- This topic has 19 replies, 3 voices, and was last updated 5 år sedan by
.
-
Alfreds höga läderstövlar slog emot kajen i Aeiras med en duns. Han slängde sin sjömanssäck över axeln och vände om sig för att vinka adjö till besättningen på Pinan. Därefter vände han sig om och marscherade uppför kajen mot den lilla marknadsplasten som låg i hamnen. Den salta vinden blåste i hans långa mörka hår, och när han närmade sig marknadsplasten spreds sig en allt starkare doft av fisk, möjligen färsk. Det verkade mest vara en liten uppsättning av handelsstånd som drevs av lokalbor, en provisorisk marknad av fisk och redskap. Alfred hade knappt gått mer än tjugo meter till innan han trampade i dynga. Med en kvävd svordom skrapade han bort det mesta från stöveln på kullerstenarna. Det sista valde han dock att torka av på en trälåda alldeles intill ett av stånden. Den tjocka ägaren med grått hår och ett mustaschprytt ansikte skulle just till att protestera när han fick syn på Alfred. Intrycket av den bistra ynglingen i en svart och ärmlös lång rock med handen på sin vackert utsmyckade värja fick honom tydligen på andra tankar eftersom han låtsades som ingenting.
Alfred lät honom vara och fortsatte upp längs med gatorna i staden. Hamndistriktet bestod främst av trähus, ofta i flera våningar och inte sällan i dåligt skick. Som vanligt är hamnen det fulaste området reflekterade Alfred medan han strosade gatan upp. Det kändes konstigt att gå på torra land och han visste att det skulle dröja ett par dagar tills sjöbenen gav med sig. Nu ville han i varje fall bara få sig ett mål mat. Alfred hade levat på saltad sill i vad som kändes som en evighet, och nu skulle han äntligen få äta riktig mat igen. Tanken gjorde honom på gott humör och han började vissla där han gick, sökandes efter ett värdshus som verkade hålla måttet.
När Alfred kom lite längre upp emot staden drogs hans uppmärksamhet till en högljudd folkmassa. Nyfiken vandrade han bort för att se vad som stod på. Folk hade visst samlats i en ring och han knuffade sig längst fram för att ta sig en titt. Där stod två personer som av situationen att döma precis stod i bestånd att kasta sig över varandra. ”Tio gandorer på den lilla!” utropade han glatt, och de bruna ögonen glänste.
-
Silke
Vem vet när kvinnan dykt upp eller hur hon gjort det..? Egentligen la man inte märke till henne på grund av allt ståhej. Vaksamt vilade hennes blick på sin omgivning, utan att riktigt se på deras ansikten, av respekt, men ändå allert. Silke hade det där alldagliga utseendet som fick henne att smälta in i den stora massan. Ingenting med henne stack ut. Hon var varken en slående skönhet eller motbjudande. De flesta hade svårt att minnas hennes ansiktsdrag och skulle ha väldiga problem att beskriva dem eller dra dem till minnes om de skulle behöva göra det. Hennes utstrålning var fullkomligt grå. Ointressant.
Hennes mörka hår låg bakåtkammat i en åtstramande fläta, inte en enda hårslinga hängde utanför hårbandet. Flätan ringlar sig ner mellan hennes skulderblad och slutar på mitten av hennes rygg. Silke var klädd i grå livréfärger, som de flesta tjänare kanske var. Hon bar en knälång rock, lämplig en uppassare. Rocken hade hög krage och slitsar. Rocken var dessutom helt knäppt, den enda huden man såg var strax under hennes haka. De mörkgråa hosorna hon bar var nedstoppade i ett par svarta, blanka stövlar. Inomhus bar hon inga handskar på sig, men det hängde ett par nedstoppade i det smala läderbältet. Hennes stålgrå ögon vilar på mannen som bryskt knuffade sig fram. Som hans skugga följde hon mannens steg.
Vad det än var som mannen budat på, skulle han få svårt att betala. Kvar där hans penningpung brukade vara, fanns bara avskurna band. En mindre rutinerad tjuv kanske hade rusat därifrån, men hon visste vad man skulle göra för att inte påkalla någon större uppmärksamhet. Hon stod kvar, precis som de andra i folkmassan, försökte hon se eller nå fram till vad det än var som påkallat så mycket uppmärksamhet. Den lilla, vassa kniven hon använt för att skära loss hans börs försvann snabbt in i rockens ärm.
