- This topic has 29 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Kiel såg från alven till hunden, men han kunde inte lämna fängelset ännu. Samtidigt som han knappt kunde tro deras otroliga tur fanns det ännu en sak han var tvungen att göra. Men skulle det leda till mer bekymmer? Kanske vakterna fortfarande skulle sova om de kom tillbaka senare.
‘Jag måste ha min luta.’ sa han bestämt, och vände sig om i den andra riktningen. Han var inte säker på var hans saker fanns, men han visste att vakten som tog hans saker hade gått åt andra hållet i korridoren. Så tyst han kunde började han röra sig genom korridoren, med vaksamma blickar hit och dit, noga med att inte väcka någon i sina celler eller dra till sig uppmärksamhet. Han hade dock fortfarande nycklarna i sin hand.
‘Kanske vi borde släppa ut dem?’ frågade han alven. Han var säker på att flera där var skyldiga till sina brott, medan många säkert var som dem. Om de släppte ut dem skulle de kanske kunna smita lättare i kaoset. -
Hämta sin luta? Hon himlade med ögonen och öppnade munnen för att säga något mer på det där underliga språket, men den här gången förekom hon sig själv och stängde den igen. Den här mannen skulle bli hennes död. Utan ett ljud sköt hon försiktigt igen den tunga dörren till deras cell, stod stilla ett ögonblick och såg ner genom korridoren bort mot hunden som väntade i skuggorna. Hur hade den lyckats smita? Och varför betedde den sig så underligt? Förra gången de skiljdes åt hade den varit kedjad och släpats bort av vakterna – hon hade varit övertygad om att de skulle slå ihjäl den. Men uppenbarligen inte. Efter ett ögonblicks tvekan följde hon efter Kiel.
”Risken är väl att vi inte kommer så långt när de slår larm och vakterna börjar svärma här nere…” hon såg sig villrådigt omkring. Hon kände sig mer bekväm med tanken på att smyga ut i det tysta, i skuggorna och i skydd av mörkret. ”Lyckas vi ta oss ut utan ställa till med tumult så har vi kanske ett litet försprång sen när de väl inser att cellen är tom.”
-
hunden spetsade sina öron när de började göra ljud ifrån sig innifrån cellerna. Lyssnade spännet på konversationen.
“lutan!
jaha… var inte så mycket speciellt med den lutan när jag gav honom gigget. Men antagligen tror han väl att den har magiska egenskaper. Kanske bäst att låta honom tro det tills vi fått reda på exakt vad han går för. ”
Med dessa tankar räckte sig sinnet längre in i hundens minne. Om någon skulle observera hunden noggrannare skulle personen att märkt hur hunden fick ett stelt uttryck och hur den gick in i vad som liknade trans.
Det andra sinnet fick nu flashback bilder av vad hunden hade upplevt. tyvärr var det lite annorlunda gentemot en människas minnesbilder. fokus låg mest i lukter. Genom jämförelse med luktbilden av Kiel vid överlämnandet av nyckelknippan och bilden i hundens minnen, kunde främlingens sinne lokalisera lyran. Lyran var inlåst i vaktutrymmet på vägen ut. Kiel länsades på samtliga personliga behörigheter innan han släpades ner i fängelsehålorna. Verkade som hunden gick rabiat när den kände igen lukten av vaktkuren. Det verkade som det levde något specifikt inne i vaktkuren som hade en speciell vittring. Han drogs som vanligt ner till fängelsehålorna för att lugna ner sig igen. Konstigt nog trivdes han där nere i de unkna utrymmena, där han brukade få gå fritt mellan cellerna.
Vakterna lossade kedjan specifikt när de behövde slumra till lite. Då fick han ströva fritt i cellerna.
-
Kiel betraktade alven bakom sig, men hennes protesterande hindrade inte honom att fortsätta smyga längs med korridorerna. Trots allt hade lutan ett starkt sentimentalt värde, och skulle han inte komma därifrån utan den var det knappt värt att komma därifrån alls. Eller så kändes det åtminstone, så han var tvungen att försöka.
