Nej han kunde inte drunkna då han kunde andas under vattnet men om han inte andades alls? Kanske det räknades som att drunkna ända tills han fick det där syrerika vattnet i sig igen då han tuppat av? Vem visste! Mysterium var här för att stanna. Han hade tagit sekunden under ytan för att försöka samla lite kraft till att le men det nog nog mer av honom än han trodde för le krävde energi som han just nu hade så lite av. Han kunde höra hur kentauren inte helt saknade misstankar över hur trött Luka var vilket fick honom att sucka lite roat då han blev försiktigt upp puttad på torra land med lite smått skakiga ben då ja; det krävdes energi att gå också. Han visste inte varför han alltid skämdes över att visa hur trött något gjort honom. Kanske var det för att man i denna världen helst inte skulle visa sig allt för svag och sårbar men det var ju inte så att Luka inte litade på Dhrach vid det här laget.. Kanske dags att faktiskt erkänna när han var utmattad? Sen hjälpte det ju inte att han enbart ätit frukost sedan långt innan han fastnat under stenen heller självfallet.

Han kom upp på land lite matt men fungerbart och funderade på att sätta sig ner i det varma gräset när Dhrach sa att de borde äta något, åh.. ja det var säkerligen bäst att äta och få fram lite energi innan man satte sig till ro en stund. Dessutom visste han ju inte om han skulle orka resa på sig igen när han väl satt sig ner så bäst att ta det på en gång. Just ja; inte vara rädd att visa sig svag var det ju, tänk på det.. kanske senare? Han ville inte oroa Dhrach, så ja den tanken verkade falla tillbaka till  sitt vanliga stadie redan. Typiskt. Med det så log han brett och nickade muntert, kanske han kunde få in det ändå? “Ja energi påfyllnad verkar som en bra sak just nu om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att läka.” Sa han på ett sett som talade klart om att han inte ångrade det alls, han var helt klart nöjd med det hela. Måste vara betydligt mycket skönare för Dhrach med utan inflammerade och svidande sår. Han såg sig runt omkring nästan i hopp om att se en skylt som visade var det fanns ätbart. Tyvärr var det ju bara vår så frukter kunde man ju utesluta direkt men det kanske fanns några potatisar eller något djur i närheten. “Så vad tror du att du vill äta för något och finns det något som en Kentaur inte äter?” Undrade han då han inte visste om i fall det fanns saker kentaurer inte åt. Han hade ingen aning om deras religoner eller seder trots allt. Han själv åt ju till exempel inte fisk då det skulle kännas.. kannibaliskt.

Luka kunde inte låta bli att le med hela ansiktet över hur Dhrach betedde sig när han skuttade omkring för att bli torr likt ett lek-glatt föl, önskade att han själv hade sådan energi kvar för att bokstavligen hoppa in i torrdansens tysta visa. Han tittade fascinerat på hur han snappade upp deras väskor och kom nöjt skrittandes mot hans håll vilket fick honom att dramatiskt slå händerna för munnen då han han nu kom på att han hade mat kvar. Allt som hänt hade helt fått honom att glömma bort äpplet och brödet han hade nedstuvat i sin väska. De hade ju lite mat! Men skulle garanterat behövas mer men det lär ju i alla fall få upp lite energi i kropparna på dem eller hur! Då han skulle påpeka detta dock så vek Dhrach på benen innan han rullade omkring på gräset likt en lekfull valp. Detta fick Luka att först blinka förvånat innan han inte längre kunde hjälpa det; han skrattade roat och glatt över hur charmigt hela synen var. Dhrach hade gått från sitt muttrande till en helt ny person sedan de stött på varandra vilket talade om för Luka att Dhrach helt klart kände sig på bättre humör då han umgicks med andra så det talade för sig självt att Luka glatt skuttade över till honom då han hintade sådär glasklart. Utan vidare så föll han ner på sin trötta rumpa och använde Dhrach’s hästmage som ryggsupport.

Gräset var värmt av solen samt hästmagen var ju inte direkt kall den heller så det vart genast mycket mysigare där han nu befann sig mot den fuktiga hästmagen och gräset. Han kunde inte hjälpa att gosa in sig lite mot Dhrach i en så bekväm position som han bara kunde med en nöjd suck. Han var helt slut i kroppen dessutom till den grad som gjorde att det kändes som han sjönk ner under markens yta tröts att det inte direkt var möjligt, i alla fall inte för honom. Efter en liten stunds avlsappnad tystnad så sa han nöjt; “Vi kan äta det sista jag har i väskan först innan vi letar efter mer mat. Så får vi oss en energikick! Förhoppningsvis i alla fall!” Avslutade han nöjt då han säkerligen behövde mer än ett äpple för att få upp energin igen, för det var det han hade tänkt; att Dhrach skulle få brödet och han sitt äpple då han var säker på att Dhrach behövde lite mer kalorier än vad han själv behövde just nu. Han hade ju vandrat omkring säkerligen ett bra tag innan de mötte varandra medan han själv suttit planterad under en bumling så.. vila hade han ju mot sin vilja fått.

