Mycket hade hänt det senaste året för denna kvinna. Hon hade äntligen hittat de rebeller som gömde sig så väl i Iserions slum, alver som var lika trött som hon själv att bli utnyttjad och behandlad värre än stadens råttor. Hon hade sedan 11 år tillbaka arbetat för en väldigt mäktig adelsman vid namn Voldimir Wraithfall som utåt var stadens hopp, stadens ansikte utåt. Han hade med sina pengar öppnat sjukhus för människor som inte hade lika gott ställt, han hade hållit i banketter för insamlingar till de behövande, han var ett helgon i mångas ögon men ingen frågade sig vart dessa pengar egentligen kom ifrån? Varje mynt som hade en skinande framsida hade oftast en ännu mörkare baksida. Han var egentligen en av de värsta män som gick i denna stad. Han hade sin egen hemliga lönnmördarorganisation som drog in väldigt mycket information och pengar till honom. Han hotade alla som vågade ens yppa ett ont ord till honom och många adelsfamiljer hade i hemlighet fallit för hans grymma hand, eller rättare sagt för Almitharas hand om sanningen skulle fram. Hon var en av hans främsta lönnmördare medan hon på dagen var hans strålande juvel. Hon uppträdde ofta för honom och hans sällskap som en av stadens bästa dansörer. Han var otroligt stolt över att han fått tag på hennes skönhet och genom sin sensualitet lyckades hon samla på sig mycket information från fulla besökare som omedvetet lockades in i hennes fällor.

Hela hennes liv hade i hemlighet handlat om hämnd och genom sitt jobb hade hon lyckats i hemlighet samla på sig en viss mängd information för att kunna närma sig sitt mål. Hämnd låg inte bara mot Voldimir utan även mot de människor som mördat och utplånat hennes by för 11 år sedan. Hon ville även söka hämnd mot alvernas styre som bara stått på sidan och låtit allt ske. Inte ens försökt lyfta fingret för att stoppa det blodbad som skett, inte ens försökt hjälpa att få hem de bortrövade alver som lyckades överleva mot alla odds. Under sitt sökande hade hon fått höra viskande ord om rebeller, rebeller som gömde sig djupt under stadens yta men när Almitharas väl fått tag på denna grupp stod det klart att de var för svaga, de behöver fler i styrka och betydligt mycket mer information för att kunna åstadkomma något. Almitharas var övertygad om att det måste finnas fler där ute som kände som dem, som låg på lur och önskade lika mycket blodbad som henne själv. Hon skulle aldrig nöja sig förrän hon kunde bada i fiendes blod och höra skriken från de som tagit ifrån henne allt. Hennes letande hade inte varit förgäves då en svart liten fågel viskat i hennes öra om rebeller som satt inlåsta i Nela’thaënas som hade information om rebeller som låg på lur i hennes hemland. Det hade nämnts att om hon skulle lyckas behövde hon resa direkt medan kaoset fortfarande låg över landet efter att drottningen fallit från tronen.

Almitharas hade direkt satt sig på sin häst och börjat rida mot den destination som hennes informatör pekat mot. Det kändes konstigt att röra sig tillbaka till det hemland som berövats från henne. Normalt sett hade detta aldrig varit möjligt men då Voldimir varit extremt nöjd med hennes insatser att utplåna en hel adelsfamilj hade han givit henne extra ledigt för att få återhämta sig vilket hade varit en otroligt bra tajming till det hela. Hon hade färdats på hästrygg i dagar med väldigt lite vila och mat. Ända gånger hon stannat var på grund av sin häst som inte klarade att bära henne mer. Som tur hade hon inte ont om pengar och kunde alltid stanna bekvämt vilket hjälpte återhämtningen fortare. Under sin färd hade hon försökt planera inbrottet till fängelset så noggrant hon kunde men med väldigt lite information skulle hon få improvisera rätt mycket. Hon visste inte ens hur denna man såg ut mer än lite kännetecknen så hon skulle behöva befria dem flesta som satt där vilket gjorde allt så mycket mer besvärligt. Som tur hade hon lite magi till hjälp då Voldimir upptäckt hennes färdigheter hade han tagit hjälp av en lärare i mörkare bakgrund för att hjälpa henne behärska skuggorna. Hennes källa till magi hade egentligen varit mer till natur men med mycket träning kunde hon nu ta sig fram nästan obemärkt bland skuggorna, som den jägare hon i grund och botten var. Tyvärr kom detta inte utan några konsekvenser. Använde hon detta för länge skulle hon tillslut kollapsa av utmattning. Hon orkade oftast som längst hålla uppe formen i ca 1h innan det skulle kosta henne för mycket. 30 minuter var idealt för då hade hon ork att slåss efteråt.

Ta sig in skulle troligen inte vara så svårt då kaoset fortfarande låg som en tung slöja i hela landet och vakterna hade nog fullt upp med annat än att vakta några fångar som ändå inte kunde röra på sig. Det svåra skulle vara att komma ut levande från det hela för även om hon var otroligt skicklig med svärd och dolkar så var dessa tränade vakter som hon inte kunde underskatta. Speciellt inte då hon inte hade någon aning om hur bra fångarna kunde slåss. Hon behövde få ut så många som möjligt levande ifrån fängelset. Tyvärr började betänketiden ta slut då hennes ögon började skåda de höga trädtopparna som skulle efterlikna fängelset som så många alver satt i. Hon hade aldrig förstått hur detta skulle efterlikna ett fängelse då det nästan var bättre än det hon bodde i. Visst friheten fanns inte men vad var frihet egentligen? Hon kunde vandra fritt på gatorna men det gjorde henne inte mer fri än de personer som satt inlåst i detta träd, de hade det bekvämare åtminstone än många andra.

Vid utkanten av allt saktade hon till slut av och började nu speja efter de vakter som troligen gömde sig runtomkring. Hon behövde även hitta vart ett stall kunde finnas för att göra flykten betydligt mycket enklare. Visst de kunde rida på hennes häst men han skulle inte orka speciellt långt då. Den svarta hingsten hade tagit henne längre än hon själv trott och hade varit trogen hela vägen utan att klaga men den hade inte fått vilat på ett bra tag. ” Du får vänta här min vän.” Viskade hon bara mjukt vid hingstens öra innan hon med en smidig rörelse lät sina fötter falla till marken. Tyglarna tog hon i sin hand och knöt fast vid en gren under ett stort träd som än skyddade deras existens. Hon lät sin hand mjukt stryka sig efter hingstens muskulösa hals vars man låg likt mörka havsvågor skyddandes över. Hingsten frustade bara enkelt till svar och började äta utav gräset som fanns där under. Tyvärr fanns inget vatten i närheten men han klarade sig säkert ett tag till, så hårt hade de inte ridit den sista vägen. Almitharas smargadgröna ögon smälte väl in bland bladens vackra färger medan den mörka manteln dolde alla de vapen som fanns runt hennes kropp. Hon var enkelt klädd i läder och bomull för att i en kombination vara skyddad men ändå kunna smyga sig fram utan ett ljud. Hon började sakta röra sig ut från trädkronans skyddande slöja och lät de sista solstrålarna värma hennes annars kalla kropp. De började bli mörkt ute nu vilket bara var till hennes fördel. Det var alltid svårare att hålla uppe hennes magi om solen lös direkt på henne, mörkret gjorde allt så mycket lättare.