-
Han spelade vidare på lyran som inget hade hänt. Ögonen hade fastnat på ynglingen som hoppat av båten. Med tanken på hans stora säck, och vinkandet till besättningen var det nog inte en kortvisit på land. Hans gungande gång visade på en som varit på havet mer än ett par dagar i varje fall. Hans iaktagelse avbryts lite av klirret i skålen han lagt på marken framför honom, folk uppskattade hans musik som vanligt. Det enda sättet att kunna finansiera hans resa. De senaste dagarna hade han ändå fått ihop en gedigen summa med pengar för att kanske kunna finansiera någon som kunde hjälpa honom med resan till Celeron?
Hade varit ensamt de senaste åren på resan själv. Ynglingen verkade kunna föra sig fram med tanken på hur han lyckades snäsa bort gamle Fahres, som säkert var på väg att ge honom en rejäl utskällning.
Gruff och knuff, som vanligt i hamnen. Säkert något gräl om varor som inte levererades. Fokusera på ynglingen igen innan han försvinner ur siktet. Vänta, knappt märkbart, bara ren tur att han kollat in börsen. Men ynglingen hade börjat kliva in i folkmassan som samlat sig runt slagsmålet som vanligt. Japp där var en grå figur. Nästan omärkbart. Måste nästan varit den som tagit börsen. Hade han inte följt just ynglingen och dess börs, och kände igen sättet att hålla sig undangömd, trotts allt var det något han själv sysslat med under de senaste 5 åren för att hålla sig dold, var denna vardagliga personen högst professionell, och även en mer uppmärksam person hade missat åtminstone vem utövaren var. Hon var kallt beräknande och stod fortfarande intill den fortfarande ovetandes ynglingen. Han fortsatte att spela för att fortsätta iakta händelsernas förlopp. Ynglingen får skylla sig själv för att ha pengarna så öppet. Men å andra sidan en persons förlust, är 2 personers gagn, det kan ju inte vara någon förlust? Kanske blir mer desperat av att ta uppdraget. Skulle verkligen behöva en ledsagare som inte har folk efter sig.
-
Nävkampen som Alfred hade stannat för att se på hade varit över lika snabbt som den börjat. Efter den sedvanliga ceremonin med gapande, knuffande och allmänt bravado hade den mindre mannen slagit till den stora på hakan med en rejäl högerkrok. Den större mannen hade fallit handlöst som en säck potatis och slagit i skallen hårt i marken. Strax därefter hade gardet anlänt för att försöka återställa ordningen, och därmed förlorade Alfred intresset. Ingen hade tagit hans vad och hungern gjorde sig påmind igen. Han lade handen rutinmässigt mot höften för att känna efter penningpungen. Till sin fasa upptäckte han att den var borta och vände sig reflexmässigt snabbt om för att se sig omkring.
Flera av människorna vände hastigt sina blickar mot honom som en reaktion på hans plötsliga rörelse, andra var fortfarande upptagna med tumultet som vakterna orsakade. Hans blick föll på en kvinna som stod precis intill honom. Alfred var van vid allehanda skumma typer från sina år som smugglare och emellanåt sjörövare på Pinan. Tjuvar, mördare och banditer var vardagsmat för honom och denna kvinna såg oberörd ut på ett närmast utstuderat sätt. Om man inte visste vad man skulle leta efter skulle man aldrig ens upptäcka henne. Han kände väl igen typen från sina erfarenheter i hamnar runt om i världen, och tänkte absolut inte låta sig bli bestulen precis i början av sitt nya liv. Hans vänstra handskbeklädda hand sköt ut snabbt som en orm och tog ett fast tag i kvinnans krage samtidigt som han omedelbart tog ett steg fram och körde upp sitt andra knä i hennes mellangärde. Alfred hörde det dova stönet som bekräftade att andan hade gått ur henne helt.
Han och lyfte henne i kragen tills dess att hon var tvungen att stå på tå. Deras blickar möttes medan hon kippade efter andan. Alfred utgick från att hon var beväpnad, förmodligen med en dolk eller annat stickinstrument. I hennes nuvarande tillstånd var hon dock inte särskilt farlig, kippandes efter luft och utan fotfäste var hon både långsam och svag. Alfred var dock inte dumdristig utan var väl beredd på att reagera om hon skulle få för sig att bli bråkig. Han struntade i att folk börjat stirra på dem, eftersom han var helt övertygad om att det var hon som tagit hans pengar.
Han såg rakt in i hennes grå ögon och sade lugnt, nästan mjukt, ”Om du lämnar tillbaka mina pengar genast, så säger vi att allt är glömt och förlåtet. Om inte då tycker jag vi hör med vakterna vad de säger om saken efter att de visiterat dig.”
