Istilwys log mot henne och satt tyst på sin häst en stund, betraktande miljön omkring dem, samt ljuset som man inte kunde uppleva i mörkret som var deras hem. Efter däremot bara en kort stund av tystnad såg hon åter mot Ziyaté, lutande lätt på sitt huvud.

“Du bär en väldig ilska mot människorna. De är plågor såklart, men att ställa dem mot en fluga i jämförelse är en egen sorts hat.” Hon lekte med sin hand i luften, gjorde lustiga rörelser medan hon lät skuggkopian av henne försvinna. Istället dansade skuggor runt hennes hand medan hon rörde på den, någonting hon oftast bara lekte med i sin ensamhet, men hon brydde sig inte om Ziyaté såg henne utöva magi till den utsträckningen hon gjorde. Om inte innan så skulle Ziyaté få lära sig en hel del om vad Istilwys kunde under den här resan, och det var spännande för Istilwys att samtidigt få en chans att lära sig mer on Ziyaté.

Nu bortanför hemmets trygga bergsväggar, vad skulle omvärlden avslöja om hennes barndomsvän?

Det gick inte en stund under deras resa där Istilwys inte övade på sin magi. Hemma gjorde hon det i hemlighet, men här fanns det ingen spärr, ingen dömande vårdnadshavare med specifika förväntningar, inga åsikter om hennes bleka ursprung.

Medan hon försökte forma en dolk från skuggan som skapades av att hålla ena handen över andra vände hon sig om till Ziyaté.

“Jag är utsvulten! Men jag försöker träna att omvandla energi till näring. Vi är alla damm, och damm är vad vi behöver för att vara. Kan jag kringgå kroppens begär kan jag kringgå alla andra.” Hon log stolt mot Ziyaté och fortsatte sedan med hennes skugga. Det tog inte länge däremot innan dimman började sluta sig omkring dem och Ziyaté kommenterade den.

“Det är bara ett naturfenomen, Ziyaté, vi har blivit förberedda på dessa. Dimma är ingenting att vara rädd för, och det är knappast magi.” Istilwys hade inte ens tittat upp för att ta en ordentlig titt på dimman utan utgick från att det var Ziyatés omvärldsparanoia om det var en riktig grej.

När hon väl höjde huvudet dock så såg hon inte Ziyaté något mer. “Håll dig nära!” Hon ropade det rakt ut, oförmögen att se Ziyaté någonstans. “Vid Lloth, jag måste kunna räkna med att du inte smyger iväg utan varning, Ziyaté!” Hon fnyste till, men började nu själv känna obehaget Ziy hade upplevt.

En röst dök upp bakom henne, och det var inte Ziyaté. “Istilwys!” Rösten var stark, ilsken och mordisk. Hon rös till, för hon visste exakt vem rösten tillhörde, och denna var död sedan länge. Hastigt hoppade hon av hästen och vände sig om, men det var ingen där.

“Visa dig, Hyliat!” Väste hon till.

Minnet var i luften. Skuggorna fanns inte, men hon kom ihåg hur det hände. Det var som att hon var där, men utan dimman och bland möblerna i sitt hem. Hon duckade, och kniven flög över hennes huvud. Hon klev åt sidan och hugget missade henne. Och där var han, i person. Hyliat. En kall kår sköt genom hennes kropp, hon mindes händelsen som att det var nyss, och minns hur det slutade.

“Hyliat, lyssna! Du behöver inte…!” Hon hoppade bakåt för att undvika ett ilsket svep av kniven. Hyliats ögon mötte hennes, och hon mindes orden innan hon hörde dem igen.

“Du hörde Balstra, bara en av oss kommer lära från henne!” Istilwys var reaktiv i sina rörelser, ville inte slå tillbaka mot sin närmaste kompis, hon flyttade på sig för varje slag, och kände hur minnet av sorgen började återuppväckas i henne och rädslan över vad som behövdes göras smög sig på.

Hon stålsatte sig, och när hon mindes att Hyliat duckade från en kastad stol och angrep henne underifrån bröt hon mot narrativet och hastigt, kraftigt förde en dolk in i skallen på sin bästa kompis medan hon fortfarande hade grepp om sinnet. Hyliat försvann och Istilwys fastnade i ett minne av känslan hon upplevde när hon tvingades dräpa sin kompis. Den striden slutade betydligt blodigare, men hon kunde rörelserna utantill, hon hade upprepat händelsen i sitt huvud nästan dagligen sedan flera år nu.