‘Jag litar på dina skarpa alviska sinnen…’ sa han, med andan i halsen då han lutade sig mot en vägg för att kika bakom hörnet. Ingen där. Än så länge var turen på deras sida. Långsamt långsamt rörde han sig genom korridoren mot trapporna som skulle leda dem upp en våning in i vakthuset. Frågan var bara hur många vakter som befann sig i vakthuset, bakom dörren.
‘Detta är en dålig idé…’ sa han med en suck, lågt nog för bara alven att höra. Men vad hade de annars för val? De skulle inte komma ut på något annat vis. -
Det var ett vansinnigt upptåg. Hon hastade efter honom ned längs korridoren, fram och uppför trapporna. Blicken flackande över de fuktiga välvda fängelseväggarna på jakt efter något som vända oddsen. Hon övervägde för en kort stund att plocka ned en av facklorna för att ha någonting att försvara sig med i en eventuell – och förmodligen trolig – kommande närstrid. Samtidigt kände hon på sig att de gjorde bäst i att försöka ta sig ut utan att lämna minsta spår.
“Har vi tur räknar de inte med att någon kan rymma härifrån.”
Försiktigt la hon örat mot dörren för att försöka urskilja några ljud men det var tyst, hon hörde ingenting. Villrådigt såg hon på Kiel med en bekymrad rynka mellan de mörka ögonbrynen. Kunde det vara en fälla, varför gick det så lätt? Men vem skulle gillra en fälla här, att de ens hade tagit sig ur cellen var ett mirakel. Ingenting kändes bra men vad hade de för alternativ? Det fick bära eller brista, bestämde hon plötsligt. Kom de ut skulle hon avkräva honom på en förklaring gällande den där förbannade lutan, inget instrument kunde vara värt risken.
“Om valet står mellan att fly och din luta så vet du vad jag väljer. Då får du klara dig själv.” sa hon viskande och la handen på dörrhandtaget. Försiktigt drog hon ljudlöst och långsamt upp den några centimeter, tillräckligt för att kunna lägga ögat mot springan och titta in.
-
Kiel vågade knappt andas då alven öppnade dörren, och de tycktes stå där i en evighet. Men det var tyst, och ingenting hände. Varsamt pressade Kiel upp dörren och kikade in. Ingen där. Men snarare kunde man höra ljudet av muntert prat utanför vakthuset, och se ljuset av lyktor genom ett av de grumliga fönstren. Kanske de var ute och rökte, eller bara inte orkade sitta inomhus? De hade åtminstone några minuter. Eller sekunder. Utan att vända tog han sig in, men höll huvudet lågt, medan han såg sig omkring. På ett av borden såg han alla sina och flera andra fångars tillhörigheter utspridda – säkert så vakterna kunde behålla det dom önskade. Ingen hade dock vetat vad de skulle göra med ett instrument, och lådan med lutan stod glömd lutad mot en vägg.
Halvt desperat plockade han upp sitt fodral med darriga händer, och höll den mot sin kropp. Först då började han se sig omkring. Fanns där något som kunde hjälpa dem att komma ut ur detta?
-
Hon stod tvekande kvar i dörröppningen och iakttog Kiel som ganska snart tycktes få syn på det han saknade. Tack och lov. Hon lät blicken svepa över de saker som låg utspridda på bordet, på golvet och lutade mot väggarna. Hur många fångar satt just nu inlåsta i den här hålan? Att döma av alla dessa persedlar var det inget litet fängelse. Hon kände hur hjärtat sjönk i bröstet, hur skulle de kunna ta sig ut? Att de kommit så här långt var ett mysterium, men hur skulle de kunna ta sig vidare utan att dra till sig någon uppmärksamhet? Var befann sig vak-… Hon avbröt sig plötsligt i sina tankar när hon fick syn på något långsmalt, inlindat i tunna läderremsor, som låg slängt intill bordet. En dolk? Hon rörde sig ljudlöst över golvet, fram till bordet och sträckte tvekande ut handen när de gröna ögonen fastnade vid någonting annat på bordet. Plötsligt försvann alla ljud och hon kände hjärtat stanna i bröstet. Liten och oansenlig, knappt synbar om det inte vore för den ljusreflektion som spelade i den svarta stenen. Utan att andas tog hon upp den lilla ringen, kände den bekanta tyngden i sin hand och satte den försiktigt på sitt vänstra ringfinger med en van rörelse. Märkbart skakad sträckte hon sig sedan efter dolken på golvet.
