- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 2 dagar, 12 h sedan by
.
-
Morgonen var stilla och fortfarande kylig. Men det var något med tystnaden, den vilade inte bekvämt över templet eller bland träden. Den bar något med sig, en förväntan som låg tät som dimman över bergen. Eira stod vid kanten av trädgården, där örterna hade börjat vakna till liv under årets första milda dagar och kände det i huden innan hon hann sätta ord på det.
En rysning, en skiftning i luften. Hon hade känt det redan i nattens drömmar men där var det aldrig så konkret. Bara känslor, skuggor, rörelser i kanten av synfältet. Men nu… till och med Eira kunde känna en rastlöshet och en hunger. En bekant känsla, nå inte för Eira men för hennes äldre vän Liv.
Hon är på väg tillbaka.
Eira slöt ögonen en stund, lät vinden svepa genom de långa flätorna hon burit med sig från unga år, nu insprängda med silver. Åren hade gått, det kändes som en evighet fast det inte hade varit det. År fyllda av ansvar, stillhet och av lärande – men också av väntan, även om hon aldrig tillät sig att kalla det det. Inte högt, inte ens inför sig själv. För någonstans hade hon en känsla av att det kanske inte var för henne som Liv kom tillbaka. Men hon hade aldrig kunnat kasta bort minnet av Liv. Aldrig glömma känslan av hennes närvaro – eld, styrka och motsatsen till henne själv. Den där sista blicken innan hon försvann. Orden, kyssen, men framför allt tystnaden efter.
Eira andades in djupt. Doften av lavendel, fuktig jord och aska fyllde hennes lungor. Hennes händer var jordiga av morgonens arbete, men hjärtat var inte längre förankrat i det som skulle göras idag. Hon öppnade ögonen och höjde blicken mot horisonten där stigen slingrade sig ner från berget och in bland dalarna.
Om Liv nu återvände… Var hon då samma person Eira en gång älskat? Och var Eira själv samma? Förstås var svaret nej, men kanske… bara kanske fanns det fortfarande något kvar av dem båda som kunde mötas där stigen tog slut. Tänkte hon för sig själv medan hon stilla började röra sig på stigen.
-
Liv
Så många år. Så många livstider sedan. Men hon hade alltid vetat, alltid att hon skulle återse den här platsen. Hon höll in den lilla hästen. Knappast en ärorik återkomst det här. Slagen, ärrad, skadad, utblottad. ”Men inte bruten” sa hon högt för sig själv innan hon klappade den lilla raggiga hästen på halsen. Hon hade kommit att älska det lilla envisa stoet. Knappast en häst för strid men det var tåga i det lilla djuret och en en envishet hon bara kunde känna igen som sin egen.
Hon hade bytt bort det sista av värde hon haft kvar för den. Den och ett om ombyte, ett svärd och en sköld. En lätt resepackming. Hon hade bytt sin mors hus men vad skulle hon göra med det annars? Hon visste vad hennes öde skulle vara och inte fanns den där i den utblottade och trasiga byn.Hon såg templet. Så likt men ändå så olikt där på den andra toppen, på andra sidan den lilla staden som låg nedanför. Där fanns den. Hoppet och gnistan. Hon rättade till manteln mot vinden och drog en envis hårlock bakom örat. Ett stort ärr täckte hennes kind, ett minne från en av sina resor över havet. Men visst fanns det där även nyare sådana. Ilskna lärdomar. Hon slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne… lät den flyga med vinden för en stund. Fanns hon där? Ibland såg hon henne så klart. Ibland bara som skuggor. Skulle hon bli glad att återse henne?
Hon öppnade ögonen igen och manade på hästen. Hon hade hoppats på att det skulle kännas som att komma hem., Men återigen kändes ingen plats riktigt som hemma.
-
Stigen ledde ut till den större vägen där Liv red och Eira klev ut från skogen precis när hennes forna vän red förbi. Vinden tog tag i hennes flätor, den enkla klänningen och blåste upp en hel del damm som fick henne att sluta ögonen hårt. Men hon öppnade ögonen snart igen, men innan dess hade hon hunnit ropa efter sin vän.
“Liv…! Det är… ” ropade hon, men rösten bröt lite av som om hon inte var säker på vad hon skulle säga. Det är Eira, eller jag… eller vad om hon inte mindes henne alls? Hon svalde lätt och drog bort ett löv som hade virvlat upp i farten och lade varsamt ner det på marken igen där det nu hörde hemma. Allt för att sysselsätta de få sekunder innan hon svarade henne.
-
Liv
Hon manade på hästen men vinden drog tag i hennes mantel. En ilsken, virvlande vind och med den, en röst. Hon saktade av, höll in hästen efter ett par meter. Hon vågade knappt vända sig om. Hon vred ansiktet litet åt sidan, som om att snegla mot stigen och kvinnan som klivit ut på den. Hon visste utan att ens se henne. Kände det i hela kroppen. En stund satt hon kvar på hästen, osäker på vad hon skulle säga eller göra. Så vände hon hästen om och stirrade på kvinnan på stigen ett par meter bort.
Jorden kom i rörelse, eller var det hon?Hon manade på hästen ett par steg innan hon stannade upp och klev av. Lädret knarrade något och hon flexade de frusna fingrarna.
” Jag ser dig. ” hälsade hon henne med ett snett leende. Hon drog huvan något bakåt och visade sig själv för henne samtidigt som hon tog ett par klev framåt. Hon la upp mantelns sidor för att visa hennes svärd, för säkerhetsskull. Hon ville inte att Eira skulle känna sig överraskad eller illa till mods.
Hon gick långsamt fram, som om hon var rädd att skrämma kvinnan. Det var inte så konstigt, i hennes ögon såg hon sig själv som ett monster. ” Du är lika vacker som jag minns dig. Lysande stjärna..” hälsade hon henne lågt när hon kom närmare. Varför rusade hennes hjärta så ? -
Hjärtat slog hårt i bröstet när Liv drog in tyglarna till hästen och rösten som var så lik, trots att Eira visste att allt var annorlunda. Hon hade sett det, redan månader innan Liv kom dit. Och inte behövdes det ens en som henne att förstå att en människa ändrades när dess frö växte på andra ställen än i Draumrheim som alltid tycktes så stilla.
“Har du umgåtts för mycket med charmerande män?” fnös Eira, men trots det hade hon svårt att dölja en rodnad som smög sig upp på kinderna och för ett kort sekund tvingade hon sig själv att se bort för att dölja det. Inte för att det var en svaghet, men… hon var inte säker på om hon var beredd att visa den sidan åt Liv igen.
“Men du är inte heller… så dum, trots att ditt inre tvekar om din skönhet. Men jag ser dig.” sa Eira och vände blicken mot henne med ett svagt leende.
You must be logged in to reply to this topic.