“Om du tar brödet så tar jag äpplet!” Sa han glatt med en suck där han för tillfället slöt ögonen där han bekvämt befann sig för ögonblicket. Musklerna skrek som om han sprungit en mil i full galopp men det var ju för att han helat så många sår, men det skulle gå över efter lite vila helt klart! Han öppnade ögonen för att titta på Dhrach igen och fick en förvånad min över ansiktsuttrycket kentauren nu ägde vilket i sin tur fick honom att blinka till lite. “Vad är det du tänker på?” Undrade han lite förvånat då det syntes att det var något som besvärade den andre mannen medan luka rullade lite halft åt sidan mot magen för att helt titta på Dhrachs rynkade ansikte.

Luka log lika brett som innan, trots energiförlusten han nu ägde vilket inte verkade rimligt. Hur kunde en ung man som honom som dessutom hade nått gränsen då han kunde tuppa av om han reste på sig för fort le så genuint och brett? Var som ett enormt energiflöde flög fram och smällde till en i ansiktet nästan om man skulle vara ärlig, men trots detta fanns det där. Lika glatt och genuint som alltid. Han hade faktiskt märkt, tro det eller ej, att kentauren blev lite generad över något men valde att inte pusha fram frågan om vad det kunde vara som generade honom. Trots allt så visste han ju själv att genansen blev så mycket starkare hos honom själv om någon försökte få fram anledningen ur honom. Det var lättare att låte Dhrach själv bestämma när han skulle säga vad det var som han egentligen tänkte på. Vid hans harklade svar så fylldes hans leende på med mer energi och han nickade mot Dhrach. “Vart tror du vi kan hitta mat bäst då?” Frågade han muntert medan Dhrach rotade i sin väska och tog fram sin lilla sammling av föda som han la ner framför dem. Luka höjde äpplet till munnen men stannade upp i rörelsen då han märkte att dhrach inte tänkt sig att ta hela brödet själv. Hjärnan gick i 300 på den lilla fisken vilket synted tydligt då leendet bleknat en aning. Sedan bröt det fram igen och bara så där så kämpade han en sekund eller två med att bryta äpplet på mitten för att lägga ner ena halvan framför Dhrach. Rätt ska vara rätt! Innan han tog en munter tugga av sin äppelhalva.

Han tog sedan ett par blandade nötter och frön från Dhrachs förvaringspåse och mumsade glatt i sig dem där han satt lutad mot sin nya vän. Detta var toppen! Dhrach må inte tycka att det var mycket att erbjuda men för någon som Luka var detta perfekt! Kvalitet över kvantitet helt enkelt och kvaliteten för Luka var att dela måltid med Dhrach. Så enkelt var det i fiskens värld. Han hade ju själv simmat runt själv de senaste veckorna så att få lite social stimulans var underbart! Han vände blicken mot Dhrach då han fick frågan och vart lite snopen en sekund för det var ju för honom uppenbart vad han åt men hade inte riktigt tänkt på att alla hade olika kost. “Joooooo…” Han funderade lite över frågan innan han svarade. “Jag äter mestadels sjögräs och plankton, liksom undervattensväxter, i alla fall i havet. Väl uppe på land föredrar jag växter med men äter ibland kött från landsdjur, mjölk, bröd och sådant. Finns nog bara en viss typ av mat jag inte äter och tro det eller ej men det är fisk. Känns lite för.. kannibaliskt för mig” Sa han glatt. Det skulle ju vara som att äta sin egen fena liksom. Han kunde inte ens förmå sig att äta skaldjur heller då det var så likt honom själv fortfarande. Även om hajar tenderade att försöka äta honom om han hade otur, monsterfiskar kunde de vara om de var hungriga trots allt.

Han sträckte sig efter en av de torkade rötterna som han sedan började knapra på. Han brukade inte äta rötter men var helt klart nyfiken på hur de smakade och om sanningen skulle fram så var det inte helt fel! “Det finns de av oss som äter fisk självfallet men tror att majoriteten håller sig till annan mat av oss. Skulle aldrig få för mig att äta min fena liksom om det beskriver saker och ting?” Avslutade han nöjt nästan som om han hade läst Dhrachs tankegång. Självfallet hade han inte det men det var helt klart lite skrämmande att han pratade om något som Dhrach hade undrat över.

