Det var nästan läskigt att bevittna hur genuin någon som Luka kunde vara. Det räckte liksom inte att bara säga förlåt och sedan så var det klart utan Luka var den typen av person som genuint bugade så genuint att det nästan var skamligt att se för de flesta. Men Luka var den typen av person; hade han gjort ett fel så menade han ursäkten till 100% alla gånger utan att känna sig tvingad till en ursäkt. Han må vara naiv och farligt godhjärtad men han kunde känna då han av misstag sårat en vän åtminstone och då tog det inte många sekunder innan han bad om ursäkt. Bugandet höll i sig ett par sekunder innan han rätade på sig igen för att mötas av Dhrachs nickade åt honom. Självfallet la Luka inte märke till att Dhrach kände sig lite besvärad över hans handling men han lyssnade till kentaurens ord. “Jag finns här om den dagen plötsligt skulle komma och jag lovar att inte försöka nämna det hela tills dess.” Han log sedan vid Dhrachs benämning att han också tyckte det var trevligt att de båda stött på varandra bara så där. Vad var liksom oddsen för det hela? Hade det inte varit för Dhrach så skulle Luka garanterat blivit middagen för någon farlig varelse.

Sedan befann han sig på stenen och Dhrach gick för att undersöka hans ormbunke som visade sig vara just det.. en ormbunke. Luka såg nästan förfärad ut över att den förrädiska ormbunken hade lurat honom efter att Dhrach undersökt hans fynd. Han sa faktiskt komiskt nog så gott vad han tänkte dessutom där Dhrach hade börjat skritta fram mot honom. “Förrädiska planta! Lurar stackars fiskar på torra land sådär! Rätt ohyfsat av den eller hur?” Skämtade han solstråle glatt och utan att Dhrach ens behövde säga det till honom så började Luka faktiskt klättra tillbaka upp på hans rygg där han ställt sig sådär perfekt. Hans ben ömmade över överbelastningen dagen hade gett honom vilket faktiskt fick honom att ge ifrån sig ett lätt men lite trött huffande ljud då han var tillbaka på Dhrachs rygg. Kände sig plötsligt som om han var en 89 åring som kämpat sig upp för en ändlös trappa och så gott som hela kroppens muskler killade under huden på honom från utmattning. Det var inte heller bara kroppen som var utmattad på honom utan även ögonen började ge hans synfält en dåsig vibb. Kanske var det för att han hållt på att somna förut men tvingat sig upp på fötter för att hålla sig vaken men i vilket fall som helst så var det som om en suffig dimma låg över hans synfält.

Vid Dhrachs ord så skakade han först på huvudet då han glömde att han inte var inom Dhrachs synfält längre och när han kom på sig själv så så han medan han försökte kväva en gäspning som alltid skulle dyka upp så olägligt i alla situationer. “Nej.. Jag har inte vågat sova själv under bar himmel..” Gäspningen hade nu gått bort äntligen! “..Har mest sovit i grottor eller på värdshus om jag ska vara ärlig.. åh och ett par gånger i ett stall då pengarna inte räckt till” Sa han ärligt där han satt med sin för närvarande energilösa kroppshydda. “Sover du ofta under bar himel?” Frågade han sedan medan han försökte skaka av sig tröttheten och inte somna mitt i en mening. De behövde ju fortfarande laga mat trots allt!

Luka satt på hästryggen och lyssnade till Dhrach medan han kämpade mot att falla till sömns där han satt. Dhrachs trötta stämma lät längre och längre bort för Luka och hur han än kämpade så föll ögonlocken nedåt gång på gång. Han öppnade det omaka paret ögon för att en sekund senare finna att de slutit sig. Jisses, det hade verkligen tagit mer kraft av honom än vad han kunde ha förväntat sig och den varma, mysiga hästryggen gjorde det inte direkt lättare att hålla ögonen öppna. Tänka sig att han för lite över 10 år sedan inte vetat vad varken värme eller torka var för något och nu fick det honom alltid att dåsa till över den blotta känslan från det hela. Det var något med specifikt värme som gjorde honom trött och välbehaglig trots allt. Så kanske var det inte helt oväntat att fiskens huvud snart mjuk dunsade mot Dhrachs ryggtavla där han fallit till sömns där han befann sig. Om Dhrach märkte av det var svårt för en sömnfisk att veta men det var nästan ett under att han inte föll av där han sömn medvetslöst satt och sov. Det må ha tagit en stund att fixa iordning platsen för Dhrach men för den sovande fisken så hade inte ens en sekund gått förens han vaknade till av Dhrachs slitna röst som sa att hans hjälp behövdes.

