- This topic has 25 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 8 månader sedan by
.
-
Året var 1410 i tredje tidsåldern och Kaelreds kullar och landskap var klädda i gula fält som hörde sensommaren och början till hösten till. Rikets jordbrukare arbetade hårt under skördetiden, men det fanns en spänning i luften för snart skulle även skördefesterna äga rum.
Likväl arbetades det hårt i Kaelreds hov på konungafamiljens privata träningsgård, där ljudet av klingor som mötte klingor ekade mellan stenväggarna. Avtrubbade klingor så klart, men trots det gjorde det ont att få en smäll. Det var tungt arbete att strida i hettan, men än så länge var det morgon och dimman låg över landskapet. Inte för att de hade tid att uppskatta det där de stred.
Sloan, som förutom att vara prinsessan Vingas personliga livvakt, var även hovets tränare i svärdskonst. Han var en man med ett behagligt ansikte, inte för att han var fager utan för att hans ansikte var milt och vänligt men samtidigt slitet och vant. Han hade axellångt ljusbrunt hår som en gång varit mörkt, men ljusnat med åren. Hans hårda ansikte pryddes av ett välvårdat kort skägg på hakan och en mustasch, lika välvårdad och välklippt. Han var smal, smärt och rakryggad, stolt som en krigare. Och han hade säkert varit en krigare en gång men det talade han sällan om. I vanliga fall var han oftast klädd i enkla kläder, och hade även denna dag bara en lång ärmlös rock och i sitt bälte sitt eget vapen.
Hans bruna ögon betraktade unga Vinga och Kael där de stred med varandra, Vinga fjorton år gammal och Kael tretton. Att Vinga hade blivit den mer skickliga krigaren hade sedan länge fyllt flickan med arrogans, och Kael med frustration. Hennes attitydförändring hade nu ett längre tag varit ett bekymmer för Sloan, för han kunde se hur hon tog onödiga risker med överdådiga rörelser att skryta med. Något som vissa tränare uppskattade, trots allt uppskattade folket en uppvisning på tornerspelen, men Sloan som sett kriget på riktigt skakade bara på huvudet.
Medan ungdomarna fortsatte sin kamp kunde han i ögonvrån se en tjänare komma eskorterande med en gammal bekant till Sloan, en gammal bekant han hade skickat efter för att lära Vinga lite anspråkslöshet.
‘Det räcker!’ sa han barskt, med en röst som fick de båda ungdomarna att sluta direkt i sin kamp.
‘Kael, ta en paus. Vi ses om några timmar för vår privata träning.’ den unga prinsen såg inte allt för nöjd ut, men visste bättre än att argumentera och något frustrerat stormade han därifrån.Sloan gick fram för att hälsa på Lucas, och gav Lucas ett lätt leende.
‘Trevligt att ses, Lucas, det var ett tag sedan.’ sa han med glimten i ögat, innan han blev allvarlig igen.‘Vinga, lyssna upp nu.’ sa han och gav flickan en hård blick, trots allt insåg han nu att han varit för mild med henne, men trots allt hade han skolat henne sedan hon var en liten flicka och hon hade nästan blivit som hans egen dotter.
‘Jag har kallat på en gammal vän idag, Lucas J’lothain.’ sa han och gjorde en gest åt den store mannen.‘Eftersom du så många gånger nu sökt efter en riktig strid tänkte jag att du skulle få möta Lucas här i ringen idag. Han är trots allt en riddare som sett riktig strid, till skillnad från de du brukar öva mot.’ fortsatte han, och gjorde en gest åt dem, som sade att det var dags för Vinga att hälsa på Lucas, och att hon kunde tala fritt. Trots att hon var prinsessa var det Sloan som var regenten här på träningsgården.
-
Trots de dramatiska omständigheter han tagit sig ut ur Karm så hade ankomsten hem till Kaelred varit desto mindre dramatisk. Han hade själv infunnit sig hos kung Draegon en knapp vecka efter att han återvänt. Trots allt så hade det varit av vikt för honom att berätta om vad som hänt i Karm och varför han nu var persona non grata i det landet. Mötet hade blivit ganska odramatiskt men man skulle överlägga lämplig åtgärd mot hans lilla övertramp. Således fick han stanna i kungahusets borg ett tag. Det väckte gamla minnen, han hade trots allt spenderat nio år av sitt liv innanför väggarna.
