Nilla skulle höra henne.
-
Nilla vart NÄSTAN lite avundsjuk nu när de ridit en bit då det var den längsta tiden hon varit ifrån Arlin sedan de flydde iväg tillsammans även om hon bokstavligen befann sig rakt bredvid dem båda. Arlin.. Den drömmande Nilla fick ruska lätt på huvudet för att inte som alltid hamna tillbaka i drömmarnas värld då det var vart hon brukade hamna trots allt. Som sagt Iris var ingen romantisk rival men Nilla saknade att vara nära Arlin redan nu, hon kände sig även lite skyldig för de känslorna då hon inte direkt ville vara den typen av person. Hon gav Arlin en varm blick och fick ett vackert leende på läpparna där de nu var inne i den täta skogen.
Vid Iris fråga så visste hon inte helt svaret, Arlin var mer expert på denna delan av världen än vad hon var trots allt. Så hon såg från Iris till Arlin i väntan på svaret.
You must be logged in to reply to this topic.