Luka, fisken degraderad till räka, mumsade glatt på sin kost som var sitt halva äpple, nötter, frön och rötter vid det här laget. Han märkte hur Dhrach sträckte sig mot äpplet och sken hoppfullt till likt den lilla solstrålen han var men.. awh.. inget äpple för den andre.. ännu! Han skulle se till att kentauren fick sin äpple bit på ett eller annat sätt, det var bara en fråga om tid? Om han helt undvek äpplet skulle det nog ske, så med den tanken mumsade han vidare på allt som fanns förutom den andra halvan av äpplet och självfallet Dhrachs kost. Det krävdes inte mycket för en sådan liten sak som Luka var att bli mätt så redan nu började han känna sig full, efter ett halvt äpple, blandning av nötter, frön och rötter samtligen an bit bröd han brutit loss precis. Men förvisso var Luka så glupsk och matglad att han fylldes snabbare än de flesta andra då han så snabbt åt sin mat, man borde lära honom att avnjuta det mer kanske men under sin uppväxt hade han fått lära sig att äta snabbt för att bli mätt snabbare. Det hade inte direkt varit så att han varit fattig, i alla fall inte hela sitt liv men han hade varit ett energiknippe till yngel så han hade velat äta snabbt för att simma ut och leka igen.

“Ost är sååååå gott! Jag trodde inte det förr då jag aldrig hade haft det förens jag tog mig upp på land men det är toppen! Äter men en liten bit så måste man ha mer sedan tills det är slut.. hoppas att jag aldrig stöter på ett osthjul.. tror jag skulle sprängas..” Hummade han sedan allvarligt vilket inte bara var charmigt utan komiskt utan att han ens menat det så där han satt och trummade sin brödbit mot sin kind medan han tänkte på ost. Helt seriös i sin tankegång men komiskt hur som helst. Han tittade på hur Dhrach tog mer mat och äpplet vart lämnat igen, stackars äpplet.. Helt seriöst så puttade han därför äpplet lite närmare Dhrach med ett brett leende innan han avslutade sitt bröd med en nöjd suck, ja det var nog med gott för hans del nu. Den glupska pirajan liksom vilket fick honom att falla tillbaka mot Dhrach nöjt för att sluta ögonen en liten stund. “Skogen låter bra för min del, det skadar definitivt inte att lära sig mer om vad som är ätbart på land. Jag kan ju mest bara örter och medicin och ja.. äpplen.” Avslutade han lite retsamt även om det faktiskt fanns mer mat han visste om. Grejen var väll att få mannen att äta upp äpplehalvan som låg kvar innan det skulle bli dåligt.

Hästmagen var varm och blandat med solen så hjälpte det honom att bli varm igen efter sitt generande fall från hästryggen. Att han ens trott att det skulle ha varit möjligt att INTE falla var ju lite retligt. Han ville ju visa sig vara stark för sin nye vän istället för den lilla loppan han nu var. Sen visste han väll att Dhrach redan format sin åsikt om honom men vilken åsikt visste han ju inte. Det han visste dock var att han gillade Dhrach så så länge han inte hade något emot att Luka inte kunde fäkta bort orker eller andra farliga ting så hade han nog inget att oroa sig för, eller? Han kände hur ögonlocken blev tyngre på honom vilket fick honom att plötsligt slå upp ögonen med ett brett leende för att sätta sig rakt upp igen. De skulle ju leta efter mat trots allt och inte somna i en matkoma! Han behövde röra lite på sig och vad fanns det för bättre alternativ än att hämta lite av sötvattnet att dricka?

Med den tanken sken han som en sol innan han helt rullade upp på fötter för att se sig om, lokaliserade vart hans väska befann sig innan han rotade runt i innehållet. Det tog någon minut innan han triumferande drog upp sin tragiskt tomma vatten påse för att nästan skutta iväg till vattenkanten för att fylla påsen till bredden. De befann ju sig fortfarande nära vattnet trots allt. “Vi kommer behöva vatten, har du någon vatten påse du vill att jag ska fylla åt dig?” Frågade han glatt och tittade bort mot Dhrach.

Luka hade knappt förstått hur nära det hade blivit för honom att somna där han suttit med ryggen lutad mot Dhrach vilket helt klart skulle döda deras chanser till att hitta mat innan natten återvände. Visst kanske Dhrach skulle väcka honom och sedan överleva med en dåsig fisk i jakt på mat men det var inte värt risken. Trots allt var Dhrach om något en stor man så deras picknick skulle nog inte klara honom hela dagen eller hur? Han kunde inte ens uppfatta hur mycket mer energi som krävdes för att kentauren skulle hålla sig på de starka benen. Hur mycket brukade en kentaur äta egentligen? Det fanns många frågor att tänka på trots allt och han ville inte att Dhrach skulle lida för att han var utmattad. Mat först, sova sen helt enkelt!

