Äntligen hade han funnit ett värdshus att vänta in bättre väder i. Inte för han var så våt hans långa mantel med huva hade skyddat honom ovanligt bra denna gång. Gubbes såg sig om kvickt för att sedan sakta ner och gå in genom dörren till värdshuset. Han fällde aldrig bort huvan till manteln utan steg in med det mesta av ansiktet dolt allt som stack ut från huvan var hans  blöta skägg, den långa nästan och lite långt vitt hår.
Han lutade sig mot sin vandringsstav då han gick fram mot disken och knackade lätt i den med ett långt blekt finger.

“Vin, tack” brummade han lågt åt den unga damen som befann sig bakom disken. “och hrm något att äta kanske.. vad har ni?” fortsatte han.

Hon verkade lite besviken, jovisst hon var väl i den åldern då man hellre såg unga vackra män bakom bardisken än en gammal gubbe som han nu såg ut att vara. Men man måste säga hon maskerade det väl och han log vänligt tillbaka.
“Tack” Det kostade inget att vara lite artig tillbaka.

Gåsgryta eller taffel? Vad nu det sista var? Det tog honom någon minut att bestämma sig där.
“Gåsgrytan blir nog bra.” sade den gamle mannen och betraktade gurkorna hon just ställt fram.. Gurkor? Han snörpte bara lite på munnen och var glad åt att huvan dolde att han rodnade lite. Idiotiskt att han inte kunde hålla tankarna på andra saker borta, bara för att någon ställt fram en knippe gurkor. Gubben harklade kort sig och tog en av gurkorna; en relativt normal stor en. Gurka och vin vilken märklig kombination, tänkte han medan han smuttade på vinet och funderade på hur han skulle attackera gurkan på ett bra sett. Det var ju alltid trevligt med att någon bjöd på saker trotts allt.

“Man tackar, fröken” Den gamle mannen log lite och gick för att välja ett bord så nära eldstaden han kunde, han ville ju inte börja frysa och för en gång skull så satte han sig inte i ett mörkt hörn häller. Han satte sig och satte ner glaset och gurkan på bordet, han väntade nog på om han fick nått bestick till att ens börja äta den.

Det gick oväntat fort att få maten serverad med en sked och allt bättre än inget, nåja han kunde ta fram sin egen kniv om han ville eller äta gurkan rakt av och strunta i hur det skulle se ut.
Bara fem koppar mynt? Det lät väldigt billigt. Den gamle mannen log vänligt och tog fram tio koppar mynt, på ett  vis som fick det att se ut att de just bara uppenbarat sig på bordet, då han gillade att använda sin fingerfärdighet till att förvåna folk.
“Du kan behålla resten, fröken.” gubben fick väl hoppas på att det inte verkade lite för generöst att det skulle väcka fel sorts uppmärksamhet.

Det var trevligt att hon gillade hans lilla trick även om det nu var bara fingerfärdighet denna gång, han kunde ju göra mer riktig magi också om han ville men oftast lät han bli. Men han gillade att skryta bara lite också. Trollkarlen nickade:
“Jo, det är vad jag är det”
Inga fler frågor, tråkigt, men hon kanske ville låta honom vara ifred medan han åt. Så han började äta av gurkan med ett bett på varje sida. Medan han försökte komma på något att tala om då hon återvände till skänkdisken igen.