Det ryckte till i kentaurens hästliknande långa öron – det enda icke mänskliga drag i hans annars mänskliga överkropp – och han spetsade dem uppmärksamt framåt medan de tjocka ögonbrynen drog ihop sig över hans ögon i en betänksam min. Tystnaden som dittills varit hans följeslagare hade plötsligt lämnat honom och ett himla eländigt ylande kom från någon inte långt ifrån honom. Det lätt nästan som något barn som kanske gått vilse och grät efter sin moder, hrrm? Fundersamt trampade han på stället, vred huvudet och öronen än åt ena hållet än åt andra medan han med smalnande ögon och rynkad panna försökte lokalisera vart varelsen befann sig.

Dhrach tyckte sig skymta något, eller någon, plaska vid stenstranden längre ner och uppfattade sedan det otvivelaktiga ropet på hjälp. Vem det än var så var denne antingen i fara eller i någon form av nöd och paniken och ångesten i ropet gick inte att missta sig på.

Kentauren tämligen slängde sig ner för kullens krön och galopperande ner mot vattnet i dundrande fart. Marken skakade under hans väldiga hovar och tyngd, och djupa gropar bildades i gräsmarken efter honom. Grästuvor, jord och småsten flög åt all världens håll runt om honom i hans framfart.

Inte förrän han kom ner till stenstranden saktade han ner på farten till en lufsande skritt, både för att själv inte bryta nacken på någon hal eller lös sten, samt för att inte stampa ner vem det ännu nu var som ropat. Nu på nära håll kunde han tydligt se att det var någon form av vattenvarelse som låg och plaskade hjälplöst i vattnet – en underlig syn för kentauren som sällan vistades vid vatten.

“Jag hör dig”, tillkännagav han, något bryskt och skrovligt (han hade inte talat med någon vettig varelse på veckor) med sin mörka röst och klev försiktigt närmare. Havsvattnet kändes kallt runt hans ben när han långsamt strövade ut i det grunda vattnet, något osäker över vad det var han hade att göra med. Fisk eller ej, man kunde aldrig veta vad som kunde kasta sig över en… fast ganska snabbt insåg Dhrach situationen främlingen befann sig i, och han kände sig absolut inte hotad. Tanken var till och med lite skrattretande. Tvärtom tvekade kentauren inte utan förstod att han var Lukas ända chans att komma loss. Den lilla krabaten verkade ha kämpat länge själv men utan resultat.

“Aj…” Fnös han när han kikade närmare på Lukas fena som satt fast under stenbumlingen. Kentauren plumsade runt Luka för att se hur stenen låg och var han lättast skulle kunna få tag i den samt flytta den.

“Vänta”, muttrade han kort och utan att dröja en sekund längre böjde han sig ner och grepp om stenbumlingen med sina väldiga nävar. Han tog spjärn med frambenen av sin hästkropp, ställde sig bredbent med bakbenen för att hålla balansen bland de hala stenarna under vattnet och hivade sedan upp bumlingen i luften med sina muskulösa armar som dolts något under manteln.

“Säg så… flytta… på dig!” brummade han uppmanande åt Luka under stenbumlingens tyngd. Trots att hela kentauren utstrålade råstyrka så var en stenbumling ändå inte det enklaste att leka med. Med ett kort kraftrop slungade han iväg stenen sedan uppåt land, och därefter med en lättad utandning tog han sedan ett vacklande steg bakåt i vattnet för att se hur det gått för vattenvarelsen.
Kentauren stod nästan tre meter hög ovanför marken, så han fick luta sig något framåt, med händerna mot sina hästben samt böja på sin breda nacke för att ens kunna se vart Luka tagit vägen.

Vattenvarelsens snabba skiftning från eländig ylande krabat till överlyckligt sprattlande fisk eller delfin – Dhrach visste inte riktigt – var något överväldigande för den trötte kentauren. Det var nästan som att se en hund, eller säl? Kallades inte sälar för havets hundar? Hursom, en lycklig säl-hund som nyligen funnit en vän att leka med, så som vattenvarelsen simmade runt och plaskade. Nå, han verkade inte allt för skadad den lille hunden, fisken… varelsen.

Kentauren tog ett par staplande steg bakåt med höjda armar för att skydda sig från det stänkande vattnet när Luka gjorde sin bakåtvolt. Som om han inte redan var tillräckligt blöt efter gårdagens regn och nu detta plaskande i saltvattnet för att rädda en fisk… Nåja han blev i vilket fall ren om hovarna och fick ur jorden ur hovskägget – men saltvatten brukade innebär klåda i pälsen.

