- This topic has 15 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Ingeborg
Luften var fuktig, och den övergripande doften var av skog, men det var inte traditionellt torrt så som man kunde förvänta sig, utan det luktade blöt växtlighet, frisk jord och idag … blod. Åtminstone om man befann sig på samma plats som Ingeborg. Någonstans bland ruinerna av någon stenbyggnad bortglömd efter århundraden hittade man den påstådda överlevaren från Tharmad, även om detta inte var Tharmad. Hon hade lämnat den platsen efter Ayperos återvände. Ruinerna gav tecken på sin ålder när de som jobbade inuti den fick kliva över rötter sträckte sig ut från sprickor i stengolvet, och gräset, mossan och även träden som på platser växte även inomhus. Av omgivningen att döma var de i någon forna borg, fängelsehåla eller utpost, den omgivande arkitekturen kantig och tråkig.
Ingeborg gick först över till alven som hängde upp-och-ned från taket, bunden vid fötterna med händerna sina knutna runt midjan sin. Alven var knappt vid medvetande men det var inte viktigt, det var nästan att föredra, för då gungade den inte lika mycket. Hon placerade sin hand vid såret som var öppet vid alvens nacke för att försäkra sig om att det inte hade förseglat sig för mycket ännu. Alven hade fått sitt hår bortklippt av Ingeborg så att blodet fritt kunde rinna nerför huvudet och droppa in i hinken under. Hon såg ner i hinken och sänkte sedan en slev ner i den för att ta upp lite av blodet. Hon tog en sista titt på alven innan hon gick vidare.
“Låt den hänga lite till, men förbered nästa och se till att den där äter.” Hon talade rakt ut förväntande att någon av de andra kultisterna skulle ta på sig ansvaret. Hon gick förbi en grupp vampyrer som hade gett upp att skrika och gapa för länge sedan, men det innebar inte att de inte försökte göra utfall mot Ingeborg, de sköt ut sig från väggen när hon kom nära men kedjorna höll dem fast, och ingen av dem hade styrkan att slita de grova kedjorna från den fortfarande starka stenen. Ingeborg tittade inte ens mot dem, hon gick förbi dem som om det inte var någon risk att vara precis utanför deras kedjors räckvidd, hon gick som om de inte alls var ett hot, farlig som rasen egentligen var. Hon hade annat i tankarna.
“Ny sida efter denna.” Sa hon till en av kultisterna som stod vid hennes arbetsbord vid hennes böcker och höll på att anteckna, och Ingeborg klev sedan upp till motsatt sida av rummet från där vampyrerna var fastkedjade, och mot den väggen stod ännu en vampyr fastkedjad, men ensam. När Ingeborg kom nära tog hennes odöda tjänare och drog i var sin ända om ytterligare som vampyren var kopplad till, vilket spände vampyren tätt mot väggen. En ytterligare odöd kom fram till vampyren och satt händerna om munnen på den och präntade käkarna öppna. Vampyren väste, men Ingeborg verkade inte bry sig om blandningen av rädsla och trots som vampyren uttryckte. Hon klev upp på en pall framför vampyren och hällde in blodet från sleven in i munnen på vampyren, som redan hade sin mun blodig från hennes förra slev. Hon hällde med försiktighet, och skrapade upp med sleven det blod som rann längst hakan efter att vampyren spottade och fräste och försökte vägra blodet.
“Varför slukar de inte blodet ivrigt, det är färskt och alviskt?” Frågade en av de nyare anlända kultisterna en av de äldre. Ingeborg hade en olyckligt frekvent förnyelse av Ayperos följeslagare. personal gick åt för Ingeborg, förklarat till Ayperos som att det hon gör är farligt och ibland överlever man inte.
“Vampyrerna som varit här längre vet att hon avbryter deras kandidatur om hon upplever att de inte fått i sig mycket nog blod, eller om de är för svaga. Den där har varit här länge, men orkar inte riktigt kämpa emot något mer. Hon är betydligt mer tålmodig än dem.” Den erfarna kultisten som svarade på frågan stod och höll i ett rep kopplat till en lucka i taket, som just nu var stängd.
“Men vi hjälper dem, borde de inte samarbeta?” Frågade kultisten naivt, och den andra mötte nykomlingens blick och såg sedan mot de fastkedjade.
“Av någon mystisk anledning ser de inte detta som välgörenhet.” Svarade veteranen sarkastiskt och log, för att sedan se tillbaka mot Ingeborg. Nykomlingen såg fundersamt mot vampyrerna och sedan också mot Ingeborg.
“Det borde räcka. Dra.” Sa Ingeborg när hon och den odöda tog avstånd från vampyren efter att sleven var tom. Vampyren började skrika, slita och vrida sig, till den grad att händerna började slitas från lederna när den försökte ta sig ur handledsfängslerna, en syn som fick vissa av de nya kultisterna att se bort från processen. Veteranen som höll i repet drog i det, och luckan i taket drogs ner och släppte in solljus. Ingeborg stirrade på vampyren som träffades av solen och började skrika så högt i smärta att det ekade genom hela ruinen. Gradvis började rök stiga från vampyrens hud i ökande hastighet, innan kroppen föll slapp och sedan föll ihop, lossades från kedjorna allt eftersom den föll torrt i bitar och snart var bara aska kvar.
