- This topic has 55 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 10 månader sedan by
.
-
‘Vi får nog räkna med ungefär en veckas hårt resande.’ förklarade Arlin med sin lugna röst, och såg mot Nilla med ett uppmuntrande leende. Luften var frisk och landskapet stort, de hade hela världen framför sig och att se henne rida där fyllde honom med glädje.
‘Härligt, inte sant, eller vad säger du?’ frågade han Nilla och gjorde en gest över det snöklädda landskapet, de enorma skogarna och bergen och kullarna som fanns överallt runtomkring dem.
‘Kanske något kort uppehåll i någon av byarna, men jag föredrar att resa anonymt i dessa tider. Jarlarna slåss sinsemellan igen om tronen.’ -
”Åh… Jag trodde det var närmre”, svarade hon där hon satt bakom Arlin, men om det fanns någon besvikelse i hennes röst så var den inte uppenbar. Tystnad föll mellan dem för en stund efter att Arlin talat om att göra uppehåll i en by, något som iris själv trodde var bäst att undvika.
”När ni kommer fram… Ska ni gifta er på riktigt då?” Frågade hon plötsligt, ett litet leende spelandes över hennes läppar. Frågan var ställd med ett barns oskyldiga klarsynthet, men hennes blick var fäst på Nilla där hon red bredvid dem. Hon hade inte sett några ringar på varken Nillas eller Arlins fingrar trots allt.
-
Nilla mötte Arlins blick och fylldes med värme trots den kyliga luften vilket bara det i sig sa en hel del om vad hon kände för honom. Hon kunde inte hjälpa att hålla med honom då han visade henne omgivningarna. Det var helt klart vackert här och ett helt nytt kapitel i hennes liv som hon såg fram emot att leva. Hon hade aldrig känt sig fri under sitt liv men nu? Nu var hon så fri hon kunde bli och det gjorde att hon kände sig otroligt lycklig med allt. Det var som om en tyngd hade släppt ifrån henne och nu kunde hon bara vara sig själv utan politiska draman och hennes mor som gjorde allt hon kunde för att styra vart enda val Nilla hade i sitt liv. För det var just det; Det var hennes egna liv och inte någon annans så hon skulle vara den som skrev sin egna historia. “Det är underbart, verkligen underbart. Har aldrig känt mig så här lycklig i hela mitt liv, det är verkligen som om en tyngd som har släppt från mig.” Sa hon lyckligt och ärligt med ett leende som spridit sig över hela hennes ansikte.
Vid Iris kommentar så log hon varmt mot henne med, ja världen verkade så mycket mindre om man såg den på en karta än vad det var i verkligheten trots allt. Det var lätt att tro att man kunde komma från punkt A till punkt B på en dag men det var sällan så trots allt. Sedan kom kommentaren som fick Nilla att stelna till lite där hon satt och kastade en blick på Arlin lite förvånad över det hon hade hört från Iris. Hur skulle hon svara på detta egentligen? Ja det var bäst att fråga nyfiket för det var det ända hon kunde göra för att inte avslöja dem båda. “Vad menar du Iris?” Sa hon lugnt med det vackra ansiktet riktat mot Iris.
-
Det var ju sant att Arlin inte bar någon ring, men den enkla ring han hade gett på deras båtfärd vilade anspråkslöst på Nillas finger. Han hade inte haft råd med något mer än den simpla bronsringen. Han var van med sådana frågor dock, trots allt hade han spenderat mycket tid med den unga prinsessan Tirrin och han log lite roat.
‘Vad får dig tro att vi inte är gifta?’ undrade han lugnt, och log brett över de ord Nilla yttrat innan. -
Iris blev röd i ansiktet och för en kort sekund vek hon undan blicken från Nillas som om hon skämdes över att ha ställt frågan. Arlins mer lugna ord fick henne dock att se upp igen och le lite snett.
”J-Jag är inte dum. Tore har ingen ring, och den du bär är väl knappast en sådan man ger någon så vacker som dig”, svarade hon lågmält, ett leende dock över hennes läppar.
