Han skrattade lite för att lätt på stämningen, men han var av naturen ganska misstänksam mot främlingar.
“Jaså, verkligen Vesíva? Ni får ursäkta mig i så fall men jag har dålig erfarenhet av vänner man trott sig känna i flera år.” han suckade tyst men visst han förstod att hon aldrig haft problem med främlingar, förståelig hon verkade trevlig. Men hur skulle han  veta om  det det var verkligheten.
“Synd.. ärligen vet jag inte häller det var något..em.. jag hört bara.” Hur skulle han förklara att hans torn hade talat om det? Det lät ju även i bästa fall som han var galen.  “men visst jag kan ge dig hela meningen om det gör någon klokare;
“Från sju stjärnorna längs med blomställningarnas stig..”

Han lät henne fundera ett tag, han hade gott om tid så vitt han visste kunde ingen annan vara på jakt efter hans ‘sak’. Det visade sig att hon satt inne med en hel del intressant dessutom. Han såg mycket glad ut.
“Ja där ser man.. emblem var inget jag lyckades lära mig under skoltiden..” nej han hade vart mer intresserad av magi lektionerna för att få bra betyg i allt annat, även om han nu varit godkänd så hade han glömt det mesta nu.
“Men att det fanns blomsterstigar här.. Jo det visste jag det var därför jag bestämde mig att börja här.”

Han var långt ifrån förolämpad, han var glad åt att fått sin aning om blomsterstigarna bekräftad från någon annan, då han inte haft någon alls att bolla tankarna med. Så han log tillbaka och suckade tyst; Vesíva var visst en envis person och väldigt nyfiken uppenbarligen.

Han slog ut lite med händerna, han var inte helt säker på vad exakt han letade efter hans ledtrådar verkade gå isär på den punkten. Den ena talade om en dolk..och den andra om ett manuskript samtidigt som han misstänkte han behövde en nyckel, så det sista fick det bli.
“En slags nyckel.” svarade trollkarlen bara.

Han såg hennes ögon glittra till och mer anade vad hon tänkte än faktiskt läste tankar, han hade år med erfarenhet av människor och inte alltid possessiva erfarenheter. Men detta var nog mer lustigt än annat, han misstänkte att hon tänkte på skatter och liknade. Köpmän brukade tänka på vinster och guld generellt så det var inte svårt att klura ut. Borde han säga något? För hans nyckel var inte till en skatt för någon annan än han själv.. Fast vem visste vad det låg bakom  dörren han inte kunnat få upp med magi ens, men han misstänkte det inte fanns skatter i hans torn.
Han drog tankfullt handen genom skägget, nej han väntade med att säga något. I värsta fall kunde han betala henne för hennes hjälp, Om de nu kunde finna ‘nyckeln’ då.

Han log vänligt åt henne, ja nog var det intressant alltid, det skulle han inte förneka. Han hade inget att tillägga precis.

Han satt där och läppjade på lite mer vin han beställt, den gamle trollkarlen var inte den som kände sig obekväm med tystnaden. Det var rent av skönt att hon var tyst ett tag. Han gäspade lite diskret, regnet kylan och nu värmen hade börjat göra honom lite trött.

Men han vaknade till igen vid hennes fråga.. Bra fråga behövde han hjälp? Det hade han aldrig frågat sig. Mest för att han betvivlade att någon skulle kunna hjälpa honom.
“Det kan tänkas att jag skulle behöva det ja.. ” han slog ut med händerna, vem visste vart hans nyckel ens befann sig eller om den var bevakad. “Men det kan bli farlig.” Det fanns ju en risk för det då hans torn ju redan det betraktades som ‘farligt’, även om han nu inte  påverkades av det lika mycket längre.
“Om inte annat skulle jag uppskatta sällskap på äventyret.” lade han till

