- This topic has 15 replies, 3 voices, and was last updated 6 år, 3 månader sedan by
.
-
Det hade gått ett par månader sedan Isra Sarrancenia tagit över tronen i Me’erisia, och landet som varit i uppror höll sakta på att stabilisera sig. Fortfarande kunde det på många håll i huvudstaden Antrophelia kännas som om man höll andan. Invånarna gick omkring och gjorde sina ärenden och låtsades som att allt var som vanligt, men ändå fanns det en viss spändhet bakom snäppet stela leenden då vänner mötte varandra på gatorna – som om ingen riktigt visste de kunde lita på. Men kanske det inte var så underligt heller, med tanke på hur många som förlorat allt för sina övertygelser under regimbytet.
Läget hade stabiliserats till den grad, att handelsgillet Bläck som var det ledande handelsgillet i Me’erisia bett om en audiens hos den nyblivne drottningen. Ett tillfälle för organisationens ledare att möta Isra ansikte mot ansikte, och hitta en lösning som fungerade för alla. Trots allt så behövde ju Antrophelia handeln, liksom Bläck behövde verksamheten som så gott som stått stilla de senaste månaderna. Men ändå var gillets utsedda för mötet något nervösa. Trots allt ryktades det om att drottningen inte riktigt var stabil och att hon hade en demon som rådgivare, och vem visste vad hon då kunde ta sig till om hon inte fann deras förslag till sitt nöje? Nå det ansvaret överlät de åt gillets ledare Vesíva. Även hennes relativt nyblivne make Neyir från Barastar var där. Paret som i stor del var ett resultat av Me’erisias allians med Barastar – alliansen Isras mor skapat – var den perfekta representanten för vad organisationen stod för, ett mer öppet Me’erisia där det förutom att samarbeta till och med var möjligt för Me’erfolk och människor att gifta sig – trots att många rynkade på näsorna över äktenskapet.
Neiyr hade långt svart hår som hängde fritt. Hans ögon hade en litet inslag av sin moderns gula men var i huvudsak gråa. Då man generellt föreställde sig män från Barastar såg man framför sig långa och muskulösa karlar, men Neyir var snarare slank och medelhöjd och hade ett ansikte snarare vackert än manligt.
Vad i helvete gör jag här? undrade han för sig själv då de stod och väntade i palatsets färgglada korridorer. Svaret var väl ganska enkelt, han var där för att stötta sin hustru, men ändå kunde han inte annat än att känna sig nervös då han såg på vakterna som stod utanför drottningens mottagningssal. Tänk om de dräper oss alla?Något nervöst vandrade han fram och tillbaka. De snygga kläderna han valt ut – en skogsgrön tunika med silverutsmyckningar, gillets symbol – en bläckfisk omgivet av Me’erisias fiskar – broderat på bröstet. Gråa välskurna byxor, blänkande mörka läderstövlar och en silvrig mantel på axlarna, fäst med en brosch som bar Barastars vapen. Trots allt var han son till Barastars ledare, och var således också en representant för det lilla riket.
‘Så, hur länge ska vi få vänta här?’ frågade han en av vakterna, och gjorde ett ganska bra jobb med att dölja sin nervositet och la på ett nonchalant och självsäkert flin på läpparna. Men leendet dog långsamt då vakterna ignorerade honom, och han vände sig om och lade armarna i kors. Det bådar ju gott… tänkte han pessimistiskt.
-
Handelsgillet Bläck… De hade varit tämligen gynnsamma för Antrophelias och Me’erisias ekonomi och hade tillfört en frisk fläkt till det dagliga livet under vattnet. Isra själv hade precis som så många andra av sina undersåtar fått dra nytta av deras handel med Barastar och omkringliggande länder, så när de bett om en audiens hade hon knappast kunnat avböja.
Så hon väntade in dem, eller snarare lät dem vänta på henne. Inte allt för länge förstås, men tillräckligt för att det skulle framgå vem det var som höll i trådarna, om det nu på något vis skulle ha varit oklart.
När hon gjorde sin väg ned till audienssalen där hon skulle möta deras representanter så hade hon redan fått höra att de väntade på henne där utanför. Utanför den sal där hon för bara några månader sedan utropat sig själv till Me’erisias härskarinna och samtidigt låtit tysta de röster som motsatt sig henne. Det hade varit ett nödvändigt ont, men hon ångrade det knappast. Trots allt så var det bättre så här, bättre än det någonsin skulle ha varit under hennes inkompetenta och själviska syster. Nog hade det kanske varit bättre om hennes mor fått fortsätta regera, men det hade hennes svagsinta bror satt stopp för. Ännu kunde hon känna ilskan inom sig när hon tänkte på det sveket, men det var inte tid för sådant nu. Idag var en ny dag och hon hade alldeles för mycket att göra för att låta den svärtan ta över hennes sinne.
