Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn? I för sig slutade det aldrig bra då hon ljög ihop något, det var snarare då allt gick fel.

“Jag vet inte vad det är riktigt. Men det är rykten. Det sägs att de som gått in aldrig syns igen. Eller blivit galna” sa hon, lugnt, som om det inte riktigt var något som bekymrade henne.

Det torra skrattet förvirrade henne. Inte mer än vad han talade om sedan. Ett torn? Vad var det för torn? Hon hade i för sig hört om torn i sig, långa byggnader som människor använde till strid eller att fängsla saker i… prinsessor till exempel. Men mannen framför honom kunde inte vara en prinsessa? Hon synade honom uppifrån och ner med en fundersam blick och ett litet hummande.

“Ditt… torn?” frågade hon sedan, lite avvaktande som om hon var rädd för att skrämma bort Xharin. Vem vet? Kanske det var känslig information.

Sättet han sa “mitt” på förvirrade henne. Det var ett torn, som var hans, men ändå inte hans? Hon rynkade sina ögonbryn ännu mer och det var nästan på gränsen att de nuddade varandra över hennes spetsiga näsa. Sedan slog hon lätt på bordet. Exalterat igen. Ja! Hon hade väl hört någon legend?

“En av världspelarna?” föreslog hon till slut när hon fick fram namnet på tungan.

Ögonbrynen var fortfarande rynkade och näsan ryckte hon lite på, som om hon hade tänkt nysa. Hon stannade upp ett tag, försökte fundera ut vad hon egentligen visste om dessa pelare. Egentligen inte så mycket, men hon ville inte heller framkomma som allt för dum och oärlig. Hon hade kommit fram till namnet åtminstone och hon gjorde en gest framför sig.

”Och har du funnit några av dess hemligheter? Har du stängt in en ängel kanske?” frågade hon med ett litet skratt och lättade på sin min. Humor var alltid ett bra vapen att dölja sin okunskap med. Hon nickade lite stolt åt sig själv. Ibland så, fick man till det allt.

Småskrattandet från Xharin fick Vesíva att slappna av lite och hennes axlar sjönk ner lite och även hennes hållning. Hon hade inte gjort sig till åtlöje. Åtminstone inte än. Men om de skulle på äventyr tillsammans skulle väl fler chanser komma upp. Kanske lite besviken, även om det var ett skämt om att han skulle fångat en ängel. Trots allt fanns det vaga bevis på att de ens hade existerat. Fast, å andra sidan var det väl inte där hennes folk kom ifrån. Inte enligt legenderna, de talade enbart om människor och alver. Resten av varelserna var det något oklart om.

Hon nickade sedan lite åt vad han hade sagt, även om hon hade försvunnit in i sina egna tankar och inte helt säker på vad som hade sagt. Men hon hade snappat upp ordet nyckel och paus.

“Lite luft brukar få en att tänka klarare, åtminstone har jag hört någon här uppe på land säga det.” sa Vésvia till slut och nickade med ett svagt leende.

Regnet… Den mänskliga skepnaden gjorde så att det blev kallt. Hon kunde inte rå för att skratta lite lätt åt det stela svaret. Folket uppe på land, eller Marke’et som hennes folk kallade de, hade en tendens att alltid gå till en diskussion om vädret när de inte hade något annat att tala om, eller ville rikta samtalet åt annat håll. Hon slog sin hand på bordet samtidigt som hon skratta.

“Ni marke’et är underliga ni” konstaterade hon bara till slut och skakade på huvudet så de vita lockarna flög omkring hennes ansikte.

Lite förvånad över sig själv lade hon en hand över sin mun. Där hade hon glömt av det igen. Dessa Marke’et visste sällan något om Me’ersia och dess folk. trots att hon vandrat i Talanriens markfolks länder ett bra tag nu, tycktes hon jämt glömma av sig själv. Hon nickade lite ursäktande med huvudet men log lite mjukt för att sedan gestikulera över sitt ansikte som hade ett par blågröna fjäll som glimmade till i ljuset från eld lågan på bordet. Först hade det kanske snarare sett ut som en tatuering som löpte från pannan ner över nästippen, hakan och fortsatte ner mellan hennes bröst.

“Jag ber om ursäkt, bäste herr Xharin. Jag trodde ni förstod att jag varifrån havets land. Me’ersia, vill säga” sa hon och hon drog upp sin mantel från sina armar och han kunde se fenor, likt taggar, synas på varje arm.

Lika snabbt som hon visat sina fenor och fjäll på armarna drog hon ner den vita skjortans ärmar för att dölja dem. Inte för att hon skämdes för dem. Tvärtom hon var stolt att tillhöra vattenfolket, snarare än markfolket. Allt var mer… rent och det var något mer som hon inte kunde sätta fingret på med Me’ersia. En magisk känsla, fast… nästan lite mörkare än Älvskogens magi. Men vad visste hon om magi? Ingenting! Snarare var det väl färgerna omkring som hon gick på… Och solen hade en tendens att lysa mer än de ljusklot de hade i vattnetsdjup.

“Vi är inte allt för vanliga. Men efter inbördeskriget i Antrophelia har mitt handelsgille varit ganska… kan man säga populärt? De exotiska varorna från vattenriket” sa hon med ett brett leende och slog ut sina händer med ett skratt.

“Och ovanliga. Exotiskt är alltid exotiskt.” sa Vésiva med ett svagt leende för att lägga sin hand mot bordet och slå sina fingrar lite fundersamt mot trät. Innan hon gjorde en gest och beställde en vinflaska med två glas att dela på. Egentligen var hon inte mycket för vin, det gick ju ner… Men det var ingen smak i det hela. Inte som sprit. Vad var alkohol till om inte för att ge en brännande känsla och värma en?

Men hon antog att mannen framför henne hellre uppskattade lite mildare alkohol än den hon själv föredrog. Det brukade vara så på det sättet. När väl de fick flaskan, hällde hon upp till de båda till hälften. Hon kastade en blick omkring sig, innan hon i smyg tog fram sin plunta och hällde i lite av drycken där i. Åtminstone gav det mer smak!

“Frågan är, om det egentligen går att skilja på de ovanliga och vanliga. Trots allt är det en definitions fråga. Vad som är ovanligt för dig, är kanske vanligt för mig”

Egentligen var det som hon sa mestadels babbel. Hon hade aldrig riktigt tyckt om när det var tyst – inte med en främling som Xharin. Nog för att hon var medveten om hans namn och lite mer fakta om honom hade hon inte känt honom länge nog för att vara bekväm i tystnad. Fast… det var väl egentligen bara hennes make, far och Atlen hon kände sig bekväm med det. Och det var inte personer som hon känt en kort tid. För att vinna sig själv tid med att komma på något att säga tog hon en klunk av vinsprit blandningen. Inte allt för illa… Till och med så att den besksöta smaken gick igenom vinets äckliga.

“Så… vart är du ifrån?”frågade Vésiva till slut med ett leende. Det hade han väl inte svarat på ännu? Enbart om sitt torn, men inte kunde väl tornet vara hans födelseplats?