Sömndrucket öppnade han ögonen med en vilja av den starkaste krigaren även om synen var aningen suddig för honom vid det här laget. Han var första sekunderna VÄLDIGT förvirrad där han tvingade bort sitt huvud mot Dhrachs rygg och försökte begripa vart det var de nu befann sig.. Det var ju bara en sekund sedan men ändå var skogen så olik sig själv? Han kvävde en gäspning medan han löste att han garanterat hade somnat medan han kravlade sig ner på marken för att hjälpa sin vän, skamsen över att han bokstavligt somnat medan stackars Dhrach letat upp deras sovplats. Han svepte med blicken över allt han missat medan han gnuggade sig lite trött i ena ögat följt av att han försökte ruska huvudet för att få något grepp på situationen. En grop… Han fastnade med blicken påp platsen och fick fram ett trött leende i ansiktet innan han likt en snigel ilade sig till platsen, satte sig på knä för att gräva gropen de behövde.

“Förlåt så mycket.. jag tror att jag somnade en stund..” Sa han ärligt med skam i rösten medan han skopade upp jord från marken och skapade en liten hög en bit ifrån kroppen. En slemmig mask snirklade sig runt ett av hans jordiga fingrar vilket gav en reaktion man inte hade förväntat sig. De flesta skulle äcklat ha skakat bort masken från sin hand men Luka? Varsamt så lyfte han över masken till jordhögen han skapat och satte försiktigt ner den lilla varelsen vid sidan av högen innan han fortsatte med sin grop. När han väl var klar så tog han upp den lilla masken igen, vandrade bort ett par steg från gropen innan han la ner den på mossan i hopp om att när elden var igång så skulle inte masken bränna sig.

Sömndrucken traskade han tillbaka till gropen vilket på ett sätt var en ganska charmig syn; lite likt ett barn som vägrade gå och lägga sig trots utmattningen, det fanns tid för sömn efter maten trots allt. Han gick fram till Dhrach för att dundra ner på rumpan bredvid honom med en sömnig men nyfiken blick på vad som nu skulle ske. Väl på land åt han ju mest frukt eller det som fanns färdiglagat på värdshus så han var inte direkt kunnig i vad som skulle ske härnäst. Han försökte men misslyckades att kväva nästa gäsp och skakade på huvudet igen för att få sans på sig innan han tittade upp mot himlen för att se Dhrachs trötta ansikte. “Vad kan jag göra för att hjälpa till mer? Ska jag skala lökarna kanske?” Sa han trött men glatt medan han snurrade runt för att ta ur maten från sadelväskan han lagt dem i tidigare. Det tog ett par vändor men snart befann de sig framför honom.

Jo visst hade det varit en krävande dag för både fisk och häst, till och med så pass att det nästan tog i att vara sitt vanliga över muntra jag, nu vara han mer bara sömnigt munter, haha. Han tittade upp på Dhrach med en sömndrucken blick innan blicken vandrade ner till sina jordiga händer lite förbryllat då han var för trött för att fatta att händerna var smutsiga just nu. Hur vart han så smutsig? Han hade ju bara grävt en.. jaha, just det ja. Ett trött litet flin prydde hans blick då han kommit på sin egna idioti innan han likt en tapper soldat löd Dhrachs råd. Krävde fram sitt vatten ur väskan för att ta ett par klunkar innan han hällde vatten över händerna sparsamt för att tvätta bort jorden. Gick rätt väl faktiskt tänkte han då han korkade igen vattnet igen och lät den falla tillbaka ner i väskan.