”Får jag komma på erat bröllop?” Frågade hon plötsligt och med barnslig förtjusning, som om hon just då och där insett att det faktiskt var en möjlighet. Hon hade aldrig varit på ett bröllop förut och hon var säker på att hon skulle kunna smälta in i bakgrunden, hon skulle inte störa någon.
-
Nilla kunde inte mer göra än att le över Iris konstaterande då det verkade som om hon var smart men hon skulle ju inte direkt säga detta till henne. Hon skulle hålla sig till att de redan var gifta trots allt även om Iris var någon hon tyckte om så skulle hon inte komma här och säga att de inte var gifta ännu, hon skulle spela sin roll helt klart. “Vaddå? Tycker du inte om min ring? För jag gillar den otroligt mycket och det är väll det man ska tycka som gift? Skulle inte vara kul att vara fast med en ring hela livet som man inte själv gillar eller hur?” Sa hon roat medan hon höjde sin ringbeklädda hand för att glatt se på sin ring. Den kunde vara gjord i trä och hon skulle ändå gilla den, den var trots allt från Arlin ~ Hon gav Arlin ett glatt leende utan att svara på hela bröllops frågan, de var ju trots allt redan gifta eller hur?
-
Arlin skrattade lite roat åt flickans ord där han satt på hästen.
‘Du har ett skarpt öga, Iris.’ sa han och såg på henne över axeln.
‘Kanske du ska bli en spejare en dag?’ föreslog han. ‘Vi kan behöva någon med så observanta ögon här i Kaldrland.’ han suckade lätt och gav Nilla en blick och en avvisande gest. De kunde väl lita på flickan i detta skede?
‘Du har rätt, vi är inte gifta. Men om du vill komma på vårt bröllop är du välkommen.’ -
Iris kinder blev märkbart röda över komplimangerna hon fick från Arlin, men leendet över hennes läppar försvann inte utan blev istället något bredare vid hans svar.
”Tack Tore”, svarade hon mjukt, kanske lite för mjukt.
Hon lutade sig mot honom där han satt framför henne och suckade nästan lite trött. Det hade varit en lång väg hit trots allt och det hade inte varit lätt att lirka fram den information hon behövde. Att Nilla fortfarande inte hade velat erkänna att de inte var gifta efter att de spenderat så mycket tid tillsammans… Kanske borde hon bara ha tagit alternativ nummer två och struntat i att ta reda på om flickan hade sin heder intakt, men oavsett vad man kunde tro om henne så var hon inte fullkomligt hjärtlös.
”Jag är dock rädd att det inte blir något bröllop för er”, tillade hon i samma, mjuka ton, innan hon nästan försiktigt lät en dolk glida in mellan Arlins revben.
-
Arlin hade knappt hunnit rynka sina ögonbryn förvirrat över de märkliga orden som lämnade flickans läppar innan han kände en skarp smärta sticka till i bröstkorgen. Krampaktigt stelnade han till, som om alla muskler i kroppen krampade till, men han fick ingen luft för att göra något ljud. Genast efter följde en brännande intensiv smärta i sidan. Först förstod han inte vad som hänt, innan han såg blodet som fläckade hans kläder. Den unge mannens ögon vidgades då han började ta in vad som hänt, men det var som om han inte kunde kontrollera sin kropp. Han kunde se hur hela världen vändes upp och ned, följd av en ordentlig duns då han fallit av hästen och landat på rygg. Hans kropp skakade, och han fylldes av adrenalin – kylan från snön helt obefintlig. Snön omkring honom fläckades av blod, och förgäves försökte han sätta sig upp. Allt han kunde tänka på var Nillas säkerhet.