Vid viftandet mot väskan så skuttade Luka fram till väskan för att oblygt leta runt i den på jakt efter vattensäcken. Andra skulle väll kanske dra sig för att rota igenom andras tillhörigheter men lets be honest; Luka var inte likt de flesta. Han hittade säcken relativt snabbt och tog sig tillbaka till vattnet för att fylla den med färskvatten. Korkade den sedan innan han bar de fyllda vattensäckarna tillbaka mot Dhrach som verkade ha rullat över på sidan i den varma vårsolen. Han tänkte minsann inte stressa Dhrach utan la ner Dhrachs vattensäck tillbaka i väskan innan han lugnt la ner sin egna i sin lilla förvaringssäck. Han hade hittat den vattentäta säcken i me’er huvudstaden och hade inte ångrat alls att han köpt den. Det häll bokstavligen allt torrt vilket betydde att han inte längre behövde komma upp på land i dyngsura kläder. Den må ha varit dyr att köpa men helt klart värt det!

Luka märkte hur Dhrach verkade lite surmulen över att behöva resa på sig och såg lite förbryllat på honom en kort sekund innan han lyckades lista ut att mannen säkerligen var minst lika trött som han själv och kanske ville ligga kvar och tupplura. Han kände sig lite skyldig över det, trots att det inte var hans fel överhuvudtaget och log därför extra solskensfyllt mot den LÅNGA mannen som tagit sig upp på hovarna vid det här laget. Vid hans ord så nickade Luka muntert mot honom innan han kände sig tvungen att säga vad som befann sig på hans hjärna just nu. “Oroa dig inte, efter vi hittat mat så kan vi sova, jag tror att vi båda behöver det vid det här laget” Log han brett medan han sträckte upp Dhrachs tunga väskor och vapen till honom för att han skulle slippa fiska upp dem själv, trots att vapnena NÄSTAN vägde lika mycket som Luka själv.

“Jag ser fram emot det! De har så mycket gott att äta över havsytan och jag har ännu knappt testat en bråkdel. Åt en svamp en gång och blev riktigt sjuk så jag skulle väll inte påstå att mitt egna omdöme av mat på ytan är det bästa” Flinade han. Ja den svampen hade varit lömsk. Fått honom att hallucinera och spytt upp varenda droppe han hade ägt och haft. Kanske var det anledningen till att han enbart hållit sig till marknadsstånden människorna ägde. Då Dhrach tagit sina grejer från honom så gick han fram och klappade hästkroppen glatt på ett vänskapligt sätt, tänkte inte ens på att Dhrach ville att han skulle hoppa upp igen och bli buren. “Ska vi röra oss?” 

Om det var något den lille fisken kunde så var det att få andra i sin närhet att må bra. Detta kom på automatik och var inget som han ens behövde försöka med då det befann sig i vartenda fjäll i hans kropp. Visst var det både fascinerande och skrämmande att en ända person kunde vara så godhjärtad och snäll i krigens värld med tanke på vad den lille fisken kunde hamna i för trubbel i framtiden men det var ju även lyftande om något att ha en vän som fisken. Det fanns tillräckligt mycket skräp i världen för att inte uppskatta en liten solstråle som Luka eller hur? Hans armar hade nästan börjat skaka av tyngden från den starke kentaurens vapen och väskor men trots detta så log han like brett ändå och höll upp dem mot Dhrach ända tills han tagit emot dem. Hans armar kändes nästan som om de brann av tröttheten både från innan lyftet och nu efter men han lät det inte visas på sitt glada ansikte trots att han gav sig själv en mental kom ihåg lapp om att han kanske borde börja träna mer.

Hans hår stod lite roligt utåt efter Dhrachs hår-rufsande men självfallet var inte detta heller något som han brydde sig om, log bara glatt över den vänskapliga tillrufsningen av sitt hår på ett sätt som talade om att han vart glad över att kunna muntra upp Dhrach från sin lilla, mystiska tankegång som Luka självfallet inte hade någon aning om vad det kunde bero på. Vid kommentaren om ett värdshus så blinkade Luka till lite pafft innan ett brett leende spred sig över hans ansikte igen. Jo ett värdshus hade ju inte varit fy skam men något sa honom att närmaste värdshus åtminstone befann sig ett dygns resa bort från den här platsen så det skulle ju ta en stund att promenera, eller hur? Men tanken på ett varmt mål mat och en säker övernattningsplats var ju inte helt dumt! Beroende på hur länge Dhrach skulle stå ut med hans sällskap så kanske de skulle stöta på ett värdshus på deras resa dock, det skulle inte vara dumt! Luka hade ju ingen aning om att Dhrachs fasa över att bli själv igen var samma som hans egna. Det var betydligt bättre med sällskap än att simma omkring och prata till sig själv som en galning vilket Luka brukade göra då han saknade social kontakt. Han hade ju trots allt lite pengar efter sina mediciner att spendera som garanterat skulle få dem både mätta och bekväma.