Han fann sig själv aningen road över att Dhrach sagt tassar istället för händer först men lämnade ingen notis på det. Han kunde ju gå tillbaka till att vara tonåring och retsamt reta hästen för sitt ordval men nu var det ju faktiskt så att han lämnat tonåren bakom sig för en hel del år sedan. Istället tittade han fascinerat på vid mästarens matlagning för att få tips på hur man faktiskt lagade mat själv. Han åt ju sitt på värdshus eller rått trots allt (dvs inte rått kött självfallet). Tog till sig alla stegen för att lära sig. Som det var nu så skulle han säkerligen om någon bad honom laga mat spetsa en frukt på en pinne och hålla över elden. Så pass långt sträckte sig hans matlagnings skills. Under ytan åt man ju sällan stekta eller kokta ting liksom.

Tystnaden föll runt om dem och dåsigheten var nästan kvävande. Sprakandet från elden fick Luka’s ögonlock att falla nedåt för att direkt bli tvingade upp igen. Det hände var och varannan sekund medan han gungade lite lätt på stället för att inte somna. Tänkte till sig själv: Mat först, sova sen, om och om igen medan knastrandet försökte få honom att falla pladask ner på marken i sömn. Han måste ha slumrat till men rök till då Dhrachs röst hördes igen. Anledningen till att han borde ha somnat till var ju för att det verkade som om det inte varit någon tystnad mellan dem förens Dhrachs röst hördes igen. “Sova i?” mummlade han trött medan han såg upp på kentauren igen, samlade tankarna på den sekunden. “Jag fryser sällan. Jag tror det har att göra med att temperaturen under ytan är mycket längre än på land så jag brukar bara lägga mig ner och sova. Brukar därför inte vara uppe mycket på vintern då det är svårt att slå sig igenom isen.” 

Det skulle säkert komma dagen då han ångrade sig med att i alla fall inte ha med sig en filt och när han tänkte efter så hade det ett par veckor tidigare varit så kallt att han huttrade där han sov.. Så med den tanken sa han lite skamset: “Även filtar är ovanligt under ytan som du säkert förstår och jag glömmer bort att införskaffa en filt under dagstid..” Ja man kunde verkligen höra hur skamsen han lät då rösten verkade bli lägre och lägre vid var ord tills den liksom bara dog ut. “Men det är ingen fara!” Sa han sedan glatt medan han sträckte på sig där han satt med det där klassiska Luka leendet på läpparna. Sedan för att hålla sig vaken så frågade han nyfiket: “Hur går det för maten?” med samma glada leende på läpparna. Ja hur längre borde det egentligen ligga där nere?

Luka funderade lite över frågan innan han löste gåtan som även kallades för svar. “Nej.. inte direkt. Kanske blir jag mer mänsklig i den här skepnaden? Jag skulle tro att om jag plaskade i vattnet i den här formen så skulle det säkerligen vara allt för kallt för mig. Samma sak gäller om jag har fenan på land skulle jag tro.. Det blir nog både för varmt och för torrt över lag. Så det anpassar sig nog skulle jag tro.” Svarade han lite sömnigt under det mysiga knastret från brasan framför dem. Löv prasslade bakom dem när ett nattkreatur rörde sig bort från elden och dem i allmänhet och till och från kunde man höra hoandet av en uggla eller kvitter från fåglar.

Han skrockade till lite vid Dhrachs ord sedan. “Tror att blött, tungt tyg håller sig rätt stilla men det beror väll helt på tyget i sig.” Sa han glatt även om tröttheten kunde höras i hans stämma. Det var länge sedan sist han känt sig så här trött men som sagt; myckat hade hänt de senaste timmarna. “Jag använder dig som en kudde skulle jag tro så håller nog värmen rätt bra! OM det är okej för dig det vill säga.” Sa han sedan med ett litet leende. Ja skulle Dhrach tycka annat så skulle han självfallet respektera det men han tvivlade på att några större problem skulle finnas. Med tanke på att han ridit på Dhrach en god del av dagen.