‘Rid… iväg…!’ försökte han få ur sig och gjorde en gest med handen, men hans röst var inte mer än ett väsande. Hans blick for från Nilla till flickan som huggit honom. Varför hade hon gjort det? -
Nilla hade inte märkt något från början när deras trevliga samtal pågick och den unga flickan undrade om hon fick komma på deras bröllop, hon log brett över den unges fråga och när Arlin lät det hela slippa att de inte var gifta ännu så kunde Nilla släppa garden en aning. Arlin hade ju talat om för henne att det var okej att dela med sig lite av deras avsikter till Iris och trots allt befann de sig så långt borta nu att hon kände sig rätt trygg nu. Helt klart fel känsla att äga. Hon vände blicken leendes mot Arlin och Iris i samma stund som Arlin stelnade till där han satt efter ett dovt prat från Iris som hon inte riktigt hörde vad som sades. Hon såg inte först anledningen vilket fick hennes blick oroat att undersöka honom för att sedan med fasa se hur den blodiga klingan satt i Arlins revben.
Hela hon stelnade till och allt verkade gå i slowmotion från den här punkten, Arlin föll från hästens rygg, föll ner i snön under sig med ett dunsande som fick Nillas mage att vända sig ut och in. Det tog inte många sekunder förens Nilla hade hoppat ner från sin häst, landade med en dov duns i snön men istället för att springa direkt fram mot Arlin så flög hon fram mot Iris för att ge henne en kraftfull smäll utan dess like som så gott som fick henne att flyga av hästen bakåt, bort från Arlin. Hon brydde sig inte alls hur det gick för henne utan sprang fram mot Arlin, förbi de stressade hästarna innan hon föll ner på knä bredvid sin Arlin. “Arlin!!” Fick hon fram tårögt medan hon la sina händer över Arlins sår i hopp om att stoppa blodet så mycket hon bara kunde. Det fanns ingen tid att förlora men vad skulle hon göra?! Hennes vackra ögon var fyllda med tårar där hon såg ner på Arlin som låg över den blodiga snön under henne. Det hon visste dock var att hon skulle beskydda Arlin så gott hon bara kunde plus 100% mer, det kunde inte sluta här, hon skulle inte låta det hända!!
Hennes tårar fick ett ilsket plus sorgset uttryck där hon sträckte sig efter en snöig, tjock gren som hon greppade medan hon ställde sig upp mellan Arlin och Iris med ett fast grepp om grenen. Hon behövde ju något i alla fall att försvara Arlin med eller hur?
-
Ett litet leende fanns kvar över Iris läppar när Arlin föll av hästen, ett leende som bara blev bredare när Nilla gick till attack mot henne med sina bara nävar. Hon tog smällen utan att försöka ducka, flickan förtjänade kanske trots allt att få avreagera sig på något vis, men om det hade gjort ont eller inte var oklart, för trots att hon föll av hästen så fanns det lilla leendet fortfarande över hennes läppar när hon tog sig upp på benen igen och vände blicken mot Arlin och Nilla. Hon klickade med tungan och skakade på huvudet i en tyst avrådan.
”Jag skulle inte kämpa emot om jag vore er”, sade hon hest med en röst som plötsligt inte lät lika barnslig som den gjort för bara några sekunder sedan.
”Det är bara kaldrländaren som behöver dö”, tillade hon med det lilla leendet innan hon med en smidig rörelse tog ett par steg framåt mot Nilla och med en styrka som inte tillhörde ett barn så grep hon hårt om armen som Nilla höll grenen med och vred den oförsiktigt i syfte att få henne att tappa sitt improviserade vapen.
Utan att stanna upp i sin rörelse så vände hon kroppen mot Arlin och med en hård fot trampade hon på dolken som satt i hans bröstkorg så att den vreds om där inne.
”Och ni borde haft mer vett, Arlin”, kommenterade hon torrt.
-
I andra tillfällen hade Arlin kanske kunnat uppskatta Nillas förvånansvärda styrka som den unga kvinnan slagit ned Iris från hästen. Som det var såg han inte mycket över vad som hände där han låg och skakade på marken, då smärtan blev allt mer intensiv för varje ögonblick som gick. Samtidigt höll hans livskraft på att rinna ur honom vilket var tydligt på blodet som fläckade snön. Något darrigt sträckte han sig efter Nillas hand, men innan han lyckades få tag i den hade hon rest sig och ställt sig mellan honom och Iris. Hans ögon sökte sig efter dem, och allt han kunde känna var en besvikelse över att han inte kunnat skydda Nilla. De som varit så nära slutmålet, och med en växande känsla av rädsla märkte han hur Iris röst ändrades. Vem var hon egentligen?
