Egentligen skulle hon ha försvunnit från Thel Shaen för några dagar sedan. Ju flera dagar hon spenderade här, ju större var chansen att hon skulle få tredje ögat efter sig. Ännu en dag hade grytt och Sera strök sitt finger över vinglasets kant. Lite lojt, det var som hon hade satt sitt huvud under vatten för allting tycktes röra sig långsamt. Tiden, människorna och… Hon hann aldrig avsluta tanken innan något slog hårt mot hennes fönster.

“Alienna?” sa hon, lite förvirrat när hon kände hennes starka, ljusa och gamla magi. Det var som en smak av ett välutvecklat vin… Hon reste sig hastigt upp för att rusa till fönstret för att öppna det.

“Alienna!” utbrast hon

Säker?  Förvirrat lade Sera armarna om hennes forna familjevän och sedan rynkade hon på ögonbrynen och drog sig undan kramen för att placera sina händer på Aliennas axlar för att möta hennes blåa blick med sin egna.

“Vad gör du här? Det är inte säkert. Mor är sjuk” påpekade Sera med en avsmak i hennes röst som avslöjade att hon inte riktigt var nöjd över situationen

Orden som rann ur Aliennas mun tyckte inte Sera uppfatta. Hon kunde se hur munnen rörde sig fram  och tillbaka men det var som om ljudet inte nådde hennes öron. Oförstående såg den unga prinsessan tillbaka på Alienna och rynkade på sina ögonbryn. Sedan skakade hon på huvudet så att hennes svarta lockar blev till ett virrvarr runt omkring henne. En vind fick både Aliennas och Seras hår att röra sig och det slog i fönstret.

“Vad härligt att se dig… Alienna” fortsatte Sera sedan, som i förnekelse till att hon hade hört orden.

Orden var tydligare nog. Hon kunde nästan känna den bittra smaken på sin tunga och hur skuggorna blev längre i rummet enbart genom att tala om det. Hon slutade med sitt skakande och höll hårt om Alienna i en kram. Även om hon älskade sin mor, var det ett mörker hon hade lagt märke till de senaste året och förväntat sig att det skulle döda henne. Vänta… Djan? 

“Nej! Jag kan fortfarande rädda de!” utbrast prinsessan även om hon mest hade sina tankar på rådgivaren och hennes forna vän. Vännen som hon hade spenderat en natt med. Han hade kunnat få bort mörkret då, det fanns en chans.

“Djan är inte… Det är inte möjligt!”

Återigen var hennes svarta lockar ett virrvarr runt henne och att några av lockarna träffade drottningen i ansiktet verkade hon inte bry sig om. Nej. Det kunde inte vara sant. Hon var tvungen att se det med egna ögon. En suck lämnade Seras läppar och med ett rosslande andetag greppade hon tag i Aliennas händer och mötte hennes blick igen.

“Alienna, jag är ledsen. Men jag måste…” började hon och drog ett andetag för att samla mod. Det var en dåraktig idé. En som förmodligen skulle döda henne.

“Jag måste se det med egna ögon.”

Milt och nästan kärleksfullt lade Sera sin hand över Aliennas hand och klappade den innan hon långsamt skakade på huvudet. Det var inte lätt att säga det.

“Älskade Alienna, jag måste  försöka. Jag lovar att vara försiktig” svarade hon ärligt. Det var svårt att ge henne det beskedet, för hon visste vilken risk hon hade tagit för att varna henne. Men om inte nu, när skulle hon annars ha chansen?

Ett sorgset leende och en kram som varade lite för länge för. Ärligt talat var hon rädd för att släppa Alienna. Speciellt efter de orden, kanske det var dåraktig och tänk om hon skulle vandra in i sin egna död? Det verkade trots allt vara det som alven framför henne trodde. Och hur kunde hon ha fel? Alla de år av visdom hon hade.

“Det hoppas jag med, Alienna.” svarade hon till slut och gav henne en hastig kyss på kinden för att sedan dra ett djupt andetag för att samla mod.

Det tog henne någon timme för att fundera ut en plan, för att komma fram till att det bästa var att bara göra det. Som att riva av ett plåster. Trots allt kände hon till palatset ut och innan till. Till slut hade hon bestämt sig för att ta sig in i en av de äldre gångarna till slottet. Mörkret skrämde henne inte och smutsen var inget hon brydde sig om. Trots allt var hennes vita klänning snarare i en gråaktig ton efter hennes tid på resande fot. Inte något skulle få distrahera henne. Målet var Djan. De kunde fly tillsammans. Bygga ett liv. Bara tanken på gårdagen fick henne att rodna och för ett ögonblick tänkte hon inte på omgivningen och hon hade inte trott att hennes mor hade bevakat dessa ingångar. Ingen visste om dem. Förutom henne själv. Utan att hon hann göra så mycket mer hade två män greppat tag om hennes anklar och gjorde så att hon slog hakan i golvet. Ett irriterat skri kom från Sera och hon försökte att slå sig loss men det verkade meningslöst. De verkade dessutom blockera hennes magi på någotvis… Hon rynkade på sin panna. Vad var det för nytt, hon hade aldrig känt sig så hjälplös förut.

“Åt Hel med er!” väste hon fram och försökte att hålla sin haka uppe från golvet när de släpade henne längst korridorerna mot en av de många kamrarna.

Efter vad som kändes en evighet, kunde Sera höra hur två ekdörrar öppnades. Gnisslandet skavde i hennes öron och hon kunde höra hur salen tystnade när hon släpades in. Vakterna släpade henne till mitten för att sedan släppa benen som föll som bly ner i marken. Utan att tvivla tog en av dem tag i hennes händer och band dem bakom henne.