Några väl utvalda ord lämnade hennes läppar tills hon inte längre var en hel substans utan mer som en mörk skugga. Med smygande steg började hon röra sig framåt till en av portarna som fanns där. När hon närmade sig kunde hon se två vakter stå där och höll vakt men de hann aldrig reagera innan de föll ljudlöst mot marken. Hon hade denna gång inte dödat dem, bara givit ett hårt slag i bakhuvudet för att se till så de svimmade. Tyvärr skulle inte alla vakter ha lika mycket tur men hon såg ingen anledning att mörda dessa, än i alla fall. Försiktigt smög hon sig in och såg som omkring där några facklor nu tänts runtomkring. Hon hade ingen aning riktigt vart hon skulle men upp var det ända hon hade koll på. Planen var att följa en vakt då de borde ha vaktavlösning snart. Utan att behöva vänta länge gick en välutrustad man förbi, följde en korridor som ledde till en trappa upp. Med ljudlösa steg följde kvinnan efter, lät aldrig mannen inse att han var efterföljd förrän han tagit henne till destinationen. Det fanns tre vakter totalt där en av dem verkade ha nycklarna till dörrarna. Om det fanns fler längre upp visste inte Almitharas men hon behövde inte veta det heller. De var på tok för underbemannade för att kunna sätta sig emot henne. Med smidiga rörelser lät hon kniven skära sig igenom huden på en av vakternas hals medan hon kastade två dolkar som träffade dem båda i huvudet. De hann aldrig reagera vad som egentligen hände innan de livlösa kropparna föll med en dov duns till marken. Även om det inte var högljutt så lät rustningarna som verkade larma några vakter längre upp.
”vad händer där nere? Om ni jävlas igen kommer jag anmäla er!” Rösten lät minst sagt irriterad och när han väl kom ned för att se vad vakterna höll på med hann han inte mer än att se de livlösa kropparna med deras blod sipprandes ut på golvet innan även vakten föll offer för hennes svärd. Han satte upp lite motstånd men det räckte inte förrän svärdet genomborrade hans mage, precis under rustningens kant. Därefter behövde hon bara att låta svärdet svingas genom luften och sära på hans huvud från kroppen. Hennes mörka form hade nu givit vika så hon inte skulle bli helt uttömd på energi. Med enkla rörelser plockade hon upp nycklarna för att börja röra sig ännu mer uppåt. För varje cell hon gick förbi öppnade hon dörren och släppte ut de som fanns där inne. Flykten skulle bli mycket enklare om det var rörigare. Det fanns bara två vakter på vägen upp som försökte stoppa henne men de hade tyvärr inte mycket att säga till om där heller. De satte upp ett större motstånd men tyvärr inte tillräckligt. ”Vart är du någonstans?” Muttrade hon irriterande för sig själv medan hon synade varje fånge i jakt på mannen som var hennes mål. Hon visste att tiden nu skulle vara knapp innan fler vakter skulle flockas i dessa trånga utrymmen. Trapporna gjorde inte saken lättare hellre där hon klättrade allt högre upp. Det tog ett litet tag men tillslut lyckades hon finna en man som stämde väl in på de karaktärsdrag som hon fått beskrivet. Hon trodde att det hon fått inte skulle räcka men det stämde, han stack ut lite väl mycket för att inte kunna bli hittad bland fångarna.
” Jag är här för att befria dig. Håll dig nära mig så kommer inget att hända men du måste följa med nu! Jag kommer berätta mer längre fram varför jag är här. Tyvärr har vi inte mycket tid!” Hon tog av sig sin mantel och slängde den mot honom då hon inte ville att han skulle synas mer än nödvändigt. Hon själv drog en svart mask över ansiktet som dolde det mesta men hennes ljusrosa hår syntes nu tyvärr. Som tur stack hon inte ut lika mycket som honom då hela hon nu var svart klädd från topp till tå. Hon såg bakåt mot trappan där det nu hördes rop och slagsmål vilket tydde på att vakterna nu börjat vakna till liv. Hon visste tyvärr inte mycket om antalet men skulle vara tillräckligt för att ställa till problem. Hon hade på sin väg in sett en häst stående i närheten som de troligen kunde ta till denna man. Hon gav honom bara en signal att följa efter innan hon nu började röra sig nedåt där alver i olika storlekar och raser rusade fram och tillbaka i ren panik medan vakterna där nere försökte slå sig igenom. Några hade lyckats roffa åt sig ett svärd från de döda vakterna i ett försök att sätta sig emot, vilket självklart gick så där. Som tur föll några vakter vilket gjorde allt mycket lättare för henne själv där hon rörde sig nedåt. Då och då tittade hon tillbaka för att se om mannen följde efter då hon inte hade lust att tappa bort honom efter allt slit hon gått igenom.

