- This topic has 87 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Han nickade lite till Dhrachs kommentar om att han kände till vättarna väl. “Vättarna måste vi tyvärr känna mer väl än någonsin hade velat. De må inte vara våra äldsta fiender, men de är definitivt våra främsta sådana. Att inte känna till dem har varit en av orsakerna till att de tog staden Ishraz från oss och bildade Worggard.”
Gofúr lyssnade på kentaurens och me’erisierns förslag, och skakade lite på huvudet. “Vättar skulle bara nöja sig av att se dessa skogar brinna… Och vägen längs kusten skulle ta för länge, om vi inte gjorde en omväg genom bergstunnlar…” Svarade han fundersamt.
Han såg västerut, sen österut, och funderade ytterligare. “Med god tur kommer vättarna att lämna detta ställe snart, men då måste vi förbereda oss för att slå läger, vilket även är riskabelt…” Sen verkade Gofúr få en idée.
“Nu vet jag!” sade han, och närmade sig Luka och Dhrach. “Bakom den kullen mot nordväst finns det ytterligare en övergiven by. Vättarna kommer att se oss ifall vi försöker gå igenom byn obemärkta, men det lär finnas ett krigshorn i byn… Om jag blåser i det borde ni ha tid att ta er obemärkta vidare mot Zirthimar. Ni måste vara snabba efter att jag fått deras uppmärksamhet så att de inte upptäcker dem. Jag kan gömma mig väl nog så att de inte hittar mig, och jag följer er norrut då det är säkert för mig att göra det.”
Han nickade till vardera. “Kom så går vi. Vi tar en liten omväg utanför deras synhåll!…”
-
Det var ovanligt att den glade Luka höll sig tyst men nu var det ju inte bara hans egen säkerhet som stod i lutning utan även Dhrachs och Gofúrs. Själv hade han kunnat avlägsna sig och vänt tillbaka till vattnet och simmat runt hela alltet, visst hade det tagit tid men då han inte alls var en krigare så hade det varit den säkraste vägen för honom. Men nu hade han två kompanjoner att tänka på med och han trodde inte att de båda skulle orka att simma allt för långt innan de blev för trötta så det krävdes en helt annan plan nu. Worgerna skrämde honom mest. De var snabba och betydligt smidigare i skogsmiljöer än vad han själv var och han märkte även att Dhrach inte hade det lättaste att kamouflera sig i skogen heller med tanke på hans ljusa hästskinn och storlek. Gofúr hade sin korta längd och var tränad inom dessa miljöer men något sa Luka att om en Worg skulle få upp deras doft så kunde nog inte Gofúr hålla samma takt som Luka och Dhrach. Lite tripp, trapp, trull med dem tre eller rättare sagt olika hastigheter för var och en av dem. Dhrach var ju garanterat snabbast men hade ju redan erkänt att skogen inte var lika lätt för honom att ta sig fram i. Just därför höll sig Luka tyst med tanke på att både Gofúr och Dhrach kände mycket bättre till strategi tänk än vad han själv gjorde.
Vid dvärgens plan så blinkade Luka till nästan chockat över vad han hörde och var tvungen att ställa sin fråga. “Kommer inte all uppmärksamhet hamna på dig då? Hur kommer du iväg från dem själv?” Ja för Luka var det en väldigt viktig fråga. Han ville vara försäkrad av att Gofúr hade en plan att ruska av sig vättarna efter att han blåst i hornet. Fanns det andra dvärgar i närheten eller skulle han behöva ta sig där ifrån själv? Kanske var det bäst att han klättrade upp på Dhrachs rygg med igen? Kände att kentauren antagligen skulle känna sig lite tryggare med att veta exakt vart han befann sig?
-
Den ärrade kentauren nickade förstående åt det Gofúr berättade, ja okunskap kunde oftast vara en persons största fall och det var tråkigt att höra att dvärgarna förlorat så mycket på grund av detta till vättarna. Det försvårade även livet för flera andra fredliga varelser i denna trakten om vättar fick större territorium. Dvärgar kunde vara tillåtande och föra dialoger och avtal med, men vättar? Inte direkt.