Ingeborg gick över till en av de odöda och tog en hink från den. Hon gick sedan över till askan som låg kvar där vampyren precis hade varit, och kastade ut vattnet över platsen. Askan och blodet som hade spillts sköljdes ner i rännan, och Ingeborg vände sig mot kultisten som stod vid arbetsbordet med hennes bok.
“Fick du med allt?” Frågade Ingeborg.
“Ja det fick jag.” Svarade kultistern.
“Bra.” Ingeborg såg sedan mot gruppen av vampyrer fastkedjade mot väggen, där tystnad nu dominerade tidigare protester.
“En gång till.”
-
Moldark Deithal
Där satt han i mörkret och tänkte för sig själv, en bit ifrån de andra vampyrerna fastkedjade till den väggen. Han själv var fastkedjad i väggen så att hans armar, hals och övre kropp inte kunde ta sig loss från väggen – han var mer omsorgsfullt kedjad än resten. Så såg han på medan de andra vampyrerna slängde sig emot Ingeborg då hon gick förbi.
De beter sig som bestar. Patetiska ynglingar, hela högen av dem. Vid Ayperos! De förtjänar att bli aska som sköljs ut i Talanrien, för att ha blivit fast, och att ha förått mig så att de lyckats ta mig fast. Förrädarnas blod skulle smaka bättre än de veka alverna som de blöder.
Det var ändå flera frågor som satt i hans sinne. Varför undersöka vampyrer? Kanske hon ville utbilda den större allmänheten om vampyrer, som fortfarande trodde att vitlök eller fåniga silverkors skulle göra något alls. Och varför mata vampyrerna alviskt blod? Varför mätta deras törst innan de skulle bli slukade av solskenet? Moldark var likaväl en intellektuellt nyfiken individ. Det var möjligt att han och Ingeborg hade detta gemensamt. Kanske hon kunde få reda på något annat nytt ur allt detta som allmänheten inte visste, eller vampyrer själva?
Kultisternas diskussion fick Moldark att fnysa av irritation. Vilken varelse någonsin skulle samarbeta i dess egen förintelse? De måste ha skrapat bottnet av tunnan för att hitta dessa rekryter. Vad kan det vara för kult, som tillåter så enfaldiga medlemmar? Om de inte var desperata, såklart…
Moldark kände sig svag. Han hade trots allt inte druckit blod på en tid. Men han var inte en av de yngre – han var betydligt uthålligare än de andra som slet i sina kedjor av törst medan deras styrka vittrade. Det var också något annat som åtskilde Moldark från det andra som inte var direkt uppenbart på uppsynen. Han var trots allt fullkomligt vampyrlik till sitt utseende.
En gång till? Som om inte den första gången skulle ha givit all information hon behövt. Meningslöst. Hon tror sig säkert att hennes arbete är meningsfullt, dock. Så som alla andra dåraktiga varelser ute i världen. Men vad kunde väntas av sådana som henne, som bara förmodligen sett tredje tidsåldern?
-
Ingeborg såg över anteckningarna som hade gjorts vid senaste försöket och framstod märkbart fundersam. Hon bläddrade tillbaka några sidor, och sedan ytterligare några, tydligt sökande efter särskild information. Efter en tid av bläddrande medan kultisten som hade gjort anteckningarna hade stått fullständigt still, nästan som att hon hade hållit andan, så släppte Ingeborg ut ett “Hm”, reste sig upp och gick iväg. Kultisten såg synligt väldigt lättad ut, som om hon precis överlevt livsfara, innan hon satte sig ner igen, redo att fortsätta anteckna.
De odöda som vandrade fritt i rummet hade påbörjat processen av att välja ut nästa vampyr i enlighet med Ingeborgs direktiv när Ingeborg klev upp bakom dem och såg över klustret av vampyrer. Avvikande från tidigare instruktioner pekade hon på den tydligt svagaste vampyren i gruppen, en av de få som inte gjort utfall sist hon gick förbi, en som inte hade energi nog att försöka. Sannolikt hade vampyren varit där länge, och sannolikt hade den varit med om andra hemskheter under tiden, eller så såg den bara så sliten ut för allt den hade tvingats se under sin tid.
De odöda gick mot den, och de andra vampyrerna vek undan som om närhet till dessa odöda innebar livsfara. De var fientliga, aggressiva när det var tryggt att vara det, men de förstod vad äkta motstånd skulle innebära. Ingeborg brydde sig inte om lite trots, men en aktiv handling mot hennes tjänare eller hon själv hade konsekvenser. Det var trots allt inte en enkel process att ersätta tjänare och hon jobbade med en skelettpersonal, en minimistyrka. Hon hade känt sig bortskämd till en början, och personalen hade gått åt snabbt, men nu slutligen förstod hon att även om Han oftast gav henne vad hon behövde, så tog det tid. Och tid ville hon inte slösa.