Almitharas ville inte ta för lång tid på sig och därför försökte hon göra allt i sin makt för att undvika en strid. Desto längre de var här desto mer vakter skulle dyka upp och göra allt betydligt mycket mer besvärligare att fly denna, ja hon skulle faktiskt säga charmiga fängelse. Detta var ju rena drömmen än de fängelsehålor hon sett tidigare. Allt verkade gå smidigt och hon ignorerade till och med mannens ord då hon varken hade lust eller tid att besvara honom, han skulle ju ändå få svar snart nog när de väl fått lite mark mellan sig själva och detta fängelse. Skrik, slamrande från rustningar, klingandes från svärd som slogs emot varandra fyllde nu alvens öron som inte ens gjorde en min åt allt kaos, gav en indikation att hon levt i detta lite väl länge. Blodets rätt intensiva metalliska doft hade börjat ge ifrån sig sin stank när allt fler kroppar färgade trädets golv och trappor i sin allt för tilltalande färg. Tyvärr hann aldrig Almitharas reagera när en vakt slängde sig runt mannens kropp och de rullade förbi henne i ett moln av ben och armar som yrde innan de tillslut stannade. Almitharas dolkar var redan upplockade men hon kunde beskåda mannens troliga raseri som fanns gentemot denna vakt vilket fick henne att avvakta. Även om de inte hade tid så förstod hon att mannen behövde få utlopp för allt han troligen gått igenom och vem var hon egentligen att stoppa detta? Självklart gick hon närmare och var hela tiden beredd på att avbryta det hela om vakten nu skulle göra något men den stackaren fick aldrig en syl i vädret utan föll blodig till marken i slutändan. Kvinnan bara studerade mannen med ett höjt ögonbryn innan hon hörde hans ord och nickade. Jo de hade slösat nog med tid då hästen kanske inte ens fanns kvar där ute. Desto längre ned de kom desto fler personer stod i vägen med Almitharas som var tyvärr lite för van med allt detta bråk valde några väl planerade rörelser som gjorde att de kunde smita förbi utan någon större fara i allt tumult. Någon vakt hade tyvärr inte överlevt men många hade hon lyckats att bara knuffa undan. De hade så mycket annat att hålla koll på att de inte lade mycket energi på två mörka gestalter.
Väl ute i den friska kvällsluften hade solen precis gått ned bakom trädkronorna. Få facklor hade börjat tänts medan virriga soldater sprang till både höger och vänster medan två fastbundna hästar lite längre bort stod och stampade av nervositet.
”Följ mig!” Ropade hon bara bakåt och började med snabba steg springa till en av hästarna för att knyta loss den. En vakt försökte stoppa henne men han fick bara en armbåge i näsan och en hård spark i magen för att sedan hamna på marken, inte avsvimmad men han verkade inte våga resa sig heller. Hästen var ett väldigt vackert fuxsto som säkert kunde ta dem hela vägen tillbaka utan några större problem. Hon verkade vara ivrig på att bege sig härifrån då hon drog hårt i tyglarna och stegrade även lite lätt. Kvinnan behöll bara lugnet och viskade mjuka ord till stoet som verkade slappna av en aning medan en hand smekte över mulen.
” Ta detta sto och följ efter mig. Försöker du fly kommer en dolk sitta i ryggen på dig.” Hon litade inte på mannen för fem öre och egentligen borde inte han lita på henne men orden borde han dock ta på allvar. Han hade nog redan sett att hon var mer än kapabel att uppfylla sina egna ord då hon tagit sig så här långt.
Kvinnan sträckte över tyglarna till mannen innan hon sedan drog sitt svärd igen för att fäkta bort några vakter som nu märkt vad de försökte göra. Almitharas lyckades hålla dem undan innan hon började springa mot de tjocka träden lite längre bort där hon visste att hennes häst väntade. Hon höll sin blick bakåt för att se så inget hände mannen samt att han kunde följa med medan benen bar henne över det fuktiga gräset som nu börjat skapa sig dagg på dess sköra blad. Kvällen var lite kyligare än vanligt men än var det inte för kallt då hon även fått upp värmen i kroppen av allt adrenalin.

Väl framme vid träden drog hon loss tyglarna med ett enkelt drag innan hon i farten hoppade upp på sin hingst som sedan var i rörelse djupare in i skogen.
” Vi ska bort härifrån och sedan kan jag berätta allt men vi får inte stanna än.” Ropade hon högt tillbaka till mannen för att ge honom en liten morot till att följa efter henne. Hon höll sin hingst lite tillbaka då terrängen var tät och ganska svårriden. Mannen kunde säkert rida men hon hade ingen aning om hur duktig han egentligen var och hur dumt hade det inte varit om hon kommit så långt för att han sedan ska ramla och bli klämd av en häst? Tanken fick kvinnans läppar att rycka lite i mungipan då ironin var rätt hög. Det var inte förrän nu som hon började känna av utmattningen i kroppen efter allt hon gått igenom då detta inte var något som hon bara kunde vifta bort. Detta hade tagit enorma resurser från henne som nu började ta sitt pris.
” Vi ska rida bara 30 minuter till så har vi en plats där vi kan slå läger.” Hennes kropp sjönk ihop en aning medan andningen blev lite tyngre. Som tur var hennes hingst van och visste exakt hur han skulle röra sig för att kvinnan inte skulle tappa balansen. De hade hängt ihop i säkert 5 år nu och han hade varit med i de flesta uppdragen hon haft. Utan honom hade hon nog inte klarat sig lika bra.

Tillslut kom de till en liten glänta där en bäck rann i närheten, denna plats hade kvinnan redan valt ut i förväg då den låg skyddat, terrängen hit hade varit dålig och det fanns vatten som hästarna kunde dricka av. Det fanns även en stor ek träd i närheten som de kunde vila i, skyddad bland alla bladen med bra utsikt om någon försökte komma dem nära.
”Äntligen.” Stönade kvinnan ut och föll nästan ned på marken när hingsten väl stannat. Det var knappt att hon landade på fötterna då hon behövde ta stöd av en hand mot marken. Hingsten sträckte bara ned sitt huvud då han vant väntade på att få bli av med tränset som kvinnan ganska direkt därpå avlägsnade. Nöjt började hingsten skritta till bäcken för att släcka den törst han så länge haft.
” Klarar du av att göra en liten eld?” Kvinnan tittade tillslut upp mot mannen medan hon försökte hålla sin andning under kontroll. Okej hon hade kanske överdrivit lite med allt? Magi kanske inte hade behövt användas men allt hade gått så mycket smidigare och mannen hade inte blivit skadad. Sakta förde hon sin hand till hennes mun där hon drog ned tyget som höll halva hennes ansikte dolt. Även om hon inte riktigt gillade att han skulle få se henne så hade de en lång resa framför sig så det var nog ganska omöjligt att hålla sig dold hela hemfärden. Han behövde samtidigt få tillit till henne vilket inte hjälpte om hon gömde sig bakom en mask. Charm var ju trots allt hennes starkaste vapen om hon ville få ut information utan att skada någon.
”Så lovar jag att berätta varför jag är här sen.” Tillade hon bara snabbt medan benen sakta tvingade hennes kropp att resa på sig medan handen fortfarande höll om tränset.

Mannen verkade ha klarat sig bra hela vägen till lägret och kunde även göra eld vilket var ett gott tecken då kvinnans tidsplan var mer en tajt för stunden. Hon behövde vara tillbaka igen innan hennes mästare önskade nya uppdrag från henne vilket skulle troligen ske om bara några dagar. Var hon inte tillbaka då skulle otrevliga bestraffningar vänta vilket hon var lite väl medveten om just vilka bestraffningar detta kunde gälla. Hon hade försökt gå emot honom några gånger tidigare och allt hade slutat på samma sätt, någon runt henne hade dött och hon hade blivit torterad under en veckas tid. Metoderna hade varierat en del men varje metod hade varit värre än den förra vilket ofta knäckt kvinnan till slut. Några få rysningar gick genom hennes ryggrad vid bara tanken. För att få något att göra under tiden mannen skapade elden tog hon hans häst och band fast den nära bäcken så även den kunde få släcka sin törst om den ville. Båda hästars sadlar åkte av och ställdes mot ett intilliggande träd i närheten medan hennes hingst hade full frihet att röra sig omkring. Han hade aldrig flytt från henne och skulle troligen aldrig göra det då båda delade ett band starkare än vänskap efter allt de gått igenom tillsammans. Väl tillbaka verkade elden vara uppgjord och med ett nöjt läte satte hon sig ned vid elden och ställde en väska framför sig som tidigare hängt på sadeln. Det fanns lite bär och nötter samt torkat kött som hon fortfarande hade kvar sedan resan startade. Hans ord fick det att dra lite i mungipan då han inte verkade vara så korkad som hon kanske först ville tro. Egentligen hade hon ingen anledning att misstro hans tankekapacitet men kvinnan hade alltid haft en ful ovana att se ned på de som blivit fängslad. Hon var väl så hjärntvättad av sin mästare som ofta muttrade: ” De som är tillräckligt smarta och skickliga hamnar inte bakom lås och bom. Kom ihåg detta om du skulle hamna där själv. Jag kommer inte rädda en värdelös råtta då.”