Luka rullade upp på knäna och med handflatorna mot jorden så doftade han nyfiket i luften för att se om det fanns en hint om hur man skulle kunna veta när det var klart. Det började lukta mat men han visste inte hur han skulle veta när det var klart? Sedan vid Dhrachs nästa mening så var han nästan glad över det; liksom något att sysselsätta sig med för att inte falla till sömns. Även om det bara skulle ta ett par sekunder liksom. “Visst!” Sa han därför muntert innan han sträckte sig mot förvaringspåsen och rotade fram vattnet från dess inre innan han med ett litet huffande satte sig tillbaka på ursprungsplatsen och räckte över vattnet till Dhrach.

Kylan hade börjat krypa runt om dem nu när solen helt var nere och hade det inte varit för elden så skulle Luka möjligtvis känna en viss panik. Han var inte mörkrädd direkt men dock så fann han det oroväckande att inte kunna se ordentligt och i samband med knastrandet från djur? Ja du.. Så utan att han ens tänkte på det själv så kunde han tydligen inte hjälpa att maka sig lite närmare Dhrach medan han drog upp knäna mot bröstet och lutade hakan mot dem. Tittade in i den sprakande elden lite fundersamt. Eld.. ja det hade gått snabbt att lära sig att inte röra vid eld, det var något som var säkert!

Luka dåsade till då och då där de satt i väntan på mat vilket skulle ha sett rätt kul ut om Dhrach hade tittat åt hans håll. Han hade stött sin armbåge mot knäna med handflatan som stödde upp huvudet i hopp om att han skulle kunna tvinga sig själv att bibehålla medvetandet. Men som sagt; till och från föll huvudet längre och längre nedåt tills han fick ett briskt vaknande av att han skallade sina egna knäskålar. Detta hände ett par gånger vilket fick honom att känna sig aningen besegrad var gång. Hur svårt skulle det vara att hålla sig vaken egentligen?!

Då orden att maten var klar nådde hans öron så ryckte han till ännu en gång och såg lite sömndrucket på Dhrach som fiskade (haha) upp deras byte från de varma stenarna. Han vart dock storögd då han bevittnade modet från sin vän som utan att tveka bet av sin potatis på direkten. Skulle modet finnas i Luka att göra detsamma? Han fiskade upp en potatis ur byltet och drog efter andan då den otroligt nog var glödhet! Han studsade potatisen mellan sina händer medan insikten av att han skulle dö om han gjorde som Dhrach svepte genom hans huvud. Det var bäst att han fiskade en bit lök med och lät dem svalna en aning innan han åt dem. Med den tanken i huvudet så tog han sig en lök med vilket slutade i att han gjorde någon improviderad jonglering med löken och potatisen för att inte förlora huden på sina stackars tassar.

Han tittade storögd på Dhrach som mumsade i sig sin potatis och tyckte inte som om det verkade som att han störde sig speciellt mycket av värmen han kände. Han kände sig ynklig igen vid den tanken och sa till sig själv att det bara var att hugga in. Om Dhrach inte skadade sig så kunde väll han med göra detsamma eller hur? Han drog efter andan innan han tog ett bett av löken vilket hade en omedelbar effekt. De omaka ögonen tårades medan han öppnade munnen i ett desperat försök att låta den kalla luften svalka den brännande löken. Han ångrade sig i samma stand som han tagit tuggan och undrade om det var möjligt för en att bränna sina tänder.

Snabbt så drog han till sig vattenskinnet som Dhrach lagt ifrån sig för att dränka värmen med det kalla vattnet. Svalde sedan löken med vattnet och kollade upp på Dhrach likt en valp som tappat bort sin mamma med tårfyllda ögon. “Hur kan du äta dessa så varma?” Fick han hest fram medan blandningen av valp blicken och imponerandet var fäst på Dhrach. Natur mästare och eldslukare helt klart!

Han väntade självfallet med att äta mer tills hans mat hade svalnat och satte tillbaka locket på vattenskinnet så länge medan han försökte få sina ögon att inte drunkna mer. Han kände sig som en drake i ett par LÅNGA minuter innan smärtan från värmen helt lämnat honom och snart behövde han inte längre jonglera sin mat som verkade svalna av rätt kvickt i natt kylan. Ja nu frös han ju i alla fall inte så mycket längre, eller hur? Han väntade lite längre innan han började äta sin svalnande mat och fann det varmt men inte lavavarmt i alla fall.