Vid tanken på giftsvampen han fått i sig så rös han till lite obehagligt då det minsann inte hade varit någon dans på rosor. Han hade aldrig varit så sjuk i hela sitt liv trots allt och hade för en sekund nästan önskat att dö istället för att genomlida måendet han hade haft då. Det var verkligen tur att det hela var över sedan länge då han var övertygad om att döden skulle helt klart vara bekvämare än helvetet han genomlidit. Han stod i sina egna tankar vilket gjorde att han inte uppfattade att Dhrach hade rört sig mot honom tills han likt en trasdocka lämnade markens yta med ett chockerat pip som var helt oväntat men charmigt oavsett. Plötsligt befann han sig på Dhrachs rygg igen med ett hjärta som gjorde bakåt volter medan han försökte stilla chocken. Jisses han måste sluta tänka sig bort ibland! Han harklade sig lite små genant över pipet som sluppit ur honom innan han helt plötsligt började skratta glatt där han satt likt en spinkig krigare. Ja han kände sig likt en krigare från den imponerande höjden han befann sig på trots allt.

Då överraskningen hade börjat släppa så lugnade hans skratt ner sig men ett fascinerande, glatt leende syntes på hans ansikte fortfarande, även om Dhrach inte själv kunde se det. “Så vad ska vi leta efter för ätbart först?” Frågade han glatt där de rörde sig framåt för att se om han kunde vara utkikshjälp eller något och då Dhrach sagt åt honom att hålla i sig så gjorde han precis det. Likt en Molusk. Annars skulle han snart vara en fiskpaté på marken trots allt. Lutade sig framåt då allt försökte tippa honom bakåt medan händerna greppat tag i Dhrachs överkropp för att inte rammla av.

Ja det var helt klart ett enklare sätt att homma upp på Kentauren när man vart lyft som en liten teddybjörn upp på ryggen som om man knappt vägde ett gram för den starke hästmannen. Att Dhrach skockade gjorde ju inte saken mildare utan fick Luka att falla in i skrockandet lite roat då det helt klart var upplyftande varje gång man hörde Dhrach bli road. Tänk att han tidigare idag varit så tystlåten och nu var genuint glad och road. Det var ju något som tenderade att hända då man umgicks med Luka även om han själv aldrig skulle förstå att han var orsaken. Hans leenden och skratt smittade av sig då det visade upp hans genuint godartade natur helt enkelt. Han hade helt glömt bort Dhrachs tidigare ord dock som hade lytt att håla fast i selen så visst var det väll bra att Dhrach inte hade något emot att Luka höll fast i honom istället. Det kom som på automatik för Luka trots allt; han skaffade sig vänner lätt och när detta inträffat så blev han lojal direkt. Sen vart han ju inte så nära alla som han blivit med Dhrach på så kort tid men man kunde helt klart säga att Dhrach hade hans fulla support och omtycke.

Hans grepp lättade lite när de väl tagit sig upp för backen och chansen att ramla av likt ett grässtrå i vinden inte längre var lika starkt men han höll fortfarande sig fast med hjälp av Dhrachs överkropp. Han såg sig omkring i den vårgrönskan som befann sig där de nu, eller ja; där Dhrach nu marscherade, och kunde inte tro sig själv över hur lång tid det tagit för honom att lämna vattnet. De flesta besökte ju i alla fall huvudstaden och vandrade omkring på ben under ytan men det hade inte varit hans liv. I alla fall inte sedan bebisfenan. Han hade istället befunnit sig med fena utanför huvudstaden i byarna som fanns lite här och där och hade inte gått upp på land förens han var sen tonåring. Tiden gick snabbt dock då det nu var 10 år sedan han tog sig upp på land. Han må ha sett grönskan många gånger vid det här laget men han tappade nästan alltid andan över hur fint det faktiskt var. Solen flimrade mellan unglöven på träden, insekter surrade och fåglar sjöng sina melodier från, vad han kunde föreställa sig, sina bon med ägg. Vinden var sval men inte kall även om tonerna av kyla fortfarande drogs in vid varje andetag och hade en söt doft från blommorna på gräset under honom, en helt klart underbar lands dag att befinna sig i.