” Ska jag vara ärlig blev detta mer eller mindre spontant. Jag var inte förtjust i idén från början då jag inte känner till denna mark.” Hon kastade över väskan till mannen efter att ha plockat åt sig lite bär som hade gått ned relativt fort. Hennes ben låg raklånga mot elden medan armarna vilade bakom henne som stöd i gräset medan blicken nu såg upp mot himlen där stjärnorna snart började visa upp sin stora glans på himlavalvet. Normalt sett brukade inte Almitharas starta en eld då det drog till sig för mycket uppmärksamhet, speciellt då de troligen kunde bli jagade men han behövde få lite värme och elden skulle ändå inte brinna speciellt länge. Vakterna hade även fullt upp med att fånga in alla andra fångar och hade säkert inte ens koll på att någon flytt så långt som de hade gjort.
” Din frihet kommer inte vara absolut förrän jag får all den information du besitter.” Egentligen var det en väldigt enkel sak att be om men som ändå besatt ett otroligt pris. Information var en av de dyraste handelssätten i världen då information i rätt/fel händer kunde ge otrolig makt till den som önskade. Information hade i flertal situationer varit betydligt mer värt än guld så även om hans biljett till friheten var relativt enkel så var den det dyraste hon kunde be om.
”Mitt mål är något som inte borde sägas så högt, speciellt inte bland dessa skogar.” Blicken såg mot mannen igen där hon nu för första gången verkligen tog sig tid till att studera honom och de skarpa ansiktsdrag han besatt. Ögonen stack verkligen ut mot det så ljusa håret, inte på ett negativt sätt utan mer på ett exotiskt sätt. Hans ögon överträffade till och med hennes i dess grönhet vilket på ett sätt gjorde kvinnan lätt avundsjuk. Tänk hur många mer män hon kunde förtrolla om hon besatt sådana ögon som mannen. Hur många kvinnor hade inte han förtrollat egentligen? Många hjärtan har nog brustit runt omkring honom. Tur för honom var kvinnan aldrig intresserad av något intimt, hon var less på det, i princip avskydde tanken på det då hon dagligen utnyttjade dessa känslor till sin egen fördel för att förvrida det hela till något vidrigt. Kärlek var bara en illusion som sattes upp med de som ville ha hopp om något bättre men i slutändan var alla densamma, de var själviska som skulle inte tvivla på att slänga sin älskade till lejonen om något bättre dök upp.

” En fågel viskade i mitt öra att du kan besitta information om rebellerna här i landet. Rebeller som gärna vill resa sig mot skyarna men som saknar kanske styrkan att verkligen fullfölja det? ” orden blev tystare när hon pratade som om hon var rädd att någon faktiskt kunde höra dem bland dessa skogar. De skulle prata mer när de red tillbaka till staden men lite kanske kunde hon få ut honom innan de skulle vila. Oftast föredrog Almitharas att rida på nätterna då de ofta kunde röra sig skyddat bland skuggorna men både hon själv och troligtvis mannen behövde återfå sina krafter innan de klarade av att rida så pass långt som de behövde. Han skulle behöva följa henne tillbaka till Iserion då hon troligen behövde honom som bevis till de andra rebellerna. Hon kunde inte köpa deras lojalitet med bara ord utan hon behövde ha lite andra bevis på vad hon åstadkommit för dem. Eller egentligen var det inte för dem utan för henne själv men det behövde ingen veta.
” Jag behöver dig även i Iserion. När jag fått det jag vill ha kommer du sedan vara fri att gå. Du kan även få en symbolisk summa som start på ditt fria liv som betalning för din tid.” Almitharas var en hård kvinna men försökte ofta hålla en rättvis ton. Så länge hon blev behandlad med respekt och fick det hon ville ha utan bråk blev de runt omkring henne väl belönade. Hon visste att i hennes uppdrag skulle hon aldrig klara det om inte lojalitet fanns runtomkring henne. Att de antingen höll tyst om någon viskade efter hennes namn, att de alltid gick till henne först med information och så vidare. Hot använde hon på dem som inte förstod hennes snälla hand men oftast åkte moroten upp först.

Medan de satt vid elden hade nu kvinnan börjat studera honom på ett sätt som hon ofta gjorde när val skulle göras. Hon hade inte evigheter på sig att vänta på denna information han besatt och då han än hade huvudet i behåll kan han heller inte ha talat fritt till de som fångat honom. De hade hotat men kanske var tillit den bättre vägen för omväxlingens skull? Hon brydde sig inte om honom, han behövde bara ge henne informationen och sen skulle han slängas iväg som den använda brickan han var. Kanske var det enklare att få ut informationen om han visste att de faktiskt var på samma sida? Självklart gillade inte kvinnan att visa för mycket av sin hand men efter att ha åkt på några smällar med rebellerna i Iserion var det kanske lika bra att testa en ny taktik.
” Mitt största mål är hämnd. Hämnd mot de som mördat oskyldiga alver men även mot de som tillåtit allt ske utan att ens lyfta ett finger.” Blicken slet sig från mannen och stirrade in i elden som om ovälkomna minnen började dyka upp i hennes huvud. Hon behövde alltid bita ihop för att försöka hålla tillbaka ilskan som alltid bubblade upp under ytan vid minnenas ankomst. Det fanns ingen sorg längre, den hade sedan länge ätits upp av vreden som växt sig tag om hennes hjärta. Hon var farlig på det sättet då all medkänsla försvunnit helt och allt som bara fanns kvar var blodslusten.
” Rebellerna i Iserion är inte tillräckligt starka. Jag insåg snabbt att vi behövde ha mer information, mera rebeller bakom oss innan något kunde förändras. Genom kontakter fick jag reda på rebellerna som gömmer sig här bland skogarna men tyvärr var det rätt tyst efter det. Jag söker dem då jag vill förena rebellerna, tillsammans är vi starkare och ingen skulle förvänta sig det. Jag vet att jag greppar efter små halmstrån men om inget drastiskt ändras kommer rebellerna inte överleva.” Hon var inte helt förtjust i att visa sin hand för denna man, även om det inte var hela sanningen så var det lite väl mycket enligt henne.

