- This topic has 15 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Snöflinga “Flinga” Vildvind
Människans värld var en skrämmande sådan, den var i konstant rörelse, men inte den sortens rörelse som hon hade lärt känna hemma. Här var det lika väntande att höra skrik och bråk som det var skratt, och sång fanns det nästan ingenting av. Det hade gått dagar sedan någon hade brutit ut spontant i sång, och det hade varit en man under kraftig berusning. Flinga hade sällan haft problem att anpassa sig efter förändring, men människans värld skrämde henne, för trots människans förutsägbarhet, var världen deras inte sådan.
Hon hade tagit in på ett värdshus under hennes resor, då hon hoppades hitta ett fotfäste i denna värld, en utgångspunkt från vilken hon kunde utvidga sin förståelse. Ett hem utanför hemmet, utan att själva äga en bostad, och hon hade hört gott om denna plats. Celeras oroade henne, men mot utkanten kunde hon uppskatta staden på ett annat sätt, och värdshuset hade talats gott om bland de som hade tagit sig tid att hjälpa henne.
Den slanka tjejen i snövitt hår och vardaglig klädsel rörde sig genom folket i värdshuset efter att precis ha accepterat ett glas med mjölk från värden. Hon hade luvan dragen över huvudet för att undvika de stirrande blickar som hennes spetsiga öron tidigare hade attraherat, och som nästan hade fått henne skuren av kniv vid ett tillfälle. Kärlek till främlingen var inte dominant i denna värld, utan den verkades styras av en kärlek till våld, misstro och hat. En sinnesstämning Flinga skulle behöva bekanta sig med snart, om hon önskade överleva.
Med glas i hand började hon vandra mot ett ledigt bord, och knappt lyckades hon ducka undan en man som backade framför hennes riktning, innan hon blev stött in i av en annan. Hon snubblade åt sidan och klev över ett par utsträckta ben som hade fällt en mindre smidig varelse, och duckade sedan under en servitörs svepande arm som plockade ett tomt stop från handen på en av värdshusets besökare. Hon hade inte ännu lyckats stanna upp innan hon var tvungen att snurra förbi två tjejer som dök in i varandras armar hastigt för att krama om varandra efter en lång tid isär, Flingas rörelser imponerande akrobatiska när hon rullade över en tom stol som stod mitt i vägen, fortfarande utan att spilla sin mjölk. Efter att hon stannade upp, fortfarande stående, log hon nöjt efter vad som enbart kunnat beskrivas som en uppvisning i akrobatik där hon undvikit flertalet krockar och vurpor. Hon vände sig sedan om, och med ett högt kras slog glaset in i stolen hon precis rullat över. En kall kår sköt genom hennes kropp och hon stirrade på mjölken som föll till marken tillsammans med glasbitarna.
Äsch.
-
I värdshuset fanns det många skeptiska blickar till den kvinnliga orken, även om hon försökte med ett brett leende för att försöka lätta på stämningen tyckte de flesta av människorna inte riktigt uppskatta de vassa tänderna och ofta mer än sällan hade hon blivit ombedd att stänga sin groteska käft. Förstås hade de som ens kommenterat det åkt ut med huvudet före. Oförskämda ruttnande svampkladd.
Trots allt var Rushla ett magnifikt exempel, ett praktexemplar om hon skulle säga det själv. Skarpa drag med en spetsig haka och öron. Ett svart band virat kring det ena isblåa ögat och en av hörntänderna avbrutna. Det lade enbart mer skönhet till det hela, skönhet och karaktär. Och varför grubbla över något som hade hänt? Nej, det var snarare nuet och framtiden som räknades. Men främst var det Rushla som räknades. Även om hon inte förstod siffror.
Vid alla brutna hörntänder! Kraset tycktes stå ut i det vanliga bruset i värdshuset och det ringde nästan i hennes känsliga öron. Igen var det något som gick sönder, hur många fler feta fingrar skulle Rushla behöva för att räkna upp hur många gånger något som hon ägde inte längre var helt på grund av någon?
