Nashwar kunde inte låta bli att bli imponerad av omgivningen, det var ett vackert palats, det fanns ingenting annat att säga om det. Ett leende smög sig på henne då det faktiskt sjunk in att hon skulle få träffa drottningen. Hon hade stött på extravagans förut, hon hade varit på besök både till högt uppsatta inom det militära, men även bland andra i egenskap av präst, men ingenting mätte sig med dessa trappor, korridorer, oändliga antal rum och den sanna kostnaden av allt som hon såg. Det fanns mattor som hon var övertygad hade ett värde bortom familjens så kallade fiskebåt, nog för att den hade sett bättre dagar redan många år tidigare.

Väl framme vid portarna som separerade henne från vad hon bara kunde anta var drottningen så tog hon ett steg bak. Hon tackade vakterna när hon släpptes förbi och gick med händerna slutna bakom hennes rygg in, och mötte drottningens blick som satt på sin tron ovan. Vid det skedet kände hon sig smutsig, hon kände sig smutsig så djupt som under huden, som om hon aldrig varit helt ren. Hon insåg såklart att hon inte tvättat sig sedan gårdagen, och hennes kläder hade säkerligen en dag till på nacken sedan tvätt, hon har helt enkelt inte haft tiden för det.

Hon log till drottningen medan hon gick in i rummet, men det var omöjligt för henne att helt dölja att hon stod inför en person hon beundrade mer än någon annan i den fysiska världen, hon var nervös på riktigt för första gången sedan innan beskedet om hennes hemerit från en halv livstid tillbaka. Det tog henne längre än det kanske borde ha gjort, men efter att hon vandrat en lång bit in i rummet gick hon sedan ner på knä med böjd blick, ena handen placerad öppen över hjärtat och den andra vidrörande golvet.

Nashwar höjde blicken när drottningen började tala och log försiktigt mot henne, och därefter nickade. “Militären var en lärdom, men det visade sig inte vara mitt syfte.” Hon förblev på knä när hon talade, hennes röst varsam i sitt tonläge så att hon inte talade högre än drottningen. Hon visste inte hur hon förväntades bete sig. eller vad hon förväntades säga om något, så hon vidtog varje försiktighet att inte kränka hennes härskare. Nashwar var en stolt, utåtriktad individ, men det fanns omständigheter där osäkerhet även berörde henne. Så som att stå inför den starkaste kvinnan under solen.

Hon förblev på knä, men nu hade hon åtminstonet höjt sin blick och höll den fokuserad på drottningen inför henne. Skönheten som satt på tronen hade vad Nashwar sett ingen jämnlike, och hon kunde inte samt ville inte riktigt slita sig med blicken, utan beskådade oblygsamt hennes drottning, och fann viss bekvämlighet i faktumet att drottningen hade en så pass avslappnad ställning i sin tron. Nashwar hade förväntat sig någon som satt rak i ryggen, händerna lätt placerade över famnen och näsan högre upp i luften.

Hon reste sig upp när hon observerade gesten och stod rakryggad. Hon försökte läsa Akila, försökte förstå varför hon var här, men det kändes ganska omöjligt att göra. För det första var Nashwar ingen talang på att läsa människor, och för det andra så hade drottningen en livstid av träning att maskera avsikter. Så som vem som helst inom adeln, och kanske även tron. Hon tog ett långt, djupt andetag innan hon gav svar till drottningen.

“Jag är övertygad om att det inte ännu har uppdagats, ers nåd. Att placera våra fiender under ens häl är ett ädelt uppdrag, men jag upptäckte mig själv sträva längre från Sharahs kärlek desto längre tid jag spenderade i en strid. Det var inte ett liv för mig helt enkelt, och det tog mig en förlust mot en överlägsen krigare att inse detta. Jag går med Sharah nu, och det är ett gott liv.” Hon talar med övertygelse i hennes röst, och med viss stolthet över sin självinsikt. Hon var absolut övertygad om att fastän strid var någonting hon verkligen hade en talang för, och hon kände sig hemma i det elementet, så krävdes det en förlust för henne att minnas just vilken nära plats till hennes hjärta Sharah hade.

Nashwar kände hur ett grepp lindade sig runt hennes hjärta, och följde drottningen med en stel blick när hon närmade sig. Hon visste fortfarande inte vad hon gjorde här, och även om hennes svar verkade ha roat drottningen, så var det en del av henne som inte riktigt litade på att det skulle sluta lyckligt för henne. Hon visste att hon hade tjänat Gud och rike väl, men visste alla andra det? Hennes liv var byggt på en väldigt svag grund, och hon hade förlorat sitt ursprungliga kast. Men när drottningen talade ytterligare, och när handen berörde hakan, då föll stora delar av känslan bort. Ett förtroende för hennes drottning sköljde över henne, och Nashwar log försiktigt.

“Min drottning, ers Helighet, dina ord är en välgörenhet jag uppskattar, men jag vill inte tro att jag har försummat mina gåvor. Jag tjänar Sharah med varje andetag, och trots mitt smuts och mina loppor vågar jag utmana ditt påstående. Min kärlek till Sharah kan bara mätas mot min kärlek till Er och vårt rike.” Nashwar blev lite förvånad av vad hon nu hörde sig själv säga, men insåg att hon tog lite illa vid sig av att drottningen påstod att hon försummat det Sharah givit henne. I Nashwars ögon fanns det ingen mer trogen Gud än hon själv, som hon hade träffat, och få lika redo att dö för sitt rike som hon. När bad och kläder kom på tal, hade Nashwar däremot inget svar. Vad var drottningens mål?