“Jisses…” suckade han trött då hans humör inte alls matchade vattenvarelsen strålande sinnesstämning, nog för att Dhrach var nöjd över att ha varit hjälpsam men Lukas leende var nästan bländande för den ärrade äldre kentauren. Han hade inte träffat på en så glad själ på väldigt länge, inte sen dryaderna… han mulnade något, strök öronen bakåt och slöt ögonen för att dra en hand trött över ansiktet och det långa toviga skägget. Oj vilket bedrövligt skick han kände sig i, sliten, blåslagen och med ovårdat hår samt päls. Det var nästan – bara nääästan – så att han önskade att han också kunnat plaska runt bekymmersfri i vattnet som fisken gjorde.

“Det var så lite…” hann Dhrach knappt säga mellan Lukas ivriga tackande. Hade det inte varit för att de var totala främlingar för varandra och Luka var så våt – och troligen hal – hade kentauren kanske tagit fisken i nackskinnet och sagt åt honom att lugna ner sig, något han brukat göra med bångstyriga föl i sitt hemland. Vid alla dryaders löv, fisken såg nästan ut att vilja krama honom!

‘Middag för någon hungrig best‘, orden fick Dhrach att ofrivilligt skrocka till och hans långa öron vinklades framåt. Nåväl, vattenfrämlingen verkade bara mena väl och dessutom erbjuda sig att vara behjälplig tillbaka. Hans grönblåa ögon blickade åter ner på Luka och mötte dennes ovanliga tvåfärgade ögon.

“Ni kan ge mig ert namn till att börja med, lille… vän?” Kentauren harklade sig, kanske inte var så trevligt att börja en bekantskap med att påpeka att någon var liten – det var ju faktiskt han själv som var enorm, och brukade vara större än alla andra han mötte.
“Vad ni sen kan göra… jag vet inte, ni kan inte trolla fram solen åt en trött – och blöt – vandrare?”

Dhrach tog något förvånat men tacksamt emot ett av äpplena Luka generöst erbjöd honom ur sin magra proviant. Äpple var faktiskt något han inte ätit på väldigt länge med tanke på årstiden och här ute i vildmarken där det knappast växte äppelträd så var det nästan en festmåltid.

“Jag tackar er, Luka”, kommenterade han innan han tog ett stort bett av äpplet – och genast var det bara halva äpplet kvar. Åh det smakade gudomligt precis då och Dhrach påmindes om att han var tämligen utsvulten efter sin oupphörliga vandring utan större avbrott. Hans egen proviant var det inte mycket kvar av och han hade väl hoppats hitta något på vägen men därför varit väldigt sparsam med sitt – lite torkade rötter och frukter, frön samt rötter hade han nog i sin resväska som var fäst i en läderrem runt manken och magen under manteln. Undra om Luka ville smaka på något av det?
“Ni kan kalla mig Dhrach…” fortsatte han innan han svalde resten av äpplet, för att sedan vara på väg att sätta det i halsen.

Dhrach var van vid dryadernas naturmagi, men att se fisken förvandla sin fena till ben var inte något han var bered på – Lukas nakenhet hade han inget besvär med då han var så van att se bara-oklädda dryader samt att kentaurer sällan hade kläder på sig egentligen, framför allt inte i hans klan där han var född. Men den store kentauren rykte till så hovarna snavade plumsande i vattnet när Luka obekymrat gick förbi som om man ändrade sin underkropp hursom-närsom-helst (kanske var naturligt det för fisken men inte för hästen). Dhrach kunde minsann inte bara i en handvändning göra sig av med sina fyra ben och bara få två! Måste vara någon form av magi tänkte han och drog ett nervlugnande andetag för att stilla sina spända nerver. Han hade sett magi innan, men det betydde inte att han var förtjust i det eller van vid det.

Dhrach vände bort blicken och kliade sig lite förläget i nacken när han insåg att han stirrat och följt Luka med blicken då denne rest sig och sedan klätt sig – fortfarande överväldigad över att främlingen gått från att plaska i vattnet med en fena till att plötsligt bara gå förbi på två ben. Han passade på att vända sig om och ta sig upp på säker och torrare mark – inga mer hala stenar och kallt vatten.

Det var inte så här han föreställt sig att mötet med havet skulle bli, men han hade inget att klaga över. Han hade funnit sällskap (och fått en mumsbit på köpet) men han insåg nu hur utmattad han faktiskt var efter sin långa vandring. Saltvattnet hade även påmint honom om de många skav och sår han hade fått efter senaste mötet med orkerna ute på slätterna, det sved där saltvattnet kommit i. Denne Luka verkade också ha ett kunnigt öga för läkekonst – eller var det magi igen?