-
Silke
Silke smälte in, vilket innebar att hon inte hade ett uttryck som var utstuderande eller oberörd. Den iver och nyfikenhet som omgivningen upplevde återspeglades i henne också. När Alfred högg tag i henne, stod hon lutad över en annan kvinnas axel och försökte få en skymt av slagsmålet. Silkes snubblade två steg bakåt och sedan stod näsa mot näsa med mannen, vars börs hon stulit. Att hon var överraskad var nästan en underdrift. Förbluffad. Paff. Chockad rentutav. När han lyfter upp henne börjar hon skrika på hjälp. “Vad gör du?! SLUTA! Släpp mig!” fräser hon ilsket. Hon sprattlar som en ilsken iller för att komma loss. Det var alla tjuvars automatiska instinkt att omedelbart försöka ta sig loss. Mannen var stark och hanterade henne som om hon inte vägde mer än en fjäder. Hennes händer försöker riva och bända loss hans grepp. Det skulle bli svårt för honom att bevisa stölden, eftersom han inte ertappat henne med handen i syltburken.
Han envisades med att lyfta upp henne i kragen. Hon ålade sig snabbt ut ur plagget och gav skäl till sitt namn, Silke. Hans knä träffar henne vid bröstbenet. Även om det inte var exakt där han tänkt sätta sitt knä, så hade det samma effekt. Luften i hennes lungor tvingas våldsamt ut och andningen avbryts abrupt. Hon landade hukandes på marken framför honom, bara för att ett hjärtslag senare ta ett språng, i ansats till att fly från platsen. Omtöcknad och med ena handen över revbenen. Silke drog korta, kippande andetag efter luft samtidigt som hon snubblar in i närmsta person. “Jää.. jää..” flämtar hon fram samtidigt som hon försökte armbåga sig fram. Måste bort! Några personer flyttade på sig och andra var för upptagna med att bråka om hur vadslagningens pott skulle fördelas. De hörde henne inte. Till stadsvakten hade Silke ingen lust att hamna hos ikväll, hon hade tillbringat sin beskärda del hos stadsvakten redan och visste hur man tog sig därifrån. Men det var komplicerat och Sergeanten, var en oberäknelig man. Med ren viljestyrka höll hon de svarta prickarna borta från synfältet för stunden.
-
(ledsen för sent svar, lite ny på forumet så har missat notifikationerna av nån anledning, passar även på att be om ursäkt för min lilla misstolkning av silke)
Han försätter med sitt spelande, men höll ett skärpt öga på händelsen.
Knappt han han komma in på nästa refräng, förrän han såg händelseförloppet.
Hon skrek och folket runtomkring paret reagerade än kraftigare genom att skingra sig lite.
I sorlet från hamnen kunde han inte höra vad den långe mannen yttrade, men sekunden senare såg han inte den lilla grå figuren längre, mer än den rocken som sjömannen nu höll förvånat i handen.
Med ens slutade han att spela på Lutan, samtidigt som han slängde över lutan på ryggen, fick han upp skålen med pengarna framför honom. Medans han fipplade ner pengarna i sin penningpung, såg han hur folk knuffades undan en bit bort.
Hon måste vart snabb som kommit en sådan bit ifrån sjömannen.
-
Alfred fann sig stå med tjuvens rock i sin händer, ägaren själv hade dock gett sig av i beundransvärd hastighet. Med sina ögon riktade mot den flyende tjuven lyfte han rocken och vilade den mot sin mage. Alfred klämde med andra handen emot för att känna efter om han kunde hitta sin penningpung. Mycket riktigt så låg den där, och han fiskade upp den förnöjt för att därefter stuva ned den i innerfickan på sin rock. Det verkade dock som om ännu fler hade fått påhälsning av den ännu okända tjuven. Han flinade för sig själv när han kände ytterligare två pungar i dess dolda fickor, ”jo visst hade hon varit flitig idag” tänkte han för sig själv. Alfred var dock medveten om blickarna från de runt omkring honom och ville inte själv bli ertappad med stöldgods utan fann det bäst att göra sig av med pengarna snarast möjligt. ”Vilken dag, gratis lunch och äventyr så fort man går iland” tänkte han för sig själv. Han såg ned på rocken som ficktjuven lämnat efter sig och funderade på vad han skulle göra av den. Alfred beslöt sig för att behålla den för att se om hon var modig nog att hämta tillbaka den, dessutom kunde han låta pengarna ligga kvar där fram tills han avlägsnat sig från igenkännande blickar. Det var synd att hon haft så bråttom bort, även om hans knä hade skickat ut fel signaler så hade han nog hellre talats vid med henne än att bråka, bara hon hade gett tillbaka hans pengar först.
