Morgonen var stilla och fortfarande kylig. Men det var något med tystnaden,  den vilade inte bekvämt över templet eller bland träden. Den bar något med sig, en förväntan som låg tät som dimman över bergen. Eira stod vid kanten av trädgården, där örterna hade börjat vakna till liv under årets första milda dagar och kände det i huden innan hon hann sätta ord på det.

En rysning, en skiftning i luften. Hon hade känt det redan i nattens drömmar men där var det aldrig så konkret. Bara känslor, skuggor, rörelser i kanten av synfältet. Men nu… till och med Eira kunde känna en rastlöshet och en hunger. En bekant känsla, nå inte för Eira men för hennes äldre vän Liv.

Hon är på väg tillbaka. 

Eira slöt ögonen en stund, lät vinden svepa genom de långa flätorna hon burit med sig från unga år, nu insprängda med silver. Åren hade gått, det kändes som en evighet fast det inte hade varit det. År fyllda av ansvar, stillhet och av lärande – men också av väntan, även om hon aldrig tillät sig att kalla det det. Inte högt, inte ens inför sig själv. För någonstans hade hon en känsla av att det kanske inte var för henne som Liv kom tillbaka. Men hon hade aldrig kunnat kasta bort minnet av Liv. Aldrig glömma känslan av hennes närvaro – eld, styrka och motsatsen till henne själv. Den där sista blicken innan hon försvann. Orden, kyssen, men framför allt tystnaden efter.

Eira andades in djupt. Doften av lavendel, fuktig jord och aska fyllde hennes lungor. Hennes händer var jordiga av morgonens arbete, men hjärtat var inte längre förankrat i det som skulle göras idag.  Hon öppnade ögonen och höjde blicken mot horisonten där stigen slingrade sig ner från berget och in bland dalarna.

Om Liv nu återvände… Var hon då samma person Eira en gång älskat? Och var Eira själv samma? Förstås var svaret nej, men kanske… bara kanske fanns det fortfarande något kvar av dem båda som kunde mötas där stigen tog slut. Tänkte hon för sig själv medan hon stilla började röra sig på stigen.