Medan skeletten släpade den orkeslösa vampyren dit där den senaste hade dött och började spänna upp den så vände Ingeborg blicken mot Moldark Deithal. Av vetenskapliga skäl var denna vampyr ingen att slösa på, den var gammal, stark, den hade ett värde. Det var en värdig prototyp efter att de gjort framsteg. Hon log lätt åt den, inte som någon road, utan det var ett inövat leende, någonting hon hade tränat på för att framstå mer kamratlig och betryggande. Leenden var oftast någonting överflödigt i sociala situationer, oviktigt, men många levande väsen uppskattade dem och det får dem att känna sig trygga. Hon stod en stund och funderade innan hon såg mot alven som de hade tagit blod från.
Hon klev lite närmare och studerade honom noga, såg honom i ögonen, lät sin blick studera hans kropp. Hon hade observerat hur han följde henne och arbetet i rummet, hur han hade sett på de andra vampyrerna, och hur missnöjd han var med situationen. Inte relevant för Ingeborg, men en observation hon gjort.
“Jag vill inte att den där blir för svag.” Började hon och pekade mot Moldark. “Till graven med sparsamhet, ge alven till den. Vi kommer överge alvblod ett tag nu, vi har fyra till och de är lätta att få tag i. Låt den äta färskt.” Hon vände sig om och pekade mot alven som hängde uppochned från taket. En av kultisterna skyndade sig och påbörjade sänka ner alven medan en annan tog hand om den nästan blodsfyllda hinken under, bärande iväg på den försiktigt så att inget blod spilldes ut.
Efter att alven blivit försiktigt nedsänkt på marken gick Ingeborg över till den och hjälpte den resa sig upp. Den var på tok för tömd och trött för att göra motstånd, och gladeligen tog stöd mot Ingeborg när hon höll om den. Hon klev upp framför Moldark och släppte taget om alven som bara stod där, passiv. Den stod nära nog att Moldark skulle kunna nå alven om han hade en fri arm, och efter att Ingeborg var på avstånd nog så pekade hon mot handfängslet som höll hans högra arm och som via magi med ett klick öppnades det och befriade armen. Ingeborg stod med rak rygg och såg på Moldark, händerna slutna bakom sig.
“Öppna luckan.” Sa hon utan att titta bort från Moldark, nyfiken, och trots att den vampyren som var kedjad mot väggen under luckan som hennes personal hade hämtat tidigare inte hade fått något blod så öppnade kultisten luckan och vampyren mötte solen. Döden var väldigt dylik den senaste, utan många förändringar, mer än att huden verkade torka lite snabbare och sedan var även denna vampyren borta, askan bortsköljd med vatten. Inte för att Ingeborg såg något av detta, då hennes stirrande blick var låst på Moldark.
“Hämta dryad nummer två.” Sa hon rakt ut och en av kultisterna gick omedelbart iväg ut ur rummet.
-
Moldark avbröt aldrig ögonkontakten med Ingeborg då denne såg på honom med sin nyfikna men vassa blick. Hon hade ett öga för vampyrer – hon kunde se att han var mera värd en veklingarna kring honom. Då hans hand blev fri tog han i halsen på alven som stod framför honom och drog den närmare. Hans blick var fortfarande fäst på Ingeborg medan han ströp alven som försökte desperat få andan. Ur hans naglar växte stora vassa klor som han sänkte in i halsen och blodet från dennes hals verkade dra sig in igenom klorna in i armen så att ådrorna i Moldarks arm buktade sig utåt.
Sättet som han hade tömt blodet ur alven med var en tydlig demonstration från hans sida – han hade inte ens blinkat medan han såg Ingeborg i ögonen då alven sprattlade i hans hand och blev som en lös bläckfisk i hans grepp. Det var som att alven inte var värd att bli vidrörd med hans tänder eller att smakupplevelsen inte skulle uppnå hans standard. De andra vampyrerna såg på Moldark delvis med avund och delvis med skräck. En av dem viskade ordet kannibal.
Han öppnade nu första gången sin mun för att tala. “Jaså. Ni har dryader också.”
Moldark besvarade Ingeborgs stela leende med ett eget som var hånfullt. Han höll i alven, lyfte den från marken och skakade den åt var sin sida så att dess livlösa lämmar sprattlade i luften. Sen släppte han den så att den dunsade som en hög av torkat kött kring hårda ben till golvet.
“Säg mig, yngling… Vad hoppas du lära dig här? Jag är säker på att jag vet svaret på dina undersökningsfrågor.”
Han försökte avgöra vem Ingeborg var, vad hon var, och vem hon kunde betjäna… Såsom hon hade fått resurser för detta var det uppenbart att hon inte ledde denna verksamhet själv. Hon följde order.
“Det enda du behöver göra är att ställa mig en fråga.”, sade han. Hans ögon som tidigare varit svagt orange till sin färg var nu en ljus ton av iskall blå. “Tid, det vill vi ju trots allt inte slösa.”
Det sista sade han på ett sätt som lät diplomatiskt på ett egendomligt sett.
-
Vanligtvis hade inte Nenya något problem med mörker, men det var något som gjorde henne obekväm i att vandra ner för korridoren. Kanske det snarare var personen som väntade henne där nere. Ingeborg. De hade setts ett par gånger när hon skulle inspektera hennes verk. Hon hade nog hört om det innan – men hon var inte riktigt säker på vad som egentligen var hennes mål. Så länge Ayperos är nöjd.