Han vände sin blick uppmot gatan igen och fick där på motsatt sida av vägen syn på värdshuset Den Glada Laxen. Alfred korsade gatan och steg in i den dukelt belysta sjömanskrogen. Den var full av busar och patrask, och Alfred ångrade sig omedelbart. Det spelade ingen roll hur hungrig han var, han tänkte då rakt inte äta något konstigt och bli kass i magen det första han gjorde när han kom iland. Istället vände han tvärt och spatserade gatan upp, med sin sjömansäck och numera även tjuvens rock hängande över axeln.
Det tog honom kanske fem minuter genom bättre kvarter innan han hittade ett värdshus som kändes lämpligt. Håverts Krog hade både ljusa lokaler och en finare klientel, Alfred gick in och satte sig vid ett av de bord som stod placerade i mitten av lokalen, så att han kunde se in mot ingången. Tjuvens rock hängde han därefter upp över ryggen på stolen mittemot, mycket synligt från krogens ingång.
En missnöjd kypare med uppdrag att placera gäster sprang efter honom och Alfred kunde knappt räkna rynkorna på dennes näsa när denne kände doften av honom. Kyparen och Alfred inledde sin konversation och det uppstod viss misstanke när Alfred beställde in bra mycket mer än vad hans ekonomi och person någonsin såg ut att var god för. Kyparen fick förklarat för sig att Alfred väntade besök, att denne vänligen kunde severa hummern och kräftorna först, samt att Alfred önskade ett glas vatten till sig själv, samt ett glas kylt vitt vin till maten åt sin gäst. Därefter gav Alfred honom en rejäl förskottsbetalning från sin vid denna laget sprängfulla penningpung, och därmed försvann även rykorna från kyparens näsa.
Alfred utgick från att tjuven var mycket förbannad på honom, och att detta eventuellt kunde leda till hämndaktioner. Han hyste dock en svag förhoppning om att de kanske kunde få tillfälle att talas vid först innan situationen eskalerade till tråkigheter. Han väntade på maten med blicken fäst vid ingången.
-
Silke
Enligt Silke var mannen och hon nu kvitt. Han hade inte bara fått sin börs tillbaka, han hade även fått de övriga som hon tagit. Mannen hade fått dubbelt tillbaka och hon var den som gick därifrån med ett skadat revben. Rock var bara ett plagg, hon offrade hellre den än en av hennes fingrar eller händer. Om sjömannen väntade på henne, skulle han vänta förgäves. Det kylda vinet skulle bli varmt. Hon skulle inte söka upp honom frivilligt. Silke sökte inte hämnd och skulle aldrig riskera att skadas ytterligare eller gripas, inte för att hämta en rock i alla fall. Om hon fick bestämma skulle hennes och sjömannens vägar aldrig korsas igen. Livet som tjuv var sådant, ibland riskerade man att fastna med fingrarna. Det viktigaste var att komma helskinnad undan och återhämta sig snabbt. Så mer tanke än så ägnade hon inte händelsen i hamnen.
Något som däremot pockade på hennes tankar var att hon var förföljd. Hon tryckte handen mot det värkande revbenet och när hon befann sig i en betydligt lugnare gata, vände hon sig om för att konfrontera sin förföljare. Hon ville egentligen inget hellre än att gå till sitt krypin och linda revbenen, men hon tänkte inte avslöja sin enda trygga plats. “Kan jag hjälpa dig?” Silke har svårt att dölja sin irritation, det krävs viss ansträngning att hålla rösten på samtalsnivå. Men det vassa i tonen kunde hon inte ta udden av. Hon tog ett steg mot honom.
-
Nothiël
Nothiël tog några snabba steg för att komma fram till platsen där folk hade knuffats undan.
Där såg han i folkmassan såg han någon stappla iväg smidigt, men skadad. Han titta tillbaka mot sjömannen. Såg ut som han hade fiskat upp 3 börsar ur kappan han fått som avskedspresent.
Såg Torvald, ett av gatubarnen som gjorde allmänna springärenden åt folk, stå vid ett hörn. Han hade självklart haft ett öga på händelsen.
Nothiël gav honom ett mynt. Nicka mot sjömannen. Följ sjöbusen där borta, du får ett mynt till för vidare information om honom.
Han visste att utan något vidare löfte skulle Torvald bara ta pengen och skratta annars.
Ibland kände Nothiël att det var skönt att ha etablerat ett ställe som han kände sig familjär med, men det var nog dax att försöka ta sig bort från denna Halmstad för tillfället, innan han skulle bli ertappad och infångad.
