Dastan höll på att sätta sitt eget blod i halsen när han såg vem som uppenbarade sig framför dem i cellen. “Salim..!?” Flämtade han förvånat. Mer än så hann generalen inte få ur sig innan Sera svarade sin kusin. Dastan vred på sitt huvud och såg bort mot Sera något medlidande.

“Jag förstår din frustration, men försök förstå – Det fanns ingenting han kunde göra, Sera. Han gjorde rätt val. Om han hade ingripit hade det bara resulterat i djupare konsekvenser.” Förklarade han lugnt. Kanske för att på något sätt försöka lugna henne, men också för att det låg sanning i det. Dastan såg ner i marken i någon sekund, på den blodpöl som befann sig framför hans fötter. “Men hon har en poäng..” Konstaterade han och såg upp på Salim. “Med all respekt Salim – du borde inte ha kommit ner hit. För mycket står på spel. Ett felsteg är allt som krävs för rasera allt du byggt upp. Jag hoppas du vet vad du sysslar med, min vän..” Påtalade han, med en tystare röst denna gång. Han hade en stor respekt för Salim som ändå var Dastans överordnade, men det hindrade inte honom från att vara ärlig.

Dastans blick förde sig sedan åter ner mot marken igen. “Jag jobbade så fort jag kunde Salim, Men det var inte tillräckligt.. Vi hade en plan, men tiden lät mig inte att planera den i detalj. Vi var tvungna att agera..” Näst intill viskade Dastan. Han såg upp på de båda två. “Jag ber om ursäkt, till er båda..” Sade han nästan något besviket på sig själv. “..Men än är det inte över. Planen är fortfarande i effekt.” Fortsatte Dastan med en fortfarande tyst, men något seriösare ton.

Salims ord ekade i hennes huvud. För att vara ärlig, klandrade hon mest sig själv. Hon hade varit förblindad av sin kärlek, naiva sätt och… självisk. Om hon inte hade vandrat in på det sättet hon hade gjort kanske varken hon eller Dastan skulle blivit fångade eller torterade. Kanske det hade varit bättre om de bara hade låtit henne dö. För vad var hon egentligen? En i mängden.

“Sharah är död” sa hon tyst, mest för sig själv och lyfte inte sin blick ifrån sina fötter. Att det fortfarande fanns en plan, var inte något som hon trodde på helt. Vem skulle kunna rädda dem nu?

Den blåslagne och nedblodade generalen lyfte sakta på sitt huvud när han kände Salims hand på sin axel. Ett lugn lade sig över honom medan han såg på sin vän. Ett spår av ett leende skymtades på Dastans läppar när Salim kallade sin kusin för dåraktig. Hon hade ju trots allt en förmåga att söka sig till trubbel. “Du har mitt ord, Salim.” bekräftade han och nickade innan hans överordnade började skrika och ösa glåpord över Sera. Dastan hade blivit kallad liknande saker av hans familj under hela sin uppväxt, så han visste hur ont ord som dessa kunde göra, även om han lärt sig att inte ta åt sig av sådant längre. Han sneglade medlidande bort mot Sera. Även fast Salims hatiska ord inte var äkta, förstod han att detta tog på Sera. “Sera…” yttrade han när tystnaden hade lagt sig i fängelsehålan.

Plötsligt hörde generalen en röst från andra sidan gallret och kände en sötaktig doft som blev starkare och starkare med tiden. Den blandades med lukten av fängelsehålans ingrodda smuts och lukten av hans eget blod. Det hela fick Dastan att rynka på näsan, ogillandes. Kombinationen var sannerligen udda. I samma ögonblick betraktade han hur en kvinna trädde fram ur skuggorna. Dastan granskade henne noggrant med blicken, väl på sin vakt. Aldrig hade han sett kvinnan tidigare, men ändå kändes hon bekant. Plötsligt slog tanken honom. Kunde det vara..?

När han hörde hur kvinnan frågade om de två var redo hördes ett tyst skrockande lämna Dastans läppar.
Kvinnan som Salim berättat om, vars uppdrag var detsamma som Dastans. Nu förstod han. Utstrålningen, kläderna, doften, den släta hyn. Det måste vara hon.

Han höjde sin blick och såg rakt in i kvinnans gröna ögon. “Så det är du som är Ismat.” Konstaterade han. “Vad är din plan?” Fortsatte han kort. De hade trots allt inte all tid i världen. Hans blick blev något allvarligare och hans röst något tystare. Att denna kvinna plötsligt skulle dyka upp var inte en del av hans plan. Vanligtvis hade Dastan aldrig litat på en främmande, så underlig kvinna som henne, men om Salim nu litade på denna kvinna så pass mycket att han hade anförtrott henne samma uppgift som Dastan, var han beredd att ta hennes hjälp. Dessutom, hade hon tagit sig så här långt kunde han lika gärna låta henne hjälpa dem, förutsatt att hon hade en bra plan för hur detta skulle gå till, förstås.