För att få tänka på lite annat än åter de mardrömmar som kröp sig sakta fram från djupet av hennes tankar började kvinnan spänna upp lite av de remmar som fanns på hennes kropp. De behövde snart vila och hon föredrog att inte behöva ha massa vapen fastspänt runt hennes lår och midja. Ett hölje efter det andra lades i gräset bredvid henne innan hennes skydd över bröstet även åkte av för att blotta bara en enkel svart skjorta där under. Ute på uppdrag låg praktikaliteten högst på hennes lista före skönhet. Allt skulle vara smidigt att använda, diskret och tyst. Tyvärr blev resultatet att hon inte hade mycket skydd på sin kropp egentligen men samtidigt var hennes mål att alltid slå till först med ett enda dödligt slag.
” Så jag tog mig ända hit för att rykten spreds efter att du blev tillfångatagen och nu när drottningen föll blev allt betydligt mycket enklare. Då jag inte hade mycket att gå på blev allt mer eller mindre spontant där jag fick improvisera på plats. Då en rebell satt i fängelset hoppades jag på att fler skulle sitta där men egentligen vet jag inte och därför satsade jag på att befria fler men få ut dig levande.” Erkände hon tillslut och började sakta resa sig upp på sina ben igen för att släcka elden.
” Du är utmattad, jag är utmattad, vi ska rida i flera dagar så lika bra att vila upp oss så får du under resans färd berätta allt jag behöver veta. ” Hon räckte ut sin hand i en vänlig gest att hjälpa honom upp på sina ben, inte för att han behövde det egentligen.
”Vi ska sova i eken där borta. Du kan sova lugnt då jag kommer hålla vakt. ” Hon väntade inte länge utan vände sig sedan om för att plocka ihop sina vapen för att lägga dem tillsammans med hennes sadel och träns en bit bort. Utan mer fördröjning till det hela gick hon över till trädet för att med vana och smidiga rörelser hoppa upp och greppa tag om en gren för att sedan svänga sin kropp upp på grenen. Därifrån var det en barnlek att komma högre upp bland de täta bladen men hon nöjde sig att bara komma till hälften då hon placerade sin rumpa på en bred gren och med ryggen emot dess stam. Ena benet fick dingla fritt medan armarna låg i kors över bröstkorgen. Detta var faktiskt inte så dumt jämfört med att sova i slummen. Visst hon bodde väldigt flottigt ibland men på uppdrag behövde hon ofta sova nära sitt byte för att lära sig dess vanor.

Mannen verkade inte vara helt ovillig att prata även om hon inte fått ur honom så mycket än. Han hade inte rakt av uppgivit information men han hade inte dolt att han verkade besitta information heller. Antingen var han bättre på att ljuga än vad hon var, vilket inte var troligt eller så hade han en del att ge med sig, vilket han i slutändan skulle. Hans ord om att han sökte en person lade hon dock till minnas väldigt noga då detta luktade stora problem om hon inte var försiktig. Han hade en agenda som kunde direkt motstrida hennes vilket inte alls var lovande, speciellt om denna person hade en koppling genom känslor och band. Han kunde enkelt vända henne ryggen om tillfället gavs vilket kunde skapa stora problem efter allt hon behövt göra för att få ut honom ur det så kallade fängelset. Var denna person kopplad till hans hjärta skulle charm inte heller bita på honom vilket skulle försvåra allt. Även om många män lockades efter köttets lustar och då han varit utan den så länge kanske inte allt var omöjligt men det kanske inte var välkommet heller, så med andra ord måste hon använda den hårda handen för att få sin vilja igenom, något hon hoppats på att kunna undvika denna gång.
Han verkade ha helt missat rebellerna i Iserion vilket inte var helt oväntat men ändå konstigt? De alla var av samma slag, slogs i långa loppet för samma sak men ändå hade ingen ens funderat på att ta kontakt med den andra? Hade ledarna tänkt ut en plan över huvud taget eller var planen att offra onödigt mycket blod i en strid som troligen skulle vara förgäves? Kvinnan var inte den skarpaste kniven i lådan men hon hade förstått ganska fort att med den styrka de hade skulle de inte komma långt, även om de hade stora planer bakom sig. Det var inte små uppror de tänkte genomföra, det var rätt mycket som stod i deras väg och för att kunna förändra det de önskade behövde fler personer stå bakom syftet för att kunna få en hållbar förändring som inte raserades på några månader.

” Det måste ha varit väldigt tyst i de fängelsehålor du suttit i för att ha missat den stora nyheten. Vakterna måste ha varit otroligt trogna om deras mun inte ens glappat av en sådan nyhet.” Imponerande på ett sätt men alver hade alltid varit ett stolt folkslag som alltid gjorde det bästa om lojaliteten fanns där bakom. Almithara var i blodet en alv men hennes värderingar var så långt ifrån deras som det bara gick. Det fanns ingen lojalitet inom henne och stoltheten kunde fort försvinna om hennes liv stod på spel. Det enda som betydde något för henne var hennes liv och hämnd, allt annat kom i efterhand.

Väl uppe i trädet verkade mannen presentera sig vilket självklart var en vänlig gest men hon själv var inte säker på vilken väg hon skulle ta. Att ge sitt namn kunde vara farligt för båda parterna då få visste hennes riktiga namn när det kom till denna form. De som visste hennes namn kända då bara till henne genom uppträdandet, som en assassin var det få som verkligen kunde hennes riktiga identitet.

”Din dae är det många kallar mig i Iserion.” Få visste knappt om hennes existens som det heller då de som fick se henne dog rätt så fort. Det var när hon sökte information som detta namn dykt upp för hennes riktiga vägrade hon att ge ut.
” Almithara kan du kalla mig när ingen hör. För ditt bästa är det bäst om du inte nämner det för någon annan heller.” Denna alv hade ändå ingen koll på vem hon var eller hade ens en koppling till Iserion så skadade inte så mycket att han fick hennes namn. Skulle hans förtjusande läppar ändå våga uttala hennes namn till ovälkomna öron kunde hon allt se till att tungan försvann. Det hade hänt på andra tidigare och hon hade inga problem att göra om det, oavsett hur bra han såg ut.
” Hoppas du får vila lite. Dagen börjar tidigt imorgon.” Tillade hon enkelt till innan ögonen slöts. Hon kunde höra sin hingst smaska nöjt i bakgrunden medan vinden spelade den lugna melodin i trädens blad. Några få fåglar hade än inte gått och lagt sig utan då och då kvittrade till i sin ensamhet, hopp på att kanske hitta en partner att skydds sig med mot nattens intrång. Det var en väldigt fridfull kväll och hon kunde inte höra några andra röra sig i närheten, inga hovar som dundrade mot den mossiga marken mellan trädes stubbar och rötter.