Med havsvatten ännu rinnande om benen ner för hovarna fick kentauren tygla sig för att åter inte dansa undan när den unge mannen traskade runt honom och inspekterade honom som om han var en trasig docka som enkelt skulle sys ihop på nolltid. Denna gången var det inget vatten som kom stänkandes men han var inte bered på hur närgången Luka var. Han hade trots allt inte umgåtts med någon på väldigt länge och plötsligt var här en person honom “rakt i ansiktet”, eller bringan snarast då Luka knappt nådde honom till bogen på hästkroppen. Hans sandfärgade hästskinn skälvde till, som då en irriterande fluga landat där, när Lukas händer kom nära. Även om han inte vidrörde kentauren egentligen så kände Dhrach något när såren över bog och frambenet försvann. Han hade ignorerat det länge då det inte varit tillräckligt allvarligt enligt honom, vilket kunde noteras då hela hans kropp var täckt av värre och större ärr.

“Vad i alla… trädloppors…” fick kentauren fram och han vred på överkroppen för att bättre kunna se vad Luka gjort. Nu orkade inte bakbenen mer och likt en hund satte sig Dhrach på rumpan, med ett bakben vikt under sin väldiga kropp och det andra pekandes rakt ut över marken. Frambenen förblev raka och som planterade i gräset. Något handfallen höll kentauren upp händerna och svamlade stackande: “Hur… gjorde ni… magi? Ni är läkekunnig?”

Dhrach stirrade ner på Luka med rynkad panna och ögonbryn, det syntes att han hade svårt att ta in vad han nyss bevittnat, både Lukas förvandling och nu borttrollandet av sår. Han kanske var en trasdocka som blev ihop sydd trots allt.

Den store kentauren slöt ögonen och drog djupt efter andan för att sedan nästan frustande andas ut. Kanske för att samla sig eller få alla snurrande tankar att bli stilla, eller både ock. Öronen blev lite hängande bakåt och efter att ha dragit en stor näve över ansiktet, kliat sig i nacken så öppnade han sina ögon för att möta Lukas lugnande och vänliga blick. Den lille före detta fisken var fortfarande som solen själv och trots att han glatt pladdrade på så var ändå denne Lukas närvaro på något vis trevlig. Trots att kentauren var en rätt tystlåten individ så välkomnade han sällskapet, det var skönt att åter ha en vänligt sinnad varelse till sällskap igen än hans följeslagare tystnaden. Främlingen kunde till och med uttala Dhrachs namn utan svårigheter, nog hade de båda olika dialekter och uttal för de var ju knappast födda på samma ställe, om ens samma kontinent. Det kändes ändock trevligt att höra någon tilltala honom med hans namn igen – istället för “odjuret, besten”, “packåsnan”, eller “Brunte” eller åt det hållet – samt le betryggande och utstråla pålitlighet mot honom. Dhrach hade möts av så många misstänksamma blickar samt hotfulla varelse med onda avsikter på sistone att det var en lättnad att nu kunna sitta där på bakdelen och faktiskt bara andas och tillåta sig att bli ompysslad för en gångs skull.

“Tråkigt att höra om mannen”, kommenterade han kort. “Men mina skärsår… kan ni alltså bara-“, han pausade och sökte efter rätt ord: “trolla bort?”
Båda ögonbrynen drogs ihop fundersamt när han uppmärksam vände öronen framåt igen för att försöka ta in allt Luka berättade.

“Me’eridian? Är det en sån vattenvarelse… som ni möjligen?”
Dhrach höjde på ett tjock mörkt ögonbryn, osäker på om det var oartig att fråga vad denne Luka faktiskt var för sorts varelse.

Kentauren hajade till då Lukas ben veck sig och han sträckte fram en stödjande stark arm och tog varsamt den unge mannen i armbågen. Han synade Lukas ben från fötterna upp till knäna, inte för att han såg så mycket nu när Luka var klädd men han mindes att stenbumlingen inte varit en liten en och hur glatt fisken än simmat tidigare så var han knappast läkt på nolltid, eller? En sten av den storleken borde lämnat antingen ett benbrott eller rejäla blåmärken. Fast samtidigt hade Luka själv precis nämnt att han kunde läka benbrott, fast hans kropp verkade ändock inte återhämtat sig helt.

“Ni kanske borde se till er själv först, Luka.” Bad kentauren men veck ändå sina framben under sig så att hans hästdel nu låg i en avslappnad liggande ställning, lutad halvt mot en större sten bakom sig. Dhrach höll likväl kvar sin hand om Lukas armbåge och fortsatte uppmanande:
“Jag har varit med om värre skador. Ni har gjort tillräckligt för mig redan och botat de flesta skador orkerna åstadkom. Se efter er själv först nu, jag repar mig.”