Drottningens blick blev mörk när hon såg sitt egna barn släpas in. Hon sänkte sin hand som hade tystnat viskandet bland generalerna och de högt uppsatta politikerna. För att greppa tag i hennes mörka lockar. Att de var mor och dotter var inte svårt att se. Det enda som egentligen skilde dem åt var Akilas rovdjursliknande bärnstensfärgade ögon och Seras klarblåa ögon. Hon drog i håret till Sera så att ansiktet riktades till de andra personerna i salen.

“Framför er har ni en förrädare till mig, men framför allt en förrädare till Iselem och Sharah.” började hon, hennes röst var tydlig och hon höll ut handen för en kniv av en av vakterna. Varsamt placerade hon en kniv under dotterns haka med blicken på männen framför sig.

“En som kunde ha lett landet till det ljus och ära vi är på väg mot, men valde en annan stig.” fortsatte hon och tryckte upp knivens spets mot hakan så att en strimma med blod rann ner längst knivets egg.

Tystnaden var olidlig, det var som om luften stod still. Att tiden hade stannat. Akila strök, nästan en moderlig hand över Seras hand. Om det inte vore för mörkret och ilskan i hennes blick kunde man tro att den var kärleksfull. Utan att tveka bet Sera hårt i drottningens ena finger. Ett krak hördes och det var uppenbart att ett ben hade krossats i drottningens finger. Akila drog bort sin hand för att granska sin hand. Ett glädjelöst skratt kom från hennes läppar, innan hon slog henne hårt i ansiktet.

Sera spottade på golvet, för det missade Akila precis. Med mycket möda drog hon upp sitt huvud och lät den klarblåa blicken vandra omkring salen. Det var många ansikten hon kände igen, men bland de som stack ut var det hennes kusin Salim och Djan som skar mest i hjärtat. Inte ett ord. Inte en rörelse. Ingenting. Brydde de sig inte om henne? Lät de en ragata som hennes mor hade blivit styra över Iselem? Ännu en gång spottade hon på marken och lät blicken vandra mot sin mor igen. De klarblåa ögonen var genomträngande och det fanns inga känslor i hennes uttryck fastän sorg och ilska bubblade under ytan.

“Du är inte min mor, du är blott ett skal av vad du en gång var.” sa hon och hon justerade sin blick, inte mycket men Djan skulle se att hennes genomträngande klarblåa blick var riktad mot honom.

“I min tro att min kärlek skulle övervinna  mörkret i ditt hjärta… Allt vi delade, allt vi skulle komma till att dela, det liv vi tillsammans skulle…” började hon men tystnade när drottnigen tog hennes tunga och drog ut den. Hon höll den hårt så att hennes nagel pressades igenom tungan och lite av blodet började rinna över drottningens arm. Ett känslokallt skratt ekade genom salen, nästan hysterisk.

Djan kunde inte annat än att skratta till sitt hysteriska skratt när Sera bet Akila i fingret. Väl var nog att absolut ingen såg honom som en sinnesklar man, så han skulle nog komma undan med det. Han följde händelserna som utspelade framför sig, drack av vinet och ställde ifrån sig glaset på armstödet för att istället vila armarna mot benen där han satt lutad framåt.

Det smärtade honom att se Sera på detta sätt, samtidigt som det gladde honom. Hon förtjänade det trots allt, nästa gång kanske hon skulle ta hans ord på allvar. Hans blick mötte hennes då hon tilltalade honom och för ett ögonblick verkade hans ansikte mjukna. Men så sprack det upp i ett illvilligt flin och han kliade ömt en av hyenorna under hakan, fortfarande blicken på Sera.

Fortfarande med ett hysteriskt skratt hade Akila ett hårt tag om sin dotters tunga. Långsamt skar hon av milimeter för milimeter på tungan. Vad hade prinsessan för bruk för den tungan längre? Allt som kom ifrån hennes mun var idiotiskt, naivt och vilken död person behövde tala? Mitt i att ta en bit till öppnades dörren, drottningens ögon smalnades och hon följde vakten med blicken hela vägen till henne. Hur vågade de störa henne? I denna stund? 

Kunde det vara? Drottningen lämnade hennes dotter med ännu ett hack i tungan. Att hon spottade ut blod och det inte verkade sluta, var inget som berörde henne. Däremot ville hon inte att hon skulle förblöda. Inte än. En enkel gest och hon fick en av vakterna att sätta varm metall mot tungan som stoppade blodflödet. Elegant reste hon sig och gick fram mot den forna generalen. Ett dovt skrockande kom från drottningen när hon greppade tag i generalens kinder och pressade huvudet uppåt för att tvinga honom att se henne i ögonen. Ögonen var glimrande, som ett rovdjur som hade fått tag i ett byte som hon länge hade väntat på att fälla.

“Inte märkligt att man inte känner igen förrädaren när han ser ut som det hemlösa echer som du egentligen är” sa hon och lät den ena handen rycka tag i hans hår för att skära av en bit av håret. För att sedan röra sig mot Sera igen för att skära av en bit av hennes svarta lockar. I var sin hand höll hon upp håret och såg på de politiker, högt uppsatta och generaler som var samlade.

“Två echer som förrått Iselem!” förkunnade hon

–

Prinsessan höjde sitt huvud för att se mot generalen, som för att fånga hans blick. Skulle det vara möjligt att göra honom fri på något sätt? Kanske göra repen tillräckligt svaga för honom att bryta igenom? Trots allt var det inte många vakter nära dem och med tillräcklig ilska skulle hon kanske kunna fokusera och kunna uträtta någon magi. Även om hon var sliten.

Dastan. Försökte hon mima fram och såg på honom med sina stora blåa ögon. Var det verkligen han?