Nonchalant med rakrygg rörde hon sig bakom en av de assistenter som hade mött upp henne. Inte för att hon inte skulle kunna lukta sig till var Ingeborg var. Det stank alvblod och död. Hennes mörka hår hade klistrat sig mot hennes kinder och nacke. För trots att det var solsken här, hade mestadels av färden bestått av regn som piskade henne i ansiktet. Ögonen, som var elektriskt blåa och av niraiskt påbrå, rörde sig omkring på de vampyrer som var fängslade omkring henne och till slut stannade hon vid Ingeborg. Hennes vinröda vingar vilade lugnt på hennes rygg och hon såg på kvinnan framför sig med ett leende som avslöjade hennes vassa hörntänder.
“Och hur går det här då?” frågade hon, rak på sak. För vad var artgiheter för någon idé här? Om det skulle behaga Ingeborg, så skulle hon vara här så lite som möjlig och dessutom hade inte Nenya själv något emot det.
-
Ingeborg tittade på Moldark medan han pratade, att kommentera om dryaderna hade inget syfte då hon precis hade gett det svaret, så hon fortsatte helt enkelt lyssna. Efter en stunds väntande när han var klar, som om hon hade fastnat i en annan tanke och bara stod och stirrade på honom blankt, så producerade hon ett faktiskt leende, dock ett väldigt litet ett, och tittade mot den döda alven. Det hade varit en imponerande demonstration av hans krafter, vilket bekräftade hennes beslut att behandla honom annorlunda. Hon ville inte förlora en så viktig resurs, så hon höjde sin hand och pekade mot hans handled, som med magisk hast omslöts av handfängslet igen och drogs bak mot väggen.
“Intressant,” Började Ingeborg medan hon vände blicken mot vampyrerna som satt i ett kluster, hennes ögon vandrande mellan var och en av dem. “Tid går inte att slösa när det är den enda resurs vi inte kommer få slut på. Även när svärden och rustningarna utanför rostar sönder och bergen krymper har vi ännu tid. Hade du svaret på mina frågor hade vi inte behövt vara här, så tålamod är det enda jag kan fråga om. Vi är fortfarande tidigt i första fasen, det finns ingenting du kan bidra med i det här stadiet, vi bekräftar bara grunderna.” Hon såg tillbaka till honom, rakt in i hans ögon som om hon skulle fortsätta prata, men bröt blicken snabbt när en ny individ visade sin närvaro.
“Vad bra, jag undrade när du skulle komma nästa gång.” Hon vände sig till den nyanlända och gick förbi henne, och halvvägs till bordet möttes hon av kultisten som hade hennes anteckningar i hand och räckte dem till Ingeborg. Hon i sin tur sträckte dem till Nenya.
“Med den senaste vampyren har vi utfört första studien på tjugo stycken, jag anser det en bra nog bas. Vi har tagit fem vampyrer per typ av blod och kan bekräfta att fastän ni har preferenser för olika sorters blod, har det senaste intaget ingenting att göra med vilken hast ni dör i av solljus.” Hon indikerade med handen mot väggen de hade kedjat upp vampyrer mot som mötte solen. “Människa, dvärg, ork och alv är det blod vi provat hittills. Jag hade gärna haft fler vampyrer och en större bas, men jag förstår honom och hans motvillighet att ge mig de antal jag önskar. Jag har därför sett till att skaffa mina egna emellanåt.” Hon indikerade mot väggen där de flesta av de vampyrer hon höll var fastkedjade.
Anteckningarna hon hade räckt till Nenya innehöll med väldig detaljriklighet information om de vampyrer som hade dött i hennes studier. Anteckningarna beskrev kropp, kön, fysiskt tillstånd, kvaliteten på blodet, från vilken ras blodet kom från, hur mycket vampyrerna kämpade emot, vilket resultat det hade haft, och slutligen hur många sekunder det tog för dem att dö i solljuset, samt hur deras kropp förändrades under döendet.
“Kommer ni på lemlästade vampyrer, oönskade, oartiga eller tråkiga eller vad än orsaken till deras minskade värde kan vara så får ni gärna skicka dem hit, här kan ni leva ut ett värde bortom individens liv.” Hon log ivrigt, men hennes hud var så stel att det mest var munnen som rörde på sig utan mycket till rynkor i kinderna eller runt ögonen. Hon pekade sedan mot boken.
“Som nästa steg tänkte jag prova på en dryadsalva, vi har en bra kandidat där nere som har rikliga lager av vävnad vi kan ta från.” Hon pausade och såg upp mot Nenya. “Stanna gärna så kan du rapportera tillbaka om vår process, och kanske till och med få dig en måltid. Vi har mycket att välja mellan, men dryaderna, eshimen och älvorna är lite för svåra att få tag i, så de erbjuds inte.”
