Kael frös till då han kände den där isande känslan i medvetandet, som en mental istapp som försökte skära genom hans medvetande. Han hade så klart tränats i att försvara sitt sinne för intrång, då han som ansvarig för militären hade många hemligheter i sitt huvud som man inte kunde låta nyfikna magiker ta del av.

Sensationen var obehaglig, men inte direkt ny då han otaliga gånger tränats i att försvara sig. Snabbt som tanken la han upp sina mentala försvar, men det verkade inte spela någon roll för denna attackerare som krossade genom hans försvar snabbare än han någonsin varit med om förr. Hela situationen chockerade honom, och han tappade vinglaset han hållit i som krossades på golvet.

Han stod stel, fortfarande med ryggen vänd mot sin bror och kvinnan, medan en storm av eld och vrål rasade genom hans huvud. Så detta var hemligheten Tristian inte ansett behövlig att dela med sin militärrådgivare. En drake, i Kaelreds hjärta. Men oavsett om det var en drake, och oavsett om hon var mäktig, hade hon passerat all etikett som fanns genom att så våldsamt utan tillåtelse göra intrång i hans sinne.

Då hon lämnade hans sinne drog han efter andan, som om han kom upp ovan vattenytan efter att ha varit under den allt för länge. Blickar var riktade mot honom där han stod, och något eftertänksamt såg han på sin bror och Enduriel, som tydligen var på väg mot rosenträdgården.

–

Arlin betraktade skådespelet framför dem, med Kael som tappade sitt glas och såg ut som om han blivit knivhuggen och gjorde en grimas.
‘Jag tror hon är mer än vad hon ser ut att vara.’ sa Arlin och såg på Tirrin.
‘Kanske vi ska följa efter?’ frågade han med ett litet leende, trots allt vad annat fanns det att göra där på festen än att spionera på Tristians viktiga gäster?