Leendet över hennes läppar blev kanske lite mjukare när Sera helt uppenbart kände igen henne. Hon hade trots allt inte väntat sig det, de hade bara träffats ett fåtal gånger, och i det stora hela så såg mycket av prästerskapet ned på sådana som henne och hade antagligen helst av allt hållit sin prinsessa och utvalda på behörigt avstånd.

Det var dock till Dastan som hennes svar riktade sig, mest för att det var han som hade ställt frågan, men också för att hon skulle behöva hans hjälp i nästa steg av planen.

”Densamme. Och min plan, nå, den är en serie av sammanträffanden som börjar precis just nu”, sade hon, plötsligt mer lågmält, ja nästan viskande, innan hon vände sig om och ställde sig bredvid trappan som ledde ned i fångcellen.

Sekunden därefter hördes dörren där uppe öppnas och snart ljöd tunga fotsteg i trappan. Händelseförloppet var relativt snabbt och allt hon behövde göra var att slänga ut ett ben precis i tid för att vakten skulle snubbla över det. Han hann inte skrika, utan föll huvudstupa framåt, försökte ta emot sig mot det fuktiga golvet, men möttes istället bara av en vass dolk som skar upp hans hals innan hans kropp slagit i marken.

”Om trettio sekunder kommer ytterligare en vakt för att se efter vart den första tog vägen. Ni kommer behöva hjälpa mig med honom, general Dastan”, sade hon enkelt, som om det faktum att hon precis dödat en man inte bekom henne särskilt.

Istället gick hon fram till cellen och drog fram nycklarna som hon fiskat upp från vaktens bälte och satte en av dem i låset. Det var uppenbart rätt nyckel vid första försöket, ty celldörren gick upp med en knäpp och ett lågt gnissel och hon räckte genast fram dolken till Dastan.

”Skynda nu. Ställ er bredvid trappen. Han kommer få syn på mig innan han får syn på er, så var snäll att tysta honom innan han hinner fram till mig.”

Allt gick fort, nästan för hastigt för Sera att registrera. Vanligtvis var hon van med snabba ryck – ärligt så föredrog hon att snarare agera innan att tänka. Speciellt till Dastans förtvivlan. Blodet och skriken. Det hela gjorde henne illamående och hon svalde för att försöka få bort känslan. Hur hade allt kunnat komma hit? Vad var det som hade gått fel? 

“Oroa dig inte…” viskade hon till Dastan för oron i hans blick var inte svår att se eller att registrera. De hade viktigare saker att göra och att lägga sitt fokus på. Hon hade sett Ismat leende som för några få sekunder hade varit mer mjukt. Innan de hann röra sig allt för långt fram lade Sera handen på Ismat och Dastans axlar. Fast utan sin vanliga styrka, var det mer som en svag klappning på deras axlar. Hon hoppades dock att det var tillräckligt för att få dem att stanna.

“Det… det finns en tunnel som leder till utkanten av staden…” sa hon tyst och pekade mot en vägg – som inte såg ut att vara något annat en vilken annan stenvägg som helst. Kanske hon hade blivit galen trots allt? 

Dastan höjde något på ögonbrynet när han bevittnade hur Ismat viftade mot honom. Var det där precis en order..?
Seras ord om tunneln fick generalen att ge ifrån sig ett tyst skrockande följt av ett litet leende på läpparna.
Så klart. Att Sera kände till hemliga tunnlar och vrår i palatset gjorde knappast Dastan förvånad. Om det var någon som förmodligen hade koll på sådant, så var det Sera.

Han skärpte dock sin min och blev allt mer allvarligare när han hörde Ismats ord. Dastan kliade sig på hakan och såg funderandes ner på marken i en kort sekund. “Ismat har rätt, Sera.” Instämde han. “Drottningen må vara galen, men hon är inte dum.” Fortsatte han. Han funderade sedan i tystnad, någon enstaka sekund innan han såg upp mot Ismat med en allvarlig blick.  “Jag hoppas du vet vad du sysslar med, Ismat.” Sade han och nickade mot henne som ett tecken på att han var redo.

Han gillade inte att gå med på denna något tvetydiga plan, just eftersom han visste så lite om den. Han var ju trots allt en general. Att lägga upp strategier och leda låg i hans natur. Att lägga Seras liv en okänd kvinnas händer tog emot inom honom. Trots detta insåg även han att det var deras bästa alternativ just nu, då chansen att fullfölja hans egna ursprungsplan nu hade passerat.

Generalen flyttade sedan blicken bort mot Sera och räckte fram sin hand mot henne. “Vi kommer ta oss härifrån. Vi klarar detta. Du klarar detta. Genom mod och respekt, Sera. Genom mod och respekt.” Hans röst var lugn och blid men ändå bestämd och beslutsam, vilket var ett tecken på att han menade det han sade.

Hon betraktade dem medan Dastan hjälpte Sera på fötter, glad över vetskapen att prinsessan ännu hade kompetenta och lojala män vid sin sida. När hon först fått nyheterna om läget i Iselem så hade hon fruktat att Sera skulle vara helt och hållet ensam. Hon var glad att så inte var fallet. Hon skulle behöva allt stöd hon kunde få, särskilt nu när hennes mor så öppet förklarat henne en förrädare till riket.

