” Hmm kanske, men hoppet har nog lämnat denna kropp för ett tag sedan.” mumlade hon bara enkelt som om hon redan släppte den tanken för länge sedan. När han sedan fortsatte prata kunde hon inte låta bli att skratta mjukt till. ” Du kan göra som mig och låta ilskan styra, den känslan är väldigt lätt att fokusera på. När jag tröttnar på ilskan brukar jag hålla mig sysselsatt med lite mer intimare lekar.” Jo hennes liv var så otroligt komplicerat men samtidigt så otroligt enkelriktat. De som i framtiden skulle få reda på hennes bakgrund och motiv skulle väldigt lätt kunna manipulera och kontrollera henne om så önskade. Hon gömde sig bakom slöjor av lögner men väl där under fanns en otroligt naken enkelhet i hennes natur. När han reste sig upp och verkade ha lite för mycket energi, eller var det oro, i sin kropp fokuserade hon bara på elden men hans ord fick det att rycka i hennes mungipa. Blicken som varit ganska trött såg nu upp på honom med ny energi medan ett stort flin spred sig över de fylliga läpparna. Åh han hade alltså ord till att slåss? Detta skulle bli allt roligt. ” Du vågar alltså fråga, hmm?” Hon spann likt en katt som precis fångat sitt byte medan hon sakta ställde sig upp och gick fram till sin utrustning för att ta tag om sitt svärd och slängde sedan ett till honom som hon hade med sig som extra. Hon gjorde några enkla rörelser i luften som för att värma upp innan kroppen vände sig mot honom. Hon lät svärdet hänga med spetsen nedåt efter hennes kropp, som om hon bara väntade men inget i hennes kropp tydde på avslappning. Åh nej hon var helt beredd på vad som skulle ske men tänkte låta honom få äran att ta första steget. Flinet på hennes läppar avtog aldrig när hon studerade mannen med en farlig eld brinnandes i hennes ögon, den var hungrig och otålig men ändå rörde hon inte en muskel där hon stod.

När han kom till attack parerade hon utan några större svårigheter. Hon visste att han behövde lite mer uppvärmning en henne själv då han suttit fängslad en tid men det hon inte hade väntat sig var hur fort han kom in i sitt tempo. Han var verkligen en skogsalv från hårstråets topp till hjärtats centrum då även de rörelser han använde sig av var smidiga och graciösa, som om han utförde en dans istället för en livsfarlig strid. Hon själv hade en mer desperation i sina rörelser, dolda fula tricks för att försöka få övertaget men ibland visade hon den smidighet hon faktiskt hade genom att göra en volt bakåt för att sedan komma till attack igen. Hennes slag hade kanske inte samma styrka som honom men de var istället snabba med dödlig precision. Tyvärr verkade han vara men van än hon själv hade räknat med och lyckades aldrig riktigt få till något bra mot honom. Ändå försvann aldrig flinet från hennes läppar, åh nej hon njöt verkligen av att få utmana sig själv och sina muskler som pressades mot gränsen, kanske var lite väl ivrig i det hela då hon inte längre slogs lika taktiskt som hon brukade och slösade på mer energi än lämpligt. Hon kunde till och med höra nu hur hennes hjärtslag slog hårt i hennes bröstkorg och hur andningen blev allt mer ansträngd men han verkade inte heller obrydd då hela hans energi skiftade desto längre in i striden de kom.

Med fokuset lite för mycket på att parera så var fötterna inte riktigt med då tröttheten nått även dem. Ljudlöst föll hon bakåt men helt oberedd på allt var hon inte. I fallet släppte hon sitt svärd och drog istället en dolk från ett gömt ställe på hennes kropp innan hon ens hann nudda marken. Han verkade vara väldigt snabbt efter och då hans kropp var över hennes med den vassa metallen så behagligt mot hennes strupe. Hon själv hade höjt sin hand och lät spetsen på dolken att snudda vid hans hud, tillräckligt för att göra en liten reva. De båda andades högt medan hennes blick såg upp på honom med något vilt och rovdjurslikt i blicken. Pulsen slog så högt i hennes öron medan hon försökte lugna ned sin andning en aning. ” Åh vad jag saknat detta.” Spann hon nöjt och trots att hon inte vunnit så fanns ingen bitterhet i det. Hon hatade att förlora men denna strid hade dragit ut det roliga ur henne, pressat hennes gränser och få bara släpp allt runtomkring henne. Varje liten rörelse de hade gjort hade hon verkligen njutit då detta var så nära frihet hon kunde komma, när inget annat än dem två hade spelat någon roll. ” Jag underskattade dig.” Erkände hon tillslut då hon ändå hade i grund och botten varit rätt säker över sin vinst från början. Hennes blick lät sig nu se ner över hans kropp, studerade varje muskel som fanns där under kläderna, som hade fått arbetat hårt denna kväll. ” Du är mig vältränad för att ha suttit still så länge.”

