Han förstod inte vilken av sakerna han blev tackad för men vad spelade det egentligen för roll? Ett tackande var ändå ett tack oavsett hur man vände och vred på det eller hur? Sant.. så kunde man ju tacka en ironiskt men det gjorde i alla fall inte Dhrach. Eller hur? Efter detta så påbörjade han sin undersökning av hästkroppen för att göra sig säker på att allt läkt som det skulle, vilket det hade tacksamt gjort. Luka som synade den nu helt friska huden var nöjd över läkandet vilket gjorde att han förvånansvärt nog gav Dhrach en lycklig tummen upp. “Japp japp du är i topp skick!” Sa han nöjt följt av att han åt det sista från sin portion. Ja han hade inga hästben att livnära så det räckte helt klart med ett matbylte för den taniga, androgyna Luka. Han funderade lite kort över ört-gosse nämnelsen men släppte det glatt då han inte verkade ha något problem med den bestämmelsen. Helt enkelt ett Luka resonemang.

Han tuggade nöjt den sista matbiten innan han svalde den medan han såg lite frågande på den sökande kentauren genom att kasta upp en blick på honom från sin sittplats. Vad letade han egentligen efter? Han såg nyfiket på den andre men valde att svara på Dhrachs frågande svar först innan han tänkte se vad han letade efter. “Är det en fråga eller inte?” Sa han lite roat eftersom Dhrach använt sig av den frågvisa tonen i sin förklaring. Sedan fick han dock inte en chans att fråga då Kentauren Dhrach verkade bli aningen nedstämd vilket fick Lukas klassiska leende att blekna en hel del och förvandlas till en mer allvarlig uppsyn. “Det var det minsta jag kunde göra, hade du inte räddat mig från första början så hade min kropp antagligen befunnit sig på ett spett vid det här laget..” Han fick ett försiktigt leende igen innan han sanningsenligt sedan sa: “Jag är glad att jag stötte på dig Dhrach, verkligen glad.” Han må inte vara allt för bra på att hantera tuffare situationer men han hoppades på att han skulle må lite bättre av att höra detta i alla fall.

Sedan fick han reda på vad det var som Dhrach sökte efter vilket fick honom att hoppa upp på fötterna och hoppa bakom Dhrach för att fiska upp vattensäckarna han hade fyllt innan han gick tillbaka till sin plats med säckarna. Sträckte den större säcken fram mot Dhrach. “Du vet..” Började han lite försiktigt innan han fortsatte. “Det är rätt så hemskt att du är van vid att vara skadad och blod.. Jag hoppas det vänder för dig.” Sa han ärligt och starkt för att visa att han verkligen menade det hela.

Sedan kom hans lilla genans och vid Dhrachs hand mot hans generade panna så skrattade han till lite nervöst vilket tydde på att det hela var otroligt larvigt. Han förstod inte ens hur han hade kunnat tro något sådant men vad skadade det att dela med sig av de dumma tankarna? Ingenting eller hur? “Jag vart generad över en tanke jag tänkte helt fel på.. Funderade på att dvärgarna inte har kläder i min storlek tills jag kom på mig själv att de garanterat skulle fixa kläderna på plats..” Han vart nästan lite rödare när han sa det hela högt och kände sig otroligt dum över sin feltänkande hjärna, om man ens kunde kalla den en hjärna just nu. “..Så vart bara lite generad över hur fel jag tänkte där, det är allt!” Sa han och kände det nästan som solen satte fyr på honom. “Dumt eller hur?” Skrattade han sedan till för att försöka göra lätt av det hela. En sådan enkel sak generade Luka otroligt. Han kunde gå naken framför folk, prata muntert med totala främlingar och allmänt ogenerat visa uppskattning till allt och alla. Men när det kom till att tänka så där “mycket” fel så vart han brutalt generad? Jo världen var lustig ibland.

Han sträckte roat på sig där han satt innan han med ett huffande reste sig upp igen medan han greppade tag i sin väska för att lägga ner de kvarvarande matbylterna i den samt sin vattensäck i ett glatt men fortfarande rödfärgat ansikte. “Då så!” Sa han glatt igen medan han satte allt på sin plats. “Då går vi och letar efter dvärgar! Vem vet, vi kanske har turen att vi ser någon av dem på vägen som kan hjälpa!”