Natten hade varit lugn och Almithara hade lyckats få vila upp sig tillräckligt för att orka med morgonen som snart gjorde sig påmind. De första solstrålarna väckte henne alltid och utan ett klagande hoppade kvinnan ned på det dagg belagda gräset som lät hennes fötter bli fuktiga. Hennes hingst hade under natten betat sig närmare henne och stod nu bara någon meter bort och vilade, vaknade till liv vid det dova ljudet av hennes fötter mot marken. Nyfiket gick han närmare för att hälsa och av ren vana strök hon honom mjukt över mulen och upp till pannan. Vant tog hon sina dolkar och började gå in djupare i skogen för att kunna hitta sitt byte, vilket denna morgon inte tog lång tid att hitta. Utan någon större ansträngning hade hon fält en hare med hjälp av sin dolk och nöjt hade hon vandrat tillbaka för att göra upp eld. Det fanns en stor vana bakom hennes rörelser när hon flådde kaninen och styckade upp dess kött så det kunde stekas fortare över elden. Några pinnar fick hålla upp köttet medan det tillagades medan kvinnan började förbereda hästarna för avfärd. De skulle snabbt äta och sedan ge sig direkt av. Under färden hade de gott om tid till att prata och nog skulle allt denna alv få prata. All information skulle ur honom nu.
” Maten är snart klar.” Ropade hon obrytt ut i luften i hopp om att mannen skulle höra.
Efter att ha gjort klart hästarna hade hon själv även tagit på sig allt som åkt av kvällen innan. Fanns många dolkar och vapen fastspänt på henne nu som gjorde kvinnan dödligt farlig och beredd på det som kunde dyka upp längs vägen.

Almithara var tacksam att han var snabb och kunde hålla tempot som hon önskade, utan någon anpassning alls. Han verkade ha mycket energi vilket i och för sig inte var konstigt då fångenskap kunde ta bort livslusten från varje individ den höll i sin hårda famn. Första halvan av dagen reda de på, lät inte hästarna få hämta mycket av sin anda då de behövde öka avståndet mellan sig och de vakter som fortfarande kunde leta efter dem. Troligen trodde de inte att se skulle till Iserion, de hade nog trott de skulle återfinna rebellerna i landet som de så stolt verkade vakta, ovetandes om alla de faror som snart skulle hamna framför deras ögon. Solens strålar värmde de båda kropparna där den lös högt upp på den molnfria himlen och även om kvinnan föredrog skuggornas sällskap bättre än solens så var den inte ovälkommen nu när få ögon kunde se dem. Hon lät sig till och med njuta av dess varma omfamning när de så vackert dansade över hennes ansikte och hår.

När de väl saktade av för att låta hästarna få pusta ut och återhämta sig lite kunde hon höra mannen prata men bara ett stort flin spred sig över hennes läppar medan hon funderade vad hon egentligen skulle svara. Han hade rätt men ändå så fel då han inte skulle göra något mer än att ge henne information, hon skulle vara den som såg till att rebellerna enades och det största målet av allt var att hon skulle leda dem. Hennes kunskap och skicklighet skulle göra dem gott och det driv som fanns rotat så djupt inom henne skulle göra kvinnan till den mest fruktade i båda länderna. Hon behövde bli ledare för då kunde hon styra och bestämma vilka huvudet som skulle rulla, hon skulle kunna se till att fälla dem som hon önskade. Almithara hade fått nog av att vara andras marionetter, hon skulle ta tag om ödet själv och se till att hennes namn blev fruktat när allt väl var klart, när blodet flöt under hennes fötter med svärdet igenom bröstet på den hon hatade mest.
” Du min goda herre, ska ge mig information så jag kan prata med ledarna. Du behövs i Iserion för att vara en stark källa till mina ord. Efter det kan du få leta på vem du nu än söker efter. Jag tror säkert du har varit väl saknad. ” Hon var väldigt noga med att förtydliga orden: Efter det, så han verkligen förstod att hans frihet inte var fulländad förrän hon fått det hon önskade. Det var inte rent av ett hot utan mer som ett löfte att hon inte hade en agenda med honom längre än det. Hans uppdrag var egentligen väldigt enkel och i synnerhet billig för hans frihet då han gav information som ändå skulle gynna det han tidigare stått för. Han vann ganska mycket på detta byte om han också stod på rebellernas sida. Han skulle även få återse ett gammalt ansikte, troligtvis hans älskare eller fru, kanske båda två om han skulle vara lagd åt det hållet.
” Båda sidorna kan inte klara sig själva och i grund och botten slåss de för samma sak, rättvisa, hämnd och befrielse. Om de slogs tillsammans skulle de vara svåra att få tag på och ännu svårare att bryta ned. Jag har länge jobbat i en annans skugga och är less på att vara offret men jag blev besviken när jag såg det som fanns av rebellerna. De är inte svaga men de ska försöka trycka ned något ännu starkare. De kanske kunde lyckas men de skulle troligen förlora allt väldigt fort.” Förklarade hon enkelt och lutade sig framåt för att klappa hingsten över halsen som gick så fogligt under henne, vid varje rörelse försökte han visa upp den smäckerhet han besatt, ville visa varje muskel som så många gånger jobbat under henne.
” Så det jag behöver veta är vart finns rebellerna, hur många är dem, vem är ledaren och vad ska jag göra för att få kontakt med dem.” Hon rätade på sig och vände blicken mot mannen, studerade de drag som fanns ovanpå hästryggen, de muskler som spände sig vid ansträngning av ridningen. Jo han hade absolut en älskare, få män med hans kaliber var singel länge och han verkade inte vara den instängda typen som hon själv, som inte hade råd att ha någon vid sin sida.
”Så vem är den lyckligt lottade som snart får träffa dig igen?” Ett retsamt litet leende trängde sig fram medan blicken genuint intresserad följde honom på hästryggen. En sliskig liten romantisk saga kunde väl alltid vara roande att höra på en lång färd som de befann sig på? Ge henne lite hopp om att det goda fanns där ute, att det fanns något att kämpa för mer än hämnd.

Det var väldigt passande att han hade ärende i Iserion för då behövde hon inte oroa sig under resans gång att han skulle försvinna. Inte för att hon skulle släppa gardet för det men kanske kunde hon hålla ögonen efter fiender under nätternas vakande istället för att hålla koll på honom. Självklart hade hon varit orolig över att rädda någon som suttit inlåst ett tag för information var oftast en färskvara men så mycket borde inte ha hänt under tiden för det borde hon fått nys om i så fall. Hennes kontaktnät sträckte sig inte bara i Iserion, för att kunna göra sitt jobb så pass bra som hon faktiskt gjorde behövdes otroligt mycket mer resurser bakom allt.
” Kanske var ödet trotts allt att det var just dig jag fick ut ur fängelset. Gör allt lättare för oss båda om vi ska åt samma håll.” Gav ju honom en morot i alla fall, mer än hon troligen kunnat ge honom och förhoppningsvis skulle aldrig piskan behöva tas fram mot honom.
” Så länge du håller dig nära mig och lyssnar till det jag säger så kommer inte ett hårstrå att skadas på ditt huvud.” Starka ord att lova men hon var självsäker i sig själv och oftast brukade hon hålla det hon lovar, ja i och för sig hade hon brutit många löften i sitt liv men det hade varit med vilja och avsiktliga. Han behöver inte veta det heller. Positiva med att han inte har någon koll på hennes bakgrund var att hon kunde bli exakt det han ville höra. En hjälte som slogs för rättvisa och som önskade alvers bästa, var ju betydligt mycket bättre än sanningen i alla fall.
Hans ord där efter fick dock hennes ansikte att stelna till medan hon begrundade dem noga. Inte illa, inte illa alls gjort av dem. De hade mer kyla i sina hjärtan än hon hade trott. Imponerande rätt av sagt då det var mer tortyr för vissa än hon kunde åkalla med sina bara händer.
” Jag har visst missbedömt dem. De var mer brutala än jag trodde.” Mumlade hon tyst fram, gömde ett flin djupt ned i sitt hjärta för detta var drivet, drivet och bränslet hon behövde för att orka slå sig igenom. De var inte helgon som de ville få alla att tro, de kunde bli lika brutala, om inte värre för de slog verkligen till där det gjorde som mest ont, psykologiskt och rent av hemskt.
” Det enda som kan tröst är att har ni haft kärlek för varandra så kan ni få det igen. Då kan ni även skapa nya minnen med varandra.” Varför var hon så tröstande egentligen? Normalt sett brukade hon inte bry sig om andras känslor men kanske hade hon tagit på sig rollen lite väl bra? Hon behövde hans förtroende men nu gick hon kanske lite väl till överdrift?
” Eller så kan du leva med minnena som något kärt, veta att hon lever bra och starta ett nytt liv? Inte mycket till tröst egentligen men något.” Blicken spändes mot horisonten medan hon talade, studerade det som låg så långt bort ifrån dem. Horisonten var något hon aldrig kunde nå vilket var både irriterande men ändå betryggande av en konstig anledning.
” Lite längre fram kommer vi kunna stanna vid en flod. Jag längtar att få bli ren och jag gissar på att du känner lite samma sak. ” Kanske lika bra att byta samtalsämne för stunden då han troligen inte ville hålla sig kvar bland dem minnena för länge. Hela världen vad hon var snäll och omtänksam idag. Detta behövde nog sluta innan det blev en ohygglig ovana.