Trots att han lade ifrån sig sitt svärd dröjde hon ändå kvar med sin dolk, som om hon inte riktigt än kunde släppa känslan från striden de haft, eller hon kanske inte ville? När han tillslut började prata lät hon den sakta sänkas innan den lades tillbaka på sin plats igen vid sidan av hennes lår. Hon tränade ofta men det var mestadels själv. När hon väl slogs var det oftast med livet som insats men det blev sällan någon speciellt långvarig strid. Hon var en lönnmördare, hennes mål var alltid att döda innan de ens hann märka henne så tydligen måste hon blivit lite ringrostig på närstrider. När han nämnde att hon var imponerande så kunde man se en förvåning skymtas i hennes ögon medan hon sakta bet sig i underläppen som om hon försökte hindra sig själv från att göra något dumt. ” Vad mer gömmer sig där under egentligen?” Detta var en mening med fler innebörder än en men hon lät sin ena armbåge läggas mot marken för att få överkroppen att komma närmare hans. Hennes andra hand lades mot hans bröstkorg för att få känna hjärtat som dunkade hårt där inne, ville känna att det inte var bara hon själv som tagit i. ” Jag vet att det inte är ovanligt för skogsalver att slåss men du behärskar svärdet bättre än många. Hur kommer det sig?” Det vilda i hennes blick började sakta lägga sig i takt med hennes puls medan en mer nyfikenhet började krypa fram. Han var verkligen intressant, på många olika nivåer och hon ville innerligt veta mer. Även om hon uppskattade hans yttre skulle hon normalt sett blivit uttråkad men han hittade hela tiden sätt för att hålla hennes intresse, vilket egentligen var ganska irriterande. Detta var ingen nöjesresa, långt ifrån och hon ville inte ha den minsta känsla i sin bröstkorg när de sedan skiljer sig åt, när han kommer springa till en människas famn. De skulle troligen inte höras av igen efter det så varför ville hon veta mer om honom? Det ända hon behövde veta var om rebellerna, inget annat. Sakta sträckte hon sin hand mot hans hår och precis när hon försiktigt skulle få tag på en hårslinga ångrade hon sig, hejdade även sin mun från att säga något innan den drogs helt tillbaka. Hon som alltid brukade ta det som lockade med ren brutalitet verkade helt plötsligt tänka på vad en annan skulle tycka. Det var inte likt henne alls men samtidigt så gjorde hon det även för att inte riskera något. Hon behövde informationen och innan dess behövde hon tänka på vad hon gjorde och sade. Så han inte skulle tappa tilliten till henne.

Det fanns något hos honom som påminde lite om henne själv. Han hade byggt upp mycket inom henne som länkade ut, precis som hon själv men ingen av dem lät detta ta kontrollen av dem. Utan att säga något satt hon bara kvar när han flyttade sig ifrån henne, studerade honom som om hon nästan kunde se in i djupet av hans hjärta. När han ställde frågan svarade hon inte men hon reste sig sakta upp. ” Du låter dem vinna.” Hon borsta av sig lite smuts från sina kläder och tog med sig svärdet innan hon gick fram till elden och satte sig ned. ” Du håller dig själv fängslad fast du redan är fri, låter ditt förflutna hålla dig tillbaka.” Hon studerade sitt svärd som om hon nästan pratade med sig själv och visst fanns det en viss sanning i dem orden men hon hade också lärt sig vad detta gjorde med ens sinne i slutändan. ” Människan minns dig inte, hon väntar inte på dig. Du borde släppa allt det du gömme där inne, om du inte vill att alverna ska vinna över dig.” Det fanns en viss medkänsla i hennes röst och hon tittade upp mot mannen. ” Du kommer träffa henne sen igen och du kommer ändå behöva börja om, så varför inte leva här och nu medan du kan?” Det bästa med en strid var att motståndaren, likt henne själv alltid blottade sitt inre när de väl slogs. Vad som än gömde sig där inne kom alltid fram en aning, vare sig man ville eller inte. Han hade sett henne, rå och naken i fler än en form men han hade nog aldrig riktigt uppfattat det, för han hade troligen inte tittat. Hon själv behövde veta allt om honom, veta exakt vad som drev honom och vad hon kunde använda för att manipulera honom. Hennes ord var av välvilja men hon hade aldrig sagt dem om hon inte såg en vinning i det. Hon var självisk, rakt igenom och hade aldrig haft något som kallas kärlek. De som varit i hennes närhet hade aldrig varit vänner och antingen såg man på henne som döden själv eller som lockelsernas gudinna. Det hade aldrig funnits något där emellan.
” Om vi rider på bra kommer det ta ungefär två dagar. ” Svarade hon tillslut på hans fråga och lade sig nu ned vid elden och att lite halvt vila sina ögon. Allt som hänt började nu att ta sin tyngd i trötthet. Hon kunde känna hur hennes häst nu tagit sig fram till henne och luktade försiktigt mot hennes hår innan den mjukt puffade henne med sin mule.