Med självsäkra steg klev hon in i tronsalen när hennes vakter höll upp dörrarna för henne och gjorde sin väg mot den upphöjda tronen i vit sten där hon slutligen slog sig ned.
Hon bar för dagen en vit, silverskimmrande klänning med bara axlar och en djup urringning som visade upp de gröna fjällen som löpte liksom tatueringar längs hennes axlar och bröst. Hennes vita hår var utsläppt och föll i mjuka vågor över hennes axlar och pryddes på hjässan av den tunga, gyllene krona som tillhört hennes mot. Hon var skön att se på, det skulle vara svårt att förneka, men de flesta hade likväl svårt att se förbi mörkret och hårdheten i hennes ögon, för att inte tala om den mörka hy som hon ärvt av sin far.
Med en handgest bad hon sina vakter att öppna dörrarna ut mot den sal där hennes gäster väntade,vilket de gjorde utan en sekunds tvekan. Dörrarna gled upp med ett lågt knarr och Isra lutade sig tillbaka i sin tron med ett litet, behagligt leende över läpparna.
-
Vilken annan dag som helst skulle Vesíva inte ha något emot att vänta, trots allt hade det varit många långa stunder på Bläck. Skeppet som hon mer eller mindre var uppvuxen på, och handelsgillets skepp. Dock verkade väntan idag vara olidlig. Hon var inte ens säker på hur länge de hade väntat där. Det kändes som flera timmar, nästan en evighet, men inte kunde det väl varit så länge?
Ännu en gång rättade kvinnan till sitt solblonda hår. Det var egentligen inte nödvändigt när det redan var välkammat och luggen uppsatt i två perfekta flätor. Fast oavsett det tycktes Vesíva inte kunna sluta. En sista gång strök hon över håret för att komma till den mörka fågelfjädern som var instoppad där flätorna möttes. Hon kunde inte rå för att le för sig själv och sända en blick mot Neyir. Det var en av de första gåvorna hon hade fått av honom när de var barn och fortfarande envisades hon att bära den. Varför flydde vi inte, när vi hade chansen? undrade hon stilla för sig själv.
Du vet varför… försökte den unga kaptenen att intala sig själv för att svepa med blicken från sin make till de andra närmsta i handelsgillet. Åtminstone var det som hon intalade sig. Det är för dem. Dina kollegor, vänner och… men hon var inte säker på det längre. Var det inte snarare av rädsla av att dö?
Tankarna avbröts av det klagande ljudet som dörren gav ifrån sig när vakterna puttade upp dem. Ett djupt andetag, sedan började hon rakryggad gå in. Hennes far hade alltid påpekat vikten av att sträcka på sig, se stolt och självsäker ut. Speciellt i situationer hon inte var bekväm i… Varje steg kändes tungt och motvilligt. Fast det var väl detta de ville? I landets bästa intresse, hennes intresse. Eller?
Den mörkblåa klänningen var kluven på två ställe vilket gjorde att man kunde skymta de välputsade och höga läderstövlarna när hon rörde sig. Stegen tycktes eka i den annars tysta salen. Tankarna for tillbaka på när hon senast hade varit i salen. Dagen då drottningen hade tagit sin tron och… Hon kunde inte rå för att känna en rysning röra sig ner för hennes ryggrad när hon tänkte på hur enkelt det hade varit för drottningen att dräpa en av hennes mors forna rådgivare.
Då hon var nära nog, men inte allt för nära, föll Vesíva respektfullt ner på ena knät, med huvudet böjt ner mot det putsade golvet. Det var så blankt så hon kunde se sitt egna ansikte speglas i det. De havsblåa ögonen, med de lika blåa fjällen som fanns omkring dem och ett försökt till ett milt men hövligt leende på de rosenröda läpparna.
“Ers höghet, vi tackar ödmjukast för det här tillfället…” sa hon, med huvudet fortfarande böjt, och fast hon övat in vad hon skulle säga i timtals med Neyir och framför spegeln… kändes det som om varje ord var fel.