-
Moldark såg fortfarande med intensiv blick mot Ingeborg. Han lyssnade på rapporten som Ingeborg gav till Nenya, utan att ge denne mycket uppmärksamhet, utan främst för att lyssna på vad Ingeborg sade. När han förstod vad de diskuterade om fick det honom att skratta högljutt.
“Är detta vad ni ynglingar verkligen använder er tid för? Ni vill skapa vampyrer som går ute i solskenet? Typisk ungdomlig arrogans. Att tro att ni är de första som någonsin tänkt sig ha försökt lista ut en lösning till ett uråldrigt problem.”
Han log nu ännu mera hånfullt. “…Ett uråldrigt problem som Ayperos är fanatisk över att lösa… Att han fortfarande försöker. Även om jag löste det problemet redan var min lösning inte den han hade hoppats på. Den var inte god nog för honom. Han sade bara “Inga halvblodslösningar” då han såg min nyfödda Aetas.”
Moldark grimaserade och tittade bort från Ingeborg, men detta gjorde att han nu såg Nenya mer tydligt, och hans isblåa ögon fixerade på henne av intresse. “Du… Din doft påminner mig om jakten efter eshimer genom vindar och och värmen av öknar i söder… Vem är du?”
-
Om Nenya var observant skulle hon märka att Ingeborg inte verkade andas när hon var koncentrerad, men när hon pratade verkade hon stanna upp för andetag, som om att andas var någonting hon glömde bort att göra när hon inte var aktivt social. Ingeborg stod intill Nenya och läste av några av anteckningarna medan Moldark fortsatte prata. När han slutligen involverade Nenya i sitt pratande och ställde en sluten fråga så började Ingeborg svara trots att hon fortfarande tittade på anteckningarna.
“Jag är långt ifrån den första som försökt sig på detta, men jag är sannolikt den sista, vi får se. Mina föregångare i uppdraget var säkert duktiga, men uppenbarligen otillräckliga. En lösning så enfaldig som avel av halvblod är ingen lösning, det är en genväg för den late och har ingen inverkan på nuvarande vampyrer. Men intressant är tanken och säkert så finns det någon lärdom att hämta från en sådan produkt. Anse mig tacksam, jag hade inte tänkt på avel som ett alternativ innan nu.”
Hon rätade sig från där hon stod och läste och gick över till samlingen av vampyrer. Hon pekade på två av dem, en manlig och en kvinnlig, och de odöda i hennes tjänst vandrade över för att lossa dem. De andra vampyrerna vek undan och de två utvalda verkade krympa lite när de hanterades. De hade varit där för länge för att försöka någonting så dumt som motstånd när det inte var säkert att de vandrade mot sin död. Utan ett enda ord leddes dessa två ut ur rummet och iväg in i korridoren för att sedan försvinna runt ett hörn. För den observanta så verkade det som att Ingeborg styrde de odöda bland hennes tjänare med bara tanken.
“Avel är dessvärre långsamt, men rätt inblandning kan nog råda bot under graviditeten åtminstone, jag kan säkert korta ner det märkbart, och vi behöver bara att exemplaren lever, åldern har sannolikt ingen betydelse för att vi ska kunna studera dem. Jag uppskattar tanken, det finns ingen anledning att inte studera halvblodsvarelser parallellt.” Hon återvände till Nenyas sida, då hennes aktivitet bara hade tagit några sekunder, men hon vände blicken mot Moldark. Under hela tiden hade hon pratat för att inte ödsla Nenyas tid.
“Jag kommer vara nyfiken på din Aetas senare, men just nu inkräktar du på min gäst som inte är här för dina frågor. Återgå till tyst fångenskap tills jag behöver dig igen.” Hon presterade ett inlärt leende mot Moldark innan hon vände sig till Nenya igen, ivrig att få höra vad hon hade att säga.
-
Aetas? Namnet fick henne att rynka på ögonbrynen det och på näsan som om en äcklig lukt hade svept förbi. Hon fnös lätt åt de bådas ord om halvvampyrer. Trots allt, vem hade bättre insikt än henne i det? Hon lät sina blixtrande blå ögon fästa som hastigast på Ingeborg och sedan på Moldark.
“Halvvampyrism är ingen lösning.” sa hon och lät tystnaden svepa om dem ett litet tag, medan hon korsade sina armar för att ge ifrån sig ett litet skratt. Hon svepte igenom anteckningarna, det skulle nog bli intressant att läsa sedan. Hon vek ihop dem och stoppade dem i en innerficka på skjortan hon bar.
“Det är ingen lösning, för att vampyrismen är en sjukdom. Det kan förvisso inte behövas utlösas förrän halvvampyren är död – men då finns heller inte varken styrkan eller de andra fördelarna med vampyrismen.” fortsatte hon sedan och gav ifrån sig en liten fnysning som om det var uppenbar fakta – åtminstone för en som henne.
Lite road granskade hon sedan Moldark och hans uppenbara intresse av henne. Att han talade om hennes mor som en av hans experiment äcklad henne något. Men hon hade inte tänkt avslöja sig ännu, det kunde trots allt enbart vara ett trick. Även om det var en liten nyfikenhet inom henne. Hon kunde inte rå för att se den hastiga iver i Ingeborgs ögon, trots allt hade hon sällan sett något sådant där och det gjorde henne lite mindre obekväm i samtalet.
