- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 4 dagar, 23 h sedan by
.
-
Thel Shaen, Iselems storslagna huvudstad. Från bergens rötter sträckte hon sig med sina många kanaler och ståtliga byggnader. Av de många lärda så kunde hon sägas vara den mänskliga civilisationens största verk. Här hade den heta, karga öknen tämjts genom mänsklig ingenjörskonst till att bli en grönskande stad som bjöd på både svalka från vattnet och hetta från den kryddstarka maten. Kustens juvel kallades hon för, och det med rätta. Men om Thel Shaen var kustens juvel, så var Shai Khanapaviljongen dess gömda skatt.
I ett av stadens underhållningsdistrik stod detta palats till tehus tre våningar högt. Här kunde dess besökare avnjuta te och röka vattenpipa antingen i arkadgångarna eller i de stora terummen. Om de ville ha något annat än te, kunde de avnjuta traditionell iselemsk mat på någon av balkongerna som hängde ut över kanalen, eller varför inte under stjärnorna på husets takterrasser? För den som ville vara mer avskild fanns privata rum att hyra för middagar, affärsmöten eller underhållning. Underhållning i form av dans och sång, allt utfört av Shai Khanas beryktade kvinnor. För det var varken teet eller maten som lockade dess besökare, utan de kvinnor som serverade och underhöll. Här var de vackrare och mer begåvade än på de andra tehusen. Med sin mystik och mildhet kunde de smickra både nytänkare och konservativa. Här fanns något för alla.
Men det hela var bara ett spel för galleriet, en hägring och en villfarelse. Shai Khanas sanna natur var mycket mörkare än så. I årtionden hade det blivit en plats för de välbärgade och ryktbara att få kontakt med de utstötta och kriminella. Hit sökte sig den som hade tillräckligt med pengar för att få tag på säljare av förbjudna varor såväl som den köpman som ville undgå skatt. Rykten spreds, människor fördes samman och varor bytte ägare. Allt administrerat under kvinnornas diskretion och möjliggjort under mäns girighet. För det var inte sällan man kunde se en av de tio Sharin, en av de högsta ämbetsmännen i Iselem, avnjuta te och sång inne i tehuset. Andra flitiga besökare var några Ishajer såväl som inflytelserika köpmän. I fördärvets och girighetens huvudstad blomstrade platser som Shai Khana.
Men all framgång kunde inte tillskrivas giriga köpmän, eftersom ingenting hade varit möjligt utan Shai Khanas matriark. Vida känd för sin skönhet, dygd och underbara sångröst hade hon ingjutit förtroende i dessa maktens män. Drömfångaren kallades hon, för sin förmåga att få mörka drömmar om makt, pengar och exotiska varor att gå i uppfyllelse. Aayla il-Nader kallades hon av de mer omedvetna gäster som flockades till Shai Khana i hopp om att hon skulle uppträda just den kvällen.
Då solen sjönk mot horisonten i väst började de många lyktorna tändas inne i Shai Khana. Cikadornas spel i atriets jasminbuskar blandade sig med rösterna från gäster i arkadgångarna och den lugna musiken. De färgglada tyger som hängde längs valv och fönster rörde sig lätt i den svalkande kvällsbrisen som förde med sig doften av kryddor och parfym. Den korta valvgång som ledde ut mot gatan och slutade i två bastanta trädörrar var fylld av små bord och kuddar. Där hade man tänt rökelse och lyktor vars ljussken nådde ut till gatan genom en av dörrarna som nu stod öppen. Här skulle den som tog sig upp för de få trappstegen välkomnas av en av de beslöjade kvinnor som väntade.
-
I den kvävande hetta som omslöt Iselem, i synnerhet här i Thel Shaen, där solen tycktes bränna ännu hårdare mot stenhusens väggar och luftfuktigheten var som en osynlig våt filt, rörde sig Wreax genom de dammiga gatorna med ett tydligt förakt för sin omgivning. Hans mörkeralviska hud bar lätta spår av sitt arv från Me’erisia – havets folk – och varje steg genom denna torra, brutala stad påminde honom om den svalka och fukt som havet erbjöd. Här fanns inget av den friskhet som havsdjupet gav, inget av det liv han en gång kände.