De red nu på öppen mark med skog långt bort bakom deras ryggar. Hon hade faktiskt ridit åt helt fel håll men avsiktligt. De hade ont om tid men de behövde vara försiktiga oavsett. Det fanns mer än vakter som kunde störa deras ritt och många ögon ville säkert beskåda deras hemligheter som de bar på.  De kunde fräscha upp sig och sedan rida på bekväma vägar tillbaka. Skulle kosta henne ca en till två dagar men han verkade kunna hålla tempot så kanske en var mer korrekt. Även om resan inte varit helt utplanerad fanns det mycket i hennes bagage som hjälpte till att vara mer förberedd. Det fanns alltid faror ute på resande fot och hon hade lärt sig att undvika många av dem.

Solens strålar lös envist mot dem när de inte ville gå till sin vila. Skymningen hade nu tagit sin plats för att måla upp sina varma färger och ge ro till dem varelser som sökte sömnens famn. De började nu att se en flod längre fram vilket fick kvinnan att skina upp av glädje och lättnad då till och med hon började bli trött i kroppen efter färden de haft. Så underbart med vatten! Hästarna verkade självklart vara mest slut då inte ens hennes hingst orkade hålla upp huvudet som han tidigare så ståtligt gjort. Benen rörde sig hela tiden framåt och även om de inte rent av släpade efter marken så hade de inte samma ivriga energi som innan, vilket så klart inte var konstigt.
” Du kan få bada först så gör jag upp eld och mat under tiden.” Han hade trots allt suttit inlåst så länge så lika bra att låta honom få lite tid till avslappning. När de väl kom fram till floden hoppade kvinnan av med stela rörelser och började plocka av sin hingst tränset och sadeln. Nöjt gick han fram till floden där en liten sandstrand fanns och drack nöjt utav vattnet som rann förbi. Hon själv började plocka ihop kvistar från några buskar som fanns i närheten, gillade inte helt hur öppet allt var men samtidigt skulle de märka om någon kom mot dem. Det var inte lika lätt att få igång brasan men snart brann den lugnt vid flodens kant, mitt i sanden.

Han verkade lika ivrig som hon förväntat sig att få bli ren för det fanns inga tvivel i hans rörelser när han hoppade av sin häst. Hans ord fick det att rycka i hennes mungipa och hon kunde inte låta bli att svara: ” Åh mina ord kan viktas i guld och du min vän behöver verkligen bada. Jag lider med hästen som måste bära dig.” Självklart trodde hon inte att han luktade så illa men ingen av dem luktade särskilt gott. Hon längtade själv till att få doppa sin kropp i vattnet, trotts att det troligen var väldigt kallt.

Även om Almithara var ganska fokuserad på elden så kunde hon inte låta bli att snegla mot den nakna kroppen som verkade visa sig när kläderna åkte av. Många andra kvinnor skulle nog rodna generat över den stiliga kropp han har men istället lekte bara ett retsamt leende på hennes läppar. Något rovdjurslikt gömde sig långt innanför de smaragdgröna ögonen men hon höll inte sin blick kvar länge då hon inte ville stirra. Hon reste sig istället upp och gick fram till sadelväskan för att plocka fram en svart tunika och ett par svarta läderbyxor. Hon hade aldrig haft en aning om dem passade men bättra att chansa än inte. Hade det krisat kunde även hon använda dem. Med lugna steg gick hon tillbaka till elden och slängde kläderna i sanden en bit bort, hon tittade på elden som om hon funderade på något, övervägde sin nästa handling innan fötterna rörde sig närmare vattnet. Varför vänta egentligen? Hon hade varit tillräckligt stöttande och tålmodig så det räckte och blev över för hela hennes livslängd. Det fanns inga andra i närheten och elden var redan tänd.

Hans fråga ekade i hennes bakhuvud men hon sade inget. Började smidigt trä av sig sina läderremmar som höll i olika sorters dolkar, fingrarna rörde sig vant över varje spänne som om hon aldrig gjort något annat. Tunikan och de svarta byxorna sveptes bara av hennes nakna kropp och hon gjorde inte ens ett försök att dölja de former som fanns där under. Hon visste inte om han skulle titta och egentligen brydde hon sig inte speciellt om det. Efter att ha använt sin kropp till så mycket hemskheter och synder så var hon inte lika blyg över det nakna, istället fanns något stolt över hennes leende där hon fortsatte röra sig mot vattnet. Stegen var beslutsamma men det fanns inget som skyndade henne och innan vattnet nuddade hennes ben sneglade hon bara enkelt mot honom innan två enkla steg tog henne rätt djupt ned i vattnet innan hon dök i den sista biten. Kylan slog hårt mot hennes varma kropp men känslan var ändå välkomnande då den sköljde av allt smuts och blod. Hon höll sig under ytan längre än väntat innan hon kom upp till ytan en bit ifrån honom. Ett nöjt stön lämnade hennes läppar när det var en lyx att få tvätta av sig. ” Åh som jag längtat. ” mumlade hon fram och drog sin hand genom det blöta håret som slickade sig bakåt och ned mot hennes rygg. Det rosa i hennes hår blev tydligare, skarpare när det nu blev blött och det var verkligen till konstrast mot hennes smaragdgröna ögon som nästan tindrade nu av njutning. Hon tog några simtag för att få sträcka ut de ömmade musklerna innan hon simmade lite närmare kanten. ” Ibland kan det enklaste vara det mest värdefulla, eller vad tycker du?” Hon såg nu mot honom och sänkte sitt huvud så det bara var halva näsan och ögonen över vattenytan. Solen hade snart gått ned på himlen och elden sprakade så härligt till tystnaden mot porlande vatten. Hade hans hjärta inte redan varit upptagen skulle hon troligen försökt något här men det fanns ingen vinning med detta för stunden och därför fokuserade hon på vattnet som kylde hennes kropp. “Kläderna som ligger på stranden är till dig om dem passar.” Tillade hon sedan bara snabbt.