“Tack för erbjudandet, Ingeborg. Så klart jag inte kan tacka nej till ett sådant erbjudande.” sa hon vänligt och gav henne ett flyktigt leende för att sedan skratta glatt och nästan lite galet åt vampyrens fråga.
“Och vart fick du luft ifrån? Vem jag är? Jag är Nenya Saelorian, den som väckte vår herre Ayperos till liv igen och hans högra hand. Varför ska jag lägga ens ett uns av min uppmärksamhet eller historia på dig?” frågade hon kallt och vände sig sedan mot Ingeborg, uppenbarligen road.
-
Moldark var road han också. Hans luktsinne som finslipats i årtusenden ljög inte – han visste att denne var relaterad till honom enbart på dennes doft. Detta kunde inte vara någon annan än Aetas dotter. Detta betydde då att hon hade avlats med någon från den familjen. Så länge hade Moldark varit borta att han inte visste vem denna från familjen var. Men det spelade inte mycket roll för honom. Och det gjorde inte heller Ingeborgs uppmaning till att hålla sig tyst.
“Saelorian är det nu, är det så? Är det ett namn du bär med heder? De jag mött har nekat Ayperos herrskap till sin helhet. Men du, yngling. Ayperos högra hand. Bravo!” skrattade han.
“Jag är din historia, yngling! Så mycket är tydligt till mig, dotter av Aetas. Jag kan känna trotset som du har gentemot din egen moders halvblodiga härkomst i dina ord. De smakar av bittert blod. Och sjukdom? Jag har hört mycket sägas av vampyrer i mina år, men få har yttrat så förringande om sin egen förekomst. Jag känner dock hur du avgudar ren vampyrism.”
Moldarks isblåa ögon såg på Ingeborg till näst.
“Ren vampyrism gör oss starka. Mörkret gör oss starka. Bara för att vi inte kan gå i solljuset är det inte den enda lösningen för oss att förbättra vår tolerans. Inte en dag i mina tusentals år har jag fruktat solen.”
Moldark kände att han hade sagt nog om ämnet. Han verkade nu mer och mer livskraftig för varje stund som gick, och stod nu och var mindre likt en svag fånge.
“Tror ni verkligen att ni kommer att kunna hålla mig fånge? Att ni kan göra vad ni vill med mig? Ni vet inte vad ni leker med. Mig kan du inte experimentera på.”
-
Ingeborg var en vanligen uttryckslös individ, hon verkade sällan visa glädje, ilska eller annat, men när Nenya vek ihop anteckningarna och satt dem i sin skjorta sköts Ingeborgs ögonbryn närmare varandra i respons och hade det inte varit för att hon fortsatte prata så hade Ingeborg nog agerat där och då på handlingen, men hon drog in luft, ett långt andetag, och lyssnade på henne tala till punkt.
Hennes tystnad enligt hennes bedömning belönades däremot, och hon förblev tyst när utbytet av ord mellan Nenya och den andra skedde. Samtalet intresserade henne. Hon såg mellan dem medan de pratade, hennes blick långsamt vandrande från den ena till den andra. Hon låste sedan sin blick på Moldark när han började tala till henne. Hennes blick var vilande på honom uttryckslös. När han var färdig nickade hon och ett enkelt, tillgjort leende formades på hennes läppar.
“Ingen står över framgång. Er posering är irrelevant så snart den är sagd, den mest imponerande i rummet är säkert alltid den av er som talar.” Svarade hon med en lugn röst medan hon tittade på Moldark. “Vad jag anser vi kan göra är oviktigt, bryter du dig fri finns det hundratals vampyrer som kan ta din plats, ditt värde för mitt syfte kan mätas mot de flesta i mitt förvar. Men du är av värde, då jag vet att din kropp kan skapa avkomma, och det skulle vara intressant att se inuti dig. Så efter ditt senaste prat är mina tjänare på väg med utrustning för att förbättra vår förvaringsmetod av dig, så vill du försöka fly är det här nog din sista chans.”
Hon såg sedan mot Nenya, hennes tillgjorda leende fortfarande dekorerande hennes ansikte när det röda i Ingeborgs ögon plötsligt lös till och en varm känsla av magi sköljde över Nenya medan Ingeborg tog ett kliv fram. Hon stod nästan kropp mot kropp med henne medan magin höll Nenya strängt på plats precis som hon stod. Hastigt lyfte Ingeborg på skjortan Nenyas och försiktigt drog hon upp de hopvikta anteckningarna medan magin började rinna av Nenya vilket gjorde henne rörlig igen. Ingeborg rätade ut anteckningarna och tog några kliv ifrån Nenya medan hon bläddrade igenom dem för att söka efter skador i texten eller pappret. Självklart fanns där inga skador, men det var inte hur man behandlade vetenskapliga anteckningar.