Kentauren släppte taget om Luka, för att vara så stor hade hans grepp och rörelser varit väldigt aktsamma och lätta ändå. I samma stund sprack molnen ovanför dem och några varma förmiddags solstrålar kikade ner och spred värme över den småfuktiga gräsmarken och de två individerna.

Dhrach vände ansiktet mot himmelen och slöt ögonen för att njuta av solstrålarna som smekte hans ärrade ansikte. Han lyssnade med ett halvt öra på Luka, oavsett om det var  ‘tids-tillbaka-dragning’ eller skapande av nya celler som gjorde att hans sår läkte sig under Lukas helande händer, så kändes det ändå som någon form av magi. Att bara kunna svepa handen över ett sår och vips så var det borta, var inte det magi i kentaurens öron så visste han inte riktigt vad man skulle kalla det. Han kände inte av någon smärta eller sveda längre där såren funnits, men en sorts kliande känsla låg kvar under pälsen. Han svepte med sin kortklippta svans i en olustigt rörelse men tvingade sig att avstå ifrån att sträcka ner armen och klia. Istället drog han av sig sin mantel som täckt större delen av han övre mänskliga kropp men även en del av hästryggen. Han slängde manteln över stenen han lutat sig mot, i förhoppning om att den sista fukten i tyget skulle torka under solens strålar.

Dhrach var helt bar under manteln, lika naken som när han kom till världen, men det var ju helt naturligt för en kentaur att inte behöva bära kläder (förutom mot vintern eller i kalla länder), till skillnad mot människor, alver, dvärgar eller andra tvåbentingar. Han hade däremot en sorts läder sele runt om sin hästkropp, som såg till att hålla två sadelväskor på plats, hans långsvärd, en yxa och bakom ryggen ovanför manken hade han ett bälte där en lång dolk fanns som han snabbt kunde nå genom att sträcka back höger arm. Utan manteln avslöjades även fler skär sår, som vid det här laget torkat till fula sårskorpor men då Dhrach inte direkt sett om dem så fanns det smått ludd efter manteln intorkat ihop med det torra blodet samt resedamm.

“Me’erfolk… hmm…” Kom det fundersamt ifrån kentauren. Dhrasch försökte föreställa sig dessa individer Luka beskrev, hans ål-far eller färgglada-fisk-mor som skapat denna solstråle till son. De kunde vara stolta i vilket fall över att ha en sådan duglig och läkekunnig son. Dhrach själv hade inga barn, ingen familj eller ens en klan längre… Dhrach la armarna i kors över sin breda bringa.
“Jag har hört om sjöjungfrur. Troligen möt en och en annan Me’eridian på min resa hit nu när jag tänker efter.”

Kentauren iakttog Luka intresserat när denne läkte sig själv, ingen dum egenskap att kunna. Dhrach hade haft stort nytta av kunna läka sig själv, med tanke på att han så ofta hamnade i situationer där vapen var inblandade. Det tycktes ändå ta på Lukas krafter när han helade.

“Det är hedersamt och ödmjukt av er att erbjuda er att hela andra före er själv, men om ni inte ser efter er själv först, Luka, hur ska ni sedan kunna läka någon i framtiden om ni själv inte överlever? Eller i en situation som kanske kräver att ni behöver fly? Offrar ni er då för någon annan med?”
Kentauren tystnade, insåg att han nog sagt fler ord i ett svep än han gjort dittills på länge. Han drog tyst efter andan och log ursäktande tillbaka mot Lukas vänliga ansikte. Det bekymrade kentauren något att Luka var så öppen och hjälpsam, en fin egenskap i sig, men tänk om det en dag kunde kosta mer’en livet, bara för att hjälpa en annan? Fast det kanske var annorlunda om Luka kände personen, eller som i deras fall så hjälpte de varandra. Dhrach ville dock inte tänka på vad som skulle hänt Luka om denne stått öga mot öga med de orker han själv mött bara några dagar tidigare. Antingen hade de huggit ner den lille fisken på fläcken, eller fängslat honom och utnyttjat hans läkekunnighet. Kentauren knuffade bort tanken och svarade den muntre Luka:

“Ni behöver inte tacka, vi har båda gjort varandra en tjänst idag. Hade det inte varit för er hade jag nog ännu haft värk och skav samt tvingats se över mina sår själv.”