“Jag behöver bara svar, drottningen min, Ljusets Ljus, varför är jag här? Jag beklagar om jag verkar otrevlig, men jag förstår inte vad jag har gjort fel.” Hon såg sig omkring för att se hur vakterna reagerat på att drottningen nu var så nära. Uppenbarligen litade de på drottningen, och kanske till och med på henne, men hela situationen var verkligen förvirande.

Nashwar spenderade en kort stund på att reflektera över vad drottningen precis hade sagt, medan hon aldrig bröt lös med sin blick, utan följde henne nästan utan att blinka. Hon höjde sin blick lite och var synligt fundersam över vad hon skulle svara, mest för att hon var medveten om hur rak hon kunde vara och hon ville vara säker på att hon inte säger någonting hon inte borde. Till slut dock så bestämde hon sig helt enkelt för att vara rak och ärlig.

“Du kommer inte hitta någon mer trogen dig eller Sharah, min drottning. Jag vet inte vad som utgör ett rent hjärta, men jag lever mitt liv enligt Sharah, så väl som jag har lyckats tolka Tal’il-Sharah. Du behöver göras medveten dock att jag följer läran före lärans män och kvinnor, om jag tvingas välja. Vi dödliga har brister, endast Sharah och möjligen Du själv, Ljusets Ljus, är perfekta.” Hon var nu övertygad om att hon inte stod inför något straff, utan att hon var här för ett högre syfte. Hon böjde sedan sitt huvud i respekt och slöt sina ögon.

“Hur kan jag tjäna dig, min drottning?”

Nashwar höjde sin blick och såg mot drottningen, inledningsvis stum från hur rakt på sak hon var. Hon rätade på sig, såg sig om bland folket i rummet, och sedan slutligen förde sin blick tillbaka till Akila.

“Ditt förtroende fyller mitt hjärta, det finns ingenting i detta rike eller nästa som skulle behaga mig mer, Ers Vänlighet.” Hon stod helt upprätt nu, rak i ryggen och hakan lite högre än den varit under någon annan stund av hennes besök, och kanske hennes liv.

“Från mitt nästa andetag till mitt sista är mitt syfte din liv, min vilja din, mitt blod blir ditt att måla världen röd.” Hon ville ifrågasätta drottningen, självklart, varför hon valde henne av alla, men det var en överflödig handling. Drottningen hade fattat ett beslut, och Nashwar kände sig redo för ansvaret. Varför då väcka frön av tvivel hos hennes drottning, när fröna skulle sås från samhällets förväntningar på vad Nashwar kunde klara av, och inte från hennes faktiska förmåga? Innan hon blev besegrad av en utmanare bet hundra andra sanden, större, starkare, kanske till och med smartare män.

“Hör dock, Ljusets Ljus; Jag tjänar dig på alla sätt jag förmår, men jag är ingen tjänarflicka. Håller jag din bägare är det för att jag så önskar, inte för att du inte orkar det själv. Annars väntar mig ett liv trogen Sharah utanför denna port, eller i livet efter detta om mitt krav väcker handling från din ilska.” Hon var redo att göra mycket för att komma närmare Sharah, men även rikets mest upphöjda tjänare var fortfarande en tjänare, och ädelt som yrket var, var det inte ett yrke för henne, det skulle krossa henne.

Nashwar log åt Akilas svar och nickade tacksamt för svaret. När tystnad sedan följde så rätade Nashwar lite lätt på sig och knöt sina händer bakom sin rygg, och helt enkelt bara väntade på nästa sak som skulle hända. Hon hade kunnat säga någonting mer, men hon fick en känsla av situationen att det var bättre att stå tyst just nu, så det var precis vad hon gjorde. Det såg inte ut på Akila som att hon väntade sig att Nashwar skulle tala.

Efter att ha hört henne nämna att Sharah hade kommit till henne med en vision så blev allting mycket mer intressant och Nashwar log brett, och fann sig själv nästan lite framåtlutad mot Akila.

“Händer dessa visioner ofta?” Frågade hon lite ivrigt innan hon rätade sig igen och skakade på huvudet som att hon rättade sig själv.

“Förlåt, min Drottning. Fortsätt.” Hon böjde sitt huvud i respekt när hon insåg att hennes iver hade tagit över, men hon samlade sig på nytt ganska snabbt och åter igen stod tyst och bara log mot drottningen.

Nashwar började känna sig till ro med sällskapet, även om hon fortfarande var i fullständig vördnad av det. Hon såg på drottningen med ett leende, inväntande ett svar. Det tog längre tid än hon hade hoppats, och det var inte svaret hon hade väntat på, men hon var tvungen att låta sig bli tålmodig, för detta var ingenting som kunde eller borde rusas förbi.

“Det fanns inget tvivel inom mig, Ljusets Ljus, och min övertygelse växer i din närvaro.” Hon log lätt och slog följe när drottningen började röra sig mot en av dörrarna.

“Vad för visdom har Sharah delgett dig i din dröm, min drottning?” Hon gick med händerna bakom sin rygg, och såg sig omkring på de vakter och tjänare som omgav drottningen. För en som hade vuxit upp med så väldigt lite, var det som en saga att vandra genom dessa salar, omgiven av dessa människor.

Nashwar blev förvånad när hon insåg att hon helt plötsligt var ensam med drottningen. Inte för att någon hade anledning att tro att Nashwar hade någonting annat än goda avsikter och en kärlek för sin ledare, så var det fortfarande förvånande för henne att det bara var de två nu. Under sin tid som krigare hade man aldrig ett enskilt möte med sina överordnade, och inte heller egentligen bland prästerna. Hon tittade på Akila och sedan på kartan.

“Det är en verklig sorg, min drottning. Att veta hur många liv som lider i sin okunskap smärtar mig.” Hon tittade på kartan med intresse. Det var sällan hon hade sett en världskarta, så det överraskade henne alltid just hur stor världen faktiskt var.