Kentauren kunde inte dölja sitt ogillande när dvärgen nämnde bergstunnlar, och han grimaserade illa men lyckades släta till ansiktsdragen i tid för dvärgens andra förslag vilket föll honom bättre i smaken, även om idén inte var fullt så mycket bättre. Det var mycket som kunde gå snett, bara att dra till sig vättarna sedan att de skulle skiljas åt? Dhrach och Luka hade redan problem att finna dvärgarnas huvudstad och nu skulle deras guide lämna dem och riskera livet också. Luka verkade dela kentaurens tankar trots att de knappt tittat på varandra, både om Gofúrs idé samt Lukas säkerhet.
Dhrach grep något omilt tag i nackskinnet på mer’en samt dennes klädnad och hivade upp honom på sin hästrygg innan han trampade efter dvärgen som redan förflyttat sig.
‘Så staden ligger norrut? Hinner vi passera en bit ovanför byn innan du blåser i hornet? Så får vi ett försprång? Hur vet vi att du hinner ifatt?’
Dhrach var också bekymrad över hur dvärgen tänkte försöka smitta undan när byn var omringad av vättar och worger. Dhrach var säker på att bestarna enkelt skulle kunna hitta dvärgens gömställe med sitt luktsinne, det måste finnas en bättre plan de kunde komma på.
‘Vi har aldrig varit i Zirthimar, och ni är den enda som kan visa oss vägen. Det känns inte bra att lämna er kvar.’Kentauren gick med stora kliv genom skogens undervegetation, men inte lika säkra som han hade gjort om de hade varit på öppen mark. I sina hemtrakter hade han kunnat skogen och dess rötter utantill, men denna skogen och terrängen var okänd för honom. Ett felsteg och han kunde enkelt falla omkull trots sina fyra ben. Sen hade han Luka på sin rygg att tänka på också om han föll.
-
Gofúr tittade mot Dhrach och Luka medan de närmade sig den lilla dvärgbyn som en god tid sen blivit ödelagd efter att vättarna jagat alla dvärgar därifrån. Han förstod deras oro. Han förde fingrarna fundersamt genom sitt skägg med en ledig hand, och svarade med fundersam ton.
“Med den fart ni kan åstadkomma utan att behöva gömma er undan vättarna, så skulle försprånget räcka för att ni ska komma undan. Vättarna vågar tills vidare inte ta sig för nära murarna utanför Zirthimar.”
Då de nådde byn såg han mot mitten av den lilla vägen som gick igenom byn norrut, och hornet som stod under ett tak, som gav lite beskydd trots att strukturen stod på sina sista fötter, och kunde rasa av en knuff. Flera byggnader var omkring, och kunde ha flera ställen att gömma sig i.
“Jag kommer däremot att hinna hitta ett ställe att gömma mig innan vättarna når mig. Alla hederliga dvärgar har en källare som de kan ta sig ur till en underjordisk gång som leder mot Zirthimar.”
Han nickade beslutsamt, och hade en allvarlig blick.
“Jag tar mig från en av dessa hus den underjordiska vägen mot staden. Om ni följer bergets fot norrut kommer vi i bästa fall att mötas närmare staden, tunnlarna slutar för det mesta där. Säg till mig när ni är redo, så ser jag till att dra vättarnas uppmärksamhet.”
-
Luka var som alltid inte beredd på att bli upplyft likt en kattunge och placerad på den starka hästryggen men åtminstone så pep han i alla fall inte till denna gången då det skedde. Han lät sig bli upphissad och trots faran de befann sig i så kunde han inte hjälpa att i alla fall blinka till lite dumt under färden upp till ryggen. Han hjälpte Dhrach att få sig själv på plats och kände sig åter som om han var lika stor som ett hönsägg där han satt på den muskulösa hästkroppen.