Han lyssnade imponerat på Dhrachs ord utan att avbryta honom och försökte ta in allt han hörde då det helt klart skulle vara bra att känna till senare, inte bara för att hjälpa till med sökandet men också så hade han ingen större vetskap om ätbara ting så här års. Sommar och hösten var ju helt klart lättare än våren och vintern. När Dhrach var klar med sitt tal så blinkade Luka till i tystnad en sekund innan ett brett leende spred sig över hela hans väsen. “Wow! Du vet verkligen allt om naturen! Jag trodde aldrig att man kunde äta från träden mer än frukt!” Nästan jublade Luka där han satt. “Jag vill testa allt! Jag är så van vid sjögräs och dylikt så skulle vara toppen att testa allt jag kan!” Han nästan skuttade till på Dhrachs rygg medan han ivrigt såg sig omkring i hopp om att hitta vad Dhrach beskrivit för honom utan att veta helt hur de ens såg ut. Han fastnade dock med blicken på en planta som han faktiskt kände igen och klappade Dhrach på ena skuldran med orden; “Åh! Kolla där! Potatis!” Ja det var ju potatis och vårlök som var en av få växter som han visste kunde växa på våren. Uppdrag hitta mat var nu helt i gång!

Nej Luka var övertygad nu och det skulle vara svårt att ta det ifrån den spinkige fisken; Dhrach var en naturvetare och han hade ALDRIG träffat någon som var lika bra som Dhrach på vad som fanns att äta i naturen. Så vid varje ord som Dhrach nämnde så glittrade bara Luka’s ögon i förtjusning, som en ung tonåring som nyss fått presentera sig för sin favorit kändis. Han kunde lite om örter men det var sällan man kunde äta sig mätt på örter eller hur? Så föda ovan jord var ett helt mysterium för Luka vilket betydde att i hans värld var matmästaren utan motståndare. Ingen hade mer kunskap än Dhrach helt klart!

Vid Dhrachs ord så skrockade Luka muntert till och ruskade på huvudet som om Dhrach magiskt kunde se denna protesterande gest. “Jag dubbar dig naturens mästare, lev med det!” Sa han lyckligt innan Dhrach styrde stegen mot fläcken av lök och potatisplantor. Dhrach fick helt enkelt lära sig leva med sin mästerskap på ätbara plantor om man frågade den muntra lilla fisken.

Väl framme så sjönk Dhrach ner på hästknäna vilket fick Luka att lyda denna mästaren och klättra lite smått klumpigt ner mot marken till den färska doften av nygräs omkring dem. Han snurrade runt sin väska som satt över ryggen på honom och öppnade den för att plocka åt sig löken först och plantera den i väskans inre, lök efter lök tills den var borta. Han hummade lite fundersamt vid Dhrachs ord då han påbörjade uppgrävningen av potatisplantorna. “Jo kanske lite väl tidigt för sommarpotatisen.. om det inte är en orörd planta sedan hösten?” Men ja han var inget proffs på matplantor och visste inte om de skulle förstöras över vintern eller inte. Han fick upp första plantan och synade de små knölarna fundersamt. De gröna kunde de garanterat inte äta men de med riktig potatisfärg kanske? Han drog av de beiga potatisarna och la ner dem i väskan innan han förvånansvärt för de flesta planterade om plantan med de omogna potatisarna igen. Det tog ju ingen tid att stoppa tillbaka och täcka med jord trots allt och skulle kanske hjälpa några andra som kom förbi här vid ett senare tillfälle.

När detta var gjort log han smittsamt glatt upp mot Dhrach och tänkte be om att få klättra upp igen då humle blomstret mötte hans ögon. “En sekund!” Kvittrade han då innan han nästan skuttade fram till blomstret för att ta åt sig örtens knoppar. “Humleskotten kommer jag behöva för medicintillverkning!” Förklarade han glatt där han samlade in så många han kunde utan att det skulle bli långdraget för stackars Dhrach. Han ville inte att hans medicinbesatthet skulle tråka ut sin nye vän trots allt. “Humle hjälper en att sova gott om man har svårt att somna in och lugnar en vid stressamma tillfällen” Förklarade han glatt medan han forslade ner skotten i väskan tills han kände att han hade fått tillräckligt. Skuffade då tillbaka väskan på ryggen innan han (då Dhrach gjort det tillgängligt) klättrade tillbaka upp på Dhrachs rygg.

“Om vi har tid sen så skulle jag vilja samla på mig lite granbarr och tallskott! De förbättrar immun systemet och innehåller massor med c vitamin som håller en frisk!” Kvittrade han muntert som om det var världens enklaste sak. Han hade lätt för örter och medicin vilket var vad han livnärde sig på. Sålde ofta sina mediciner för att få lite mynt till mat och annan reskost. Även om han enbart varit på land 10 år nu så hade han lärt sig massor om mediciner i sig då det var en av hans passioner i livet.