Så det var med glädje som han blev kallad till träningsgården den morgonen av sin gamla vän. Där hade han spenderat många timmar och han hoppades på att det var en sparrningsmatch som Sloan önskade. Lucas följde med tjänarna och njöt av ljudet av klingor som möttes från ungdomarna som sparrades. Ett brett leende sprack upp i hans ansikte och han höll ena näven knuten mot bröstet.
“Det var det, kul att se dig igen” Han skrattade till och la handen vänskapligt på Sloans axel innan blicken vändes mot den unga prinsessan.“Intressant…” Sa han lågt, mest för sig själv, då Sloan berättade för Vinga vad som nu skulle ske. Lucas korsade armarna över bröstet och såg från Vinga till Sloan med ett leende som både var roat och lite konfunderat. Han ryckte lite lätt på axlarna och nickade.
“Det är nog dags, om du bara slagits mot hovknektar och vakter med oblodade klingor.” Hans leende var varmt, uppriktigt och det fanns inget hån eller sarkasm i hans röst. -
Prinsessan såg nonchalant upp på mannen. Lät sina bärnstensfärgade ögon vandra upp och ner över den robusta mannen. Eller riddare som Sloan så väl kallade honom. Ett smalt leende dök upp på hennes läppar och hon korsade sina armar där hon stod. Inte särskilt adligt eller enligt etikett spottade hon på marken precis framför denne Lucas.
“Han ser lika gammal och rostig ut som du, Sloan” sa hon, i sin kaxiga självsäkerhet och kunde inte rå för att skratta lite åt det hela. Det bruna håret med röda inslag i var uppsatt i en lång fläta som började bli lite rufsig och man kunde inte tro att hon var kunglig där hon stod nu.
“Och det är säkert bara blod från en kvinnas underliv på din klinga” påpekade hon vasst vidare mot Lucas
-
Sloan drog ett djupt besviket andetag över prinsessans ord. Men hennes sätt att tala förvånade honom inte direkt länge, trots allt hade hon bara blivit värre ju närmare tonåren hon kommit. Denna läxa hade nog behövs flera år innan, men han kunde inte vara den som gjorde detta. För ifall han gav henne denna läxa skulle hon inte ta honom för hans ord mer, nej det var bättre att det kom från en utomstående. Någon hon inte kände, det var mindre personligt och Sloan hoppades på att det skulle väcka henne.
‘Språket, unga dam…’ sa han, med tonen som visste att det var meningslöst. Han gav Lucas en blick, som sade “ser du vad jag lever med?”.
‘Du har väl en del döttrar själv, Lucas, talar de så också?’ undrade han med ett litet roat leende, men väntade inte riktigt något svar. Vad han förstått hade Lucas inte spenderat allt för mycket tid med sin familj utan varit ute på sina… uppdrag.‘Nå väl, spara energin till striden, unga dam. Gör dig redo medan jag talar lite med Lucas.’ sa han, och viftade iväg den unga flickan innan han la en hand på Lucas axel för att dra undan honom lite, samtidigt som han styrde dem mot vapenstället. Där fanns en uppsättning olika vapen, alla med trubbade eggar.
‘Du såg hur hon rörde sig då hon stred mot unge prins Kael.’ sa Sloan, för att komma till kärnan med problemet.
‘Onödiga risker. Sådant som får en dödad på slaget. Jag förväntar mig inte att hon kommer stå på fronten, men jag förväntar mig att hon ska släppa sina fantasier och uppvisningar. Krig är, som du vet, ingen plats för uppvisningar.’ han klappade Lucas lätt på axeln.
‘Ge henne inga permanenta skador bara, är du snäll. Annars får jag kungen på mig.’ sa han, och gick tillbaka till sin plats vid sidan om träningsgården.‘Vinga! Detta är en fullvuxen man, och han kommer inte visa någon nåd. Använd allt jag lärt dig för att försvara dig!’ uppmanade han.