Han hann inte fundera mer på det innan smärtan fördubblades tiofalt då flickan trampade på dolken, och han kunde inte hindra ett smärtfyllt kvävt skrik lämna hans läppar. En lång stund låg han där bara i överväldigande smärta, innan han mellan sammanbitna tänder fick fram.
‘Skada… inte… henne…’ hon hade sagt att enbart han behövde dö, låt honom då möta Oden och Nilla gå fri. Hans hand sökte sig efter sitt svärd, om han skulle dö var han tvungen att få en krigares död. -
Nilla må ha haft styrkan att drämma till iris så hon föll från hästen men när Iris kommit fram mot dem och vred hennes vapen ur hennes händer så kunde hon inte hjälpa att kvida till en aning av den smärtan. Hon var ju trots allt uppväxt som adelsflicka och hade inte varit tillåten på många år att låtsas slåss med sina vänner eller ens göra aktiviteter som det fanns en chans att hon skulle bli smutsig i. Men skulle hon ge sig bara för det? Nej. Grenen föll i marken följt av Iris trampande över dolken som satt i Arlins bröst, Nillas ögon lämnade sina första tårar och hon kunde inget annat göra än att skrika, i hopp om att någon skulle höra dem i den stora skogen. “Låt honom vara!!!” Skrek hon med en röst som kunde få även det starkaste hjärtat att krasa ihop till damm i bröstkorgen på andra. Hon slet sig ur Iris grepp fölt av att hon riktade ett slag mot hennes ansikte utan att veta att alla hennes gester säkerligen inte skulle hjälpa Arlin i detta läget. Träffade hon inte Iris så skulle fler slag och knuffar komma mot henne, allt för att inte låta henne komma ett steg närmare Arlin.
Nillas ögon hade blivit röda där hon skrek och gjorde allt hon kunde för att iris inte skulle komma nära Arlin igen. En adelsflicka i total misär som med all sin kraft försökte försvara sin Arlin. Sedan om det var effektivt eller inte visste hon ju inte, hon var trots allt inte gjord för att slåss längre och vid första tillfälle hon kunde få med Iris bort knuffad eller bortslagen för tillfället så sjönk hon ner vid Arlin igen, greppade tag i hans händer med hela ansiktet i plågors sorg. Hon skakade hela hon och det var inte tack vare kylan, det sista hon kände just nu skulle vara just kylan trots allt. Hon hade trott att de äntligen var fria till sina egna liv och här befann de sig nu, Arlin skakande och blödande i ett dödligt sår från en attack från någon som verkat så oskyldig. Varför hade hon tillåtit att ta med Iris på sin färd?! Hade hon vetat detta i förväg hade hon kastat ner Iris i havet vid första bästa tillfälle. Det hon visste dock var vem som låg bakom detta och hon svor till sig själv att aldrig göra något för att hjälpa dem någonsin igen. Aldrig. “Arlin…Jag..” Hon snyftade och grät för mycket för att kunna få fram orden ordentligt där hon såg ner på Arlins bleknande ansikte och den blodiga snön. Vad kunde hon göra? Fanns det något att göra? Hon brydde sig inte alls om Iris just nu, allt handlade om Arlin så om Iris kom tillbaka mot henne hade hon ingen aning om nu. “Jag.. vet inte.. vad kan jag göra? …Snälla Arlin..”
-
Skriket av smärta från Arlins läppar fick hennes hjärta att slå lite fortare, men det skulle förstås ingen annan än hon själv märka, mer än på det lilla leendet som fortfarande fanns över hennes läppar. Hon lät Nilla knuffa undan henne, gav henne lite plats att ta in det hela. Det var bättre om hon såg det hela med sina egna ögon, såg att Arlin verkligen var död. Inte för att det skulle spela någon roll i slutändan, förvisso.
