- This topic has 33 replies, 3 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Då Späck hade varit förbluffad tidigare var han nu betydligt mera det. Han hade två timmar på sig att få mat till en grupp på nitton personer. Han analyserade problemet som han hade framför sig.
“Eh, inte för att vara pessimistisk. Men ska jag på dessa två timmar leta efter ingredienser, eller ska jag börja laga mat av något som ni redan har i ert kök? Jag kan behöva lite mera tid ifall jag ska hitta något att laga mat av, och dessutom laga mat av det…” sade han, men avbröt sig själv mitt i meningen. “… Om inte alla äter fisk?”
“Ja! På en timme kan jag dock få tag på tillräckligt med fisk för alla, och göra fiskarna redo för att steka. Det enda jag behöver är ett stort nät. Men jag vet inte om ert kök klarar av att tillreda så mycket fisk på en gång?…”, sade han fundersamt, medan han tittade mot Toss. “…Givetvis om det gör det så är det värt ett försök. Kan du se till att era spisar är redo?”, frågade han Toss.
“Andra alternativet är att jag börjar laga mat av allas stövlar. De får jag åtminstone på spisen eller ugnen direkt.” Sade han till Lissandra med en en ton som lät besvärad, men ett litet leende som sakta bildades i hans ansikte antydde på att han skämtade. Han hade förmodligen inte lett en enda gång på flera år, vilket gav en aningen sorglig uppsyn till leendet samtidigt.
-
Hans klagande verkade för Toss förvirrande. Två timmar var trots allt mycket tid – tid nog att göra två rätter för att vara ärlig. Han suckade, nästan lite uppgivet för att skaka på huvudet och sneglade mot sin kapten som vanligt talade med flera stycken samtidigt. Det var svårt att helt förstå vem och vad som kaptenen pratade om ibland.
Lite dömande höjde han på sitt ena ögonbryn över mannens förslag och korsade sina armar. Var han tvungen att göra det? Det var ingen order från kaptenen och trots allt hade han sett framemot en ledig kväll.
“Vårt kök är alltid till befogande, men om jag får ge min mening kapten förstår jag inte varför inte mannen här skulle kunna göra båda sakerna? Nå… kanske det är hans magra mage?”
-
Lissandra såg nyfiket på Späck när han vandrade igenom sin plan med dem och hon ryckte på axlarna, leende.
“Jag blir ökande nyfiken på dig, Späck, men vi tar det till middagen. Jobba i den takt du vill, men gör det själv. Om maten inte är klar om två timmar så kommer du inte misslyckas med provet, men du kommer ha en massa hungriga sjöfarare som har rykt ihop för mindre saker än hunger. Låtsas att Toss har förlorat sina armar och ben till en Celeras kanon, han är inte till någon hjälp annat än med sin ljuva stämma.” Hon log muntert och satte sig ner i sin stol.
“Du hittar oss vid hamnens ända på skeppet Lycka. Försök låta stressen din orsaka matsjuka hos mon besättning.” Hon nickade avslutande innan hon vände sig till sin dryck och svepte det som var kvar i den.
–
Lycka var ett slags galeonskepp, men omgjort enligt behov. Ballistor var integrerade i skrovet som kunde skjuta in i jagade skepp och kedja ihop dem med Lycka. Skeppet hade omgjort skrov med ett planare underrede för att bättre färdas grunt. Storleksmässigt var det inte bland de större skeppen, men seglens mindre storlek relativt till seglen hade också skapat ett krav på många fästa förvaringsutrymmen och mycket att hålla tag i, då det inte var ovanligt att stormar och intensiva jakter gjorde att skeppet kastade besättning och föremål omkring sig.
Lycka hade däför många svagheter, men dess ovanliga ballista lösning med en väldig räckvidd, dess lätta vikt och förmågan att dra sig närmare sitt byte gjorde skeppet fruktat om det tog sig inom sina ballistors räckvidd.
-
Det hade inte gått en timme innan Späck steg ombord på skeppet Lycka med ett nät som hade mellan två och tre dussin sprattlande fiskar, var och en som vägde ungefär tre till fyra hekto. Han bar dem som om de inte vore något på sin rygg med ena handen likt en säck, och det förbaskade ankaret i den andra handen. Han var blöt från topp till tå i salt vatten.
Med mycket möda och svett hade han gjort fiskarna redo för att tillredas, men han hade inte tid att vara ypperligt noga med rensandet. Han såg dock till att de inte hade stjärtar eller huvud. Han var noga om att steka fiskarna väl, men han hade ingen koll på kryddor så dem lät han bli. Han smakade på en bit fisk som han hade stekt, och den var definitivt näringsrik och ätbar, men mycket annat hade han inte haft tid att få på borden, eller haft tid att beakta smaken så att den skulle vara annat än försvarlig.
–
Vid middagen sade han till Toss. “Jag vet inte hur ni får tiden att räcka till. Jag hann knappt få de sista av fisken stekt.” Sade han, med ett svagt leende. “Jag hoppas att drycken distraherar tillräckligt från smaken!”, sade han, och höjde sitt stop för att skåla med Lissandra och de andra. “Ber om ursäkt i förväg…” tillade han tyst innan han drack ur stopet.