Vilket hade varit planen så fort han anlänt till havet, även om det kanske hade varit dumt att skjuta på det så länge. Flera sår hade kunnat bli allvarligt infekterade om han fortsatt att ignorera dem, men nu med Lukas hjälp behövde han knappt tänka på dem, i alla fall de sår han haft på sin hästkropp. Dhrach sneglade ner på sina ärrade men muskulösa armar, där intorkat blod runt några sår efter orkernas klingor lyste ilsket röda upp mot honom i solen. Han borde hitta sig en bäck att tvätta av sig i insåg han. Både för att få bort det levrade blodet men också resedammet, samt havsvattnet som kliade i hans hovskägg. Hans sandfärgade päls och vita ben med svart markering, var inte så sandfärgad eller vit heller längre. Mera smutsbrun samt lerig, men just nu var det så förbannat skönt att bara få ligga ner och vila i solen och småprata med denne sorglösa fisk som så roat och glatt log upp mot honom.

Kentauren släppte inte Luka med blicken då denne plötsligt for upp igen – om det var så att han kommit åt något vasst eller vid åsynen av hans tilltuggade överkropp kunde han inte avgöra. Eller för att Luka kände sig skyldig att ‘stå givakt’ bara för att klargöra sitt svar på Dhrach fråga, han kanske hade låtit lite för myndig. Dhrach var inte kapten och förde inget befäl längre, han hade ingen anledning heller att ställa sådana personliga frågor till denne Luka. Ändå verkade Luka, lika öppen och hjärtlig som innan, svara (om något eftertänksamt) så förhoppningsvis tog fisken inte illa upp. Dhrach kunde emellertid inte säga att han var nöjd med svaret. Hade Luka ingen livsvilja för sig själv, eller livsönskan? Något han ville uppfylla eller uppleva? Kanske inte… kanske hans enda önskan var att ströva runt och sprida glädje. Kentauren betvivlade inte att Luka inte var bra på detta, men i hans egna hästliknande öron lätt det i längden väldigt sorgligt att bara sprida glädje till andra utan att själv ha något att glädjas över, förutom andras glädje och tacksamhet. Aldrig slå sig ner, till ro, bilda eller skapa något – ett hem, en familj, klan eller partner. Nå, alla hade de olika drifter, behov och önskningar.

–Jag är bara en person utan större betydelse-, mer’ens ord fick kentauren att bekymrat rynka pannan och lite ogillande snörpa på munnen. “Av den lilla tid jag umgåtts med er, Luka, vill jag hävda motsatsen.”
Dhrach tittade allvarligt upp på mer’en – för nu när han låg ner och Luka stod upp, så var Lukas ansikte högre upp. En udda upplevelse för Dhrach som annars alltid var den som kollade ner på folk, inte upp på dem då andra alltid fick böja huvudet bakåt för att se upp på honom. För att ge sin ord större effekt reste han sig upp igen med frambenen, så han åter var sittandes med hästrumpan i gräset. Kanske inte så effektfullt trots allt, men han tornade i alla fall åter upp sig över mer’en.

“Er läkekunnighet ger, nej gör, er väldigt betydelsefull. I vilket by, stad, arme, klan eller land, ni hade varit en stor tillgång. Antingen för folket eller för landet som ni tjänat eller som får äran att ha er i sin samhörighet. Kasta inte bort det.”
Kentauren la en tung stor hand på Lukas späda axel.
“Men jag förstår vad ni menar. Att hjälpa eller rädda någon, är en stor bedrift och den inger både för en själv och andra en speciell sorts energi eller kraft, hur man nu vill uttrycka sig.”
Ett milt leende fick kentaurens bistra ärrade ansikte att spricka upp lite, det värkte faktiskt i käkarna lite för Dhrach kunde inte riktigt minnas när han lett senast.

Kentauren följde Lukas oroade blick till hans sår på överkroppen, kanske var de dessa som trots allt fått mer’en att skutta upp på benen igen. Och fisken hade rätt, såren behövdes ses över snarast, det gick inte att skjuta på det mera. Han ryckte även till då Luka rörde vid ett ömmande och troligen redan infekterat sår. Fingrarna till hans hand som vilade på Lukas axel kramade omedvetet till och kentauren frustade besvärat till.
“Hmm…” Dhrach vände uppmärksamt blicken bortåt bergen där han tidigare skymtat skogen. Det fanns oftast alltid någon klar vattenkälla som rann ner ifrån bergen och han ville minnas att han sett en och en annan på vägen mot havet.

“Jo, det klarar nog de här stela benen av”, och med de orden släppte Dhrach Lukas axel och reste sig upp, på väldigt stela ben och något ograciöst efter att ha legat med sin kroppstyngd på sina hästben. Han trampade lite lätt på stället för att få igång blodet, samtidigt som han spejade med handen skuggande över ögonen mot berget.