Han hade inte tänkt på hur hungrig han var då tröttheten triumferat inom honom men nu när han åt så kände han sin hunger och man kunde till och med se på honom hur hungrig han verkligen var. Smaskade skickligt i sig sin mat innan han tog en till portion.

Luka hade helt klart ingen tjock och van hy med tanke på att han befann sig för det mesta under vattenytan vilket han nu verkligen ångrade sig över. Det hade helt klart inte varit dumt vid det här laget att vara åtminstonde LITE mer van vid landslivet och dess varma ting. Visst hade de annat att oroa sig för under ytan då det fanns både monster, hajar, reptiler och dylikt men inte direkt mycket värme om man sa så. Det var faktiskt nästan tacksamt att Dhrach inte brast ut i skratt över fiskens fritering av den skåll heta potatisen. Han kunde svära på att han hade en helt annan flamma inne i sin mage än flamman från brasan.. Nästan så att han även skulle tycka att flamman inom sig var varmare än den riktiga flamman.

‘Drick vatten ofta’ jo det skulle han minsann tänka på om han nu skulle våga att gluffsa i sig en till skållhet matbit. Att säga att han led för närvarande var inte direkt en överdrift och det tog honom en bra stund innan han fortsatte med att förtära potatis och lök, desperat hållandes i vattenskinnet som verkade vara den ända räddningen han hade för närvarande. Det var därför inte konstigt att det tog betydligt mycket längre tid för Luka att äta sig mätt än sin trötte Kentaur kompanjon. Dhrach började fixa med elden vilket självfallet fick honom att känna sig mindre dålig för sitt långsamma lavaätande. Det var inte förens Dhrach hade gått igenom och sixat allt med elden för natten som Luka faktiskt var propp mätt och kände hur bastun i magen spred sig till varenda del av honom själv.

Det var som om att han befann sig under en skållande sol trots den kalla natten han nu befann sig i. Det ända tecknet på att han inte solbadade för närvarande var när han drog in andetag och fylldes av den kalla luften från vårmörkret. Det var dåsande. Han hade aldrig trott att han kunde ha blivit tröttare än vad han varit under väntan på maten men se där! Visst hade han blivit yttligare dåsig av värmen samt matkoman han kände. Detta gjorde att han först inte förstod vad Dhrach menade med frågan och såg därför mäktigt förvirrad ut ett tag innan ljuset i hjärnan tändes på honom. Lite frågande så höjde han ena handen och petade på pannan trött innan ett lika trött leende fyllde hans ansikte. “Jag tror jag överlever.” Sa han med sn dåsiga stämma innan han med ett långdraget ljud sträckte på sig där han satt innan han lutade sig mot Dhrachs stora hästkropp. Det var nästan komiskt hur snabbt det gått från att han lutat sig mot Dhrach till att han somnat likt en sten som sjönk ner under vågorna.

Om Dhrach sa något mer skulle Luka aldrig veta då de tunga andetagen av sömn lämnade honom där han sjunkit ner mot sin nya vän. Det var säkerligen så att det var få saker som kunde väcka den trötta lilla fisken just nu då han tagit slut på vartenda spår av energi som det sprudlande fiskknytet ägde. Fast under en sten, räddad, ny vänskap, sårhelande, matjakt, matlagande, vulkanutbrott i magen och nu sömn.. välförtjänad sömn.

Luka var den första som steg upp i gryningen. För det första så hade han svårt att sova när solen träffade honom rakt i ansiktet då solen sällan gjorde detta under ytan men sedan så var han inte mycket för att sova in heller. Det lilla energiknippet var alldeles för uppspelt över vad världen hade att erbjuda att vid första tecken på liv så vaknade han direkt. Så var det även idag. Försiktigt så reste han sig upp för att inte råka väcka Dhrach som låg där och småsnarkade i början av morgonsolen. Sedan bar det av! Första var att han tog sig till närmaste vattendrag för att tvätta av sig i sin dagliga rutin, tvätta bort smutsen han hade över sin hy i det uppfriskande vårvattnet. Sedan när detta var gjort så tittade han till Dhrach som fortfarande sov som en sten och la ifrån sig de nyfyllda vattensäckarna en bit från honom.