Luka lyssnade på samtalet som pågick mellan Gofúr och Dhrach och kände ett sting nervositet pierca honom då han hörde planen som smiddes. Skulle Gofúr hinna undan? Skulle de själva hinna undan i tid innan vättarna och worgerna tog sig tillbaka? Skulle de lyckas mötas upp igen? Det fanns allt för många frågetecken och detta oroade Luka en hel del. Han drog tyst en slinge bakom sitt ena öra då tankarna rusade iväg, det var inte vanligt att Luka höll sig tyst men nu var han genuint oroad. Vad som helst kunde hända från denna punkten och framåt trots allt.
Han svalde till men gav en nick men kände sig tvungen att säga något vilket ledde honom till att lite nervöst säga: “Var försiktig Gofúr, lova mig det..” Dhrach visste garanterat redan att han skulle vara försiktig och var nu något som han visste att Dhrach skulle förstå. De hade inte känt varandra allt för länge men tillräckligt för att Dhrach skulle ha Luka’s hela tillit.
-
Det fanns fortfarande så mycket som kunde gå fel. Vättarna kanske inte var de smartaste individerna i världen, men de skulle nog ana ugglor i mossen när någon blåst i ett horn och sedan skulle platsen vara helt tom varifrån ljudet kommit. Sedan hade de ju redan talat om deras riddjurs luktsinne. Deras lukt fanns redan i området och även om Dhrach och Luka fick försprång skulle de finnas ett klart luktspår av dem rakt igenom byn och vidare upp i skogen. De fick väl hoppas och tro på Gofúrs ord om att inga vättar vågade sig allt för nära dvärgstadens murar – om de hann dit.
“Säger ni det så, då kan vi bara lita på er”, svarade kentauren och spanade in mot dvärgbyn, försökte se så mycket som möjligt eller efter något som kunde vara fel. Tänk om det i själva verket var dvärgen som lade en fälla för dem? Flera dvärgar kunde enkelt gömma sig och kasta sig över dem när de korsade byn.
“Då ger vi oss av. Lycka till, Gofúr. Vi ses senare”. Han gav dvärgen en hastig blick och kort nick innan han styrde sina stora hästhovar åt norr, men han valde medvetet att inte trava rakt igenom byn.
“Håll i dig”, uppmanade han mer’en på sin rygg, innan han ökade på takten. Dhrach valde att ta en väg runt byn, visst hade det varit enkelt att bara galoppera rakt igenom men då även lämna tydliga spår efter hans tunga kropp. Därför letade han sig till det mer lite snåriga områdena intill byn där hans stora hovavtryck inte skulle vara lika tydliga samt förhoppningsvis skulle undervegetationen dölja hans spår något. Och vättarna skulle bli något förvirrade av att doftspåren delat på sig.
Däremot kunde Dhrach inte springa rakt fram utan fick växla mellan snabb skritt och några travande steg emellanåt för att inte snubbla på rötter och stenar. Det blev nog en skumpig färd tyvrr för Luka på hans rygg, då det gällde att snabbt ta sig där ifrån så han hade inte tid att ta det försiktigt nu.
Dhrach höll sig åt norr så gott han kunde och snart hade de dvärgbyn i ryggen. Husen försvann så sakteliga mellan träden ju längre avstånd kentauren la mellan dem och byn. Han var hela tiden på helspänn, väntade bara på att höra Gofúr blåsa i hornet samt ljudet av worger som kom rusande.
-
Gofúr såg med allvariga ögon mot Luka och Dhrach. “Det lovar jag! En dvärg är alltid på sin vakt. Låt oss ses snart igen, Tharûk bevara er!”
Hans ögon följde en stund efter de besynnerliga resenärerna han mött, och nickade sen beslutsamt för sig själv. Med snabba språng tog han sig till mitten av dvärgbyn som stod öde omkring honom. Han närmade sig hornet som stod i mitten av byn, i en liten konstruktion av trä som beskyddade det.