När Istilwys började återhämta sig såg hon sig om sökande efter Ziyaté, nu lite mer allvarsam, men dimman var kvar.

“Ziyaté! Det är en skapelse, det är inte äkta! Låt den inte besegra dig!” Hon förstod såklart inte vad Ziyaté upplevde, men förväntade sig att det var dylikt. Hon hoppades bara att hon hörde henne.

Sakta började dimman drivas iväg, som om den hade fastnat i vind och drogs iväg även om det inte riktigt var hur det fungerade. Men när dimman började svagna till och synen frigjordes lite ytterligare kunde man se Istilwys stå mitt i dimman med ena armen virvlande i luften medan vad som verkade vara en syklon av dimman virvlade ovanför den armen, och mer av dimman drogs in i virveln.

Syklonens spets var riktad mot en liten vattenpungen, och verkade sugas in i den följandes pekandet av hennes andra hand mot flaskan. När dimman lättade, samlandes i den lilla vattenpungen så såg Istilwys mot Ziyaté med ett leende.

“Du hade rätt, det är magi!” Hon hade ett farligt leende. “Det är dylikt en vätska, inte svårare än det hade varit att styra os från avdunstande vatten!” Istilwys hade gråtit, men det var svårt att se om man inte betraktade henne noga.

Efter en kort stund hade Istilwys på något sätt fått in hela dimman i den lilla vattenpungen, och förseglade den med korken. Hon plockade upp den och spände fast den på sitt bälte igen.

“Det där kan inte skada att lära sig mer om, jag sparar på den till när vi kommer hem igen!”

Istilwys kommenterade inte Ziyatés ord utan tyst red hon vidare och log för sig själv. Hon såg sig om när de red för att försöka lista ut vart dimman hade kommit från, då det helt klart inte har ett naturligt fenomen, men hon kunde inte se någonting. Antingen var det en prövning, eller så hade de utlöst någon magisk fälla, men här såg det inte ut att finnas någonting att skydda.

“Vi har gjort mycket som inte ännu har hänt, så att inte finna källan är inget hot till vår överlevnad. Känn dig trygg, Ziyaté, vi har många glada dagar framför oss.” Istilwys förutsatte att Ziyaté tänkte som henne att de inte kunde se vart dimman kom från, och svarade på tystnaden med ord.

“Lloth ser oss, och Hennes blick vilar med tillit i våra beslut.”

Frågan verkade överraskande för Istilwys som såg mot Ziyaté och sedan omkring sig. Det var tydligt att hon inte hade reflekterat över den vinkeln, och nu snurrade hjulen inne i huvudet hennes. Medan de red bland träden sträckte Istilwys ut sin hand och slukades av skuggorna, plötsligt borta genom sin magi, lämnande Ziyaté ensam på hästen.

En kort stund gick, cirka en halv minut innan Istilwys tog form intill hästen och såg upp mot Ziyaté.

“Du kan ha rätt. Träden har en tydligare, historisk fuktskada i ett cirkulärt område, för att sedan vara mer torra längre ut från vår punkt. Kvarlämnor sedan nyligt och länge gick också att hitta. Detta var inte ett angrepp mot oss, det var en magisk reaktion på vår närvaro.”

Hennes ton var lite för oengagerad för att tydligt förmedla ordens innebörd, men hon fortsatte.

“Dimman kan ha varit en väktare, men vem döljer en värdefull skatt så långt bort från civilisationen? Här kan de inte skydda den, och dimman var inte imponerande i sin effektivitet.”

Ingen kommentar åt faktumet att hon hade gråtit såklart.

“Dimman verkar ha varit några hundra meter i omkrets, det borde inte ta oss mer än en timme att söka igenom, vad tror du? Vi bryter mot ödet genom att bryta mot vår stig, jag är så gott som blind här, men vad är det värsta som kan hända?”

Hon log lätt mot Ziyaté.

“Kommer döden är vi inte värdiga livet, kan vi inte hitta överlevnad i motgång bör vi inte söka oss till Lloth.” Hon log åt Ziyaté och såg sig omkring. “Nu får vi se vad människan döljer ute i det öppna, borta från vandrande händer men inte vandrare.” Hon tog några kliv bort från hästen in mot skogen.