Med ett litet glatt leende så strövade han då iväg på jakt efter frukost för dem båda. Han hade förväntat sig att det skulle vara svårt att hitta frukost med tanke på kvällen innan men det verkade som att turen åter låg i hans dager idag. Glatt så samlade han på sig mer potatisar, ett par underväxta men ätbara morötter och hittade till och med en hel hop med lökar! Glatt med famnen full så nästan skuttade han tillbaka till campingplatsen där Dhrach fortfarande låg och sov innan han dumpade av grönsakerna på marken bredvid Dhrach. Nu skulle han minsann bli glad, eller hur? Nu var det bara att upprepa det han lärt sig kvällen innan vilket han sysselsatte sig med.

Fick ny eld och lindade in morötter, potatis och lök likt Dhrach hade gjort och satte sig sedan mot Dhrach igen och väntade. Väntade på maten och på att Dhrach skulle vakna till liv igen. Det verkade som att det skulle bli en varm dag idag. Klockan kunde inte vara mer än 7 på morgonen och redan så värmde solens strålar upp hans hy vilket fick honom att nöjt sluta ögonen där han satt i sin väntan. Kanske kunde de hitta någon by idag? Hans kläder hade sett bättre dagar där bitar var borta från resor och trasiga efter läkande av sår och så vidare. Hans kläder var dessutom smutsiga från gårdagens äventyr och det skulle nog inte ta allt för många dagar tills han vart tvingad att avlägsna tunikan helt och vara gå i sitt svarta underställ. Han undrade lite hur långt det var till närmaste by..

Luka hade suttit och petat lätt på byltena med en pinne då han märkte hur Dhrach vaknade till liv och hela hans ansikte sprack upp i ett bländande, smittsamt leende. Han tittade glatt på sin nya vän som såg ut som han hade brottats med ett skogsmonster under nattens gång. Kvistar och löv i hela håret men åtminstone verkade den sömndruckne kentauren relativt nöjd ändå. Även om han verkad vara lite stel i kroppen efter nattens sömn. Sen kom kommentaren han förutspått när Dhrach nämnde att det kändes som han sovit på ett berg vilket fick Luka att skratta till lite glatt. Hade med nöd och näppe undvikit att falla vid Dhrachs plötsliga rörelser.

Han rullade upp på fötterna innan han med ett litet huffande reste sig upp för att vända sig mot Dhrach. Musklerna var kalla vilket fick honom att känna sig äldre än vad han egentligen var men leendet försvann inte i alla fall. Han tog de få stegen fram mot Dhrach innan han bara sådär hjälpte honom med att ta bort ett par löv och kvistar från sitt hår. “Det är väll klart jag är kvar! God morgon!” Utbrast han lyckligt där han hjälpte honom att frigöra sig från även mossa på sitt normala, vänliga sätt. Väl nöjd så sken han så gott som innan han vände sig om för att charmigt nog med två pinnar lyfta bort byltena från värmen och sätta ner dem på marken mellan dem båda. Annars skulle han garanterat bränna sina små sushi fingrar, eller hur?

När de var upptagna så satta han sig ner vid Dhrach igen för att pilla upp flikarna av byltena, även detta med pinnarna, så att maten var blottad mot luften så den kunde svalna av lite snabbare. Ångan ringlade upp från de kokta grönsakerna där Luka la ifrån sig sina pinnar och vände huvudet mot Dhrach igen. “Nu kan det svalna lite! Se jag gjorde på samma sätt som du gjorde igår, jag är inte så bra på att laga mat men man lär sig så länge man lever eller hur?” Hummade han muntert. Ja vanligtvis åt han ju mat rått eller på värdshus, hade sällan mycket tid för matlagning själv. Mestadels för han inte visste något om det förens nu. Men han var en duktig student kunde man ju lätt säga i alla fall.

