Skuggorna hemsökte även Shyvraell denna natt.

I lugna stunder fick det henne att känna sig löjlig. En mörkeralvisk tjuv med en rädsla för mörker? Det lät som början på ett dåligt skämt. Men när solen dalade och skuggorna blev längre så hörde hon dem. Klickandes och viskandes mellan ljudet av vinden som rasslade i löven. Var det grenar som rörde sig över hennes hud? Grenar under hennes skjortärmar? Som rispade med vassa klor och böjde sina skarpa leder?

Hennes cirklande runt Dal’Elath hade varit fruktlöst. Säkerheten runt själva staden var för hög för att hon skulle våga sig nära, och de alver hon såg utanför talade i underliga dialekter om händelser och personer hon inte förstod sig på. Kanske fanns en plats söderut där hennes folk var mer välkomna, men detaljerna var för otydliga. I efterhand kändes det som att det var meningen att hon skulle se honom den där natten.

Ljudet var svagt först. Nästan omöjligt att skilja från melodin av djur som tassade genom skogen. Men Shyv hade inte överlevt så här länge om hon inte hade varit uppmärksam. Skogen var ovan terräng för henne, och hon var tacksam i sitt sinne för att alven hon följde verkade vara uppfångad av sina egna tankar.

Nog såg hon det vita håret och skymtar av den mörka hyn, men hon var inte säker förrän den andre klev ut i månljuset och hon hörde hans ord. Aldrig hade hon trott att hon skulle känna ett sådant hugg av lättnad över att se en främmande mörkeralv, och speciellt inte en som så tydligt uttryckte sitt förräderi mot Lloth. Det gick rykten om dem, där hemma. Galna och förtappade individer som vände ryggen mot Hennes visdom, mot hela deras civilisation. Men å andra sidan, var inte hon också där? På ytan?

Det var möjligt att den här alven var en kättersk galning, men han var också en magiker som hade överlevt ytan och tagit sig in i Dal’Elath. Fann hon ingen bot mot sin förbannelse så skulle hon ändå vara död snart. Den här främlingen kunde vara den bästa chansen hon fick.

Så hon samlade sig. Med röst stark nog att överrösta mörkrets förföriska hot kallade hon ut en formell mörkeralvisk hälsning, vanlig då man introducerades till en person av högre rang.

Och så, efter någon sekunds avvägning, klev även hon ut i månljuset.

Han var en avvikare, alltså. Nog för att hans tidigare ord hade gjort detta tydligt, men hon kände ändå ett obehag vid att ha det bekräftat. En liten del av hennes hjärna sade att hon borde vända om, göra sitt bästa för att ta sig därifrån innan främlingen blev våldsam. En annan del sa att hon kanske visst var där för att hämta honom tillbaka, och om inte det visa honom vad som sker med den som frångår Hennes lära. Hon kände inte igen den här delen. Känslan av den var len och kall, som vatten sipprande genom berggrund. Domnande.

Den största delen av henne hade inget intresse av att provocera okända magiker.

Var han okänd, dock? Shyvraell var aldrig ‘ansiktet utåt’ i sin grupp, men hon har suttit med på många förhandlingar och i de mörkaste auktionshusen. Där, i månljuset, var hans ansikte onekligen bekant. Medan hans blick sökte av omgivningen så sökte hon av honom. Det här var en person värd att behandla med respekt, så mycket kände hon. Och någon känd inom hennes kretsar… En kartell-ledare i exil? En lönnmördare på flykt från lagen? Hon borde minnas en manlig sådan, så sällsynta som de var. Inte sant?

“Mitt namn är Shyvraell,” sade hon efter ett ögonblicks övervägan. Inte ett unikt namn, men nog fanns risken att han kunde koppla det till hennes ansikte. Nåväl, vad hade hon att förlora? Hon såg hans ansiktsuttryck och kunde inte hindra sin blick från att hoppa till hans händer. Att han inte attackerade vid hennes uppdykande var redan ett turslag. Om han blev övertygad om att hon var ett hot… Hon hade ingenting att sätta emot magi.

“Att föra er till Dar Zakhar skulle inte rädda mig.” Omedvetet förde hon den förstenade vänsterhanden framför höften, där den blanksvarta stenen inte längre smälte in i mörkret. Så såg hon mot hans ansikte igen.