Skarpa ögon var väl inte något som man kunde anklaga Rushla för att ha, men till och med hon kunde se den frusna blicken på marken och snart hade hon tagit sig dit. Hon korsade sina armar och nickade mot glaset.
“Och hur hade du tänkt betala det då?” frågade hon, förstås var det väl kanske inte allt för mycket i slutändan. Men det var ju pengar och ett sätt att kunna betala tillbaka det som hon spenderat, speciellt förlorat i kortspel. För sådana delikata spel var hennes feta orkfingrar inte det bästa.
-
Flinga borde inte ha varit så öppen med hur ont om pengar hon hade, för det gjorde orkens fråga väldigt rimlig. Hur skulle hon kunna betala för glaset? Hon såg oroligt mot den stora kvinnan och log sedan försiktigt, innan hon klev ett steg närmare glasskärvorna. Hon undvek direkt ögonkontakt, och höll blicken låst på glasbitarna medan hon svarade.
“Jag … kanske kan laga det?” Hon talade försiktigt, med en erbjudande ton och gick ner på huk inför olyckan. Hon sträckte fram ena handen och började plocka skärvorna med den andra, och släppte bit för bit dem i handen sin. Hon hade inga handskar, så hon arbetade väldigt sakta och försiktigt.
Det kändes inte omöjligt att det skulle gå att laga glaset, om hon bara kunde få de flesta av bitarna. Lite enkel magi skulle säkert klara av resten, det som hon tyckte var lite mer synd, var mjölken som hade gått förlorad. Var det någonting livet som stor och mänsklig hade lärt henne, så var det att mjölk var utsökt, även om det ibland skapade ett uppror i magen hennes.
“Ge mig en minut bara och alla stora skärvor, så ska jag nog kunna få ihop det igen.” Hon log ödmjukt till orken och reste sig sedan upp med glasbitarna i handen, sökande efter ett ledigt bord. Hon hade sett ett tidigare, och varit på väg mot det, men nu hade det blivit upptaget.
“Kanske kan jag komma in i köket och laga det, jag tror det kan vara lite för mycket surr här.” Hennes röst var mjuk, med en diskret ton av glädje oavsett vad hon sa. Hon var innerst inne en smärtsamt positiv och glad tjej, som bara lät sig bli överväldigad av världen ibland.
-
“Och hur hade du tänkt laga mjölken?” frågade orken och nästan talade i mun med kvinnan framför sig. Hon kunde inte riktigt förstå hur någon skulle kunna pussla ihop det där. Det var ju tusen bitar! Eller, åtmistone… mer än tio. För det kunde hon räkna till, så många fingrar hade hon.
Sedan ruskade hon lätt på axlarna och blev lite mer avslappnad. Om hon kunde laga det glaset – kanske kunde den spinkiga kvinnan laga något annat med. Det fanns ju mängder av krossat glas i tunnan i köket. Lite disträ av sin tanke snurrade hon sin ena vitblonda fläta kring sitt finger tills hon väcktes ur tankarna av hennes fråga.
“Köket? Dra in din smuts där?” frågade Rushla, ännu en gång barskt. Kanske inte riktigt stämde, men vem visste vart hennes fingrar hade varit? Och alla mjöd, mjöl och några fläckar som var svåra att identifera ursprunget ifrån på Rushlas kläder kanske sa emot att hon skulle klampa in i köket med dem.
-
Hon såg på Rushla och sedan på mjölken, fundersamt. Hon förstod inte riktigt vad som förväntades av henne där, att laga mjölken kändes inte som en rimlig begäran, men hon log mot orken.
“Jag tror om du lägger en tygbit över mjölken så kan du sedan krama ut en bra andel av det efter att tyget tagit in vätskan.” Hon kände sig ganska stolt över sin insikt, hon förstod inte att det såklart inte var menat som en riktig fråga, utan svarade på den så gott hon kunde. Hon hade pengarna såklart, men att spendera dem på spilld mjölk kändes mindre spännande.