Det verkade inte som hon var av den räddhågsna typen, men det hade han ju annat redan. Den gamle trollkarlen var dock mycket försiktig av sig, men trodde inte att detta sökande borde bli så farligt för honom…
Han tackade artigt nej till hennes illasmakande bryggd; “nej tack”

Han suckade lite och kliade sig i skägget han hade inte så mycket att gå på och var inte säker på vad av det han ville berätta utan att låta helt galen. Dessutom ville han inte försäga sig och säga att det kanske inte ens fanns en skatt bakom dörren.
“Allt jag vet är det jag redan sagt.. eller ja jag har en ledtråd till men av någon anledning tror jag inte den är till nyckeln men visst jag kan ta den ändå. ‘Där havet kommer in och fåglar sina fjädrar fälla i moderns famn jag lämnade mina tankar.’ ” Reciterade han lågt och såg sig omkring i värdshuset.

Han gäspade lätt igen, det tog på att låssas vara en vanlig gammal man i längden, men han använde oftast inte magi om det inte var av nöden.. Fast kanske var det nödvändigt att han höll sig vaken bara ett tag till? Han rättade till sig där han satt och ‘råkade’ med flit välta sin långa stav som han stött mot bordet. Xarinyons långfingrade hand tog tag i staven just innan den föll, och om det fanns någon i närheten som kunde känna av magi så kunde man nog känna det lätta flödet av den samma.

Han lät henne tänka i lugn och ro, men blev väl inte så förvånad över att hon inte begripit något alls av dikten; det hade inte han häller i början.
“Det kan jag förstå det där förstod inte jag häller först det var bara efter jag funderat länge på orden jag kom fram till något. Jag tror att orden talar om en vik och troligen en staty av kvinna eller ett tempel tillägnat någon modergudinna från forna dar.. Och tankarna verkar kunna vara något slags manuskript eller liknande” det var bara det vanskliga kvinnostatyer misstänkte han kunde vara vanliga, och vikar var väl kusterna fulla av.

Xharinyon kände sig mycket bättre till mods för tillfället, magin skulle väl stå honom dyrt vid ett senare tillfälle misstänkte han. Nåväl vad spelade det för roll just nu? Nu skulle han ju i vart fall inte somna här vid bordet.

Trollkarlen höjde ögonbrynet och vart tvungen att försöka erinra sig om namnet hon gav honom, det tog ett bra tag innan han mindes det var något med alverna i Älvskogen att göra.
“Oh, Det hade jag..glömt.” han harklade sig lite förläget “ja, det är ju möjligt att det finns något kvar i så fall.” Han drog upp en gammal karta ur väskan och studerade den tankfullt letade efter en vik vid Älvskogen.

Trollkarlen såg lätt förvånad ut, han hade inte väntat sig hennes reaktion. Denne ungdomliga glädje; han önskade han haft kvar om han nu ens haft det från början, som om han kunde minnas det. Han verkade inte bry sig om att hon var väldigt nära honom utan följe bara hennes fingrar utefter kartan.

“På så vis.. och det verkar finnas fler vikar på de två ställena.” Det var ju en viktig poäng, men åt vilket håll skulle de börja leta först? Xharin såg tankfull ut.
“Undra vart man borde börja?” sade han frågande kanske den unga kvinnan hade en bättre idé än han i den frågan.

Hon hade verkligen rätt det var lågt viken plats man än valde i detta fall. Den gamle trollkarlen såg tankfull ut, ja nu fick han väl stå sitt kast med att resa längre än han tänkt sig från början. Han måste få veta vad som var bakom dörren i tornet som han inte fått upp med magi!
“Jo det är en bra bit..  hrm? En mytisk skog. Ja, det kanske kan vara värt att ta den vägen för att se efter” Xarinyon höjde ögonbrynet ‘skogensväktare’? Ja, det kunde man undra vad det betydde. “Fråga inte mig.. det var inget jag hört om innan.”
Det verkade som en bra plats att börja på.