-
Åt orden som Späck gav Toss vid middagen tycktes han sträcka på sig, så att skjortan spändes och ett litet tag såg det ut som om en av knapparna hade tänkt att skjutas ifrån hans spända mage och mot en av männen på andra sidan. Men just när den sista tråden skulle brytas hade han säkte sig över maten och drog in doften av fisken.
“Luktar som Terry när han vart till sjöss för länge” konstaterade han lite leendes och nickade åt en av de lite äldre sjömännen ombord. Ett litet snett leende fanns där hos Toss och lite kritiskt greppade han tag om sin gaffel och slet loss en liten bit av fisken för att stoppa den i munnen. Det var inte direkt det bästa han ätit, fast förstås inte det värsta heller.
Lite som för att tänka efter smackade han med sin munn och tog sedan en klunk av ölet som var framme för att skölja ner det sista av fisken och tog ännu en tugga av maten.
“Inte oätligt, åtminstone!”
-
Lissandra log nöjt när maten kom ut i tid. Det var ingen lyxmåltid, men det hade hon inte heller förväntat sig. Andra kanske hade gjort det, för en och annan diskret suck hördes bland besättningen, men i försiktighet. Artigt började alla äta, och vissa ryckte med axlarna som om de medgav att det inte var helt hemskt. Lissandra skrattade till medan hon tog en tugga, och vände sig till Späck.
“Om Toss godkänner maten gör även jag det. Grattis till …” Hon viftade till lite med handen, som om hon saknade ordet. “Bra jobbat! Oftast är det däremot Toss som gör maten, men en trist dag är det kanske inte så något mer, ” Hon gav Toss ett varmt leende. “Han kanske tämjer sig en val och simmar iväg från oss.” Sedan såg hon tillbaka mot Späck.
“Ankaret, vad handlar det om?” Hon pekar mot det hon självklart syftade på, det otympliga ting Späck släpade runt på.
-
Späck fick en något bister min då hon tog ankaret upp. Givetvis visste han att det skulle komma på fråga och han var förberedd på frågan. Men han kunde ändå inte låta bli att hans ögon mörknade och att han gav ifrån sig en suck.
“Det är… en längre historia, som jag kan försöka göra kortare.”, sade han, och drack av ölet, som om det skulle ge honom mod att tala mera om det. Han tog av sin jacka för att uppenbara en kedja som trängde sig ur hans övre arm och lindade sig neråt kring den. Tack vare en liten längd av överflödig kedja kunde han, något obekvämt, luta ankaret på stolens ben bredvid sig medan han kunde använda sin hand ledigt. Han kunde aldrig släppa ankaret ur sitt grepp ifall han stod.
“Allt började nästan tio år sedan. Min kusinpojk som jag hade tagit under min vinge bedrog mig.” Hans röst gav ifrån sig av ilskan som han hade inombords. “Han, och en magiker som tidigare också arbetat för mig. De hade suttit i sina mörka hörn och planerat det, och tillverkat detta usla ting speciellt för mig.” Ett par droppar blod sipprade fram alltid emellanåt med tiden ur såret där kedjan uppenbarade sig från hans arm. “Det är en stark förbannelse, och en sådan som är mycket svår att bryta.”
Han sänkte sitt huvud. “Tio år har det varit en gåva för att påminna mig hur jag var medvetet blind.” Det verkade ligga mycket obearbetade tankar i honom. Det var möjligt att detta var första gången han talat om det på alla dessa år. Han fortsatte dock med att dricka mera. Späck verkade ha ovanligt hög tolerans för alkoholens verkan i jämförelse med hur mycket han drack.
-
Lite förvirrat rynkade Toss på sina ögonbryn – som om han inte riktigt förstod vad kaptenen talade om och skakade nätt på huvudet samtidigt som han sköljde ner ännu en bit av maten.
“Skulle jag frivilligt hoppa ner i böljorna?” frågade Toss, lite skeptiskt och skrockade till för att sedan höja sitt stop åt kaptenen med en liten blinkning.
“Det är nog fler århundranden tills dess…” fortsatte han lite konfundersam över Lissandras fråga till denne Späck. Trots allt såg det väldigt obekvämt ut och han kunde inte riktigt släppa oron att det skulle göra hål på däcket och vara allas död. Fast det var väl ingenting han sa – förutom en liten orolig blick mot ankaret.
Ordet förbannelse fick Toss att hoppa till. Magi och förbannelser var saker han ville hålla sig så långt borta som möjligt från och han skiftade lite obekvämt på sin stol och hoppade lite åt det andra hållet. Vilket inte skulle märkas – om inte det vore för stolen knarrade i protest till hans tyngd.
-
Lissandra log åt Toss kommentar och lyfte sin dryck som en slags honör till honom innan hon vände blicken till Späck. Hon lyssnade aktivt på det han berättade, och satt framåtlutad ända fram till slutet som hon kanska tydligt ansåg kom för snabbt. Hon hade tappat sitt leende under allvarets stund, men återfann det när han var färdig. “Det låter som att du är ett äventyr som väntar på få hända. Jag kan bara tala för mig själv, men jag blir nyfiken på hur din historia kommer att sluta. Jag har en bra magkänsla här!” Hon log och såg sig om, men hennes energi var inte besvarad av besättningen, som istället verkade ha bleknat och var inte alls bekväma helt plötsligt. Hon rullade på ögonen, och skrattade till.