“Ni har varit i Dal’elath, ni måste ha erfarenhet av världen här uppe. Allt jag vill be om är en vägvisning.”

Hon visste redan när hon gav sig tillkänna att hon klev in på en ojämn spelplan. Att det var ett val hon aldrig hade gjort om alternativen hade varit bättre. Men att han nu kände igen henne och hon fortfarande bara hade aningar om hans identitet… Och det där ordet. Flicksnärt. Även i de delar av samhället hon befann sig i, som då och då råkade luta lite mer egalitärt, var det otänkbart att en man skulle använda det ordet. Faktum var att hon knappt kunde hindra sig själv från att ta ett steg bakåt. Shyvraell var vanligtvis inte lättretlig, men hon påminde sig själv om att hon behövde hans hjälp. Speciellt om det han sade var sant.

Intensiteten i hans blick gjorde henne illa till mods, men var det inte samtidigt ett gott tecken?  Om hon lyckades fånga hans intresse behövde hon kanske inte hans välvilja. Hon kunde bara hoppas att han inte var den typen som tyckte om att se sina studieobjekt våndas.

Det gick fortfarande emot att berätta sanningen. Att visa svaghet på det sättet… Vid det här laget kunde hon känna hur rörligheten i vristen försvann, timme efter timme. Allt nedanför bestod av den kolsvarta glasartade stenen som hon redan hade lärt sig att avsky. På platsen hon kom från, i cirklarna hon rörde sig i, hade att erkänna denna defekt varit likgiltigt med att lägga sig platt på rygg och vänta på sparkarna.

“Jag söker en runmagiker,” sade hon istället. “Det finns en besvärjelse som jag behöver få tolkad och upphävd.” Hon tvekade en sekund, tänkte på de föremål hon hade noga inlindade och undangömda i sin ränsel.

“Jag kan betala, om så krävs.”

Inget av det han sa lät som att det bådade särskilt väl för henne. När han svor ryckte hon till, redan illa till mods, och hennes blick studsade mellan honom och träden runt dem. Månljuset, främmande för en vars första upplevelse av skyn var bara några dagar gammal, fick henne att känna sig utsatt. Skogen rörde sig på ett sätt som ingenting i mörkeralvernas rike. Skulle de böja sig sådär? Hade de rört sig sen sist hon såg på dem? Kommit närmare?

Orden från när hon först hälsade honom gnagde på hennes sinne. Han hade väntat sig en fiende. Kanske var hon inte den enda som har följt honom genom skogen. Kanske var de övervakade, kanske fanns där någon precis utanför synhåll. Skulle hon inte ha märkt det? Inbrottstjuven som ser allt, hör allt? Även där, omgiven av nya och underliga ljud?

Hans namn gick genom henne som en nål in i ett finger. Ett övergivet barn i slumkvarteren hon kom från hade få möjligheter till formell utbildning, men Shyvraell var väl inte född igår, för Lloths skull. Några namn på viktiga historiska personer hade hon allt snappat upp. Det passade in för hur hon instinktivt förstod att hon talade till en person av ålder och makt, passade på orden han i sin tur hade använt för henne. På varför hans ansikte verkade så bekant.

Ett dilemma blev dock tydligt; Den Tath’nel hon tänkte på må ha varit en magiker av avsevärd makt och intellekt, men inte ens han bör ha kunnat uppstå från de döda. Alven framför henne var troligtvis döpt efter den historiska personen… Eller någon som antagit dennes namn för att undvika att uppge sitt sanna. Oavsett vilket så var det inte till hennes vinning att ifrågasätta honom. Inte då.

“En ära att göra er bekantskap,” säger hon istället, nickar som för att indikera en bugning. Sedan smalnar hennes mun till ett streck, och hennes blick söker sig åter mot skogen. Det här var delen som hon helst ville glömma.

“Mina medarbetare och jag var ute på ett jobb. Det borde ha varit enkelt. Antiksamlare, rik nog att ha intressanta saker, men inte nog för ordentlig övervakning,” säger hon. “Varenda pryl där inne var… Besvärjad. Enda anledningen till att jag är här och inte svampgödsel är att den här grejen tar sin goda tid på sig.”