”Beväpna dig med något” viskade hon så tyst att hon var osäker på om Kiel ens hörde henne. Nu skulle hon ut, kosta vad det kosta ville.
-
Kiel nickade åt hennes ord. Vad han skulle göra med ett vapen visste han inte, trots allt var han ingen kämpe. Men han plockade upp det första långsvärd han fick syn på, mest för att det så imponerande ut, och fäste det i sitt bälte med fumliga händer.
‘Hur fan gör vi nu då?’ väste han, de hade nog inte många ögonblick på sig innan vakter skulle komma tillbaka in. Men åtminstone hade de överraskningsmomentet på sin sida. Kanske de skulle kunna överrumpla dem innan de hann göra något alarm.
‘Ska vi försöka besegra dem, eller kan vi smyga härifrån? Du är ju en alv, kan du inte visa hur man tar sig härifrån?’ -
Hon kunde inte låta bli att le lite åt hans ord, följde hans tafatta fingrande med svärdet. Situationen var så absurd. Men någonting hade slagit om, nu när de var så nära att faktiskt ta sig ut kändes det som att ingenting spelade någon roll längre. Lika bra att försöka göra någonting av denna enda möjlighet så att den inte rann dem ur händerna. Med plötslig beslutsamhet knäppte hon upp sin mantel och räckte honom den, medveten om att den kanske skulle kunna förbättra hans odds något.
”Ta på dig den här, får du en möjlighet att ta dig ut så tveka inte..” viskade hon tyst innan hon föste honom bort mot väggen som låg i skugga. Dörren till friheten inom räckhåll.
Hon gick ljudlöst tillbaka genom rummet, stannade till vid bordet och plockade försiktigt upp någonting med båda händerna. Sen vände hon tillbaka mot dörren som ledde ned till fängelsehålorna. Samma väg som de kommit. Utan manteln var hon en underlig uppenbarelse med det mörka håret i avklippta testar runt det bleka ansiktet. Hon var kort och späd för att vara alv, när hon försvann tillbaka genom dörren var det nästan så att hon kunde misstas för ett barn. Det knäppte till i träet när dörren slöts bakom henne och allt blev tyst och stilla. Sorlet av muntra röster fortsatte utanför vakthuset, samsades med det stilla regnet som försiktigt knackade mot fönstret. Sekunderna gick.
Plötsligt hördes en öronbedövande smäll nerifrån fängelsehålan. Trots den stängda dörren var det ett förskräckligt oväsen. Den första skramlande smällen följdes av fler och oljudet studsade obarmhärtigt mellan stenväggarna och verkade inte vilja avta. Sen hördes upprörda röster, någon skrek och en hund började yla ikapp med ekot av nya metalliska slammer som bara tycktes öka i styrka.
-
Kiel förstod inte riktigt vad som hände, men plötsligt hade han hennes mantel på sig och var knuffad in i skuggorna. Något krampaktigt höll han i sin lutas fodral och svärdet, och väntade med andan i halsen då hon försvann. Hans första reaktion var att fråga vad hon tänkte göra, men plötsligt hade hon försvunnit samma väg de kommit. Allt han kunde höra var sitt eget hjärta slå och sina tunga andetag, för han visste att något märkligt skulle hända.
Och några ögonblick senare fylldes rummet med en smäll som fick det att ringa i hans öron. Chocken av det hela fick honom att pressa sig hårt mot väggen och damm att falla ned från taket i mängder som fyllde hela rummet med tjockt vitt pulver. Det kliade i näsan och i ögonen, och bara några sekunder senare smälldes frontdörren upp och vakterna rusade in för att se vad som stod på. Rakt ned mot fängelset, utan att se honom där han stod.
Fängelset var ett kaos med röster och aktivitet, och i den aktiviteten var det lätt för honom att slinka ut genom dörren i dammet, smällarna och oredan. Men vad skulle ske med alven som kallat sig hans vän? Han hade inte möjlighet eller tid att tänka på det, för vad skulle han kunna göra för att hjälpa henne? Så han rusade för allt vad han hade, över borggården och mot porten som ledde ut i staden.
You must be logged in to reply to this topic.