Han drog sin svarta, silverprydda mantel och huva tätare om sig, skyddade sig mot både sandens stickande vindar och de blickar som kunde falla på honom. Den sortens blickar han avskydde – de som förrådde misstänksamhet eller nyfikenhet, eller värst av allt, likgiltighet. I en stad där varje gäst kunde vara en potentiell kund eller fiende, valde han att smälta in i skuggorna, undvika alltför mycket ögonkontakt, och navigera staden med en precision som blott en av hans bakgrund och erfarenhet kunde ha.
När han närmade sig Shai Khanapaviljongen, den svala doften av jasmin och kryddor blandade sig med cikadornas ljud, kunde Wreax inte låta bli att notera den kontrast detta palats verkade stå för i jämförelse med den karga öknen runtomkring. En plats byggd på lögner, en spegelbild av stadens smutsiga underströmmar av korruption och girighet. Trots sitt förakt för öknarna fanns det en slags tröst att en sådan plats fanns. En plats där maskerna man bar spelade större roll än verkligheten. En plats som fick honom att känna sig hemma, om ens lite. Om han skulle medge att platsen gjorde det, det är en annan sak totalt.
Han klev över tröskeln och möttes av en av kvinnorna som vakade över paviljongens gäster, hennes ansikte halvt beslöjat, men med ögon som avslöjade en bedömande blick som värderade honom. Wreax, dock, lät inget av det påverka honom. Hans arroganta hållning och blick gjorde det tydligt – han var inte här för att låta sig bedömas.
“Jag behöver tala med någon som har förmågan att tillgodose mina… särskilda behov,” sa han, med en låg, hård röst. Orden var svala, liksom hans hållning. Inga antydningar om känsla, bara ren vilja och en underliggande, obeveklig makt. “Där ingår information, varor, och tjänster. Och jag antar att ni vet precis vem jag talar om.”
-
Den beslöjade kvinna som välkomnade Wreax var till det yttre oberörd av hans begäran som annars sågs som väldigt rättfram i den alltid så återhållsamma och artiga kulturen i Iselem. Hon log endast och gjorde en gest åt honom att följa med henne, som om hans begäran varit efter en kopp te. Hon ledde honom genom valvgången och ut i det stora atriet. I dess mitt porlade det från en fontän i marmor och bland buskarna lyste små lampor i olika färger. Mellan de tyger som hängde i arkadgången kunde man skymta de många gästerna som satt på mjuka kuddar och rökte vattenpipa. Våningen ovanför var även den i form av ett arkadgalleri, men där satt inga gäster, utan istället var där många dörrar och fönster i färgat glas. Bakom vissa lyste det vilket antydde att där fanns gäster. Den tredje våningen hade ingen gång mot atriet, men från små balkonger och fönster växte hängande blommor och grönska. Med fontänens vatten och den omslutande byggnaden var atriet en sval oas i jämförelse med staden utanför.
Kvinnan ledde Wreax genom denna lilla oas innan hon stannade och höll undan ett av skynkena och bjöd honom att kliva in i arkadgången. Hon anvisade honom till ett av de låga borden och färgglada sittkuddarna. Med tunna tyger hängande från taket skärmades varje sittgrupp av från varandra, även om det just här var glesare mellan gästerna.
“Någon kommer snart för att servera dig. Om du önskar några särskilda förfriskningar, så är det bara att säga till,” hon inväntade hans önskemål innan hon med en mjuk bugning backade några steg och sedan försvann iväg.***
Genom husets entré kom dagligen människor från alla av de erkända kasten såväl som de som kallades echer, utlänningarna. Men att någon med så uppseendeväckande ursprung och rättfram uppförande kom, det hörde till ovanligheterna. Shai Khanas kvinnor hade ett välutvecklat och diskret sätt att signalera till varandra när potentiella problem såväl som viktiga kunder dök upp. Och de osagda orden spreds snabbt. Från sin plats på den övre våningens arkadgalleri hade Aayla uppsikt över atriet och uppfattade snabbt signalen om ett eventuellt problem. En dov smärta gjorde sig påmind från de mörka märken det senaste av hennes problem lämnat på hennes revben och rygg. Långsamt förflyttade hon sig mellan valven i arkadgalleriet, den skarpa blicken vänd ned mot atriet i väntan på att detta problem skulle ledas dit. Under det korta ögonblicket av väntan undrade hon om det var någon av de som hotat henne bara en vecka sedan, eller kanske en tidigare fiende som lyckats kravla sig tillbaka från det dike hon lämnat den i.