Luka värmdes av att få höra att Dhrach också var lika glad att ha fått träffa honom som han var att ha fått träffa kentauren vilket bara ökade på den där smittsamma glädjen den lilla fisken ägde. Då han gett kentauren sin vattensäck så passade han själv på med att ta ett par klunkar från sin egna innan han korkade på den igen, klar ungefärligt samtidigt som Dhrach även om Dhrach hade börjat dricka före honom. Wow han måste ha varit uttorkad! Tänkte Luka glatt men sa inget om det men log brett då Dhrachs “Aaaah!” lämnade honom. Han lyssnade sedan på Dhrachs erkännande lite nyfiket och kunde inget mer göra än att skaka lite leendes på huvudet. Han må vara naiv men inte så naiv att han trodde att alla krigare var onödiga, det fanns ju trots allt en hel del elaka folk med oavsett om han önskade att alla bara skulle komma överens med varandra.

“Nå.. Det är skönt att höra att du är i sådan natur att beskydda och försvara, vilket jag redan listat ut förvisso men jag håller helt med om att det är det bästa sättet att bete sig på. Jag är lite på samma sätt skulle jag tro, visst, jag är inte bra på att slåss även om jag börjat träna det senaste året men jag försvarar och beskyddar alla jag kan trots det.” Sa han med ett leende som om att det inte spelade något roll att han inte kunde slåss. Men han var nöjd över att alltid ta hand om de behövande och brydde sig inte om han själv skulle bli skadad så länge de andra klarade sig. Lite ledsamt kanske men det var så han fungerade trots allt.

Sedan kunde han inte hjälpa att hoppa till på sin plats när ett mullrande skratt lämnade Dhrach och greppade sig över bröstet av chocken som hans bekännelse gett honom. Jisses! Men så snart chocken släppt så kunde han inte hjälpa att även han skratta till över sin egna dumhet. Det var ju inte så att bara för att dvärgar var kortare än honom så kunde det inte fixas, de var som Dhrach sa väldigt skickliga trots allt! “Tur att dvärgkvinnorna inte är här då!” Sa han med en impuls att vara lite komisk. “De skulle säkerligen läxa upp mig rejält då.” Sa han glatt medan hans inre faktiskt var generad över att detta kunde göra dvärg kvinnorna sura på honom, han måste tänka på det! Annars kanske han tillslut befann sig i en situation där han blir piskad av någon igen och dit ville han aldrig hamna på nytt. Han ruskade bort den tanken och sprack upp i ett glatt nytt leende, som om hemska tankar inte alls hade talat till honom sekunden innan. “Vad bra! Ser fram emot nya kläder!” Fick han fram efter att ha känt det som att han skulle flyga hela vägen rakt till Dvärgarna utav det vänskapliga dunket i ryggen, men återfann snabbt balansen igen.

Smidigt hade han fått allt på plats, knutit fast sin vattensäck i bältet denna gången med tanken på att det skulle vara smidigare än att rota runt i väskan varje gång han var törstig. Hjälpte till så gott han kunde med att ta ner lägret och passade på att även han uträtta privata behov då han märkte att blåsan kändes som om den höll på att sprängas på honom. Sedan gick han tillbaka till den föredetta lägerplatsen och väntade på att Dhrach skulle bli klar han med. När han kommit tillbaka så log han välkomnande på sitt normala, smittsamma sätt. “Jo mina ben är bra de men det blir kanske bättre om du bär mig? Jag är trots allt inte lika snabb som dig.” Log han glatt fram innan han gick fram till Dhrach, väntade på att han skulle sänka sig lite innan han aningen smidigare än gårdagen kravlade sig upp på hästryggen. Han var snabb på att lära sig trots allt. Uppe på sin höga “pedistal” så såg han betydligt mer igen och sken upp med tanke på att hans egna längd var långt från lika imponerande som Dhrachs. “Redo?” Frågade han i nästan kvittrande stämma innan han väntade på svar.

I skogen låg en ung dvärg, Gofúr Akúrkam, på marken. Han var medvetslös, och hade ett öppet sår på sin panna. Ett svärd som förmodligen var hans låg bredvid honom på marken, vilket såg ut som att han haft det i sin hand stunden innan han blivit medvetslös. Han hade också en medelmåttigt stor sköld, med tanke på hans egen storlek såklart.

Han låg obekvämt på ett armborst som han hade haft på sin rygg, men som nu låg under honom. Om han själv hade valt att lägga sig på marken skulle han definitivt ha lagt armborstet åt sidan. Dessutom var hans rustning smutsig. Det såg ut som att flera lortiga händer hade sökt sin väg omkring för att hitta något av värde ur hans fickor – något som haft mer värde än själva rustningen, hans sköld eller hans vapen.

Trots att det såg ut att dagen skulle bära med sig vackert väder hade något egendomligt skett här. Där han låg kunde man, om man noga tittade genom skogens träd, skymta en dvärgby som såg ödelagd ut. Gofúr var ute i skogen ensam, väl beväpnad och förmodligen på sin vakt. Men trots allt det hade han på något sätt hamnat där han nu låg.