I samtid med att Ingeborg gjorde detta så anlände några odöda tjänare till rummet, två av dem drog i kedjor som var fästa runt armarna på en väldigt dåsig dryad, rikt beklädd av naturlig växtlighet över hennes kropp, men gången var vinglig och hon gjorde inte mycket motstånd till ryckande i kedjorna och verkade knappt observera att två halvt förfallna kroppar var vad som släpade henne framåt. De två odöda gick raka vägen till ett stenbord som de ryckte upp henne på så att hon föll på rygg och fäste kedjorna i hakor under bordet, vilket höll ned hennes överkropp via armarna. Nedre kroppen var just nu fri, men inga försök gjordes till motstånd, inget sprattel eller annat, utan den mentalt frånvarande varelsen bara accepterade att hon nu låg ner på ett stenbord. Trots hennes passivitet så drog de fram kedjor från under bordet och surrade fast även hennes ben.
Ingeborg såg rakt in i Nenyas ögon. “I mitt hem hanteras saker av värde varsamt. Tänker du inte ta till dig av mina anteckningar här får du skriva av dem, vika kopiorna och förvara dem hur du vill.” Hon lade ned anteckningarna på ett av borden och vände sig sedan mot dryaden. “Gör mig sällskap när vi tar hand om dryaden, eller prata med din morfar.” Hon hade ett tonläge som indikerade att det inte var så noga för henne vilket Nenya valde. Hon började däremot gå mot den nyanlända i rummet.
-
Orden som kom från den äldre vampyren fick henne att fnysa och att korsa sina armar lite road över hans påstående. I de blixtrande ögonen fanns det trots och kanske en uns av nyfikenhet. Även om nyfikenheten var dold under ilskan och irritationen över hans dåraktiga påståenden.
“Okunskaper ifrån din sida. Enligt Ayperos, vår skapare, är det likt en sjukdom. Sedan vad sjukdomen resulterar i är en annan sak. Och jag har aldrig haft något hat för min mors halvvampyriska bakgrund – eftersom jag själv var av samma sort.” sa hon och gjorde sedan en gest framför sig hon hade inget behov att förklara sig för honom. Vad hon avskydde hos sina föräldrar var hennes ensak.
Fast ännu kunde de hamna på rätt sida. Det eller lika gärna hamna under jorden. Hon sneglade mot luckan som kunde släppa in solljus. Tanken att öppna den mot Moldark var lockande och hon hade tänkt göra det tills hennes rörelser blev frusna.
Ingeborgs sätt att få henne orörlig och att rätta det hela gjorde att hon stannade till i sitt tankesätt. Lite obehagligt var det. En kvinna som inte tänkte på vad hennes utförande skulle ha för konsekvenser och lite intresserad av den dåsige dryaden. Trots allt hade hon sällan sett sådana varelser. Hade hon glömt att svara Ingeborg? Eller var tystnaden svar nog?
Hon gjorde en gest framför sig, som om papprerna var det minsta problemet och följde blicken mot dryaden med ett snett leende.
“Åh, och vad har vi för experiment här?” frågade hon
-
Så gammal som han, och så berättigat det hade må varat, så kände han sig fortfarande förolämpad att bli behandlad som en senil gamling. Och de unga vampyrerna framför honom antog att de förstod bättre deras natur. Denna typiska ungdomliga arrogans hade varit en orsak till att han valt att isolera sig fullkomligt från att hålla sällskap med andra vampyrer. Och det blev mera tydligt för honom att hans ursprungliga instinkt att göra detta var rätt, då denna Nenya Saelorian verkade inte känna någon respekt för sina äldre. De antog att de visste allt – men faktumet var att deras uppfattning om vad allt det fanns att veta var begränsad. Han skulle inte dock vara den som skulle visa dem det, bestämde han. Därmed tappade han intresset i att försöka tala med Nenya.
Moldark lyssnade noga på det som Ingeborg sade om att förstärka utrustningen som användes för att förvara honom. Hon förstod tydligen att den nuvarande inte längre var tillräcklig. Kanske sent i detta fall?. “Jaså? Då tror jag mitt val är klart.”
Förstärkt av energin som han fått från alven drog han sina kedjor loss från väggen. Sen skrattade han mörkt medan han blev ett med mörkret i hörnet. Var han fortfarande i skuggorna där dock? Eller hade han redan flytt? Det var svårt att avgöra, då rummet de var i inte hade mycket belysning som skulle kasta skuggor i olika riktningar.
-
Ingeborg såg mot Nenya när hon talade med Moldark samtidigt som hon positionerade sig över dryaden. Efter att hon var färdig och började närma sig bordet såg Ingeborg först mot Moldark och sedan tillbaka på Nenya. En kort stund gick, hon lyckades inte mer än få sina inlindade verktyg räckta till sig från en av hennes tjänare innan ett väldigt ljud rasade till bakom henne, och hon vände sig för att se Moldark bryta sig lös. Hon rätade sig och såg sökandes efter Moldark bland skuggorna han hade försvunnit in i.
“Ni vampyrer är inte så olika människor trots allt, dramatik och teater styr era liv lika mycket som deras.” Hon lät sig själv bevaka skuggorna en kort stund till innan hon rullade ut sina inlindade verktyg på stenbänken dryaden låg på. “Det är dagtid och han är för världsvan för att riskera sitt liv därute när han kan gömma sig härinne tills natten kommer. Vi har tid på oss att hitta honom, eller så rymmer han, det senare skulle vara trist men de mäktigare av ert slag är sällan värt arbetet som krävs för att hålla kvar dem. De har ändå ingen nytta i mina studier, de är avvikelser och är inte nyckeln till er solvandring. Lyckats har vi först när de svaga kan gå i solen.”
