Många alver hade förundrats av draken som anlänt till hamnstaden. Trots allt var det länge sedan någon drake befunnit sig i denna del av Nela’thaënas, eller denna del av världen för den delen. De var, trots allt, väldigt få. Medan de flesta alver gärna hade gått och visat sin respekt eller betraktat draken med beundrande ögon hade de lämnat henne ifred, trots allt visste alla att det inte var en god idé att förarga en drake som vilade. Men ryktet om en drake i Elíden skulle sprida sig som eld i skogen, och snart skulle nog alver vallfärda dit nästan religiöst för att be om drakens välsignelse eller visdomsord. Trots allt var det inte riktigt något annat någon talade om i hamnstaden.

Den enda alv som vågade närma sig draken var den urgamla själ som talat med denne dagen innan i Elídens kärna – Eärmelindo. Att den urgamla alven var här och inte i Dal’elath var anmärkningsvärt, trots allt hade huvudstadens väktare inte lämnat sin position på århundraden – vilket talade om vikten av drakens uppenbarelse här. Klädd i en enkel men välskuren vit skrud närmade han sig Enduriel på bara fötter, med håret löst omkring sig. De som betraktade den radierande alven och draken tillsammans kunde kanske ana att de såg på något ur en svunnen tid.

Alven var så gott som ljudlös, nästan svävande, då han närmade sig och stannade upp på respektabelt avstånd för att böjda huvudet lätt i en respektfylld hälsning, med en hand över bröstkorgen.
‘God morgon, Enduriel.’ hälsade Eärmelindo, och ett litet men varmt leende fanns där på hans läppar kombinerat med en varm glimt i de klara blåa ögonen.
‘Jag är glad över att gårdagen inte var en dröm, glad över att ni faktiskt är här bland oss. En rofylld plats, detta.’ konstaterade han stillsamt, och drog in den friska luften med slutna ögon.

Den gamle alven lyssnade på hennes ord och tog in alla intryck och impulser med en man som hade ett tålamod som inte verkade veta några gränser. Han njöt av varje ögonblick de delade, och de subtila förändringar i energierna omkring dem som vibrerade och skiftade under drakens närvaro.

Snarare än att svara snabbt och spontant, lät han frågorna skölja över sig och funderade genom dem innan han lät sina svar lämna hans läppar och hans sinne som var öppet för draken – ett tecken på yttersta tillit. Ett varmt leende växte sig fram på alvens läppar, och han nickade stillsamt över hennes fråga.
‘Ja, detta ögonblick ekar genom tidsåldrarna.’ sa han till sist och lyssnade vidare på hennes ord och mötte det stora ögat utan fruktan.

Alven log nästan finurligt då, men var tvungen att böjda huvudet lite lekfullt nästan.
‘Trots våra långa år lär oss visdom och eftertänksamhet får vi vara måna om att följa våra instinkter och magkänslor likväl. Det undermedvetna vet oftast mer om världen än vårt närvarande sinne.’ detta var något de båda visste så klart.

‘Medan många av de äldre alverna har utvecklat ett beteende av stor försikt, kände jag de subtila skiftningarna omkring mig. Jag visste att något skulle hända här och nu, något jag inte ville missa. Mötet med inte bara en drake, utan två, är något inte ens Dal’elaths väktare kunde missa, trots vikten av mitt uppdrag.’ trots allt hade han på sätt och vis övergivit sin post, men han hade inte dåligt samvete över det, Dal’elath låg i goda händer tills den dag han kunde återvända igen.

‘På samma vis är du här, och måste ha känt samma sak som jag.’ det var en fråga, men samtidigt ett påstående.
‘Har fler av ditt släkte vaknat?’