Luka hade blivit aningen tilltufsad av sin färd genom skogen men det var inget han brydde sig om för tillfället, det fanns en skadad man och det var allt han tänkte på för närvarande. Han hade hört stackars Dhrachs utrop om att han skulle vänta men hade varit för snabb för att ta sig fram till den skadade dvärgen för att stanna upp. Hade han inte haft Dhrach där så skulle han garanterat hamnat i knipa under andra omständigheter. Att springa rakt fram mot ett slagfält utan att ens se sig om innan skulle aldrig sluta väl, även om han var en fisk med turen på sin sida i allmänhet. Trots sina idiotiska handlingar så kom han alltid helskinnad ifrån allt.. hittills i alla fall, eller mötte på själar som hjälpte honom från knipor. Det var svårt att förklara hur en person kunde ha så mycket tur helt klart.

Såret slöts och Luka tittade oroligt ner på dvärgen och sedan upp på Dhrach som ställde sin fråga. “Jag.. jag tror han är okej men jag är inte säker.. kanske borde vi…oh..” Dvärgen hade slagit upp ögonen vilket snart följdes av utrop i ett språk Luka inte hört på åratal. Ja det hade varit så pass länge sedan sist han haft med dvärgar att göra att det nästan mer kändes som en chock att höra det, mer än att dvärgen sprungit till medvetande. Men bara nästan. Han öppnade munnen för att be dvärgen att ta det försiktigt men innan orden han formas i munnen så hade dvärgen satt sig upp innan han hastigt kravlade bakåt från dem för att krocka smått i närmaste träd. Jo.. han verkade i alla fall kanske inte vara mer skadad? Luka blinkade till mot Dhrach lite förvånat innan han riktade tillbaka huvudet mot dvärgen, ville inte resa på sig riktigt ännu då det kanske skulle vara läskigt för den nyväckta dvärgen. Vid dvärgens frågor i ett språk han faktiskt förstådde nådde honom så sken han upp på sitt solstråle vis och höjde ena handen till hälsning mot dvärgen.

“Hej! Jag heter Luka och detta är Dhrach!” Sa han muntert följt av att han gestikulerade mot kentauren en bit bredvid sig medan han tittade upp på sin stackars vän som verkade vara på helspänn för närvarande. Vände sedan tillbaka huvudet mot dvärgen med ett glatt men förbryllat ansikte då han inte hade en aning om vart de ens var. “Och .. jag vet inte riktigt vart vi är? Har du någon aning Dhrach?” Frågade Luka och tittade tillbaka upp på Dhrach lite frågande. Håret tillbaka till det tilltufsade stadiet men med samma vänliga, tvefärgade ögon som alltid.

Gofúr var aningen disorienterad, och han försökte stiga upp men det gick inte riktigt så smidigt som han hoppades. Han bestämde att det var bättre att bli och sitta. Han blev förvånad, och kanske lite besvärad av denna Lukas entusiasm, och var fortfarande på sin vakt gentemot Dhrach. Han hade aldrig sett en varelse lik denna tidigare även om han hade hört talas om hans slag. De hade talat till honom istället för att vara hotfulla, och hjälpt honom komma tillbaka från medvetslöshet. Dessutom hade denna andra varelse av mer mänsklig storlek, som han trots allt inte visste vad den var, hjälpt honom med sina sår. “Tack ska ni ha, Luka och Dhrach…”

Han kände att han kunde tala öppet med dem, och bestämde för att göra det. “Askbergen? Ja… Precis… Vi är inte långt ifrån Zirthimar.”, konstaterade han, som att han ville försäkra sig om att han var säker. Han såg fundersam ut, som om han kämpade sitt bästa för att minnas allt som kunde vara relevant i situationen.

“Jag blev skickad hit för att kontrollera läget… Alla dvärgar i byn där borta har evakuerat och är nu flyktingar i huvudstaden…” Han såg mot sina händer som han lutade mot marken, och han stönade lite. “…Vättar. Byborna var rädda för vättarna från öst. De har tagit sig längre in på våra länder. Klan Grashnak har kommit med välutrustade ryttare allt oftare.”

Gofúr hade dock en besvärad min, som om han verkligen försökte tänka. “Men… Jag kommer inte ihåg vad som hände mig. Jag blev inte anfallen av vättar. Om det hade varit det vore jag nu död.” Han betraktade de besynnerliga varelserna som tycktes vara vänner. “Är ni resenärer? Vart är ni på väg?”

Han lät samtalet gå en stund utan att avbryta dem medan han såg sig om, liten och skräckinjagande som en bebis säl som han var, eftersom hans vän Dhrach verkade vara helt på spänn. Det var ju något som betydde att de befann sig i en farlig situation, något Luka BORDE veta men ja Luka var lite långsam på att fånga upp de brödsmulorna ibland. Dhrachs hov stötte till honom vilket fick han att se upp mot himlen på Dhrach innan han fattade och ställde sig kvickt upp för att få Dhrach åtminstone lite säkrare?