“Jag är ganska ren av mig, faktiskt,” Började hon lite försiktigt. “Jag skulle inte dra in någon smuts, inte mer än andra fötter gör. Och jag kan jobba ostört och kanske ge dig ditt glas tillbaka.” Hon såg upp på Rushla som var märkbart större än henne, och kunde inte annat än fascineras av kvinnan. Stor, stark, självsäker. Mer än allt annat såklart stor. Större än de flesta Flinga mött.
“Det finns säkert mycket annat jag kan hjälpa dig med också. Jag planerar att bo här ganska ofta.” Hon log lätt mot henne.
“Det ska bli kul att lära känna dig!” Hon sträckte fram sin hand som var fri från glas för att skaka, så som hon sett så många andra hälsa.
“Du kan kalla mig Flinga.”
-
Nästan irriterande glad var flickan framför henne, men det var svårt att inte dra på mungiporna. Äckligt smittsamt den där glädjen. Om hon skulle fly på grund av det – vore det i och för sig synd. För Rushla tyckte om tanken att ha någon i sin närhet som kunde fixa saker och tänka. Inte för att hon inte kunde tänka, hon hade bara bättre saker att lägga sin tankekraft på.
“Kanske det kunde spara en del av det andra spillet med” sa hon, som ett svar på hennes lösning på mjölken, för trots allt var de flesta allt för berusade för att känna skillnaden på öl som öl och allt för ofta spilldes det ut på golvet. Hon tänkte på saken lite mer och nickade sedan lite bestämt och att ha en gäst lite längre – det hade väl aldrig skadat.
Lite förvirrat såg hon på handen. I ärlighetens namn hade hon aldrig riktigt förstått varför människor hälsade på det sättet. Men hon gjorde som Flinga ville och mötte hennes hand och Rushlas hand omslöts nästan kring den. Fast hon förvånadsvärt milt skakade den, som om hon inte ville skada kvinnan.
“Rushla”
-
“Tack för ditt tålamod med mig, den här världen rör sig ibland lite för snabbt för att jag ska hinna med.” Hon log glatt när det verkade som att orken var okej med allt, och efter att de skakat hand så såg hon mot barbänken.
“Jag kanske kan använda mig av baren, jag behöver bara en bordsyta där jag kan lägga ut alla glasbitar, så ska jag nog kunna fixa den.” Hon duckade plötsligt och en arm passerade över henne från en stor man mitt i ett samtal som väldigt glatt gestikulerade, men Flinga verkade inte bry sig om det. Hon var känslig för vindens rörelser som om hon vore en fluga, och behövde inte ens se armen komma för att instinktivt ducka. Hon kollade istället upp mot Rushla.
“Rushla är ett fint namn, egentligen är mitt Snöflinga, men det är mycket enklare att bara säga Flinga. Om du vill kan jag hjälpa dig med lite allt möjligt här, jag vill bara ha en slags bas så att jag kan färdas runt om i världen när jag känner för det men ändå komma tillbaka någonstans, som inte är hemma, när jag känner mig färdig.” Hon borde vara rädd för den stora varelsen, men hon hade en känsla att det inte fanns någonting att oroa sig för där, inte för henne. För en som provocerade Rushla, absolut, som var otrevlig eller förtjänade hennes vrede, men Flinga var en försiktig själ, hon skulle aldrig förolämpa henne.
-
Det var på tiden att någon tackade henne. Trots allt hade hon ett stort tålamod, hjärta och näve. Även om få såg det. Allt det stora kanske skrämde dem små. Men vad visste hon? Hon hade aldrig sett en jätte och hade inte heller någon längtan för det.
Även om Flinga duckade för armen rynkade Rushla på ögonbrynen något. Hon hade aldrig riktigt förstått varför människor – för hon såg då ut som en – skulle dansa efter andras pipor. Lite bestämt greppade hon tag i mannens hand och knuffade honom lite bakåt för att ge Flinga mera rum att röra sig på.
“Flinga är kort och bra.” konstaterade Rushla, för varför säga ett längre namn om hon var nöjd med det kortare?