Han verkad ha sin övertygelse och om hon inte höll med så respekterade hon ändå hans ord. ” Jag önskar att mitt hopp hade varit lika envist som ditt.” Log hon bara lite trött fram då denna diskussion ändå var över. Tänk om någon kunde ha samma tillgivenhet mot henne som han hade mot människan? Det var beundransvärt men även dåraktigt. Sådana känslor skulle få henne dödad eller dem runtomkring henne. De känslorna hade aldrig hjälpt att nå de mål hon hade men alla levde inte samma liv som henne och även om hon på något sätt såg ned på de som valde dessa känslor före makt, åtrå och styrka så fanns det ändå en visst avundsjuka gömd långt där inne för hon visste att dem sakerna aldrig skulle komma till hennes liv, de dog när hennes mors kropp blev våldtagen av soldater framför hennes ögon, hennes fars kropp styckad och slängd till hundarna, när hennes mästare fick klorna i henne och tvingade henne till saker vissa inte ens fick uppleva genom hela sin livstid. Ja det var mycket som slitits ifrån henne, som tvingat henne till den hon var idag, drivit henne till kanten av vansinne innan hon lyckades ta sig tillbaka. ” Tack. Du kan väcka mig om någon timme när du känner dig trött.” Hon gäspade till lite lätt och lät sina ögon slutas medan värmen från elden lade sig som en mjuk slöja över hennes kropp. Hon var egentligen helt slut och det dröjde inte länge förrän hon somnade.

Almithara somnade rätt fort men då hon alltid sov med ett halvt vaket öga så sov hon inte speciellt många timmar innan hon såg mot elden som nu börjat slockna. Han verkar inte ha väckt henne vilket var en indikation på att han heller inte ville sova eller byta vakt med henne. Då hon kunde se att han satt stilla och att natten verkade vara under kontroll så somnade hon om, men detta beteende upprepade sig under hela natten tills mannen tillslut väckte henne på morgonen. Hon kände sig rätt utvilad och sträckte bara enkelt på sig innan hon kom upp på benen igen. Drog på sig sin utrustning, fyllde på med vatten, innan hon gjorde redo sin häst. De hade två hårda dagar framför sig och frågan var hur han mådde då sömnen inte varit det han sökt under natten. ” Kommer du orka rida idag?” Hon var inte orolig för hans hälsa, frågan kom mer ifrån om han skulle hålla henne tillbaka idag eller om han skulle kunna hålla tempot. ” Jag kommer inte fråga varför du inte väckte mig i natt men därav kommer jag inte ta några ursäkter om du blir trött.” Även om resan än så länge varit lugn visste hon att så skulle troligen inte fallet vara. Det fanns mer där ute än vakter som lurade i skuggorna och hon hade fler fiender än många kunde ens räkna till, många som såg sin chans när hon red själv på uppdrag. I staden hade hon mer skydd men utanför dessa skuggor fanns det mindre att gömma sig bakom.

Uppe på himlen fanns nu stora moln som indikerade på att dagen skulle bli relativt sval vilket gjorde bara allt bättre. Utan värmen kunde de driva på hästarna ytterligare lite extra men frågan var hur de skulle göra. Fanns inget vatten i närheten och den ända staden de kunde stanna i Meoras. Egentligen ville hon inte stanna i en stad då för många blickar kunde skapa problem men om hästarna skulle klara detta gick nog den staden inte att undvikas. ” Vi kommer rida till Meoras. Beroende på när vi kommer dit kan det vara så att vi stannar över natten. Sen är det inte långt kvar tills vi är framme.” Förklarade hon lätt medan kroppen smidigt tog sig upp på sin hingsts rygg som frustade ivrigt att få röra på sina ben. ” Vi kommer rida på rätt bra medan vädret tillåter och så länge hästarna orkar.” Utan att dra ut på det mer satte hon sin hingst i trav framåt ut mot vidderna igen. Hon lät hingsten trava lite lätt för att mjuka upp musklerna innan hon med lätta benrörelser fick honom till galopp. Vinden kändes mjuk och behaglig mot hennes kind medan molnen till största del höll undan de mest varma solstrålar från dem.

