Vésiva sköt undan vinet lite. För att vara ärlig var den söta spriten och vinet ingen bra kombination. Förvånansvärt nog… Hur kunde inte hennes starka sprit förbättra det? Åtminstone bränna bort den äckliga smaken av vinet. Och då sades det trots allt att vin från Nirai var bland de bättre. Skit snack! Handen var fortfarande vid glasets fot. Trots allt var det nästan alkoholmissbruk, var det inte?

”Du minns inte?” frågade Vésiva, lite förvirrad. I för sig var det väl inte allt för märkligt. Inte mindes hon mycket från hennes tidiga år. Men de flesta verkade veta vart de kom ifrån. Caras Idhrenin, det var åtminstone ett ställe hon var medveten om vart det var. En bra stad att sälja i.

Hennes ena nagel slog mot glaset fot och gav till ett litet klingande som fyllde tystnaden emellan dem. Vésiva kunde se hur hon hade trampat på en känslig fena. Den styva… nästan stela sättet som Xharin svarade henne visade henne det. Fast var det inte värre att lämna samtalsämnet där än att vinkla det på ett annat sätt? Dessutom kunde hon inte rå för att säga att det hela intresserade henne. Vad var hans historia?

“För många år på nacken?” frågade hon, inte var det oartigt från hennes hem att fråga om ålder. För vad skulle det förnedra för?

Att samtalet innan hade gjort honom obekväm var inte svårt att se, även om Vésiva inte kunde förstå varför. Vad var ålder – om inte mer karaktär och visdom? Fast det var inte första gången någon på land tog illa upp. Det var förvirrande, men hon var inte där för att undersöka sådant, eller förolämpa någon.

”Och vilka rykten har du hört?” frågade Vésiva med ett svagt leende. Nyfiken på vad dessa länder hade för myter om hennes hemland. Trots allt var det lite det som hon sålde – ett exotiskt land som få hade sett. Dessutom gav det henne tid att tänka – för vad var det egentligen att bo där? Det var svårt att sätta ord på det.

Ett litet skratt kom från Vésivas läppar. Det han sa var väl viss sanning i, men trots det roade det henne. Vacker, onåbar stad och dessa rykten att man inte kom tillbaka för. Sjömän som gick på grund och förgicks till havs. Alla dessa rykten som spreds, som om det skulle vara dem. Hon suckade åt det hela och skakade på huvudet.

”Det är den vackraste staden, Antrophelia, och landet i sig. Landet ligger under vatten alla de män som inte har kommit tillbaka är förmodligen fulla fiskare och sjömän.” sa Vésiva med ett litet leende och slog sina fingrar mot bordet trä yta.

Ännu en gång skrattade Vésiva och hon lät sin handflata slå träets robusta yta så att vinet skumpade lite i deras glas. Följde hans blick ut mot fönstret, ännu kunde man höra hur de smattrade mot glaset, hon ryckte lite på axlarna.

”Jag har förstått det. Att bli blöt med sådana här kläder är inte bekvämt, men om man är täckt med fjäll är det inte kallt och lika klibbigt.” sa hon, instämmande och drog bort lite av det blonda håret som nästan hade satt sig fast på hennes kind.

”Men jag är rädd för att det förmodligen inte kommer bli torrt på ett tag.”

Skrattet tyckte smitta, men hon hade hört att det var något som det gjorde. Åtminstone såg han lite gladare ut. Och det var väl alltid bra? Hans ironiska kommentar fick henne att skratta, lite hårt så att hon höll handen för sin mun. Det lät lite för högt och ett par av gästerna hade vänt sig om för att se vem den ohövliga personen var.

”Vem vet? Kanske ödet och turen är på vår sida?” föreslog Vésiva med ett svagt leende och nickade lite uppmuntrande åt tanken.

Utan att tänka på det tog hon en stor klunk av vinet framför henne, eller den äckliga vin och spritblandningen. Det hela fick henne att grimasera illa. Hon blåste upp sina kinder för att försöka hålla tillbaka en äcklig känsla som kom från hennes mage så att det brände i halsen. Ett tag såg hon ner i bordet för att kunna andan. Till slut svalde hon och såg upp på honom med ett litet svagt leende.

“Tur? Du ser inte ut som någon som har haft allt för mycket otur” sa Vesíva med ett stort leende.

Vesíva log lätt, funderade över hur hon skulle formulera sig. Kanske det egentligen inte riktigt fanns någon tanke bakom det hon sa. Men något var hon tvungen att säga. För trots allt ville hon inte verka dum. Ännu en sipp av det som nästan skulle kunna vara djävulens påfund.

“Trots allt har du inte allt för många ärr, eller saknade kroppsdelar. Fast vem vet? Kanske du använder magi för att dölja det?” fortsatte hon med ett litet flin.

Till skillnad från hennes nyfunna vän, tycktes hennes glas fortfarande vara rätt fullt och ärligt talat så fanns det inte något sätt hon skulle få i sig det där. Lite taktiskt sträckte hon fram handen för att råka stöta till glaset så att allt glaset föll och drycken spilldes ut. Hon skakade nätt på huvudet så de blonda lockarna flög omkring henne.

“Men nej så klumpigt!” utbrast hon och sträckte sig efter en tygservett som värden hade stuckit in i en tom kopp tillsammans med bestick. Hon började torka upp vätskan, även om den till och med hade kommit på golvet. Det var lite skönt att få en distraktion från både drycken i sig, men även ämnet. Mentala ärr var inget hon kände för att gå in på djupet med denne person. Trots allt hade hon inte fått tillräckligt sprit för det. Inte än.

Åt hans svar nickade hon lätt. Vilken tur att hon inte hade gjort hans kläder mer blöta än vad regnet redan hade gjort. Fast kläderna började väl få tillbaka att bli torra och varma? Hon kastade trasan på golvet när hon hade torkat upp det som gick för att sedan känna på sin mantel. Nog var den åtminstone bättre, men helt torr var den inte ännu. Fast hon hörde inte regnet smattrande ännu hon sände sitt bäste leende mot mannen framför sig.

”Vad tror du om lite sömn innan vi fortsätter vårat äventyr?”