Det var tydligt att Luka kände sig lika säker med Dhrach som Dhrach kände sig med honom med. Med tanke på att han ogenerat satte sig NÄSTAN på Dhrachs utsträckta ben utan att tänka på det hela ens. Han var som en bror Luka aldrig haft från första sekunden som Dhrach kommit ridandes och räddat honom från stenbumlingen. Genuint tacksam och glad kunde man ju säga. Han vred sig lite om för att pilla bort ett par barr från Dhrachs hästkropp innan han vände blicken tillbaka på hans ansikte. “Jag var rädd att jag skulle råka väcka dig. Jag sover vanligtvis inte så länge men det verkade som om du sov som en sten haha” Sa han glatt innan han fortsatte. “Hoppas maten blir bra sen! Är nästan lite nervös om jag gjorde det rätt eller inte men tror jag höll det på samma tid som du gjorde i alla fall. Även om jag var så trött igår att jag inte var helt säker på hur lång tid det tagit.” Erkände han med de omaka ögonen fästa på de klart genomkokta grönsakerna lite frågvist.

Att få en komplimang var otroligt något ovanligt för Luka så vad hände nu? Vad tror du! Hela Luka sken upp i ett stolt och även detta, smittsamt leende då han kände sig OTROLIGT nöjd över att höra detta. Han hade inte haft lyxen att gå mycket i skola men något som han kunde bra var att lära sig snabbt i alla fall, han undrade ibland hur mycket han skulle ha kunnat lära sig med ordentlig skolning men fanns ingen större idé att tänka på det då saker skett annorlunda i hans liv. Han höjde pinnarna pekandes mot Dhrach med det där breda leendet på läpparna. “Ge dig själv den komplimangen! Jag är bara så bra som den som lär mig det hela eller hur?” Sa han nöjt innan ögonen nyfiket kollade på de lätt rykande mat byltena. Han må ha svårt med att helt acceptera komplimanger men han kände sig i alla fall nöjd nå han fick en sådan.

Det luktade i alla fall otroligt gott så förhoppningsvis följde smaken med på det tåget också. Han såg tillbaka upp på Dhrach då han i ögonvrån såg honom dra till sig sin mantel och undrade då faktiskt hur kallt det egentligen var. Han tyckte det var skönt men han visste även att han stod emot kyla bättre än landsvarelser då bland annat vintervatten inte direkt kokade. Han öppnade munnen för att fråga lite dumt hur temperaturen egentligen var vilket kanske gjorde det bra att han vart avbruten av Dhrachs fråga då kentauren hann före honom. Han log med en nickning innan han tog ett varmt bylte full med godsaker och sträckte upp det mot Dhrach, väntade tills han tagit den innan han själv tog ett bylte. Det må fortfarande vara varmt men i alla fall inte brand hett.

Han sniffade lite på en morot innan han duttade tungan mot den för att känna av hur varm den faktiskt var. Det hade nog varit bra att han öppnat bylterna för det verkade som att det svalnat ned tillräckligt för att undvika blåsor på tungan. Med den tanken i huvudet så tog han en stor tugga från moroten med ett nöjt hummande. Han kunde inte hjälpa att skratta till lite med munnen full av mat vilket fick honom att lägga handen över munnen för att undvika spotta ut maten i brasan. Jo visst var det sant att Dhrach hade sovit som en stock vilket var en bra sak då de varit så trötta att de nästan somnat i maten dagen innan. Han tuggade och svalde innan han svarade på frågan han hade fått. “Jag sov bra! Bara det att jag vaknar när solen går upp automatiskt och så här års går den upp tidigt. Inte direkt mycket sol under utan trots allt. Men visst vart jag utvilad i alla fall.” Log han och medan han sa detta så per automatik lutade han ryggen tillbaka mot Dhrach igen.

Efter att han slukat en potatis så såg han lite fundersamt på Dhrach. “Vet du om det finns någon by i närheten? Jag behöver nya kläder snart då dessa håller på att falla isär.” Han skrattade till lite, väl medveten om att han själv gjort de flesta skadorna. Han var ju inte direkt fåfängd så krävde han en tygbit för att göra rent ett sår till exempel så rev han ofta av en bit från sig själv. Kläderna var helt klart i välanvänt skick för att sätta fram det milt.