Hon tog fram en större kniv och placerade den mot en utbuktning av grönska på dryaden, och började skära lös skivor av den. Kniven var vass, den mötte inget motstånd när hon drog den längst hyn på den gröna varelsen. “Jag tror inte heller att han kommer anfalla oss, han har inte överlevt så här länge genom att ta risker. Han vet inte vad som döljer sig i dessa ruiner, och vet för lite om mig och mina resurser. Jag tror han är för smart för att vara farlig, så du har ingenting att frukta från din morfar.” Medan hon pratade med en lugn röst arbetade hon, och de slamsor hon skar lös från dryaden släppte hon ner i en hink intill. Dryaden i fråga låg nästan helt still, vred smått på sig när kniven rörde den, men psykiskt var den inte närvarande.
“Dryaden är en fascinerande varelse. Den här har satt sig i en nära dvala, och den andra dryaden jag håller fången har kopplat sig till denna och tar alla dennes smärtor. Ädelt av den, och jag slipper skriken.” Hon log smått, ett genuint leende till hennes gäst. “Bara några slamsor till. Som jag förstår det saknar dryadens blod det ni behöver för att mättas, men deras hud tar hand om solens strålar och stärker deras kroppar. Lite som människan, men många gånger mer effektivt. Om jag kan göra en salva av dryadens vävnad är förhoppningen att detta skyddar mot solen, jag behöver bara ta reda på hur jag ska få vampyrernas överhud att absorbera salvan. Din morfar kunde absorbera alven jag matade honom genom sina fingrar, så det borde gå att stimulera öppnandet av överhuden trots vampyrernas döda tillstånd. För honom var det nog träning, men det borde gå att tvinga fram den kroppsliga reaktionen.”
-
Det var förvånande men trots det förväntat. Varför skulle han tillåtit sig tas till fånga från början? Bara tanken fick Nenya att fnysa. Trots att det fanns en nyfikenhet för hennes bakgrund var det främst ilskan över att blivit talad till som ett barn. Något som alltid hade upprört henne. Ett irriterat läte kom ifrån henne och hon fnös lätt.
“Det finns inget val. Vi ska ta hand om honom. Död, eller levande.” sa hon, simpelt och i en ton som om de talade om vädret. Hon kunde inte rå för att skratta lite grann åt det hela för att låta sin blick glida runt i skuggorna för att fnysa åt situationen.
När väl Ingeborg talade om dryaderna nickade hon lätt. Lite smått intresserad, lite distraherad. Fastdet var ingenting hon hade tänkt att erkänna själv. Hon granskade hur hon skar slamsorna av dryaden som om det inte skulle vara annat än ett djur.
“Intressant, sannerligen.” hummade hon
-
Moldark rörde sig omkring i skuggorna av stället där han blivit tagen. Hans form var väl inövad då han haft många år bakom sig av att gömma sig i flera ställen då han inte kunnat lämna dem på dagtid. Så hade han ofta överlevt situation till situation. Han studerade noga de odöda som stod omkring väntandes på Ingeborgs kommandon och rynkade på näsan till dem. Han lyssnade med ett öra på vad Ingeborg berättade till Nenya om dryader och deras hud. Han nickade för sig själv, kanske denna Ingeborg trots allt höll på hitta något medel för flera vampyrer att överleva solljus. Men dryader var ovanliga varelser, och det fanns knappast tillräckligt av dem för att kunna behandla alla vampyrer som nu levde, eller tillräckligt med tid för det. Vampyrerna hade trots allt satt sig på kartan storartat då Ayperos anföll Loradon, och nu skulle många folk av olika slag göra sitt allt för att ta reda på vad som verkligen kunde användas mot vampyrer då de gamla metoder som förespråkats bland folk, om vitlök och böner till Athal, inte visat sig fungera på riktigt. Tid var inte så obegränsat som man kunde anta för vampyrer i detta skede.
Han studerade också Nenya på ett avstånd. Kanske både Ingeborg och han själv hade delvis rätt? Om dryaderna inte räckte till, så kunde behandlade vampyrföräldrar eventuellt ge liv åt en ny generation av vampyrer som skulle överleva ute i solen? Detta skulle innebära att bara de mäktigaste gamla vampyrerna kunde hoppas på att bli behandlade, och resten av de gamla vampyrerna eventuellt skulle dö ut med tiden då den nya generationen skulle konkurrera ut dem där det fanns föda. Det skulle betyda en stor ändring på den sociala dynamiken bland vampyrer också – de gamla vampyrerna skulle tappa sin maktposition utan medel att röra sig ute i solen. Allt detta insåg Moldark – han måste fundera noga på sin egen möjlighet att kunna bli botad från solens verkan.
Men tills vidare valde han att inte göra eller säga något högt, där han rörde sig bland skuggorna.
You must be logged in to reply to this topic.