“Kanske jag borde bära er… skulle gå snabbare då att ta sig dit, och vi skulle inte förlora så mycket av solen.”
Dhrach ryckte åt sig manteln från stenen, men istället för att svepa den om sina axlar slängde han den över hästryggen bakom dolken och sadelväskorna. Han såg åter ner på den gladlynte Luka och höjde frågande på ett ögonbryn.
Vågade fisken lämna havet och rida på honom, en jätte i jämförelse med andra av hans art samt vanliga små hästar?

Dhrach visste inte om hans ord hade haft någon större effekt på den muntre Luka som tämligen obekymrat bara tyckts rycka på axlarna åt det han sagt, men något förvånad verkade Luka ändå ha blivit. Kanske något skulle sjunka in så småningom, men samtidigt så var det inte kentaurens ensak eller uppgift att berätta hur Luka skulle leva. Om fisken var nöjd med att slänga bort sitt liv på andra för att glädja dem, var det Lukas ensak. Dhrach kunde bara hoppas att det inte skulle kosta mer’en dennes liv en dag, i onödan. Kentauren var uppfostrad med att alla medlemmar i en klan hade sin roll, oavsett ens kroppsbyggnad eller förmågor. Det fanns alltid något en kunde göra för att bidra, magisk eller icke magiker. Hans hade varit att beskydda, och det låg väl ännu kvar i hans natur. Kanske var det därför han blev lite blödig när denne lille sparris till fisk påstod att hans liv var ovärt.

Det var inte ofta Dhrach erbjöd sig att vara riddjur åt någon. Det hade hänt emellanåt, men oftast i nödvändiga eller farliga situationer. Nu för att mest spara dem tid, samt att man aldrig visste vad som kunde dyka upp oväntat eller om det fanns något som kunde hota dem när de väl nått fram till skogen. Det kändes säkrare för Dhrach att ha Luka på sin hästrygg, där han visste vart han hade den lille fisken. Hans fyra ben kunde enkelt bära dem snabbt bort om något kom och de behövde ta till flykten, men förhoppningsvis skulle inget sådant drastiskt hända – hoppades han, kentauren var inte säker på om han orkade en till hård strid just idag.

Kentauren försökte huka sig lite för att underlätta Lukas uppstigande på hans hästrygg. Han tog stöd mot stenen han tidigare lutat sig mot samtidigt som han blickade över axeln och iakttog när Luka kravlade sig upp. Han log lite roat, både åt fiskens klättrande men också åt dennes ord när han väl kommit upp. Höjden var inget Dhrach själv tänkte på, han var ju alltid van att stå högre upp än alla andra på sina kraftiga hästben, men det måste te sig väldigt annorlunda för Luka.

”Ni kan antingen hålla i er i min man, men jag skulle nog föredra om ni höll er i någon utav läderremmarna.”
Han pekade bakåt mot några av de läderremmarna som låg bakom hans manke och höll både sadelväskor, yxhölster samt skidan till hans långsvärd på plats. Några mindre remmar fanns även fast sydda mellan de större, för att av belasta hans rygg och kunde funka bra för Lukas mindre händer att hålla sig i, utan att klämma fingrarna när Dhrach rörde på sig. Han var inte håröm, men föredrog att mer’en höll sig i lädret och drog i det, än att dra av honom hår om fisken föll av.

Efter att ha försäkrat sig att Luka höll i sig började Dhrach röra på sig. Han vände blicken framåt och fokuserade på att hitta en väg upp från stranden, bort från havet. Han var noga med vart han placerade sina stora hovar då där ännu var väldigt stenigt mellan grästuvorna, men så fort de lämnat den steniga stranden bakom sig och kommit upp på högre mark som var täckt av vilt högt gulnat gräs, blev det lättare för kentauren att röra sig obehindrat.

”Håll i er”, uppmanade han över axeln till Luka, innan han ökade farten. Den lugna men kanske tidigare lite guppiga skritten gick över i en (kanske för Luka skumpande) hastigare trav men Dhrach tog det ändå varligt. Han sneglade ofta över axeln för att se ifall fisken satt kvar – nog för att han kände det och troligen skulle höra om mer’en föll av. Men han ville ändå försäkra sig om att Luka ännu satt kvar då han inte hade en aning om ifall fisken ridit något innan. Det kunde ta ett tag att hitta rytmen eller kunna följa med i en hästs rörelser.

Medan de lämnade havet och stranden bakom sig och vände näsorna mot berget, höll Dhrach ändå ett uppmärksamt öga på omgivningen. Det verkade ödsligt och tomt, men man visste ju aldrig vad man kunde stöta på i det okända. Han må ha lämnat orkernas land bakom sig nu, ville han hoppades, men man visste aldrig om någon individ eller grupp letat sig ut på jakt eller efter något annat… Kanske de kunde ha turen att möta någon dvärg även som kunde hjälpa dem, men kentauren betvivlade det. De var ännu långt ifrån berget och dvärgarnas bergskedja. Vid ett tillfälle tyckte han sig se något liknande en ödslig fiskareby längre bortåt vid kusten, han la det på minnet om det skulle komma till användning vid ett senare tillfälle.