Luka hade självfallet ingen aning om vad det var som Dhrach tänkte på men i hans fiskögon så var Dhrach helt klart en mästare på ätbara lands ting. Visst kunde han själv en hel del om medicinska växter men ärbara? Nej det var han inte direkt duktig på som han tidigare nämnt då han idiotiskt ätit en giftig svamp när hungern kommit krypandes över honom. Skulle nog knappast förvåna om Luka faktiskt presenterade Dhrach som en riktig mästare om de stötte på någon dit de far vilket kanske gjorde att det var bra att de verkade helt ensamma i sin vandring. Vid Dhrachs kommentar så skrockade Luka gladlynt till och tittade rakt upp mot molnen för att kunna fästa ögonen på den långa kentaurens ansikte, enbart för att kunna se honom. “Jo vi får hoppas att du inte faller ihop innan det med tanke på hur glatt du smaskar på dem!” Skrattade han glatt då han såg för sin inre syn hur den mäktige Dhrach somnade mitt i ett steg. Han hade ingen aning om hur det kunde bli om man åt för mycket av växten men något sa honom att Dhrach i alla fall inte skulle tuppa av bara sådär vilket kändes betydligt säkrare med tanke på att han skulle sannolikt befinna sig på hans rygg.

Han fortsatte med att svara på det resterande lika glatt som alltid då han klättrade tillbaka upp på hästryggen och satte sig bekvämt efter sin lilla, och då menar man lilla, utflykt. “Jo men enbart i medicinskt syfte tyvärr, jag känner till dem rätt bra men hade ingen aning om att det finns de du kan äta som mat dock! Jag har fått lära mig att aldrig överdosera medicin men då medisinska plantor kan användas som mat med så tror jag att det rådet inte riktigt ska följas helt i världen.” Jo det var ju så med Luka, trots den naiva naturen, att han hade tillfällen som han inte tog allt han hörde som den sanna sanningen. Det fanns alltid de som visste mer om något än andra trots allt men detta betydde inte att Luka hade ett bestämt grepp på vad som var sant eller inte. Hade Dhrach varit av elak natur så skulle han garanterat övertyga stackars Luka om att en dödlig växt var ätbar vilket skulle leda till en tidig död för den naive. Det var väll oturen med att vara någon som Luka; visst spred man glädje och skaffade vänner snabbt men kunde lika snabbt bli grundlurad till graven. Luka trodde så gott som alltid det bästa om alla trots allt vilket var en farlig egenskap att äga i denna världen.

Vid erbjudandet av att använda sadelväskorna så öppnade Luka direkt sin mindre väska för att efter att ha öppnat ena sadelväskan; plocka ner lökarna och potatisen i den. När allt var klappat och klart så stängde han båda väskorna igen och rättade till sin på plats tillbaka på ryggen. Han såg sig omkring i tystnad för en sekund eller två medan de gick igenom den grönskan som våren erbjöd dem. Det var otroligt vackert och doftade gått från det gröna gräset, den forsande bäcken, avspeglandet av solen mot all grönska och även vinden som drog med sig sötman av blommande ting. Det var så gott som tyst runt omkring dem utöver kvittrandet av fåglar och gräset under Dhrachs hovar vilket skapade en harmonisk känsla inom Luka. Inga orker eller blodbad här inte utan mer en världsdel man borde leva i konstant.

Då den grönskande bergsväggen befann sig om sidan på dem så kunde inte Luka styra sig själv utan sträckta ut handen för att greppa tag i en fin, gul blomma som han inte hade någon aning om vad den hette, om Dhrach skulle snegla bakåt vid detta tillfället så skulle Luka enbart skickligt dölja vad han höll på med. Sneaky sneaky. Vid frågan så höll han den stora, gula blomman bakom Dhrachs rygg utom synhåll för kantauren och svarade lika glatt som alltid. “Jag är inte allt för bekant med namnen på växter utan mer utseendet men jag kanske vet hur den ser ut och vad den kan hjälpa mot men jag är inte säker dock. Jag må kunna en hel del om medicinska växter men har betydligt många fler att lära mig!” Kvittrade han på ett sätt som kanske till och med skulle göra fåglar avundssjuka medan Dhrach böjde sig nedåt för att släppa ner honom. Innan han hoppade ner dock så satte han hux flux den gula blomman bakom Dhrachs ena öra innan han bara sådär flög ner på den mjuka gräsbädden under sig. Som om detta inte ens hänt så slog han ihop handflatorna mot varandra och såg sig ivrigt omkring i jakt på mer mat. “Jag tror det är bäst att du tar granskotten då då är aningen längre än mig! Hur ser denna stensöta ut?”