-
Neyir blickade mot de andra representanterna för Bläck, och drog en djup suck för att styrka sig själv innan Vesíva gick in i Isras audienssal. Korsade fingrar… Men med största sannolikhet förlorar vi våra huvuden. Det var länge sedan han hade känt sig så nervös, men han tog på sig en rakryggad och självsäkert mask, den där Neyir som inte oroade sig för något, och gick in efter sin hustru.
Faktumet att drottningen såg ut som en mörkeralv, och dessutom var väldigt vacker, gjorde inte Neyir mindre nervös. Snarare kanske han kände en liten skam över sig själv. Han var ju gift, och dessutom så fick man väl inte tycka att mörkeralver såg behagliga ut? Även om dom var halvt en me’er. Han kom på sig själv att stirra på drottningen, och glömde nästan bort sin egen roll där bredvid Vesíva. Så lite mindre smidigt än han tänkt sig kanske bugade han sig djupt och teatraliskt med, så hans mantel fladdrade dramatiskt om honom.
‘Det är en ära att äntligen träffa er, ers högvördighet.’ sa han silkeslent, och med ett charmigt leende på läpparna. Åtminstone hoppades att det inte syntes att han var nervös.
-
Nervositeten var så tjock att hon nästan kunde ta på den. Den fyllde salen i det ögonblick som de båda representanterna för handelsgillet klev in genom dörrarna, trots att de försökte dölja det. Med ett visst mått av nöje lade hon dock märke till att människans blick fastnade lite väl länge på henne, och den blicken var inte av nervositet. Något att lägga på minnet, tänkte hon med ett litet leende, ett leende som utåt sett var tämligen behagligt, innan hon vände blicken till Me’er kvinnan.
”Välkommen hem, Vesíva av handelsgillet Bläck, det var länge sedan ni var i Antrophelia”, sade hon med samma lilla leende, och med ett tonfall som matchade, innan hon vände blicken mot människan vid Vesívas sida.
”Och till er, Neyir från Barastar, välkommen”, tillade hon lent innan hon med ena handen gestikulerade åt de båda att resa sig upp.
”Jag måste erkänna att jag blev förvånad då ni bad om en audiens. Gillets relation till Antrophelias styre har alltid varit god… Jag hoppas att ni inte har ändrat er angående den saken, men låt höra vad ni kommit för att tala med mig om”, sade hon lite mer sakligt, dock utan att det lilla leendet försvann från hennes läppar. Affärer var affärer, men hon tjänade inget på att vara osympatisk och avvisande redan innan hon hört vad för ärende det hela gällde.
-
Ett litet andetag undslapp Vesíva och hon reste sig upp för att rätta till sitt läderbälte med handelsgillets märke. Försiktigt lät hon blicken fastna på drottningen. Hennes leende var nästan lockande, likt som hennes mörka mystik. Lite generat såg hon istället på en punkt bakom drottningen, även om det var enbart en millimeter skillnad. För ingen som hade blicken för detaljer, skulle de inte se skillnaden.
“Tack, ers höghet. Vi från Bläck, hoppades på att vår relation inte skulle ha ändras. Men…” började den unga kvinnan. Men vem vet när ett sådant brutalt byte av tron skulle göra med handeln och relationer? Speciellt när mörker och rädsla styrde. Fast självklart sa inte Vesíva vad hon hade på tankarna. En kort blick på sin make, nästan som för att samla mod för att sedan se på drottningen.
“Men trots allt, har jag hört att det tillhör tradition att förhandla om avtal, när det är en ny regent. Vi ville självfallet inte vara något undantag.” sa hon, med ett svagt besvarande leende. Även om det kanske inte nådde ända upp till ögonen.
-
Neyir svalde lätt, och gav sin hustru en blick och nickade vid passliga tillfällen för att visa att han stod på hennes sida och höll med om vad hon sade. Men han insåg också att han skulle bli tvungen att prata om han skulle tas seriöst i denna situation – och som ansvarig tillsammans med Vesíva för handelsgillet. Och inte minst Barastars representant. Ett steg in i avgrunden…
‘Ers högvördighet…’ inledde han. ‘Som ni utan tvekan är medveten om har både handelsgillet och Me’erisia, framför allt Antrophelia, gynnats av den ekonomiska tillväxt gillet fört med sig. Men med tanke på turbulensen har all handel så gott som… stagnerat. Dels har saker varit osäkra här på hemmafronten, men våra reguljära kunder har också visat en viss tveksamhet då de inte känner till den nya regenten, alltså er.’ Han höll en kort paus, med en blick Vesíva innan han vågade sig på att möta drottningens blick.