De red under tystnad då kvinnan inte hade mycket att säga och ville hellre fokusera på omgivningen som än verkade lugn. De kunde se långt borta några röra sig men ingen verkade göra ett hot mot dem. De kunde rida på rätt bra då båda hästarna höll sig relativt pigga och behövde inte sakta av förrän de närmade sig eftermiddag. Båda hästarna verkade svettas och flåsade nu rätt hårt medan kvinnans hand klappade hingstens muskulösa hals. ” Vi borde närma oss snart.” Förklarade hon enkelt och det dröjde inte länge förrän byggnader började torna upp sig vid horisonten.

Resan hade gått förvånansvärt bra och det var med en viss lättnad hon hade tagit sig tillbaka till Iserion med mannen vid sin sida. Planen hade gått helt enligt hennes bestämmelser och mutorna hon i förväg delat ut hade fungerat så som det var tänkt. De hade kunnat ta sig djupt in i Iserions hjärta där hennes hemliga lägenhet existerade, strax utanför slummen men inte heller i de finare områdena. Hon hade säkert haft råd men en finare lägenhet men detta behövde hålla en låg profil då hon gömde sig här samt kunde ha andra gömda. Den var bekväm men varken mer eller mindre och den låg i ett diskret gatuhörn där ingången var i en gränd. Mannen hade under färden givit henne den information hon önskat och han hade inte givit henne en anledning till att tvivla på informationen. De hade annars ridit i tystnad medan natten hade haft mer ord i sig. De hade delat lite bakgrund även om Almithara inte delat mycket detaljer kring sin barndom men hon hade fått en bild av hur mycket han ville nå Nesta. Hon hade bestämt sig på resans gång att faktiskt låta honom få leta reda på henne istället för att utnyttja honom mer då informationen ändå var till en hjälp. Visst skulle det göra nytta ha honom som bevis men hon kände sig tillräckligt duktig för att klara sig själv. Hennes mål skulle förhoppningsvis övertyga båda rebellgrupperna och han var bara en liten del i det hela. Det borde ändå sprida sig snart att någon brutit sig in i fängelset och frigjort flertal rebeller.

” Du kan låna denna för en natt och sedan ge dig av för att leta efter Nesta. Du har uppfyllt din del och jag har inte längre användning av dig.” Sade hon enkelt när de väl stod i lägenheten. Egentligen var annat lovat mellan dem, han skulle ha följt med till rebellerna innan han fick gå men resan hade ändrat hennes tankar och hon hoppades att dessa ord skulle tacksamt tas emot. Hon erbjöd honom något väldigt generöst.

Hon brydde sig inte om att han var där utan hon bytte direkt om till de kläder hon normalt sett brukade bära. Det var lite mer flashigare och stod ut med den utrustningen men gav också mycket för ögat. Hon behövde stå ut när hon skulle söka upp rebellerna, visa att hon inte bara tillhörde skuggan. Manteln lades dock över allt och hon drog den även över huvudet för att dölja sitt ansikte något. Hela hennes kropp var nu beväpnad från topp till tå med både svärd och knivar i alla dess slag. ” Tack för din hjälpsamhet och hoppas du finner det du söker.” Hon var inte mycket för att säga hejdå och även om de hade delat något så tänkte hon inte nu bli blödig över det. Hade hans hjärta inte redan tillhört en annan så hade hon kanske försökt sno det men nu var allt annorlunda och hon hade annat hon behövde fokusera på.

Med dem orden lämnade hon lägenheten och började röra sig ut ur gränden. Det var kväll och hon kunde väldigt lätt röra sig bland skuggorna. En man hade ganska snart slutit upp vid hennes sida, även han dold under en mantel. ” De är samlade där du önskar att hitta dem.” Var det ända han sade innan han försvann in åt ett helt annat håll. Hon hade väntat så länge på detta, planerat, mördat och lurat till sig information på alla sätt som var tänkbara. Allt hade nu börjat falla sig på plats och det fanns inget längre att vänta på.