Luka var som den lilla solstrålen som alltid, speciellt nu när han kunde tydligt se hur nöjd kentauren Dhrach var över att få sig lite färdiglagad frukost. Efter allt som Dhrach hjälpt honom med hittills så var han överförtjust att kunna göra åtminstone något för Dhrach för ja.. han tänkte inte så långt att han redan hade helat alla Dhrachs sår dagen innan. Men i vilket fall som helst skulle han vara lika glad ändå! Hade det inte varit för Dhrach så hade han blivit fiskspett så Dhrach hade bokstavligen räddat honom och var en välförtjänt hjälte i Luka’s ögon. Då de dessutom hade så bra personkemi så kunde han inte undgå att tycka att Dhrach var som den bror han aldrig hade fått. Det var dock tur för Dhrach att han inte hade haft samma fadersgestalt som Luka hade haft för det skulle han inte ens önska sin värsta fiende.. Ja om han nu hade varit så sinnad att ens se någon som fiende det vill säga.

Vid Dhrachs stämma så verkade det omöjligt som att Luka sken upp ytligare, konkurrerade solen som kastade sina strålar ner mellan trädens grenar. Han nickade instämmande följt av att han mumsade på sin matbit. Dhrach var betydligt snabbare än han själv på att äta då Luka enbart var på bit nummer två när Dhrach redan mumsat i sig sitt lövbylte med mat. Vid berömmande så var det nästan så att han ville hoppa upp på fötter för att utgöra jubel hopp men han lyckades med nöd och näppe att undvika den situationen och sträckte sig efter ett till bylte igen som han sedan gav till Dhrach. Den svala morgonluften hade fått maten att bli behagligt varm istället för skållade vilket han var tacksam över, annars hade han bränt sig.. igen. “Du är en bra lärare.” Flinade han muntert innan han aningen glupskt bet av en alldeles för stor bit lök vilket han fick kämpa med att tugga sönder innan han kunde svälja biten.

Han lyssnade på Dhrach varefter han helt plötsligt undersökte honom med sin lediga hand på det ställena han visste att det funnits sår innan han läkt dem. Han såg ytterst koncentrerad ut för ett par sekunder innan han återgick till sin lök som om han inte hade gjort något överhuvudtaget. Han hade självfallet undersökt huden under hästhåret för att se så nya skinnet hade gått tillbaka till det normala, vilket det tacksamt hade gjort vid det här laget men det kunde ju inte Dhrach veta eller hur? “Ja du behövde sömn.. Vet inte hur mycket du hade blödigt innan jag stötte på dig eller hur ont du hade i musklerna. Jag kan hela men inte riktigt ersätta energiförlusten trots allt.” Han ruskade lite roat på huvudet. “Men förutom att du är stel.. hur känner du dig idag?” Frågade han var på han åt upp sin sista bit av löken där han satt med ryggen lutad mot Dhrach.

Att ljuset var på väg fick Luka att för ett ögonblick sjunka in i tankar om ytligare en varm sommar som var runt hörnet och hur jobbigt det hela skulle bli. Förra året hade han legat i koma så gott som när han varit på land och nästan krälat tillbaka till havet för något svalare skydd. Men det verkade i alla fall som att han vande sig mer och mer med värme varje år så denna sommaren kanske skulle bli lite lättare än förra igen?

Halvt i tankar och halvt i samtalet så böjde han huvudet bakåt för att se upp mot Dhrachs ansikte med lite förvirring i sitt ansikte. Dvärgby eller kusten? Hade dvärgar hans storlek? Visst han var inte överdrivet stor men han var ju helt klart längre än en dvärg.. Sen kom han på sig själv att dvärgar garanterat skulle göra kläder i hans storlek vilket fick honom att känna sig lite smått dum vilket visades på det sättet att han fick en lätt röd nyans över kinderna över sin egna dumhet. Han blåste upp kinderna en sekund medan han tänkte innan han bara sådär släppte ut luften igen. “Hur svårt är det att hitta dvärgbyar?” Undrade han lite smått som om han inte alls betett sig som ett litet barn precis, haha.