‘Inga av dina självlärda trick. Fullständigt fokus!’ -
Lucas skrattade roat och höjde imponerat på ögonbrynen åt hennes språk, ingenting man förväntade sig av unga prinsessor utan det där var sånt man hörde i krigsläger. Hans blick vändes till Sloan då han tilltalade och han gjorde en liten gest för att mena på att han var van.
Lucas lät sig vändas bort av Sloan och nickade, de ljusbruna ögonen slängde en blick åt Vinga sedan tillbaka till sin gamle vän. Hans ansikte blev mer allvarligt då han lyssnade till orden.
“Som ett öppet mål” Sa han bara kort, blicken vändes till vapnen som stod uppställda och han plockade ned ett bastardsvärd från ställningen, vägde vapnet lite i handen och tog sedan ett annat. Åt Sloans sista ord skrattade Lucas och log.
“Och det vill vi inte..!”Lucas vände stegen mot mitten av träningsgården, mot Vinga, snurrandes svärdet lite i ena handen för att känna dess balans.
“Redo när du är, prinsessan” -
Över ordet prinsessa grimaserade Vinga lite. Bara ordet fick henne att vilja spy. Det lät för sött och passade inte riktigt in på Vinga. Lite mer robust och pojkaktig till sinnet. Vinga som hade stått lutad mot stenmuren med svärdet riktad mot marken medan de två pratat. Reste sig upp, inte allt för snabbt och slog några slag framför sig som för att värma upp och finna sin stridslust igen. Ett litet flin fanns på hennes läppar.
“Åh, har ni flicksnärtor fnittrar och skvallrat klart nu?” frågade hon kaxigt tillbaka och utan att säga något mer gick hon in för ett slag.
-
Lucas log inte längre, han var bara likgiltig och fokuserad på att inte göra för stor skada. Han förstod vad Sloan ville att han skulle göra, men han fick ändå lägga band på sig. Vinga anföll, rakt på som alltid en sparring började. Hennes räckvidd var ju mycket kortare än hans egna och hon skulle ju bli tvungen att komma nära inpå. Han slog undan hennes svärd och med ett steg halv åt sidan för att sedan knäa henne hårt i ryggen då hon passerade.
-
Att få ett knä i ryggen så hårt, fick henne att tappa andan som hastigast. Lite förvånad var hon, men samtidigt fick det hennes ögon att glimma till lite exalterat. Hon visste förstås att hon lovat att inte hitta på sina egna trick för Sloan – men han spelade inte heller snyggt. Så varför skulle hon?
Hon steg hastigt åt sidan, snabb i fötterna och slog ett slag mot hans ena sida för att sedan lägga en fot framför honom för att försöka få ner honom i marken.
-
Lucas föll inte för hennes skolboksexempel då han parerade hennes slag. Istället för att kliva över hennes fot tacklade henne hårt med både armbåge och svärdskulan då klingan drogs ned längst hennes med et skärande metalliska ljudet. Slaget torde träffa henne i halsen, eller näsan, eftersom hon var så mycket kortare än honom.
-
Slaget kom direkt på näsan och läppen, hon kunde känna hur blodet började sipra ner till hennes mun. Hon kände hur armarna gav lite till vika men hon vägrade säga något åt det och gav ifrån sig ett litet högre vrål och slog mot honom i en slags piruett.
-
Sloan stod bara tyst och beslutsamt medan han betraktade striden. Det var inte lätt att se på då Vinga blev utklassad av Lucas, och blodet som sprutade ur hennes näsa fick honom att grimasera lätt. Han hoppades bara att det hela inte skulle gå för långt, men faktum var att det var dags för henne att börja respektera faran i en strid.
Att det faktiskt handlade om liv och död, och inte om piruetter och komplicerade rörelser. Däremot visste han hur det kunde gå för långt, och rörde sig sakta närmare de två kämparna, redo att gå emellan ifall det skulle behövas.
‘Inga piruetter, sa jag!’ ropade han över gården.