Hon nickade sedan mot bardisken för att röra sig mot den och knuffa undan några händer, tomma glas och tallrikar som fanns där – som staplades farligt nära kanten, för att sedan slå på den robusta trä ytan så att glas och tallrikar klingade till.
“En liten tös som du, i farliga världen?”
-
Hon log när Rushla föste undan mannen, och följde henne när de gick till baren. När en yta öppnades upp placerade hon glasskärvorna där och såg först sedan mot Rushla.
“Den är inte så farlig, den är stor, skrämmande och oförutsägbar, men farlig vet jag inte. Jag har klarat mig ända hit, det är halvvägs genom den kända världen.” Hon log och började sprida ut glasbitarna för att få en tydlig överblick.
“Farlig är den värld där din familj önskar gifta bort dig för att han är det bästa du kan få.” Hon hånlog åt tanken att hon lämnade det livet bakom sig, och förde en hand över glasbitarna. Sakta började de röra på sig, och lyfte som genom magi upp i luften under hennes hand. Med sin andra hand började hon flytta runt på bitarna i luften så att de allteftersom började skapa formen av ett glas, men fortfarande krossat.
“Och med beskyddare som dig på ställen som detta så har jag ändå mindre att oroa mig för,” Hon hade ett tacksamt leende som hon gav Rushla innan hon tittade tillbaka på sitt arbete igen. “Det finns på tok för mycket att se för att sitta i ett träd livet ut.”
Själva arbetet var ganska händelselöst förutom de svävande glasbitarna, det fanns inget mystiskt ljud, inga ljuseffekter, och till synes ingen ansträngning hos Flinga. Bara ett monotont arbete som vilket annat som helst, utöver att fingrarna på handen som hölls ovanför glaset rörde lite på sig.
-
Lite disträ betraktade hon hur Flinga plaserade glasskärvorna på bordet med en rynka i sin panna. Magi hade aldrigt riktigt varit hennes starka sida – för att vara ärlig skrämde det henne något. Hon var så inne i sina egna tankar att hon inte riktigt lyssnade på Flingas ord, men vad spelade det för roll egentligen? Så klart hon hade rätt att världen var farlig – förstås inte som en lite större ork. Även om hon råkat ut för fara liakså.
“En beskyddare som jag? Och vart hade du tänkt att jag skulle beskydda dig, jag har värdshuset att ta hand om jag!” utbrast hon med ett litet djupt skratt. För att sedan låta sitt huvud röra sig från axel till axel medan hon tänkte lite grann så att det ljust blonda flätorna slog omkring henne.
“I för sig… en leverans som skulle varit här förra veckan – har inte kommit än. Jag har klurat länge på att ta saken i ena händer, men inte fått tummen ur röven ännu. Kanske det vore dags.”
-
“Åh jag förväntar mig inget beskydd där ute, men jag skulle behöva lära mig mer om världens faror, jag kan ingenting om det som inte går att hantera med en snabb fot eller möjligheten att gömma sig.” Hon log försiktigt medan hon fokuserade, och glasskärvorna började sakta flyta samman. Ett svagt sken förseglade sprickorna, och bit efter bit blev en större helhet, och snart kunde de se ett helt glas framför sig. Hon sänkte med magi ner det nu hela glaset på bänken, och log mot Rushla.
“Men jag hjälper gärna till där jag kan. Vad skulle du behöva ha gjort med leveransen, vad kan jag göra för att hjälpa? Nog för att du är skrämmande nog att du nog bara behöver säga till, så kommer de korrigera och kompensera.” Hon nickade.
“Säg vad jag kan göra, jag är ganska mållös just nu. Vill du ha resesällskap, någon som vaktar ditt värdshus, en dörrvakt, jag ställer upp!” Hon talade väldigt bekant med orken redan, Flinga var en väldigt sällskaplig person som ofta gjorde sig vän med alla hon stötte på, vän eller fiende beroende på hur mycket de uppskattade hennes sociala sida. Hennes munterhet och ivrighet påverkade folk väldigt olika.