Hon var snabb den där hala grå skuggan, men förhoppningsvis kanske hon kunde hjälpa honom med att få sjömannen på bättre tankar. Hon kanske ville ha nån av börsarna samt kappan tillbaka. Hon såg ändock skadad ut, så en tjänst mot en tjänst brukar alltid fungera här i gatans värld.
Den korta tiden hade hon försvunnit i folkmassan. Nothiël såg sig vaksamt runt. Han skulle ju ändå ta sig bort från denna hamn, och än så länge hade han inte känt nån närvaro av tredje ögats sökande sinnen. Han gjorde ett par rörelser medans han slöt ögonen. Detta kommer att kännas senare, men han hade inte riktigt tid till att göra det på något snyggt sätt nu. Med ena fingret i mungipan blåste han tre visslings. Personen med ett musikalisk öra skulle vara de enda som skulle reagera på de olika tonerna. Men de flesta på hörstånds avstånd skulle bara se det som tre vanliga busvisslingar. inget ovanligt här i hamnen. Hans sinne spred sig över folkmassan. Det var inte direkt svårt att urskilja flyktkänsla på personen han sökte. Med snabba steg följde han sinnet.
Om det inte varit för sina år av träning hade han nog varit tvungen att hitta ett annat sätt att ta sig vidare på sin resa. Hade ju varit så mycket lättare att sjömannen blivit av med din börs.
Hon verkade målmedvetet stappla sig till en mindre befolkad gata.
Nothiël som följt henne sista två gatorna med visuell kontakt, hade precis rundat hörnet för att komma in på gatan. Överraskad möttes han av den han förföljde. Kan inte direkt säga att han ens försökt dölja sin förföljelse, det var ju inget han brukade göra, men blev överrumplad av frågan. Han stapplade två steg bakåt av den vassa tonen i rösten.
Framför henne såg hon nu en till synes kort ung pojke, iklädd brungrå tunika, bruna linne byxor, med ett par ljusa höga läderstövlar och över allt detta en grå mantel med huva. Det som klart särskiljde sig från det mest vardagliga av utstyrseln var. Alvöronen som stack fram ur det långa håret. Håret som var långt mörkbrun, nästintill svart, förutom den besynnerliga luggen som var gyllengult och flätad i en snirklig krans runt huvudet. Märks ganska väl att det inte är någon stridande person, då han tillsynes var oväpnadoch hade dessutom en otymplig luta med två huvuden hängandes på ryggen.
Med blicken vacklande omkring sig som om det skulle vara någon annan hon skulle tilltalat svara han.
Ehum… du verkade skadad och jag ville bara se så du var väl. Jag kan hjälpa dig med helande örter.
Med en menande klapp på sin sidväska, som han hade vid sidan. Han vände sedan, blicken menande mot den närmaste gränd.
-
Alfred var så mätt att han mådde illa, vid detta laget hade han hunnit äta två humrar, 6 kokta kräftor, och höll just på att avsluta sin andra tallrik med panerad rödspätta. Vid detta laget var han sprängfull av mat, och började känna sig påtagligt trött. Som en sjöman van vid sparsam kost, bar det honom emot att slösa. Till slut sköt han dock ifrån sig det vita nästan tomma porslinfat med fisk som dukats fram, och lutade sig tillbaka mot det vadderade ryggstödet för att slutligen urhäva sig en ljudlig rap. Det började genast tisslas och tasslas vid de andra borden, och det var tydligt att han om möjligt var ännu mindre önskvärd än tidigare. Alfred viftade lamt med handen efter kyparen, och när denne kom fram till bordet fick denne förklarat för sig att Alfred ej längre behövde de övriga tre rätterna han beställt. Kyparen som var mån om att bli av med honom lät honom avboka dessa utan omsvep, och Alfred betalade det sista han var skyldig. Därefter reste han sig upp och slängde tjuvens rock samt den smutsiga sjömanssäcken över axeln, innan han dåsigt vankade ut ur Håverts krog.
-
Silke
Den gråa tjuven la armarna i kors framför sig och rynkade på sina ögonbryn. Silke ogillade den här situationen. “Jag vill att du lämna mig ifred.” Hon tänkte inte ta emot örter från en främling, som hittade henne utan problem. Silke tänkte inte riskera att bli förgiftad i någon gränd. Alven var skum och hennes tålamod hade för länge sedan tagit slut. “Jag tänker gå och här skiljs vågar vägar åt.” Hon backade från den alviska barden och pekade demonstrativt på marken, som om det fanns en fysisk punkt som skiljde folk åt. Det här var en konstig dag för någon som inte brukar ha problem med att försvinna. En dålig dag för henne med andra ord.