Luka blinkade till vid benämnandet att de var evakuerade och kunde inte låta bli att dra en lättad suck, kom sedan på sig själv lite förfärat och var tvungen att ta till orda. “Menade inte att det var bra att ni har behövt evakuera! Menade bara att det var skönt att höra att det inte lär finnas någon mer skadad här!” Han hade ju först trott att byn evakuerats från striden men nu när han visste att de redan hade lämnat området innan attacken så kände han sig genast mycket lugnare. Han rodnade till och med över sin egna otänksamhet och kände nästan som han ville gå under över en sådan simpel situation. Självfallet var det inte bra att de ens behövt evakuera sina hem men det var bra att de gjort detta i tid. Så varför kände han sig så generad just nu? Han fick kämpa med att försöka ignorera det faktumet att han kände sig som en riktig räka just nu. Vad var det med honom idag?

Tänk på något annat, tänk på något annat, tänk på något annat.. Upprepade han till sig själv i huvudet i hopp om att rodnaden skulle lägga sig en aning. Dhrach verkade ha gått tillbaka till sin buttra stämma helt och utan att tänka på det själv så hade Luka ställt sig lite närmare Dhrach vid hans uttal om att något kunde lura i den tysta skogen. Var de ensamma? Eller fanns vättarna liggandes i ett bakhåll? Luka kurade ihop sig en aning där han stod innan han tog ett betänksamt steg ännu lite närmare Dhrach. Skulle strid uppstå skulle ju fisken vara lika användbar som bröst på en man, så med andra ord rätt värdelös.

Blicken föll tillbaka på Gofúr när han lite sakta reste sig upp och vart förvånad då han plötsligt febrilt verkade gå igenom sina fickor i jakt på något följt av ett utrop som fick den lille Luka att skutta till på sin plats med ett hjärta som galopperade likt Dhrach i bröstkorgen över detta ljud. Han fick lugna ner sig åter igen för att samla tankarna, ja vad var det med honom idag? Så här lätt skärrad var han ju inte annars!  Mådde han bra? Kunde man skylla detta på att potentiella vättar lurade på dem? Vem visste!

När Gofúr snart gjort sig redo så började de vandra efter honom; Luka självfallet oroad över dvärgens fotfäste efter smällen han helat men det verkade som att han bibehöll sin balans hittills i all fall. Han höll sig nära Dhrach, kanske lite smått paranoid just nu att vättar skulle skutta fram från buskarna eller bara oroad över hur lättskrämd han verkade vara just idag. Vem vet? Han behövde ta ett grepp, och med den tanken försökte han koppla bort eventuella faror och fick ett litet leende på läpparna igen, försökte se det hela som en promenad genom skogen med Dhrach och en ny bekantskap. Inga vättar alls; nej då. “Hur känns det Gofúr?” Var han tvungen att fråga med blicken mot hans ryggtavla, det hade ju trots allt varit en smäll som gjort honom medvetslös. Luka borde lita på sitt helande vid detta laget men ändå fann han sig alltid oroad.

Zirthimar hade blivit en stadsstat med tiden då alla försök på att upprätthålla städer utanför staden under berget hade misslyckats. Nu fick även byar i området utanför lida då fler och fler dvärgar valde stadens säkerhet över att bli kvar som byte för vättar. Medan de gick såg Gofúr sig vaksamt omkring, och fick plötsligt syn på något. Plötsligt stannade han, sprang bakom ett av träden i närheten för att få så mycket synskydd som det erbjöd, och viftade hastigt mot Dhrach och Luka att komma till honom.

“Ser ni där, österut? Vättar.”

Han pekade mot en grupp av vättar som såg ut att ha ett litet improviserat läger ett hundratal meter ifrån dem. Ett par av dem var worgryttare, som satt på sina odjur, och fyra som var till fot. Worgerna var likt framåthukade vargar med enorma tänder och klor. Ryttarna hade en mörkare, gråare hud än de andra, som var närmare mörka toner mellan brunt och grönt. “De där mörka på sina fula worger är bland de vidrigaste som finns, av klan Grashnak, den ledande klanen. De andra är kanske från klan Khakvok… Tunnelgrävare…” Ilskan var uppenbar i Gofúrs blick.

“Vi måste nordost härifrån. Jag skulle gärna inte strida med de där, men gör det om jag måste.” Han såg nervöst norrut, och försökte avgöra vad som var bästa sättet att närma sig vidare. “Tror ni vi kan undvika deras uppmärksamhet på något sätt?