När drottningen tvingade upp den forne generalens huvud såg han rätt in i hennes ögon med lugn och heder i sin blick. Han såg inte det minsta rädd eller arg ut, vilket borde ha varit hans reaktion med tanke situationen han var i. Nej, det såg snarare ut som att han accepterat sitt öde och skulle möta döden med huvudet högt.

Han blickade ut över rådmedlemmarna som nu stod och förde en massa oväsen. Ljudnivån hade ökat något enormt i salen. Nästan så pass högt att man knappt kunde höra sig själv tänka. Detta var bra, då det innebar att han kunde kommunicera med sin elev utan att bli hörd av drottningen, eller någon annan för den delen.

Dastan vred sitt huvud och såg på den unga Sera med en lugn och fokuserad, men ändå ändå allvarlig blick som sade ungefär ‘jag har det under kontroll’.  ‘Vid  Sharah, vad har de gjort med dig?’ Tänkte han när han såg vad drottningen hade gjort mot henne. Att någon kunde sjunka så lågt och utsätta sin dotter för något sådant var helt ofattbart. Inombords ville han bara kasta sig över Sera för att trösta henne och ta hand om hennes skador, men det var inte läge att vara sentimental nu. “Sera, lyssna på mig vi har inte mycket tid. När jag säger till, reser vi oss upp och springer mot dörren. Vi har vänner här inne, men för att planen ska fungera måste du göra som jag säger. Du springer, och du stannar inte. Nicka om du har förstått.” Viskade han så hastigt han kunde utan att det skulle bli otydligt.
Han blickade återigen ut mot rådmedlemmarna. Hans blick passerade snabbt och diskret hans ledare, så deras blickar möttes en kort sekund. “Och du..” Hördes tyst från Dastans mun. Han såg på sin gamla elev igen. “Genom mod och respekt..” Fortsatte han sedan. När han viskade de orden kunde nästan skymta ett litet, litet flin på hans läppar.

“…Alltid.” viskade den forna kaptenen unisont med Seras mimande. Dastans blick skannade ännu en gång av salen och allt folk som befann sig i den. Än hade inte den livade och högljudda stämningen i salen avtagit. Dastan slöt sina ögon och och ett djupt andetag. Det var dags.

Hastigt, slet han ur båda sina händer ur repet som var knutet bakom hans rygg, samtidigt som han reste sig upp på sina fötter. Repet var medvetet knutet så pass löst att han enkelt skulle kunna fria sig från det. Med en hastig rörelse slängde han upp sin axelkappa, så dess tyg vilt fladdrade i luften. Dastan grep tag i två små knivar som satt i ett bälte vid hans midja. Han kastade knivarna mot varsitt ben på två vakter, som kort därefter föll ner på marken skrikandes i smärta. De fyra vakterna placerade längst ena väggen, som tidigare tagit in Dastan i salen, slog varsin vakt medvetslös med hjälp av skaften från sina spjut. De stod helt klart på Dastans sida.  Detta hade jämnat ut deras odds i salen ganska markant. Sex av drottningens vakter i salen var nu oskadliggjorda och Dastan hade nu fyra medhjälpare i salen. De fyra rebellerna i vaktuniform närmade sig därefter Dastan och Sera för att skydda dem, med sina spjut riktade mot drottningen och hennes vakter.
“Nu!” Utbrast den forna generalen innan han tog tag i Seras arm och började springa med henne bort mot de stora ekdörrarna.

Djan hade betraktad det hela med en svalkande likgiltighet. I sanning kanske han knappt varken sett eller hört så mycket, för han hade mest suttit och åmat sig över hyenorna och kliat dem under hakorna så djuren tjöt av förnöjt. Eller det var vad man kunnat se. I sanning hade han betraktat publiken, känt igen en helt del rebeller från sina besök på deras möten. Arma dårar som gör någonting redan nu. Han behövde dem till senare.

Larmet som bröt ut i salen då fångarna slet sig loss fick Djan att se upp med ett flin på läpparna. Ett högt skratt lämnade honom åt drottningens ord.
“Åh, men det blir så mycket roligare om de tror de har en chans att rymma” leendet växte sig omöjligen bredare på hans läppar och han knäppte med fingrarna. Ljudet ekade över salen och tilltog i styrka till det gått över i ett evigt och öronbedövande ringande. Skuggor kröp längre ut från alla vrår och hörn, slingrande som ormar och rummet blev både mörkare och kallare. Den ruttnande stanken av svavel påverkade alla i salen. Tiden verkade sakta in och för rebellvakterna, Dastan och Sera ersattes det hårda marmorgolvet mot midjehög kvicksand som bara omslukade dem mer ju mer de rörde sig.