Luka må vara naiv, glad och lyckligt ovetande om det mesta men när det kom till sinnesändringar så var han skarp som ett nyligen vässat svärd. En akt som var menad att skapa glädje hos den andre hade gått helt fel men varför visste självfallet inte Luka. Hans leende bleknade en aning där han stod med ryggen vänd mot Dhrach och kände ett plötsligt magknip över att han fått Dhrach att må dåligt då han menat den totala motsatsen. Magknipet omvandlades långsamt till känslan av en sten i magsäcken där han pillade på närmaste granskott aningen medan Dhrach pratade sitt mästarespråk. Vad skulle han göra nu? Han ville inte att Dhrach skulle vara ledsen trots allt men hur omvände han detta på bästa sätt? Det var ju frågan.. Tankarna gick i 300 genom huvudet på honom medan han fascinerande nog multitaskade och hörde varenda ord Dhrach berättade för honom. Det var otroligt svårt att lyssna och panik tänka samtidigt men han verkade hänga med i svängarna hittills där han fann sig pilla på samma granskott aningen för länge. Snabbt så plockade han det istället och la ner det i väskan medan han plockade så många han kunde se i närheten efter att Dhrach talat om för honom vart man hittade dem. Det var nästan fascinerande att Luka höll tyst och lyssnade på Dhrach men med tanke på att han redan tripeltaskade så var det nästan omöjligt att bilda ord till vad han hörde.

Vad var egentligen det bästa att göra? Han visste faktiskt inte det så det bästa han KUNDE göra var att bara ta det som det kom, vara sig själv helt enkelt så med den tanken så lämnade han ifrån sig en suck innan han vände sig om mot den dystra Dhrach med ett försiktigt leende på läpparna. “Jag ber om ursäkt, det var inte meningen att få dig ledsen.. Jag ville bara visa att det betyder mycket för mig att jag hade turen att stöta på någon som du och jag ville verkligen inte förstöra stämningen på det här viset..” Sa han ärligt och lika glasklart som en prick över det lilla i. Som sagt visste han ju inte vad han hade gjort för fel men då ett fel ändå hade skett så fanns det inget annat än att be om ursäkt för det hela. Det skulle alltid vara det som kändes rätt för Luka och det var uppenbart att han enbart ville alla väl.

“Om du vill prata om det så lånar jag dig gärna ett öra men om det är allt för smärtsamt så förstår jag även det. Så igen; förlåt mig så mycket!” Och med de orden så böjde Luka på huvudet i en ursäktande bugning så godhjärtat som verkade så pass onaturligt att se! Liksom 100% sann ursäkt och inget som man bara sa för att säga det och visst menade han denna genuina ursäkt med! Det var nästan förbryllande att en man som Luka överlevt så pass länge som han gjort med tanke på sin goda natur. Han ville som sagt alla väl, sprida glädje, bota sjukdomar och hela andras sår, helt utan att förvänta sig något tillbaka. Han var en sådan man man helt enkelt förväntade sig att han skulle ge sin ända mat till någon annan hungrig själ och sedan brottas med tom mage resterande dagen. Osjälvisk minst sagt.

Han kom på sig själv stå kvar i bugningen överdrivet länge med slutna ögon så han manade sig själv att räta på sig och öppna de omaka paret av ögon för att se på Dhrach. Ett försiktigt leende prydde hans läppar där han lutade huvudet lätt åt sidan vilket skapade en ÄNNU tydligare blick på ren oskyldighet.

“Det kommer lösa sig ska du se, på ett eller annat sätt så tror jag helhjärtat att vad det än är för problem du brottas med så kommer saken att ordna upp sig. Ingenting är omöjligt trots allt!” Sa han nu med det smittsamma, glada ansiktet som tog över igen som den lilla solstrålen han faktiskt var. Med leendet fortfarande skinande så plockade han åt sig mer granskott och hoppades verkligen att han lyckas muntra upp Kentauren igen, även om det bara var en aning. En aning bättre var ju fortfarande bättre trots allt.

Knopp efter knopp försvann ner i hans väska innan han kände att de antagligen hade tillräckligt för både medicin och mat vilket fick honom att halvt osmidigt skutta upp på en rätt rejäl sten i skogen så han kunde se sig omkring för att hjälpa Dhrach finna någon ormbunke liknande växt åt dem. Det tog ett par sekunder men tillslut fick han syn på en växt och pekade glatt mot den som var relativt nära Dhrachs position fast lite högre upp än hans huvud. Han visste inte om det var rätt växt men det fanns ett kluster där så kanske? “Där är något! Ingen aning om det är rätt men det ser ormbunkelikt ut i vilket fall som helst!” Han hoppades verkligen att det kanske kunde få Dhrach på andra tankar..