”I vanliga fall, ja, men idag är inte som alla andra dagar”, sade hon med samma lilla leende som tidigare, innan det plötsligt föll bort och ersattes av en mer allvarsam min.

”Nu måste vi röra oss. Kom ihåg vad jag sade, följ tätt efter mig och försök att inte ge in för några dumheter”, tillade hon, nästan som om hon tillrättavisade ett barn och inte Iselems tronarvinge och hennes general.

Med en snabb nick åt Dastan, som för att bekräfta för honom att hon faktiskt visste vad hon gjorde, så samlade hon ihop sitt kjoltyg och började gå upp för trappan där vakterna kommit ifrån.

De mötte ingen i rummet ovanför trappan, och inte heller i korridoren som följde detta. Ett vagt ljud av tumult kunde höras en bit bort, höjda röster tätt följt av glas som krossades, men de gick åt andra hållet, rakt mot palatsets kök. Det var först halvvägs dit som Ismat slank in genom ett öppet valv och ställde sig med ryggen mot väggen där innanför. Hon viftade till sig Dastan och Sera.

”Sera… Kom ihåg vad jag sade”, viskade hon allvarsamt innan hon satte ett finger framför sina läppar för att signalera tystnad.

Några sekunder därefter hördes ljudet av skor mot stengolvet utanför valvet, ett par sandalklädda och två par i metall. Ljudet av röster följde tätt därpå, varav en onekligen tillhörde drottningen.

Översteprästinnan Nashwar kom vandrande längst korridoren, med en grupp av drottningens krigare bakom sig i tät formation. Hon stannade upp när hon såg drottningen fräsa åt den ena och den andra, slängande ur sig otrevligheter och kommandon. Några av drottningens män kom raskt vandrande från där hon var med deras blick låg och rädsla tydlig i deras ögon. Nashwar rätade sig och klistrade på sitt formella leende när hon närmade sig drottningen tillsammans med hennes tåg av krigare. Hon såg över sin axel och nickade ner för korridoren, och gruppen på tolv rusade ner och började söka igenom de rum de passerade.

“De kommer behöva ta sig igenom en ilsken flod av dina trogna min drottning, de kommer inte långt.” Nashwar bar densamma utstyrsel som hon alltid gjorde i tjänst, en unik blå och guld uniform som nästan kunde misstas för ceremoniell för hur påkostad den var. I hennes hand var ett spjut av bästa kvalitet, och vid hennes sida hängde en lång läderpiska där handtaget hade designen av en orms huvud och del av dess kropp, och själva piskan kom ut ur dess mun. Piskan i sig hade tjänat Nashwar väl genom åren, och liksom hennes spjut var det en förlängning av Nashwar själv. Hon bemästrade spjutet och piskan till en mästerlig grad.

“Du behöver inte investera dig personligen i detta, det är Sharahs vilja att rättvisa uppnås, och Hans vilja sprids just nu till varje vakt under detta tak och nästa.” Hon utstrålade ett perfekt lugn och log enkelt åt Akila, men det var tydligt att fastän det hon sa lät slutgiltigt, så fanns det mer att tala om. Hon inväntade däremot svar från sin drottning innan hon sa eller gjorde någonting mer.

Översteprästinnans röst fick Ismat att rysa lite där hon stod, något oroad över hennes närvaro trots att hon redan sett den. Det var helt enkelt något med den där kvinnan som fick hennes skinn att krypa, men hon försökte ignorera den känslan och istället lyssna på konversationen där utanför. Hade de redan upptäckt deras flykt? Hur var det möjligt? Hon var säker på att hon hade valt rätt handlingar vid exakt rätt tillfällen, men nu började hon tvivla på sig själv. Inte nu, tänkte hon desperat då paranoian långsamt började omfamna henne. Några minuter till…

Hon såg hur Sera i ögonvrån mimade några tysta ord åt henne och hon höjde en hand för att signalera tystnad. De hade ställt sig i en alkov av en anledning, det var inget rum, det skulle inte genomsökas. Sharah beskydda dem och låt hennes syner ha varit sanna… Om saker gick snett så skulle det här vara hennes sista dag på denna jord, och hon hade på något vis förlikat sig med den tanken. Vad hon inte kunde acceptera var att Sera och Dastan skulle stryka med, de behövde fortfarande vara i livet, han för att skydda henne och Sera för att rädda Iselem.

För en kort stund slöt hon de gröna ögonen och tycktes be en tyst bön för sig själv, eller kanske sökte hon igenom sina minnen och letade efter just den här delen av framtiden som hon lyckats se. De borde passera förbi, när som helst nu… Hon öppnade ögonen igen och lät sin blick borra sig in i Seras, plötsligt hård och uppfodrande, som en tyst varning. Vad som än händer, stå stilla och håll dig tyst, viskade en låg röst i prinsessans sinne, men den tillhörde inte Ismat.