Djan knäppte upp munkorgarna på hyenorna. Han log milt mot djuren innan de alla tre såg ned mot fångarna i golvet.
“Jag tror det är dags för er middag” sa han sockersött och strök djuren över deras öron. Rummet blev bara mörkare och mörkare, hyenorna tjöt och gläfsade då de med tilltagande fart tog sig ned längst trapporna. I färden verkade deras håriga kroppar förändras, bli mer diffusa, större till dess att de var två mörka hyena-liknande skepnader av skuggor och rök, lila ögon brinnande och käftar dreglandes. Skuggvarelserna cirkulerade de fångade och vakternas spjut verkade bara gå rakt igenom dem likt rök. Men deras tänder var nog riktiga, då de båda högg tag och slet upp en skrikande vakt ur marmorens kvicksand. Vaktens skrik stoppades abrupt av ett ett gurglande och ett kras då deras käftar krossade hans skalle.

Ringandet tvingade Sera ner på sina knän och plötsligt var det inte de hårda stenplattorna som slog hennes knän utan hon fortsatte att sjunka ner. För att försöka resa sig greppade hon hårdare om Dastan. Hon var inte beredd på att han slungade henne fram, inte för att det hjälpte henne allt för mycket. Fast tanken var god förstås. Orden som kom ifrån den forna generalen drunknade i de många ljud som fanns i salen. I ett vanligt tillstånd hade hon inte varit lika försvagad, men efter tortyren var det svårt att hålla sig uppe på benen.

Elden runt omkring henne fick Sera att försöka springa framåt men hennes ben sjönk allt längre ner i sanden. Desperat kastade hon en blick mot den stora ekdörren och sedan mot generalen. Vad gör vi?! mimade hon, lite panikartat och det var som om något ryckte tag om hennes fötter så att hon ramlade framåt. Hon försökte ta sig upp, men knäna sjönk allt längre ner i sanden när händerna inte fick något fäste. De klarblåa ögonen fann Dastans och de strålade av oro, rädsla och panik.

Ge dig iväg… rädda dig! försökte hon mima, men på vilket sätt skulle han kunna rädda sig själv?

När Dastan vred på sitt huvud för att kolla till Sera, fick han syn på hennes panikartade och rädda blick. “Försök att andas. Samla dig, Sera. Jag kommer inte låta dem skada dig.” Sade han betryggande, med en något varm röst. Hans blick var tämligen seriös, men ändå lugn och inte det minsta uppjagad. Kollade man nog kunde nog skymta ett litet, litet leende på hans mungipor. Hans blick blev sedan någorlunda allvarligare. “Har du någon kraft kvar? Din magi, kan du använda den?” Frågade han med en röst som matchade hans ansiktsuttryck. Det var första gången Dastan någonsin bett Sera använda sin magi. Han hade ingenting emot hennes magi, men han hade alltid varit benhård på att ingen magi fick användas när han tränade henne. Han ville egentligen inte begära det från henne, med tanke på hennes skick. Men med hjälp av Seras magi skulle de kunna ta sig loss från sanden, om bara Sera hade kraft för det. Frågan skar i honom inombords eftersom han kände medlidande för sin elev.

Plötsligt mörknade det i rummet och det skimrade gröna ljuset från golvet bländade Dastans ögon. Han höjde ena armen smått, för att försöka skydda sina ögon från det starka ljuset medan han kisade med ögonen. När han till sist återfått sin syn, höjde han sitt huvud och fick se hur rebellerna hög med sina spjut mot Djan. “Nej!” Utbrast han högt, då han förstod att de gick rakt in i en fälla. Att de båda skulle börja hugga var precis vad Djan ville, vilket var uppenbart för Dastan. Sekunderna därefter bevittnade han hur hans soldater blev torterade till döds på det mest makabra vis. Dastan spärrade upp ögonen och såg chockat på hur  männen förvreds, knakade, sprack och blödde. Att de två männen nu låg ut- och invända på marken gjorde honom inte allt för lilla till mods. Det var långt ifrån första gången han såg mänskliga insidor. Det som gjorde honom illa till mods var det onaturliga sätt som det skedde på. Aldrig hade han sett något liknande. Det hela kändes nästan overkligt – som att han var fast i en morbid mardröm.
“Sanna mina ord..” Hördes från Dastan som nu såg upp på Djan med en ilsken, beslutsam blick. “Du kommer få sona för dina brott.”