‘Du lämnar dig själv öppen!’ -
Det gjorde hon verkligen, dessutom hade Lucas sett blod som mer än något annat påminde om slagfält och drog igång adrenalinet. Det fanns inte ens en tanke, det var bara en reflex av många års övning och strid som fick honom att dra basardsvärdet hårt i ett svep mot hennes buk då hon lämnade sig så öppen i piruetten. Ett slag som med vässad klinga utan tvekan skulle lämna alla inälvor på marken.
-
Luften gick ur Vinga och hon föll motvilligt ner mot marken och höll för buken. Hon gostade till när hon luft igen och spottade ut lite blod. Men höll sig fortfarande till marken med blicken nere.
-
Sloan såg att det höll på att gå för långt, och tog några förvånansvärt snabba språng för hans ålder och ställde sig mellan Lucas och Vinga.
‘Jag tror det räcker för tillfället, Lucas!’ sa han, inte ilsket utan bara med styrka för att få mannen att komma ut ur sin blodlust och stridens hetta. Istället satte sig Sloan ned på huk vid Vingas sida, och la en hand på hennes rygg.
‘Krig, vinga, är inte en plats för piruetter. Det är inte en plats för lek och uppvisningar. Det är en plats där man dödar eller blir dödad.’ sa han, något sammanbitet, och drog upp henne på fötterna utan medömkan. Han pressade en hand på Lucas axel, och tog några steg bort från dem, för att tala med sin stämma som ekade över gården.
‘Ett slagfält är inte en plats för regler, det är en plats där man gör allt för att överleva! Det är en plats där du dör, om du blir trött och inte förstår att retirera. Heder dödar, och likväl dumhet. Du måste kunna strida trots att du har ont. Svälj smärtan!’ sa han.‘Igen! Och inga piruetter!’ ropade han.
-
Lucas var mitt i att greppa bastardsvärdet i båda händerna för att utdela det som definitivt varit ett dödande hugg då Sloan gick emellan och han stannade upp och tog ett steg tillbaka från dem. Lite besviken men fick såklart påminna sig om att detta inte var på riktigt. Han lyssnade till Sloans ord han med, för han visste att de var sanna.
-
Vinga fnös till bara åt orden och höll en hand kring buken fortfarande. Hon hade blicken neråt och verkade inte reagera på det som Sloan sa utan satt kvar tyst och i sina egna tankar.Varför skulle hon ens kommentera hans ord? Hon höll blicken på Lucas skor, för att se om ha kom närmare.
-
Sloan suckade lätt, det var uppenbart att Lucas tagit striden ut ur Vinga. Lite väl snabbt kanske, men förhoppningsvis hade hon fått något att fundera på. Han gav det en ny chans.
‘Vinga, res dig.’ sa han. ‘Du kan inte ge upp, även mot en starkare motståndare.’ -
Kanske hade flickan lärt sig något och bidade sin tid, eller så hade hon ont. Det spelade dock ingen roll, och Sloans ord gjorde inte heller det. Lucas tog ett stadigt tag om svärdet och gjorde sitt anfall, eller vad man kunde kalla det. Han sparkade upp grus och jord mot hennes huvud då han tog stegen in bakom henne istället. Om det var krigets regler hon skulle lära sig, så var det dem hon skulle lära sig.
-
Ett… två… Hon räknade stegen även om gruset gjorde ont i i hennes ögon och smärtan var igenom hela kroppen. Utan att förvarna honom greppade hon tag i hans fot med båda händerna och tryckte uppåt så att han skulle tappa balansen. Hennes ögon glimmade till och hon gav ifrån sig ett litet vrål. Man kunde se att hon tog i med det hon hade.
-
Så det var som Lucas misstänkt, hon bidade sin tid. För att inte tappa balansen så vände han istället tyngden ned mot henne och hugga, tyvärr lite väl hårt än vad han kanske velat men hellre det än att hamna i obalans bakåt, svärdet ned över hennes båda armar. I sista stund hann han vrida svärdet till flatsidan, även om eggen var slö så hade det kunnat orsaka för stora skador.
You must be logged in to reply to this topic.