-
Nothiël titta på Silke med en fundersam min.
Såg när hon demonstrativt visade vart linjen gick.
“Jag förstår din irritation, jag önskar inget annat än att det gick en annan väg med ditt byte. Jag har kunskaper om att hjälpa dig att hela. I gengäld skulle jag behöva hjälp med en sak… betalar väl när uppdraget är slutfört, och om det vill sig bra nog kanske du skulle komma bort från dessa eländiga gatorna. Fast det gäller bara om du kommer över på denna sidan och att vi slår följe på dessa vägar ett tag till framöver, men önskar du vara kvar ska jag inte stoppa dig.”
Han tog och peka på den osynliga linjen hon dragit på marken.
-
Ute på gatorna gassade solen över hamnstaden. Alfred fick sätta sin handskbeklädda hand skyddande ovanför ögonen för att kunna se ut över gatan. Aeiras var en till synes välmående stad trots allt, en liten bit längre ifrån hamnen var det flesta av husen istället byggda i sten. Det såg nästan ut som de ett efter ett byggts på varandra i vad som slutligen bildade en kedja av hus. I övrigt var Aeiras lik andra städer i Karm. Kullerstensgator som kunde bryta fötterna på den oförsiktige, en vy där den mest prominenta byggnaden som regel var den viktigaste kyrkan till Athal i staden, samt en folktäthet som minst sagt kunde bli påfrestande för den ovane.
Alfred var verkligen mätt, han mådde riktigt illa och ville helst bara lägga sig ned. Yngden från sjömanssäcken gjorde detta att mer påtagligt och när tjuvens grå rock gled ned och hängde besvärande över armen då fick Alfred nog. Han såg sig om och fann en tunna som stod vid ena kortsidan av värdshuset. Med precison slängde han rocken så att den landade på tunnan innan ha vände sig om mot vägen som ledde upp emot stadens portar.
Tanken slog honom, att med så mycket pengar kanske han hade kunnat få råd med en häst, en alldeles egen häst! Glädjen blandades med illamåendet från lunchen men lyckades ändå få överhanden. Med förnyad styrka lunkade han makligt gatan upp för att finna ett ställe där han kunde köpa sin egna häst.
-
Silke
Hon skakar på huvudet. Det fungerade inte såhär. “Nej.” Om ett erbjudande var för bra för att vara sant, var det så. Magi skulle undvikas, oregistrerade helare och magiker kunde lika gärna ge henne en extra arm eller knäcka alla revbenen. Tjuven bedömde helt enkelt det här som för farligt och hon lämnade alven i gränden.
-
Nothiël såg hur Silke tog sig iväg efter svaret. Lite besviken titta han sig runt för att vaksamt se så det inte vart någon i närheten som hade uppfattat hans ovarsamma hantering av sitt magiska handlingar tidigare. Han visste mycket väl att han var bra på att dölja de magiska flödena genom att väva flödet genom musikens vibrationer. Gränden vart ganska öde, men bara några meter bort i utgången från gränden var det full fart på gatan.
Han snurra runt och bestämde sig för att försöka hitta Torvald igen. Bruka inte vara så svårt, speciellt inte när han var lovad pengar för information.
Han vacklade till lite. Där kom efterskalvet av att han utfört tonerna slarvigt i all hast och pressat på i sökandet av Silke.
Han satte sig snabbt bakom en tunna för att vila. Med fingrarna trevande ner i väskan fick han fatt i de torkade äppelklyftorna han brukade ha i sin väska för situationer som dessa. Han tugga i sig en klyfta och kände hur det lätta i kroppen igen. Efter en stunds vila i gränden kom han upp på benen igen.
Han tog sig smidig ut i folkmassan och fortsatte tillbaka till hamnen.
Vädret var vackert, då solen värmde upp honom igen. Väl tillbaka vid hamnen tog han fram sin Luta och börja spela igen.
Han fick ihop en gedigen summa som vanligt efter nån timmes spelande. Han började känna hur magen kurra, då han fick kontakt med Torvald. De fick ögon kontakt och strax senare var de båda utanför krogen där Alfred hade spenderat den senaste timmen gissningsvis.
Han avvaktade och ställde sig vid gatuhörnet utanför. Han köpte tre äpplen som han tuggade i sig i väntan på Alfred som med glupsk aptit håva i sig maten på krogen.
Torvald försvann illa kvickt efter att myntet Nothiël lovat honom. De flesta hade inget emot live musik och det döljde hans egentliga anledning att vara här. Så än en gång stämde Nothiël upp med sin reportoar.