Men den man som nu leddes genom atriet var något helt annat. Hon stannade intill en av pelarna för att följa honom med blicken. Att han hade mörkeralviskt påbrå var uppenbart och om hon hade sett honom förr skulle hon definitivt ha känt igenom honom. Så det var inget känt problem, men mörkeralver blev för det mesta till problem. Det hela krävde hennes uppmärksamhet och efter en stund begav hon sig ned. I den smala trappan ned till bottenplan mötte hon kvinnan som lett honom in. De utbytte lågmälda ord om vad han sagt och begärt innan de skildes åt.
Aayla rörde sig med mjuka steg genom arkadgången och trots att hon var klädd i samma turkosa och ljuslila tyg som de andra kvinnorna så drog hon blickarna till sig. Det skira tyget som täckte halva hennes ansikte skvallrade om ett vackert ansikte, även om de intensiva, melerade ögonen alena kunde få en man att vända sig om. Över hennes axlar flöt mjuka, kolsvarta lockar som trots att håret var halvt uppsatt nådde henne till midjan. Hon var smal och bred på de rätta ställena och rörde sig graciöst. En klassisk skönhet i iselemska mått mätt, men där fanns också drag av något övermänskligt, kanske ökenalviskt blod några generationer bort. Då hon anlände till den sittgrupp där Wreax satt la hon handen på hjärtat och hälsade på honom med samma mjuka bugning som han en stund tidigare blivit lämnad med.
“Välkommen till Shai Khana, min herre. Jag hoppas du inte har väntat länge och att du blivit väl mottagen av mina systrar,” hennes röst var behaglig och feminin. En röst som inte behövde ta så mycket plats i anspråk, då den i sin blotta melodi fick folk att lyssna. I en elegant rörelse satte hon sig ned på en av kuddarna mitt emot honom. Hennes blick var uppmärksamt fäst vid honom. Hon hade haft rätt att han hade mörkeralviskt blod, men såhär på nära håll kunde hon se att han också var meeresier. En första tanke gick direkt till Me’erisias styre innan ett gammalt rykte gjorde sig påmint. Intressant.
“Mitt namn är Aayla och jag kommer att servera dig i afton,” hon log mjukt och såg bort för att påkalla uppmärksamhet till en av de andra kvinnorna som kom fram och ställde ned en bricka på det låga bordet.
“Jag hoppas ditt besök här kommer att vara till belåtenhet. Är det första gången du besöker Thel Shaen?” fortsatte hon medan hon ställde fram varsin glaskopp med mässingshandtag, den silvriga tekannan och en liten burk i silver samt annat som Wreax möjligen hade beställt. Den andra kvinnan försvann med brickan och de lämnades nu ensamma. -
Innan kvinnan gick tog han tillfället att beställa dadlar med honung, och vin. Han drack oftast vin då han hade tillgång, han var stor entusiast.
Wreax tog in den eleganta omgivningen med ett ögonkast som var både snabbt och analysartat. Han hade kanske varit något rakt på sak vid sin ankomst, men detta var ett medvetet val. I hans värld var varje ord och handling noggrant vägda, särskilt när det gällde att navigera i de komplexa nätverken av makt och inflytande. Han visste att det inte fanns något att vinna på att vara överdrivet vänlig mot en tjänare, när det verkliga målet var att få kontakt med någon av betydelse.
När Aayla anlände och satte sig ned mitt emot honom, var Wreaxs hållning anpassad för att spegla både respekt och förväntningar. Han var medveten om Aaylas rykte och visste att hon var den person han behövde för sina krav.