“Äh, var inte så känsliga! Det är en personlig förbannelse, den kommer inte påverka er! Men vi är här en vecka, så det finns gott om tid för mitt intresse att dö ut eller alla ers att vakna till!” Hon log brett och höjde sin drink mot Späck. “Imorgon följer du med oss för tärningar och kort! Vi behöver köra slut på våra pengar så att vi kan fylla fickorna med nya mynt!”
-
Då Lissandra hade nämnt tärningar och kort verkade Späck frånvarande för en stund. Han kom ihåg tiden då hans kusin Wreax Situros och Naera Rennyn hade arbetat för honom, och han kom ihåg att de brukade spela ett kortspel.
Vad hette det där kortspelet som dom alltid spelade?… Det var något med att räkna, och… att dunka. Dunk 23. Självklart.
Hans ögon smalnade av att han hade kommit ihåg de som förrått honom länge sedan. Men han ruskade undan tankarna och såg på Lissandra och de andra omkring. “Är det så att ni brukar spela undan era pengar? Ni måste ju ibland få in vinster också?”, undrade han. Med tanke på att blivit introducerad till av kaptenen med titeln lyckosam före sitt namn så antog han att hon kanske kunde ha tur på den fronten. Han hade på känn att hennes titel inte enbart härstammade från hennes habitus.
-
Trots Lissandras förklaring var inte Toss helt övertygad att förbannelsen var personlig. Det var allt för vanligt att de i närheten blev indragna med och oavsett om hans liv vanligtvis var med i spelet mellan liv och död. Ville han inte riktigt försämra de oddsen och gav till ett litet missnöjt grymtade åt orden.
“Är du rädd för att förlora dina pengar åt Lissandra?” frågade Toss med ett litet skrockande och greppade tag i sitt stop för att dricka några stora klunkar.
-
Lissandra skrattade till åt Toss och log uppskattande innan hon såg mot Späck och skakade på huvudet. “Självklart får vi in vinster, men de är ack så enkla att spendera. När vi reparerat skeppet, köpt in mat, lagat kläder, uppgraderat utrustning, köpt tips och rykten och när mutor är hanterade, det som finns kvar brukar gå åt till nöje, och vilket större nöje än spel och utmaningar mellan vänner och rivaler?” Hon hade ett brett leende när hon såg på Späck, och ryckte lite med axlarna. De gick sällan i förlust när de stötte på skepp, men det var en kostsam bransch, särskilt med tanke på att de gånger man inte hade lycka i jakten så lastades kostnaderna snabbt på hög.
“Jag är övertygad om att han inte är orolig för det, Toss, jag skulle tro att han är ganska duktig på spel. Han är nog mer orolig att vi är för dåliga på piratlivet för att kunna leva på det och behöver spela oss till vinster.” Hon avslutade sin måltid och lutade sig bakåt i stolen, klappande på sin mage. “Varmt tack för maten, Späck. Du får gärna spendera natten här på skeppet om du inte önskar sova ensam i ett värdshus. De av oss som inte söker oss till köpt kroppsvärme eller annat midnattsäventyr kommer nog spendera kvällen med dricka och gott sällskap här!”
-
Deimos blick ändrade inte mycket. Precis likt tidigare var han betydligt mindre uttrycksfull än de flesta tack vare alla sina tidigare erfarenheter. “Nejdå, jag undrade mig bara över er lycka eller olycka i spel. Era förmågor i piratlivet tvivlar jag inte på. Annars skulle jag inte vara här.”, sade han, innan han drack slut sitt stop.
“Jag har inte spelat mycket någonsin, ärligt talat…” sade han med en apatisk min. “Men kanske ni kan lära mig? Jag har inget annat ställe att vara ikväll, eller annars heller för den delen.” Han fick ett litet leende till sist.
-
“Dunk! 23” utbrast några av männen kring bordet och ett flertals hurrarop instämde i spelet som föreslogs. Trots allt var det ett av de mer spelade spelen kring pirater, handelsmän eller annat pack. Ett enkelt sätt att förlora pengar och inte allt för svårt spel att fuska i. Förstås var inte ritkigt det i Toss smak. För att vara ärlig – var väl han en av de som allt för ofta höll i sina pengar lite hårdare än de andra och sparade till dåliga tider. För vem vet när de knackade på igen?
Ett litet skrockande kom ifrån Toss och han klappade sig också tacksamt på sina mage för att se från sin kapten till det nya i sällskapet. Trummade lite på sin mage som var spänd och det såg nästan lite riskfyllt ut att en av knapparna skulle sprätta upp coh träffa någon mellan ögonen. För att vara ärlig hade det inte varit den första gången – eller sista för den delen.
“Eller öl!” föreslog han lite gladare.
You must be logged in to reply to this topic.