Djan hade blicken på Sera då hon frammanade klotet av ljus och eld, huvudet lätt på sned som när man betraktar ett barn som vill visa någonting. En nästan besviken fnysning lämnade honom då klotet slocknade och ett illvilligt leende bredde ut sig över hans ansikte. Hans uppmärksamhet gick sedan till en mer värdig motståndare då blicken stannade vid Dastan. Återigen började han skratta och i den stora salen kom ekot tillbaka annorlunda.

“Mina brott?” Hans huvud var fortfarande på sned då han begrundade den forne generalen “Allt jag gjort har varit i Sharahs ära.” skrattet kluckade fortfarande i hans hals och långsamt öppnade han sin näve som han haft knuten. Ljuset återvände sakta till salen och åskådarna som lämnats i mörker började få tillbaka fattningen. Djan la sina händer mot varandra framför sig.

“Sätt dem i kedjor. De är brottslingar mot Sharahs vilja.” Vakter började skynda framåt, spjut riktade mot Dastan och Sera. Djan backade ett par steg och hans två bredkäftade hyenor kom upp vid hans sida. Ömt kliade han den ena bakom örat och hans uppmärksamet verkade vara på djuren för ett ögonblick.

“De försökte mörda vår drottning.” blicken vändes tillbaka till de två “En offentlig avrättning skulle vara på sin plats. Ta dem till fängelsehålan.”

Orden omkring henne var som en enda röra. Det var svårt att fokusera på något, även om hon försökte uppfatta vad både Djan och Dastan yttrade verkade det som om orden gick in i varandra, eller som om det var på ett annat språk. Hon rynkade på ögonbrynen när hon försökte förstå. Allt omkring henne var död och mörker. Det familiära och ljus som en gång funnits i palatset var borta. Aliennas ord ekade i hennes huvud. Din mor är redan död. Först nu insåg hon att det var sant. Det var inte hennes mor, det var ett skal av henne, om ens det. Motvilligt kunde hon känna hur tårarna började rinna på hennes kinder och hon knöt sina nävar av ilska.  För att sedan höra Davants ord i bakgrunden. Inte göra något motstånd? Faktum var att hon önskade dem alla till en djupgrav.  Bittert nickade hon åt honom, förmodligen hade han en plan och vad fanns det mer än att hoppas?

–

Drottnigen mötte hennes forna generals blick. Hon ägnade inte allt för mycket intresse för honom, som om han var en smutsig insekt.

“Sharah har visat mig vägen till ljuset” deklarade hon och såg sig omkring på människorna i salen innan hon fortsatte med ett litet leende.

“Och i framtiden Sharah visat mig finns det inget utrymme för svaghet”

Dastan slängde en sista blick mot drottningen innan vakterna släpade ut dem ur salen. “Detta är inte över. Ni kommer få betala för detta..” proklamerade han ilsket. Det som gjorde honom upprörd var vad de gjort mot Iselem och dess folk, vad de gjort mot Sera och vad de gjort med den drottning Akila som han en gång såg upp till och var beredd att dö för.

Medan de två transporterades ned mot fängelsehålorna gick Dastan i tystnad bredvid Sera. Då och då sneglade han på henne för att se över hennes tillstånd. Efter en stund hördes en viskning från honom. “Det kommer bli okej, Sera.”

De togs långt ned under palatsets vackra salar. Gångarna blev allt mer mörkare och väggarna allt mer kallare. Två vakter ledde vägen framför Dastan och Sera medan två gick bakom dem. Efter en bra stund fann de sig ensamma med de fyra vakterna, som nu började ösa glåpord och förolämpningar mot de två. Ord som echer, förrädare och oduglingar. Det var dock inget som berörde Dastan. Det var inte första gången i hans liv han blev kallad ord som dessa. Han fortsatte därför att gå mellan vakterna i tystnad. Plötsligt började de två vakterna som gick bakom dem att väldigt målande beskriva vad de skulle göra mot Sera och hennes kropp så snart hon var fängslad – hemska, vidriga saker. Det var knappast något för känsliga öron. Dastan kände hur ilskan började bubbla inom honom, men lyckades behålla sitt lugn. Detta skulle dock inte vara allt för länge, då ena vakten höjde sin hand och drog den igenom Seras hår. Dastan vände sig hastigt om och skallade vakten hårt rakt över hans nästben så den knakade högt. Vakten skrek till i smärta och föll ner på knä med blod i ansiktet och händerna för näsan. Dastan riktade då en hård spark rakt mot vaktens huvud så att vaktens skalle gav ifrån sig ett högt, obehagligt knastrande ljud. Vakten for ner i marken med ett högt duns och stirrade med tomma, livlösa ögon ut i intet medan blod rann ur dennes deformerade näsa. Precis när han skulle ge sig på nästa vakt, fick han själv en hård spark i knävecken. Dastan föll handlöst ner mot marken eftersom hans händer var bundna bakom hans rygg. De kvarvarande vakterna öste nu både slag och sparkar över Dastan som låg försvarslös på golvet.
När de, efter många om och men, tillslut vara klara med honom, tog de tag i den numera mörbultade och blodiga generalens armar och slet honom upp på fötterna igen.