‘Vi hoppades att vi kunde råda bot på dessa problem tillsammans, för att gynna alla.’
-
Men… Ordet som avlutade kvinnans mening innehöll mer än vad som sen kom att faktiskt lämna hennes läppar. Det fanns en outtalad rädsla där, liksom en anklagelse. De hade alla trott att Me’erisia skulle gå under när hennes mor dog, när hon tagit över tronen. Visst hade hennes metoder för att dämpa upproren inte varit de mest pacifistiska men det hade varit av nöd tvunget, och dessutom hade det tyckts som det enklaste och kanske mest tillfredsställande sättet att hantera ett problem. Hon log för sig själv, men utåt bar hon fortfarande samma behagliga leende, inget som avslöjade hennes tankegångar.
”Nå, om det enbart är av tradition så borde vårt möte inte bli särskilt långt, men…” Hon betonade det sista ordet såsom Vesíva själv gjort bara ett ögonblick tidigare, fastän alltjämt med ett leende på läpparna.
”Men som er käre make så fint förklarar för mig så handlar det om mer än bara tradition”, tillade hon innan hon reste sig upp från sin tron och gick ned för de vita trappstegen. Hon gestikulerade mot samma dörr som hon själv kommit in igenom för en stund tidigare och samma vakter som då öppnat den för henne gjorde det också nu.
I rummet intill hennes tronsal fanns ett mindre sådant, fastän fortfarande lika praktfullt. Det var dekorerat precis som övriga palatset, men där fanns ett bord och flera stolar, med dignande fruktfat och karaffer fyllda med vin.
”Ni gjorde rätt att komma till mig direkt med dessa problem. Som ni själv sade så har ert handelsgille gynnat Me’erisia mer än jag skulle vilja erkänna, allt tack vare att min mor öppnade upp våra gränser. Jag ämnar inte förändra den saken, men om era kunder är tveksamma inför fortsatt handel så måste vi förstås göra något åt det”, sade hon med samma behagliga leende innan hon steg in i det mindre rummet. Hon slog sig ned vid det runda bordet i den stol som en gång tillhört hennes mor och gestikulerade sedan mot sina gäster att sätta sig ned.
-
Tyst i sitt sinne tackade hon Nenna, eller vem av gudarna som hade gjort att hon hade fått Neyir vid sin sida. Han var skarp, skarpare än de flesta män. Men hon svor även över sin egna tunghäfta. Hon var vanligtvis rapp i tungan, men nu tycktes hon vara allt för nervös. Skärp dig!
Lite mindre elegant och graciöst, som man kan tänka sig att en kvinna uppfostrad på ett skepp gick, följde hon efter drottningen. Bestämt och självsäkert, trots bristen på det för tillfället. Hon lät drottningen sätta sig ner och tala till punkt innan hon nickade instämmande och passade på att möta drottningens blick igen. En som var förvånansvärt… glad och mild. Fast det kändes som värmen som hon mindes från hennes barndom var borta.
“En tradition, ers höghet, brukar bygga på en osäkerhet. Det blir alltid en osäkerhet vid skifte av en regent. Och er mor, höll er och era syskon mer eller mindre okända för omvärlden. Det ger ännu mer krydda till rykten vid ett byte av regent.” sa Vesíva och böjde lätt på huvudet. Skulle hon fortsätta? Den unga kvinnan var inte helt säker, men rättade till sin rygg och fortsatte sedan.
“Men vi är oerhört tacksamma för er förståelse och vilja att lösa det tillsammans” och med de orden böjde hon på huvudet nästan lite vördnadsfullt, men mest av artighetens skull.
-
Neyir svalde igen då han såg de båda kvinnorna gå till kammaren intill, innan han själv följde efter. Än så länge hade han inte förlorat sitt huvud. Samtidigt verkade drottningen förvånansvärt lugn och mild, samtidigt som han nästan kände att det var som att leka med eld. Om man kom för nära skulle man bränna sig, eller värre. Men han gick in, och satte sig bredvid Vesíva.
‘Kanske någon form av handel i god tro, något som får dem att se att ni är mäktig men villig att göra en bra affär?’ föreslog han.