“Aayla il-Nader,” började han med en ton som var både formell och uppskattande. Han nickade kort när hon presenterade sig. “Jag försäkrar er, väntan har inte varit ett problem. Era systrar har varit mer än tillmötesgående. Det är ett nöje att träffa er personligen.”
När hon frågade om hans erfarenhet av Thel Shaen, lutade han sig tillbaka, fortfarande med ett självsäkert lugn. “Jag har varit i Thel Shaen många gånger tidigare, men detta är första gången jag besöker er etablering. En svalkande fristad mitt i öknen, det påminner mig om en del av hem, trots att det är långt ifrån mitt rätta element.”
Hans röst blev något mjukare, men fortfarande med en skärpa i tonen. “Jag kom hit specifikt för att träffa er. Ert rykte företräder er, och jag har hört att ni har en särskild talang för att få saker att hända, diskret och effektivt. Jag har hört mycket om er förmåga att navigera i de mest invecklade affärerna i denna stad.”
Han tog försiktigt och noggrant för sig av dadlarna med en analytisk blick, då han mer än ofta blivit förgiftad eller drogad tidigare, och stoppade en i munnen då han låtit sina misstankar rinna undan från sitt sinne. Han pausade för att säkerställa att han hade hennes fulla uppmärksamhet, och åt munnen tom innan han talade. “Jag har några specifika behov som jag hoppas att ni kan hjälpa mig med. Några… drömmar jag önskar att fånga.”
Wreax avslutade med en självsäker blick och en lätt lutning framåt. Han väntade nu på Aaylas svar med ett lugn.
-
Det var med van hand som Aayla ställde fram både te, fatet med urkärnade dadlar och lerkruset med vin, helt utan att behöva släppa honom med blicken. Hon log åt hans ord om Shai Khana, ett leende som nådde ögonen även om hennes läppar knappt kunde anas bakom det skira tyget av slöjan. Än kunde hon dock inte avgöra om hans komplimang var genuin eller om den bara kom från allmän anständighet. Inte för att det spelade någon större roll, men kunde säga mycket om en persons karaktär.
Då hans röst blev mjukare och han istället förde samtalet till henne och hennes förmågor blev leendet kvar och hon sänkte blicken i en sorts bekräftande nickning. Precis som hennes syster sagt så var han mycket mer rättfram än vad som var brukligt i Iselem där alla ord vägdes i artighet och omskrivningar. Något hon både kunde uppskatta och avsky hos echer. Hon hade redan listat ut vem han var, men hon visste inte vad för en person han var. Eller vad hon tyckte om hans rättframhet för den delen. Medan hon hällde upp vin så kunde hon iaktta det korta ögonblick av misstänksamhet innan han tog för sig av dadlarna. Hon kunde knappast klandra honom, även om hon aldrig skulle tillåta att en gäst blev förgiftad eller kom till skada innanför hennes väggar. Det hade inte varit bra för affärerna.
“Mitt rykte måste verkligen föregå mig,” började hon samtidigt som hon hällde upp te till både honom och sig själv, “Om det kan passera mellan världarna och återuppväcka de döda.” Hennes blick mötte hans och där fanns både spår av det mjuka leendet såväl som en uppmaning.
“Men förhoppningsvis kan jag leva upp till det och inte göra dig besviken,” fortsatte hon och ställde tekannan åt sidan. Trots att hon insinuerade på hans identitet så var det inte något som hon pressade vidare för att få bekräftat. Tids nog skulle det visa sig om hon haft rätt eller inte.
“Du är rättfram med syftet till ditt besök här i afton,” hon log större än tidigare och vita tänder kunde anas bakom slöjan, “Det är en egenskap jag verkligen uppskattar. Så säg mig vad det är du drömmer om. Socker?” Hon hade lyft locket till den lilla silverasken med sockerbitar och gjorde en enkel gest mot teet som ångade från kopparna. Alla rörelser så invanda och rösten så mjuk och naturlig att en åhörare säkerligen skulle tro att det var vanligt kallprat under tiden en gäst serverades.
You must be logged in to reply to this topic.