Luka satt för närvarande “själv” mitt ute i skogen i området Mähren för att vila efter sitt utforskande av skogen han befann sig i. Han hade varit på sin vanliga jakt efter örter han kunde använda till mediciner men efter ett par timmar så hade han behövt sätta sig ner på närmaste sten då fötterna ömmade ganska rejält. Han hade lyckats hitta en del örter men kände att dagen fortfarande var ung nog att erbjuda honom fler, ja, efter hans vila det vill säga.

Han skruvade av korken på sin vattensäck för att ta ett par välförtjänta klunkar vatten innan han korkade igen säcken igen och lutade sig bakåt på den stora stenen med blicken fäst upp mot de moln man kunde skymta mellan trädens gamla grenar. Detta var en fascinerande skog att befinna sig i, speciellt på platsen han befann sig på nu. Träden verkade uråldriga och vissa var så gamla att det verkade som om de höll på att falla isär. Han hade ingen aning om hur mycket värdefulla örter han kunde finna här men såg verkligen fram emot att lista ut det dock. Ett höstlöv föll från en gren ovan honom och ringlade ner för att landa rakt över näsan på honom vilket fick hans ögon att skelögt undersöka lövet innan han försiktigt tog bort det och undersökte det nyfiket. Ja hösten hade börjat krypa in och spred sina färger över träden med en svalka som sommaren detta året inte hade ägt för honom. Det var skönt. Han var ju van med vattentemperaturer så att hettan hade gått iväg för i år var något han välkomnade, även om det snart skulle bli svårare att hitta växande mat i skogarna.

Lövet var en blandning av gult och orange vilket bara det fick den lilla solstrålen vid namn Luka att skina upp i ett leende. “Åh men se här vad fint! Hösten är alltid välkommen hos mig även om vintern kommer göra det svårare att befinna sig på land..” Sa han medan han snurrade lätt på lövet mellan sina fingrar. “..Varje år så blir det lika svårt att livnära sig på land när snön landar, varför blir man aldrig van vid det hela? Det tog mig år att lista ut vila rötter var ätbara, livet är så mycket lättare under ytan på vintern.” Sa han muntert där han satt utan att rikta rösten mot något alls, pratade mest för sig själv då det inte fanns en levande själ i närheten. Ja.. vad han visste om i alla fall.

“Jag har mycket kvar att lära mig med, vem vet? Kanske finns det otroligt många fler ätbara ting på vintern än vad jag vet om? Kanske borde jag rådfråga någon om det hela snart? Eller vad tror du lilla löv?” Frågade han nu lövet som om detta ting faktiskt hade något att säga till om. Han dinglade lite med benen där han satt och kollade på lövet som om han faktiskt förväntade sig ett svar, det gjorde ju inget! Han var ju själv här.