Dastan och Sera togs tillslut till fängelsehålan och blev inknuffade samma cell av vakterna som därefter kedjade deras händer mot den kalla väggen bredvid varandra innan de låste cellen och försvann iväg. Kedjornas korta längd var tillräcklig för att de skulle kunna röra sig minimalt, men var inte tillräckligt långa för att de skulle kunna ta sig till varandra.
När de två var ensamma kvar i cellen såg den blodiga och något omtöcknade generalen oroat på prinsessan. “Sera, är du okej?”

Dastan vred på sitt sitt huvud och såg bort på Sera med en medlidande blick. Hans långa lugg hängde ner framför hans ansikte, och några strimmor av håret hade klibbat fast i blodet som rann ner från hans panna, näsa och mun. “Jag vet Sera. Förlåt mig.. Jag borde ha skyddat dig. Jag borde kommit tidigare.” Sade han något besviken på sig själv. Troligtvis hade han inte kunnat komma snabbare än vad han gjorde vilket han också visste innerst inne, men det dög inte för honom.

“Hur jag mår?” Skrockade Dastan innan han spottade ut lite blod som bildade en liten pöl golvet. “Oroa dig inte för mig, jag har varit med om betydligt värre. Det här är ingenting.” Sade Dastan och hånlog bort mot Sera. Hans blåslagna kropp och blodiga ansikte sade något annat, men antagligen talade Dastan sanning. Under alla hans år i armén hade han råkat ut för en hel del och det fanns gott om gamla ärr på hans kropp som talade för detta, och inte minst hans vänstra öga.

Dastan sänkte sitt huvud och såg på den lilla pöl med blod som hade bildats framför hans fötter. “Sera, du gjorde bra ifrån dig där inne. Du var stark.” Sade han med en lite mer djup ton i rösten. “Jag är stolt över dig. Även om det inte är till någon tröst.” Fortsatte han innan han höjde lätt på huvudet igen och såg bort mot den unga prinsessan  igen. “Och du behöver inte be om ursäkt. Jag vet vad du menade. Du har genomlidit fruktansvärda saker idag. Jag förstår vad du går igenom.”

“Det finns saker du behöver veta och jag ska berätta allt, men inte här. Inte nu. Allt jag kan säga nu är att det finns folk här i palatset som står på vår sida och som kommer hjälpa oss ut härifrån.”

Dastan stod med huvudet sänkt mot marken. “Vad drottningen gjorde mot dig där inne var fruktansvärt. Jag såg smärtan i dina ögon, Sera. Men trots det – trots din smärta, behöll du lugnet. Du lyssnade, du tog dig upp på fötter och gjorde ditt bästa för att ta dig därifrån, precis när jag sade till. Jag såg hur du försökte hålla dig stark och hålla tillbaka dina tårar. Och trots din enorma utmattning, gjorde du ditt yttersta för att använda din magi.” Förklarade Dastan lugnt. “Du gav aldrig upp, Sera. Och därför är jag stolt över dig.”

“Så ge inte upp nu.” Dastan harklade sig och spottade ut lite mer blod på marken innan åter igen såg upp på Sera.
“..De fyra vakterna som tog mig in i palatset var några av mina många soldater. Soldater som satte idag livet till. De var beredda att offra sina liv för vårat rike. Men jag tänker inte låta deras uppoffring vara förgäves. Dara, Malac, Calum och Riko – De var goda män..” Dastans fick plötsligt en eldig blick. Ja, en nästan illsken sådan som tydde på att han menade allvar i de ord som han nu skulle yttra. “Tro mig. Drottningen kommer få betala för vad hon gjort med din mor, mot Iselems folk och mot dig. Det svär jag mitt liv på.”