‘Priser kan trots allt höjas gradvis, då tilliten är återställd.’ -
En ung man var snabbt framme vid deras sida, kanske bara ett par år yngre än Isra själv, och fyllde deras glas med vin innan han backade undan in i salens skuggor. Han verkade inte alls lika nervös som många andra av Isras undersåtar, tvärt om så verkade han tämligen nöjd över den enkla roll han hade att fylla och hans ögon glittrade förtjust varje gång den svepte över drottningen.
Isra förde glaset mot läpparna och smuttade på vinet, dels för att fukta sin strupe men också för att dölja hur hennes leende falnade en aning när Vesíva påpekade hur hennes mor hade hållit henne och hennes bror dolda för omvärlden. De hade varit Thalias juveler bara till namnet, hon hade aldrig visat upp dem med samma stolthet som hon visat upp Fëani för världen. Skam. Temat var allt för ofta återkommande.
Med en harkling så drog hon sig ur självömkans träsk och log åter när hon mötte sina gästers blickar.
”Givetvis är ett maktbyte tumult, men vid det här laget borde det ha stabiliserats nog för att er handel skall fortlöpa som vanligt. Det är, förstås, om det inte var för att det var Thalias oäkting och halvblod som tog över tronen”, sade hon med ett litet snett leende innan hon lutade sig fram för att plocka en druva från ett av bordets fruktfat.
”Hur föreslår ni denna handel i god tro? Det är trots allt mycket en fråga om er egen förmåga att hålla er, skall vi säga, flytande, trots sänkta priser. Om det är bistånd från min sida ni behöver för att handla med mer förmånliga priser så torde det inte vara något problem, men det är kanske mer än så?” Tillade hon medan hon lutade sig tillbaka i sin stol. Det var möjligt att hon skulle behöva göra mer än bara sticka till pengar där handelsgillet behövde det, men när det kom till handel så var hon i stort sett en novis.
-
Lite obekväm över sättet som drottningen talade om sig själv var Vesíva. Även om det var sanning… Kändes det som om något var fel. Och det fanns en lite osäkerhet om Vesíva skulle ge något till svar eller inte. Och vilket svar skulle göra att hon blev av med tungan eller huvudet? Ett tag var Vesíva tyst, när hon funderade på vad hon skulle svara. Hade hon inte övat in det här samtalet ett flertals gånger med sig själv?
“Det största problemet vi har för tillfället är att vi inte kan betala våra anställda. Och utan dem, kommer vi ingen vart…” började Vesíva, valde att inte kommentera hennes kommentar med både halvblod och oäkting. Det var inte hennes sak att lägga sig i. Åtminstone inte rakt till drottningen själv.
För att fukta sin torra strupe, eller kanske snarare för att finna kraft att gå vidare med sitt förslag, tog Vesíva en klunk av vinet. Det var milt och slank lätt ner. Nästan som om hon tappade bort sig ett tag, men snart sträckte hon på ryggen igen och fortsatte med ett svagt leende.
“Om vi skulle kunna få ett lån på en miljon, eller lite mer, för att komma på fötter igen. Dessutom, tror jag om Ni, ers höghet, investerar i det. Kommer det utåt se både mer stabilt ut och mer liberalt. Att inte ni stänger dörrarna igen, så som det var innan er mor hade tronen. Vi har inte kunnat göra lika många och bra affärer med den ständiga osäkerheten att Me’ersia skulle stänga sina gränser igen.”
-
Neyir nickade lätt åt det Vesíva sagt, trots allt var detta vad de hade diskuterat på förhand. Han betraktade drottningen, i hopp om att hennes reaktioner skulle vara positiva.
‘Och givetvis är det inte vår sak att säga hur ni ska agera politiskt, ers högvördighet, men jag tror att våra klienter skulle uppskatta att lära känna er mer… personligen. Kanske bjuda hit dem, eller ännu bättre – besök våra stora klienter i Kaldrland, Karm, Kaelred och så vidare.’ sa han.
‘Förutom att gynna handeln, skulle det säkerligen även stärka er politiska situation, ers höghet.’ sa han, och böjde huvudet lätt. -
Hennes kommentar om anledningen till varför maktbytet varit så pass tumult förblev utan kommentar, vilket kanske var bäst. Det värsta de båda hade kunnat göra i den stunden skulle vara att påstå att så inte alls var fallet, ty det var osanning och Isra avskydde osanningar med avsikt för att stryka hennes ego, det var alldeles för genomskinligt. Hon log och sträckte sig efter en till druva, men stannade upp i rörelsen när Vesvía nämnde storleken på lånet.