Hans blick gick hastigt omkring, och han upptäckte att worgerna som var hos vättarna blev rastlösa, då de kände dundrandet av Dhrachs hovar som ledde norrut. Vättarna i sin tur tog till sina vapen, och blev mer alerta. Han förstod att han måste nu blåsa i hornet, om han skulle hinna distrahera vättarna innan de skulle upptäcka Luka och Dhrach.
Han ställde sitt vapen och sin sköld bredvid hornet. Han hade stora förhoppningar att han inte skulle behöva dem. “Och må Tharûk bevara mig…” tänkte han för sig själv då han tog ett djupt andetag och blåste i hornet så hårt det gick.
Den djupa tonen som lät ur det stora hornet skar igenom luften, varpå vättarnas skrik började höras omkring. “Duraak! Duraak tuk mag okh!” Med snabba kliv var worgryttarna på sina bestar och deras långa vapen som tillverkats för ryttarstrid var redo. Gofúr tog sin sköld och sitt vapen snabbt i sina händer, han hade ingen tid nu att förlora.
Han rusade så snabbt han kunde mot ett av husen i byn, och försökte öppna dörren. Till sin olycka upptäckte han att dörren var låst. Han hade två alternativ, att bryta upp dörren eller springa till ett annat hus. Skulle han dock hinna till nästa hus? Skulle dörren till det huset vara öppet, eller möjligtvis låst likt denna dörr som nu var framför honom?
Han bestämde att det inte var en risk han kunde räkna med. Han hörde trots allt worgernas galopp bakom sig. Han började desperat hugga med sin yxa omkring låset och, varefter han sparkade upp dörren. Men worgryttarna var nu hotfullt nära…
Allt detta var det sista Dhrach eller Luka kunde ha sett med säkerhet från det avstånd de nu hade nått. Om Gofúr skulle nå tunneln i tid, eller möta sitt öde hos vättarna var nu oklart. Men vättarnas uppmärksamhet hade blivit distraherad tillräckligt, då deras väg norrut inte hade blivit upptäckt.
-
Luka var nervös för dem allas skull då planen formades mellan dem och han kände sig lite som en fisk på torra land för första gången på ett bra tag. Gofúr som satte mycket risk med att hjälpa dem, Dhrach som bar honom och gjorde allt galopperande och han själv som inte direkt kunde hjälpa mycket för tillfället. Han kände sig aningen i vägen men kanske var det bäst att låta de stridsdugliga männen faktiskt bestämma vad de skulle göra då han själv enbart var en helare, inte stridskunnig alls. Då Dhrach sa åt honom att hålla i sig så gjorde han just det, greppade tag i Dhrachs midja och höll ett tryck med benen mot hästryggen i hopp om att detta skulle få honom att stanna kvar på plats då de red iväg. Han gav Gofúr en oroad blick som tydde på att han var orolig för hans välmående men nickade ändå mot honom med ett “Lycka till” som lämnade honom.
De red iväg och det tog inte lång tid innan Luka kunde förutspå att detta skulle göra honom otroligt öm om ett tag då han skumpade omkring på Dhrachs rygg, kämpade med att hålla sig på plats och inte falla av som den hjälplöse fisken han kunde vara. Hellre att han höll sig kvar trots att det skulle göra honom öm än att han skulle falla av och förstöra hela scenariot här. Snart hörde han hur hornet löd och han vände blicken mot hållet för att oroligt se hur det gick för den tappre Gofúr. Han kunde inte helt se vad som skedde vilket fick honom att kämpa mot att skrika att de måste hjälpa Gofúr, trots att han sa att det skulle lösa sig. Nej skrik inte… Fick han intala sig själv där de for iväg bort från byn med en knut som befann sig i Luka’s mage. Skulle Gofúr klara sig?
You must be logged in to reply to this topic.