Hon såg sig inte som en riktig alv, minns knappt hur det var att leva med andra alver då hon som ung blivit bortrövad från sin familj som blivit slaktad. Hon hade knappt rört sig utanför Iserion och hade en syn som liknade mer än människas än en alvs, ännu mindre en skogsalv. För henne fanns det inga gudar, ingen helig mark, ingen frihet. Det hade aldrig funnits och det skulle ta en lång bit till innan hon faktiskt kunde nå dit. Istället lyssnade hon bara på hans ord, låtsades hålla med även om hon inte alls kunde relatera. Hon skrubbade bara rent sin kropp och sitt hår medan blicken till och från följde hans rörelser. När han gick upp till stranden igen för att sätta sig vid elden var hon tvungen att doppa huvudet under vattnet för att inte tänka så snuskiga tankar. Det var verkligen inte rätt tillfälle, eller egentligen var den helt perfekt men det var inte med rätt man.

När hans ord om frihet yppade sig började hon röra sig upp mot stranden och lika oblygt som innan rörde hon sig bara upp för stranden utan att ens försöka dölja sin kropp innan hon satte sig en bit bort från honom vid elden. ” Jag kan tyvärr inte relatera. Frihet har alltid varit en lyx jag aldrig fått.” Något mörk låg i hennes röst som stirrade in i elden. De varma färgerna lyste upp hennes ljusa hy och gav nästan liv till hennes blöta hår som gnistrade så livfullt. Ögonen var allvarliga, visade att inta alltför trevliga tankar snurrade runt i hennes huvud innan kvinnan drog en djup suck. ” Men vem är egentligen fri?” Hon vände blicken mot mannen igen och lade huvudet lätt på sned för att le lite tröstlöst mot honom. ” Jag skulle inte sitta här om jag hade friheten. Mina händer skulle inte vara färgad i blod oavsett hur mycket jag än tvättar dem.” Även om orden var hårda så fanns det ändå något mjukt i hennes röst, som om hon redan accepterat allt detta och funnit ro med sanningen och verkligheten. Även om mardrömmar hemsökte henne till och från hade livet format henne, avtrubbat alla de vassa känslor som tidigare funnits i hennes hjärta. Det ända som fanns kvar var hämnd, ilska och lustar, inget annat fick plats längre.
” Om du vill och orkar får du gärna dela med dig av hur det var att leva i Nela’thaënas. Det hade varit roligt att få höra hur andra alver lever.” Orden var uppriktiga då hon genuint hade en nyfikenhet över det liv hon egentligen skulle ha haft. Solen hade nu nästan helt gått ned vid horisonten och små stjärnor kunde ses uppe på himla valvet. Natten skulle bli vacker och förhoppningsvis fridfull. Om de fick en bra natts sömn kunde de rida hårt imorgon och komma ikapp lite av den tiden de förlorat.

När elden börjat torka hennes blöta kropp ställde hon sig upp för att ta fram nya kläder till henne själv, en svart tunika och ett par svarta byxor, som hon klädde på sig snabbt för att inte börja frysa. Hon tog även fram en påse med nötter, torkad frukt och torkat kött och även om inte så mycket fanns kvar skulle det räcka för denna kväll. Sedan behövde hon jaga inför sista natten utomhus. Hon slängde påsen till mannen innan hon åter satte sig ned vid elden igen. Han var säkert hungrig efter all färd och även om hon själv kände en viss tomhet i sin mage var hon väl tränad att klara sig utan man längre än detta. Behövde han äta allt skulle hon inte säga ett ljud om det.

Almithara lyssnade på hans berättelser om ett folk som kändes så avlägset men samtidigt så levande. Hon skulle försöka slåss för dem men ändå kändes hans ord som en saga, som något hon aldrig skulle få uppleva vilket gjorde allt detta ännu mer konstigt och komplicerat. De gröna ögonen höll hela tiden sin blick på elden och höjde upp sina knän där hon satt så att armarna kunde lindas om dem och huvudet lutas vilande. Det var lugnande att lyssna på hans röst, höra värmen och omtanken som fanns över sitt hem vilket på ett sätt skapade en viss avundsjuka i hennes hjärta då hon inte hade mycket varmt kvar i hennes. När han väl var klar hade hon nästan själv försvunnit djupt in i sina tankar men drogs tillbaka av hans fråga som var riktad till henne.

”Mitt hem har jag sedan länge förglömt. Det försvann samma dag som människorna brann ned det till grunden. ” Även om mycket smärta låg i rösten såg hon ändå rätt likgiltig ut i rösten, som om hon sedan länge försonats med mardrömmarna och de inte längre påverkade henne på samma sätt. ” Jag kommer slåss för friheten men kanske inte på samma sätt som ni. Jag kommer heller kanske aldrig vinna den även om rebellet skulle bli lyckat.” Tillslut lyfte hon blicken från elden för att se på mannen som nu var påklädd. Ansiktet var lika vackert som det var kallt där det vilade mot hennes knän med eldens sken dansande över hennes ansiktsdrag. Hon gav honom tillräckligt mycket sanning för att se vart hon strävade men inte tillräckligt för att se vart allt skulle sluta. Hon försökte skapa sympati men ändå hålla honom på lite avstånd. ” Men jag är inte den ända som sett vad som kan ske med alver när människorna får plats och våra egna vänder andra kinden till. Jag är troligen inte ens den som är i närheten av det värsta då jag står här idag levandes med mat i magen.” Jo hon led djupt där inne men hon visste även att så många andra hade haft det ännu värre än henne och därför klagade hon sällan över sitt öde. ” Din bakgrund börjar dock bli mer och mer intressant, en alv som verkar ha varma minnen, beblandar sig med rebeller för att sedan få känslor för en människa som sedan slutar med hjärtekross på grund av alver. ” Hon lutade huvudet lite på sned när hon tittade på honom, något lömskt dolde sig i blicken medan tankarna funderade på allt han sagt under deras tid ihop. Han var mig allt intressant, underhållande och gjorde inte deras tid ihop tråkig åtminstone. Han verkade även kunna slåss vilket alltid var ett plus, speciellt deras läge. Hon började sakta känna hur tröttheten kröp sig allt närmare hennes kropp men ändå ville hon inte riktigt än sova. Det fanns en uppskattning över deras konversationer och än ville hon inte riktigt släppa taget, frågan var bara om mannen var lika trött som hon själv.