-
Rushla kisade mot det svaga skenet, som om hon hade förväntat sig att det skulle bli större. Det var trots allt magi och magi hade en tenedens att skada – eller göra något dumt. Åtminstone av hennes erfarenhet, men hon rörde glaset lite vaksamt som om hon var säker på att åtminstone glaset skulle bränna henne. Fast när inget hände gav hon till ett roat skrockande för att sätta ner glaset på bordet igen.
Skrämmande, det var ett ord som många hade kallat henne förr och hon hade aldrig riktigt förstått det allmänna språket som kopplade ett sådan sak som vacker och praktexemplar till ett sådan mörkt ord. För om det var något som hon var, så var det ju trots allt det? Hon ryckte lite lätt på axlarna över frågan. För att vara ärlig hade det bara varit något som trillat ur hennes mun. Något som orden brukade göra för henne men nu när hon gav det någon sekunds eftertanke så kanske det inte var så dumt ändå.
“Och hur ska jag veta det?” frågade hon, mest lite förvirrad för att vara ärlig var hon inte säker på vad hon skulle behöva och vem hade någonsin ens lagt som förslag att vara hennes resesällskap? Sedan ruskade hon på sitt huvud för att skrocka till lite.
“Resesällskap kanske inte vore så dumt, även om jag inte har något emot mitt egna.”
-
“Då säger vi så!” Flinga log och nickade, och studerade Rushla när denne inspekterade glaset. Hon log stolt åt vad hon tolkade var ett godkännande av hennes reparation av glaset. Hon såg sig sedan om i rummet för att ta in vilken sorts plats det var, hon hade aldrig riktigt stannat upp och tagit en noga titt.
“Jag söker varje ursäkt att se mer av världen. Jag har spenderat en livstid på att missa allt det som är underbart med den här världen, och upplever den gärna vid din sida. Vart ska vi resa?”
-
För ett kort tag, så verkade inte Rushla helt medveten om vad som hade hänt – hade hon precis fått en resekamrat? Hon var inte helt säker på om det var ett skämt, eller en dröm för den delen. För det var få som ens vågade tala med henne och hon kliade sig själv lite i nacken för att lite disträ nicka åt glaset som hon hade repareat. Farscinerad över att det såg ut som om det aldrig hade varit skadat.
“Till Mahadwen” svarade Rushla, för att vara ärlig så talade den unga flickan allt för snabbt och mycket för att hon helt skulle följa med i hennes ord men lyckligtvis snappade hon upp hennes fråga.
-
Flinga log. “Jag har aldrig varit dit!” Hon såg ganska exalterad ut och mötte Rushlas blick, såg henne rakt i ögonen. “Jag tror vi kommer komma ganska bra överens på våra resor. Du ska få se att jag kan få massor gjort! Du kommer inte ångra dig alls!” Hon smakade på sin underläpp lite lätt medan hon såg sig om.
“Allting är roligare om man är två! Jag sover inte så mycket, så du kommer kunna besöka mig i mitt rum när du vill! Och på tal om det, så kommer jag behöva det för en obestämd framtid. Jag har inte riktigt ett hem något mer, men jag ser till att du kompenseras för det. Jag kan servera drycker också när jag är här!” Hon pratade faktiskt ganska snabbt, men mer än något så var hon exalterad när hon pratade. Världen var ny till henne, och det fanns ingen tid att förlora. Hon hade mycket tid att jobba ikapp.
-
Ännu en gång var det som om orden bara rann ur flickans mun. Rushla var helt säker på att munnen åtminstone var mer öppen än stängd och att orden var mer än vad hon kunde räkna på sina tjocka fingrar och tår till och med. Fast förstås kanske det fanns något i det som hon sa, eller åtminstone i det som orken snappade upp.
“Hemlös… och sovsvårigheter?” frågade hon, som om hon försökte att smälta allt som sades och nickade sedan lite instämmande.
“Servera öl, och det som gäster vill ha, låter som en bra idé.” instämde hon. Åtminstone en bra idé för Rushla och om tösen kunde laga ännu fler glas – kanske hon kunde få ännu mer ut av henne.
“Och laga glas av de spruckna glasen!”
You must be logged in to reply to this topic.