Han såg hur sjömannen börja röra på sig genom de kanske inte så rena glaset in till värdshuset han satt inne på. Han avslutade låten och tackade den lilla skaran som faktiskt hade stannat upp tog sina pengar och gick vidare till ett stånd som sålde nån slags korv. Med ett vakande öga på dörren till krogen tog han en korv och la fram en samling av mynten som han sen bestämt på på bordet. Ylvas korvar hade han livnärt sig på länge, men det hade inte tröttnats på pga den väldoftande kryddorna som hon alltid hade fått till. Efter första bettet slog krogdörren upp och han såg hur solen med sina strålar snabbt fick Alfred fått höja handen som skydd mot de stickande strålarna.
Syntes att han var både mätt och lite dåsig. I en snabb rörelse skicka han iväg den grå kappan i en vid båge emot tunnan som stod utanför. Väl ute på gatan vägde han lite fundersamt på pengabörden som han hade fått från tidigare händelser i hamnen. Med bestämda steg börja han sedan ta sig uppför gatan.
Han började närma sig stadsporten.
Väl på gatan följde Nothiël Alfred på behörigt avstånd, i försök att dölja pluggandet av honom.
“Jaha detta kan bli jobbigt om han fått tag på en bra förmögenhet. Det kan innebära svårigheter i att övertala honom att hjälpa mig o komma ifrån stan väster ut.
I varje fall för en summa pengar. ”
Nothiël avvaktar utanför stallet, där Alfred försvann in.
-
Alfred kände doften av stallet redan innan han fick syn på det. Det verkade tillhöra någon form av kurirverksamhet, att döma av träskylten som hängde utanför det stora stenhuset intill. Redan där förstod Alfred att de kanske inte skulle vara intresserade av att sälja någon av sina stackars överarbetade hästar, men påminde sig om att om man inte frågar är svaret alltid nej.
Alfred steg in i huvudbyggnaden och raka vägen till en person som satt bakom en en träbänk. Nonchalant frågade han vem det var man skulle prata med om man behövde köpa sig en häst. Personen bakom disken var av sina stiliga kläder att döma en ganska välmående person. Denne såg ut att vara i stånd till att bryskt avfärda Alfred när han till synes plötsligt hejdade sig. Alfred fick rådet att tala med Jontefer i stallet och fråga om huruvida Ronja var till salu eller ej.
Han följde mannens råd och såg sig därefter in till stallet där en smutsig dräng visade honom vägen till Jontefer. Alfred möttes av en hårdnackad karl som bäst kunde beskrivas som en buse. Mannens kläder hade en gång varit fina men verkade ha blivit både smutisiga och slitna efter åratal av idog användning. Alfred berättade att han ville köpa en häst, och mannen sade åt honom att gå därifrån. Enträget hävdade Alfred att han hört att Ronja eventuellt skulle vara till salu. Jontefer som uppenbarligen var en föga framgångsrik kortspelare visade upp ett ansikte som skvallrade om fuffens och rackarspel medan han förklarade att det kanske vore möjligt såtillvida att Alfred var villig att skiljas från en aktningsvärd summa gandorer.
De båda männen gick tillsammans över stallgången fram till en spilta där det stod en mager fux till hästkrake. Stoet hade säkert varit stark en gång men nu var hon bara undernärd. Flugor hade börjat samlas omkring henne i större antal och Alfred kände ett styng av empati. Efter hårda förhandlingar som stundvis skrämde de stackars hästarna i stallet så var Alfred en halv förmögenhet fattigare och en hel häst rikare. Han fick ingen sadel eller andra tillbehör på köpet utöver ett grimskaft, så Alfred lämnade över pengarna till Jontefer och gick ut. Den andre mannen var så lycklig över att han blivit betydligt rikare och kvitt ett problem, att han inte brydde sig mer om Alfred. Därför var det lätt för honom att stjäla sig lite nödvändiga tillbehör på vägen ut genom stallet.
Hästen Ronja var helt klart vanvårdad och det skar i Alfreds hjärta. Han förstod att hon möjligtvis inte ens skulle överleva vad det nu var för problem hon kunde tänkas ha. Så Alfred resonerade att det bästa han kunde göra vore kanske att ta ut henne ur staden för att hitta någonstans där hon kunde äta sig mätt och dricka rent vatten tills vidare. Sin egen mätta mage han han nästan helt glömt av när han som stolt hästägare vandrade ut genom stadsporten tillsammans med sin alldeles egna hästkrake.