En miljon!? Hur många anställda hade handelsgillet Bläck egentligen? Visst, det var kanske inte fullkomligt orimligt, men det var ingen liten summa pengar, och det verkade i sanning som om de egentligen skulle önska mer. Hon önskade genast att hon hade haft sin moders huvud för siffror, eller att hon bett sin kamrer att närvara vid mötet. Hon harklade sig och drog tillbaka sin hand från fruktfatet. Leendet över hennes läppar hade försvunnit och hon verkade genast mer allvarlig.
”Det är inte en liten summa pengar ni ber om. Det skulle sätta er i stor skuld till kronan, även om jag skulle ge er förmånen att slippa någon vidare ränta på summan”, sade hon långsamt, försiktigt. Hennes blick svepte över dem båda, mötte deras blickar för att se om där fanns något som skulle kunna skvallra för att de inte tänkte hedra en sådan skuld, eller för den delen, om de faktiskt förstod vad det skulle innebära. Om de struntade i att betala tillbaka så skulle priset på deras huvuden bli högt. Nej, de visst vad det innebar, de förstod riskerna.
”Men… Det är ett lån jag är villig att ge er. Me’erisia har gynnats allt för väl av er handel för att jag skulle kunna låta den dö ut. Jag behöver förstås tala med min kamrer innan jag fattar ett definitivt beslut om saken… Och vad gäller era klienter utanför Me’erisia så är jag tveksam till om någon av dem skulle våga bege sig hit, och för mig att ge mig av själv vore att inbjuda till mina politiska fiender att göra revolt. Nej, om det är något ni tror skulle gynna er handel, och i förlängningen Me’erisia, så är det era klienter som får komma hit. Som en del av vårt framtida avtal så är det ni som får verka som mina ambassadörer. Bjud hit era klienter, men förvänta er inte att de tackar ja. Min gästfrihet verkar inte falla majoriteten av folket i smaken”, tillade hon med ett litet, vasst leende.
-
Neyir lyssnade på härskarinnans ord, och kände sig spänd inuti över vad han själv föreslagit. Vem var han som försökte ge råd åt denna kvinna? Ville han bli av med huvudet genom att förolämpa henne? Han skulle få försöka vara mer försiktig i fortsättningen, men hans affärssinne hade tagit över. Önskan om att alltid göra det bästa av vad man hade, och förbättra det om möjligt var alltid stark hos honom, och han hade en tendens att glömma bort sig själv bland ledare då även han varit uppvuxen bland viktiga personer.
‘Ert förslag är rättvist, och vi skulle inte ha det på något annat vis. Jag försäkrar er om att det är en god investering i det långa draget, ers höghet.’ sa han och böjde huvudet artigt.
‘Och givetvis förstår vi er delikata situation, ers höghet, vi ska göra vad vi kan för att inleda en gynnsam diskussion mellan Me’erisia och våra klienter.’ sa han, och gav sin hustru en blick. Hon fick ta bollen vidare till pappersarbetet, och kontrakt och sådana saker. Trots allt var det hennes område. -
Det var inte mer än att hennes fingrar spändes lite över vinkupan när hon hörde drottningens svar. Varför hade Neyir föreslagit det? Typiskt honom. Fast åtminstone verkade inte drottningen ta allt för illa upp, även om hon såg det vassa leendet. Ett kort ögonblick mötte hon Neyirs blick, en hint av både hennes rädsla och irritation.
Lite försiktigt tog hon ännu en klunk av det lena vinet. Det rann ner för hennes strupe så enkelt, till skillnad från de starkare drycker hon hade blivit van med. Ett litet kling hördes då hon satte ner sitt vinglas och hon log lite ursäktande.
“Som Neyir säger, är vi oerhört tacksamma för att ni tänker ta upp det med era kamrer” sa hon, i ett försök att inte gå djupare in på det som Neyir hade sagt. Hon sträckte sig efter ett pergament som hade varit hoprullat och spänt vid hennes bälte. Försiktigt vecklade hon ut det och vände pergamentet så att drottningen skulle se vad som stod. Ett avtal.
“När ni har talat med er kamrer och gjort ert beslut. Här är ett avtal, som binder våra ord till er.” sa Vesíva och böjde huvudet lite respektfullt mot henne. Hon hann precis se hur något kravlade upp på drottningens axel… Eller var det något där? Det var nästan enbart som en hastig skugga. Kanske inbillade hon sig?
You must be logged in to reply to this topic.