“Vad tror du? Det var inte mycket som utmärkte sig till ytan, borde vi söka efter gropar, gravar, grottor? Du är äventyraren, du är den som tänker bortom Dar Zakhar, ge mig någonting att söka efter och vi hittar det snart, med min fart och din fantasi borde vad det än är vara knappt runt hörnet.”

Istilwys nickade och log åt Ziyaté, såg sig om och sedan slukades hon av skuggorna. Det tog kanske två, tre minuter innan Istilwys dök upp framför Ziyate igen, som säkert hade tagit sin egen vandring in bland träden. Hon log åt henne, placerade en hand på axeln och på ett ögonblick slungades de genom skuggorna tillsammans och dök nästan direkt upp på en annan plats. Istilwys svettades från hennes prestation, och hon hade bleknat lite från hur det hela hade ansträngt henne.

“Den här stora stenen har tidigare legat där.” Hon pekade på en sten, och sedan på en yta lite längre bort där växtligheten var lite lägre än den var runt resten av området. Hon pekade sedan mot stenen, och det var massor av mossa på ena sidan och nästan kalt på andra sidan, som om någon hade rullat den över ett hål.

“Jag behöver däremot vila, jag kommer inte orka flytta på den såhär.” Hon talade andfått och satte sig sedan ner på en annan sten i närheten, och pekade mot marken. “Kan du tänka dig gräva oss in under den? Om du inte sitter och värper på förmågor jag inte vet om och kan flytta på stenen?” Hon log åt henne och började utföra andövningar för att varva ner medan hon betraktade Ziyaté.

Istilwys klev närmare Ziyates upptäckt, och studerade runorna. Hon sökte sitt minne och snart hade hon en teori.

“Jag har sett dylika runor förr. Det ser ut att vara områdesmarkörer för att begränsa en förtrollning, ingenting du läser dig till bland den vänligare literaturen.” Hon såg sig nyfiket om för att snart tala till Ziyaté igen, ett leende på sina läppar.

“Om mitt minne tjänar mig rätt, och den sortens magi jag tror vår motståndare använde sig av är i spel här, så borde det finnas en identisk, mycket mindre sten i närheten. Jag tror inte du hade kunnat flytta den där stenen med all kraft i den här världen eller nästa, men dess mindre tvilling borde flytta på den stora parallellt, utan ansträngning från oss. Denna formel kommer tjäna oss väl. Det borde finnas en runa till någonstans, och denna borde visa oss inom vilket område den mindre stenen befinner sig i.”

Istilwys misstänkte att det inte var något större äventyr som väntade dem under stenen. Troligtvis låg den ovanpå stengrund, och agerade som lock för något litet utrymme, men bara framtiden kunde svara på det. Istilwys sparkade lite bland mossan och gräset, sökande efter stenen, men bråttom verkade hon inte ha.

Istilwys såg på när Ziyaté hade ihjäl fågeln och ville använda den för att trygga sig mot potentiella fällor. Istilwys släppte ut en lång suck innan hon tog tag i Ziyatés axel och svepte in henne i skuggorna som hon ofta brukade göra, och de båda transporterades in i hålet. Inom väldigt kort tog de form igen inuti vad som verkade vara en grotta, eller ett grottsystem.

“Frukta inte slutet, då påskyndar du det. Lloth vakar över oss, och tveksamhet kommer inte driva dig in i hennes barm. Din framtid ligger inte begravd under sten, det är alldeles för tort och trist här.” Hon log åt henne och började gå inåt i grottan. Vid det här skedet hade fågeln fallit in i hålet, och ett ljussken syntes bakom dem, ljuset av eld, en fälla som triggats av fågelns kropp. Istilwys log.

“Man undrar vart en grotta som denna leder, och orsaken att den skyddas så noga. Kan det vara en flyktrutt, eller är det ett försvar? Vilka skatter döljer sig om vi vandrar djupare, eller vilket hot kliver vi upp bakom ryggen på?” Hon började vandra, även om hon hellre hade tagit vägen genom skuggorna. Men hon visste att Ziyaté inte alltid föredrog den metoden.