-
Nathānièl såg hur stallpporten och hur Alfred kom lotsande med en vanvårdad häst. Han tog se sista två betten av sitt halvätna äpple och stegade efter.
Han drog luvan över huvudet för att skyla sig mot solen och döljde samtidigt de distinkta alvöronen väl.
När de väl hade kommit ut ur stadsportarna började han springa efter Alfred ropandes:
Herrn! Herrn!
Han sprang lite vid sidan om på andra sidan om hästen från Alfreds håll sett. Sträckte fram den halvätna äpplet.
Nathaniel hade lärt sig att de flesta människorna misstog honom för en liten pojke, pga hans ringa längd på 1,65 . Detta kunde utnyttjas för att inte dra för mycket uppmärksamhet till sig. Så han la till sig det bästa barnoskyldiga leendet han haft hela sitt liv att träna på. Och frågade:
-Skulle hästen vilja ha mitt halvätna äpple? Hon ser väldigt trött ut.
-
Alfred vände sig om mot den springande grabben. Han såg ganska liten och tanig ut men verkade ha ett intresse i Alfred, eller som det senare visade sig, hans häst. När sedan främligen erbjöd Ronja äpplet sken Alfred upp. ”Tack kamrat!” Utbrast han med ett varmt leende. ”Ronja är visserligen en hon, men det spelar egentligen ingen roll”.
Han stannade till och såg på grabben. Det var dock någonting med dennes vackra drag som gjorde Alfred fundersam. och hans ögon började söka efter ledtrådar till vem det var han talade med. En luta, noterade han, då kanske pojken är en trubadur av något slag. ”Kan du spela på den där grabben?” frågade han nyfiket.
-
Nathaniel tog äpplet närmare Ronja, och med ens efter att ett frust av gillande naffsade hon i sig det halvätna äpplet.
Han vände blicken åt sjömannen och sken upp efter hans fråga.
“Jag kan både spela och sjunga, det är en sak jag håller kärt. Min käre far har tillverkat den.”
Han fiskade fram Lyran från ryggen, som om han hade haft den i sin hand och bara väntade på att någon skulle fråga. Många års av övning att alltid vara redo när någon ville höra hans musik, var något han hade lärt sig av sin mäster. Nathānièl visade upp Lyran som var välsträngd, men väldigt enkel. Den såg inte så mycket ut för världen med sina få utsmyckningar. Välanvänd, men välbevarad, nästan magiskt välbevarad, för den som hade kunskaperna inom hantverksgenren.
“en enkel sysselsättning, jag använder mig av för att få folk glada, och självklart hopp om att få mat i min mage. Ibland kanske till och med ett vrå att få sova i. Det var ett tag sedan sist jag behövde ligga under bar himmel.”
Med dessa orden titta han upp på de vackra molnen som blommade upp på den annars solklara himmeln.
“Funderar på om det skulle vara en dag som idag jag skulle bryta den delen av leverne, och vandra lite. Vad ska ni hän? kanske skulle kunna slå följe en bit?”
Med denna frågan vände han blicken mot sjömannen och blinka lite finurligt.
-
Alfred skrattade till, ett varmt och välkomnande skratt. ”Absolut kamrat, Jag heter Alfred och det vill sig inte annorlunda än att från och med idag är jag hemlös och på vandrande fot. Vet inte vart det bär hän, men tanken är att det skall leda mot ljusare tider. Det skulle vara välkommet med lite sällskap på resan”. Utan att tänka blinkade han med ena ögat åt pojken framför sig. ”Vad heter du kamrat?” tillade han.
Alfred studerade därefter ynglingen, det verkade som denne kanske inte var så ung som han upplevt vid första anblick, ögonen kändes lite för skarpa. Lutan såg ut att vara ett bra instrumet, och enligt hans egna erfarenhet så brukade de flesta musiker ha betydligt värre tillyxade instrument. Åtminstonde de han sett runtom i hamnkrogarna i världen. Hans slutsats blev att främligen sannolikt inte umgicks i fel kretsar, och förmodligen inte egentligen utgjorde något hot. Dessutom var han helt säker på att en kringvandrande msuiker säkerligen kunde många bra historier, och det fanns få saker som kunde liva upp en tröttsam färd så mycket som en god historia.
Trots att han redan bestämt sig för att slå sällskap, så undersökte han av ren vana huruvida främligen inför honom var beväpnad, men det verkade som om det var en förhållandesvis ofarlig individ. Intrycket gjorde att han kände sig ledigare och som en reaktion av detta rufsade han ömt om i Ronjas man.
You must be logged in to reply to this topic.