Dhrach – tystlåten som han var – sa inte direkt något mer till Luka under färden utan behöll ett vaksamt öga på landskapet och deras mål. Hans långa hästlikande öron rörde sig oavbrutet uppmärksamt åt det ena hållet efter det andra, lyssnade till vinden och efter andra möjliga ljud medan han trampade på framåt. Emellanåt ökade han traven när marken planade ut och tillät det, men för det mesta höll han en jämn snabb skritt eller lugn trav över det kulliga öppna gräslandskapet.

Solen hade hunnit röra på sig något över himmelen när kentauren och mer’en slutligen nåde fram till en vattenkälla. Dhrach hade uppfattat ljudet av porlande vatten tidigare, funnit en small bäck som han sedan följt uppåt mot skogen och berget. Han hoppades att bäcken skull vidga sig och kanske bli en flod eller till och med en liten sjö, något ställe där hans stora kropp lättare kunde tvätta av sig. Han räknade inte med att få kunna bada från topp till ”tå”, men åtminstone få lite mer vatten upp till magen än bara över hovranden. Han hade ingen lust att rulla sig likt en hund i bäcken och riskera att få bottenslam och mer smuts i såren. Han hade tur, snart gick porlandet över i ett högre dån från ett mindre vattenfall som skar sig ner genom slätten. Skogen var synlig, men låg ännu några kilometer bort bakom vattenfallet.
”Det duger”, kommenterade kentauren, mer till sig själv men högt ändå så Luka kunde höra. ”Hur har du det där bak?”
Kentauren misstänkte att fisken nog borde vara lite öm i baken vid det här laget. Han stannade vid en högre grästuva som på något vis lyckats klättra upp över en sten, troligen när det blåst. Ett bra ställe för Luka att hoppa ner på, utan att bryta nacken förhoppningsvis.

(Bild lånad från Pinterest, by Vincent Xeridat).

Kentauren kunde inte låta bli att roat skrocka lätt åt Lukas muntra svar trots att han hörde att mer’en nog var allt mör i kroppen efter den skumpiga färden. Det hade gått bra trots allt, han hade inte känt av Luka allt för mycket på sin rygg, så liten som fisken var, vägde knappt något för honom som var så stor. Men fisken skulle ha klapp på axeln för att ha hållit i sig och klarat sig hela färden dit utan att en enda gång be att få en paus eller klagat. Dhrach hade till och med uppskattat Lukas nynnande, inte för att kentauren hade en aning om vad det varit för sång, men att höra någon annan och veta att han inte var ensam var fortfarande rogivande för honom och trevligt.

Dhrach kunde inte låta bli att le åt Lukas ord om sushi och att de träffats. Hans annars dystra ärrade ansikte sprack upp och hans annars hårda ansiktsdrag blev något mildare. En ny glans kunde synas även i de trötta ögonen, han kände sig lite mer levande just då där med fisken än vad han gjort på flera veckor. Det var inte så dumt att ha stött på denna lilla solstråle till fisk nej, Dhrach var mycket tacksam även om han inte i ord uttryckte det, fåordig som han var men hans leende och brummande tillbaka hållna skratt talade om det. Ja. det var tur att de båda möts den dagen.

Medan Luka tog av sig både sin förvaringssäck och tunika, passade Dhrach själv på att börja ta av sig sina vapen och spänna av sig sadelväskor samt seldonet som höll allt på plats. Det tog lite tid då han inte var den vigaste personen men seldonet var samtidigt designat för att han ensam skulle klara av det. Han hittade en plats dit vattenfallets fukt inte nådde och placerade sitt långsvärd mot en sten, väskorna intill och la läderremmar över stenen. Dolken hamnade där med och sist såg han till att åter bre ut sin mantel över en annan varm sten i solskenet. Yxan tog han med sig, då han inte ville vara helt vapen lös, de var trots allt i ett okänt område för dem båda och Luka var väl den siste som skulle kunna försvara dem båda.