Med en liten suck och ett nöjt klickande med tungan så drog hon sin ena hand över ansiktet, som om hon torkade bort något inbillat där, och när hon gjorde det så drog hon också med sig illusionen av den unga flickan Iris. Istället stod där en kvinna, kanske bara ett par år äldre än Nilla själv. Hon var en blek uppenbarelse med färglösa, ljusa ögon, ögon som dock tycktes utstråla ett visst mått av självgodhet där hon stod och betraktade det unga paret.
”Ah, det kan jag tyvärr inte lova. Men! Jag lovar att inte döda henne, om det är till någon tröst”, svarade hon med samma lilla leende fortfarande över läpparna.
”Vad gäller er så måste jag dock se till så att ni faktiskt dör, allt annat vore oprofessionellt. Det är inget personligt”, tillade hon lite sakligt innan hon stack handen innanför sin tunika och fiskade fram en ny kniv. Hon tog ett par steg fram till Nilla och Arlin och med en hand som kändes lika kall och hård som stål så grep hon den unga kvinnan kring nacken och drog henne bakåt som om hon inte var mer än ett olydigt barn.
”Hälsa era gudar att jag skickade er”, sade hon nästan lite roat innan hon böjde sig ned och med en svepande rörelse skar upp kaldrländarens hals.
-
Arlins händer som darrade av smärtan han kände försökte febrilt nå svärdet i hans bälte. Hans ögon betraktade hur den lilla flickan de rest med ändrade utseende, och medan hans händer försökte nådde de aldrig fram till hans vapen innan den kalla kyssen av stål for över hans hals. Hans blick lämnade Iris och hamnade på Nilla, och han försökte säga något. Kanske “jag älskar dig”, men vem kunde säga med säkerhet? Allt som lämnade hans läppar var ett gurglande väsande följt av blod som sipprade ur hans läppar och ur såret i hans hals. Den unga mannens kropp ryckte till, liksom blodet som pumpade ur såret i takten med hans hjärtas slag, innan han blev stilla liggandes i snön färgad av hans blod – hans blick tom, fortfarande fäst på Nilla.
-
Nilla’s ögon var röda och tårarna flödade ner över hennes vackra ansikte där hon gjorde allt hon kunde för att hålla borta Iris men misslyckades brutalt då kvinnan helt klart var starkare än vad hon var. För ja det visade sig att den unga flickan Iris skepnad försvann och istället befann sig en hård kvinna framför dem vilket fick Nilla att känna det som om hon fått en flygande stekpanna i ansiktet. Hennes röda ansikte bleknade aningen över denna chocken och hon kunde inte hjälpa att skrika till. Hon hytte med armarna mot kvinnan men det var som att blåsa på en skogsbrand och snart kved hon till när kvinnan greppade tag hårt om hennes nacke för att tvinga bort henne från Arlin. Nilla försökte bända bort hennes fingrar från sin nacke genom att kasta sig till höger och till vänster men verkade inte komma någonstans och sedan började allt gå i slowmotion likt en skräckinjagande berättelse för henne.
“Iris” drog fram sin klinga och böjde sig ner mot Arlin och vid detta laget hade Nilla stelnat till likt ett lik och bleknat hela hon och sedan så hände det. Klingan drogs över Arlins hals och blodet böljade fram ur det nya såret, gurglandet från Arlin fick hennes hjärta att stanna i bröstet på henne, det blixtrade till framför ögonen på henne där hon mötte Arlins nu döda blick. Sedan vek sig benen på henne och hon föll medvetslös ner i den blodiga snön under dem. Det var inget hon kunde ha gjort något annat åt, hennes hjärta hade krossats likt en fluga under en flugsmällare, hennes Arlin hade dött och det hade inte funnits något hon hade kunnat göra åt saken. Så nu låg hon utslagen i den blodiga snön, besegrad och helt klart aldrig mera sitt forna jag.
You must be logged in to reply to this topic.