Kentauren vadade ut i vattnet och njöt av det kalla klara vattnet som strömmade om benen och snabbt nådde honom upp till knäna. Vattendraget var så starkt att det kändes som att något drog i hans hovskägg – nu försvann i vilket fall det sista saltet från havet.
Precis under vattenfallet nådde vattnet honom även upp till buken på hästmagen, Dhrach tog ett djupt andetag, slöt ögonen och klev in under den hårda vattenströmmen som föll ner mot honom ovanifrån. Trots kylan så piggnade han till något efter den långa färden dit. Han stod i några sekunder under vattenfallets trummande dån, lätt sötvattnet skölja ner över hans breda nacke, axlar och bara överkropp. Han tog några steg åt sidan för att även få vattnet över sin hästrygg och det kändes väldigt skönt när de hårda vattenmassorna nästan masserande slog ner på hans rygg och sköljde bort hårda muskelknutar efter striden för några dagar sen, skav från läderremmarna och där en liten räkas bakdel studsat upp och ner. Det kalla vattnet var även väldigt svalkande mot de ömmande och ilsket hettande sår som Luka inte hunnit hela.

Dhrach öppnade ögonen och med vattnet rinnande ur både det långa mörka kolsvarta håret samt skägget, flyttade han sig bort till stenen där Luka klättrat upp. Kentauren – mer liknande något som blivit dränkt – undrade om mer’en verkligen varit en fisk tidigare den morgonen, kanske Luka var en sorts apa i hemlighet för han verkade inte ha problem med att komma upp vare sig på hästrygg eller över hala stenar trots sin späda kroppsbyggnad.

Lite tveksam och ännu med yxan i ena handen försökte Dhrach sen placera sin kropp så att Luka skulle nå, och utan att han skulle halka på den steniga bergsunderlaget under vattenfallet. Han tittade på Lukas tunika och en svag rynka dök upp i hans panna.

“Ska ni offra era kläder för mig nu också?” ropade han över dånet från vattenfallet, men han steg inte åt sidan utan stod kvar med blicken fäst på Luka. Han hade likväl kunnat skära av en bit av sin egen mantel, men nu fick fisken göra som denne ville, så ivrig som räkan varit över att få läka hans sår så var det väl ingen ide att dra ut på det mera. Hjälpsamt höjde Dhrach en arm där en lång reva efter en ork-klinga sträckte sig från hans armbåge nästan ner till handryggen.

Kentauren hade inget emot att vattnet rann från honom, samt att så länge han stod intill vattenfallet var det ingen mening med att försöka skaka bort vattnet från kroppen. De skulle båda förbli blöta så länge som de stod så nära vatten massan som föll ner från höjden ovanför och stänkte med klara vattendroppar åt alla håll flera meter runt om dem.

Trots kylan då vattnet troligen var smältvatten från snö uppåt bergen och det ännu var tidig vår, så uppskattade Dhrach att åter få känna sig ren. Han tänkte ta sig ett till ‘dopp’ under vattenfallet sen igen för att rensa ur det sista i håret och pälsen. Sen såg han fram emot att få solbada sig en stund i gräset, kanske rulla sig lite och klia ryggen.

Åter igen kunde mer’ens glada stämma locka fram ett litet leende i kentaurens ärrade ansikte. Så svagt småleende stod Dhrach där mitt i vattenströmmen intill vattenfallet, med en liten sprallig fisk till sällskap som muntert tvättade rent hans sår. Det hela var fortfarande lite underligt, hur han ena dagen smutsig och sårad hade strövat runt ensam men så utan förvarning hittat denne Luka i nöd och stort behov av hjälp. Kanske var det ödets nyck eller bara ren tur för dem båda, hursom var nog både kentaur och mer’e glad över att ha funnit den andre.

“Tack”, sa Dhrach kort och höjde armen närmare ansiktet för att studera huden som tidigare varit helt täckt av intorkat blod och resdam men nu såg helt frisk och ‘ny’ ut. Nog fanns där en hel del andra äldre ärr men det som borde ha blivit ett väldigt stort och nytt långt ärr till hans ‘samling’ på kroppen, var som bort sköljt av vattnet – tack vare Lukas helande. Kentauren byte hand så att han höll yxan med den hand tillhörande armen Luka nyss läkt, så att han kunde dra en fri hand undersökande över den läkta huden. Han kände inget mer än en liten pirrande känsla. Kroppen visste att där hade varit ett sår och nerverna var förvirrade över vad de nu kände, inte smärta eller sveda utan fukten från vattnet samt berörningen från hans egna fingrar. Det borde ha svidit samt gjort ont men nu gjorde det ju inte detta alls. Synen talade ju också om att där inget fanns längre, men kroppen hade ännu inte helt kanske smällt det.

Medan kentauren studerade sin arm stod han stilla så att Luka kunde fortsätta göra rent och hela de sista såren. Det var inte många kvar, mest bara små betydelselösa skav sår och något större över hans skuldra. Inget som han själv hade besvärat sig med att se över mer än att göra rent, då de flesta kändes som små sår som lätt skulle läka av sig själv. Det hade nog mest varit det över armen samt ett djupare sår över flank samt bogen på hans hästkropp.