Istilwys kände en tillit till hennes tro, och det skulle krävas mycket innan hon fruktade att hennes öde skulle förändras. En lite grotta på vägen till deras öde var inte ett sådant, och kanske var det den här sortens beteende som fick den orädda Istilwys att klättra så snabbt i förmåga och rang. Vårdslöshet och tilltro i en befintlig framtid var inte långt isär.

Hon närmade sig platsen Ziyaté reagerade på, och placerade sin hand på ytan som hon hade markerat. Hon pressade handen mot väggen, och märkte ingenting först. Hennes hand glödde till sedan och med kraft tryckte hon in området med ett skrapande ljud. Ytan var maskerad, men ändå tydligt manipulerad, och ytan hon tryckte mot sjunk in i väggen. Ett flimmer syntes i ögonvrån, och Istilwys tog tag i Ziyatés hand, för att sedan gå rakt igenom väggen som om den inte vore där. De kom in i ytterligare ett grottområde, och såg man bakom sig var det som att det var en vägg där, men båda visste bättre nu. Väggen förvandlades till en illusion när man tryckte till på avtryckaren.

“Hmm,” Hon såg sig om i mörkret, och hennes hand fattade eld för att bättre lysa upp. “Jag tror vi precis har färdats tvärs över världen. Jag tror inte vi längre är där vi precis var, och inte heller där vi väntade oss hamna.” Hon höll sin brinnande hand framåt, och avslöjade stentrappor i en urholkning i stenväggen som ledde brant uppåt.

“Jag tror vi har hittat en flyktväg ut ur en borg eller annat. Vi kommer nog hamna mitt bland varelser som inte önskar oss väl.” Hon log lite lätt medan hon förde handen runt för att se vad mer som den mörka grottan dolde. Hon stannade upp inför ett skelett som låg mot väggen nedanför trapporna, brutna ben och krosskador antydande att den hade fallit ner och slagit ihjäl sig från fallet. Humanoiden var fint klädd, och Istilwys ställde sig på huk inför den.

“Denna varelse var magisk, en mäktig sådan. Dess död verkar ha varit en olycka i trappan. Om vi stannar här länge nog kan framtiden nog visa oss vad som hände denna, och vad som drev den så slarvigt ner för trapporna.” Istilwys kände magi utstråla från den döde, vilket antydde att det troligtvis fanns magiska artefakt på denna.

“Se om det finns någonting av intresse på kroppen, jag ska kolla vad som finns ovanför trappan.” Hon började kliva upp för första trappsteget, och försiktigt tog hon kliv efter kliv. Stegen var höga och branta, så även hon såg värdet i försiktighet.

Istilwys log för sig själv när Ziyaté pratade, det var däremot ingenting värt att besvara. Hon kom till toppen av trapporna och placerade handen mot väggen som stod i deras väg. Det borde ha varit en dörr där, men detta var en lönngång så det förvånade henne inte att ingången var dold som en vägg. Hon tryckte till, men utan lycka förblev väggen en vägg och ingenting bättre. Hon sökte den efter en öppning, spricka, ledtråd, men såg ingenting någonstans. Hon slöt då sin hand och slog sin näve in i väggen, som krossade delen hon slog till småsten. En glöd sken från handen i fråga, och hon slet till, och rev upp väggen mer och mer, som om hon rev upp en vägg gjord av papper. Grus och damm var allt som var kvar av väggen där hennes hand jobbade, och snart hade hon skapat en öppning stor nog för dem båda att kliva ut.

Hon var först ut, självsäkert klev hon ut i korridoren som väggen tillhörde och såg sig om åt ena håller och sedan andra. Hennes arbete hade skapat ett väldigt oljud, och utöver fotstegen som hördes springa i deras riktning från bortom korridorens kurvor så såg man inom korridoren människovakter som stirrade på henne. Armborst, svärd och spjut var dragna, och Istilwys såg mot Ziyaté med ett leende.

“Jag tar reda på vart vi är. Skytten har ett dåligt öga, hans skott kommer dra mot din vänstra sida.” Hon nickade mot där vakterna stod, innan Istilwys försvann som om hon blev osynlig. I själva verket förklädde hon sig bara till sin omgivning, men det skulle krävas någon med så skarp syn som en svartalv för att se det.

“Vi ses på taket.” Hennes röst hördes längre bort, men det var också sista indikatorn på vart hon tog vägen när hon gick ner för korridoren, för fotstegen hade inget ljud tillhörande sig, och dagsljuset från gliporna i väggarna samt facklorna gjorde att hon smälte in i allt sken med sin illusion.

Istilwys log åt Ziyaté när hon anlände. “Om vi inte också reste i tiden, baserat på solens position och vad som ser ut att vara havet till öst om oss,” Hon pekade i en riktning som då skulle vara österut. “Vi är i östra Iselem, om inte sydöstra Karm. Av vapen och uniformer att döma är det nog en utpost som utövar lika mycket handel med Karm som Iselem, men helt klart har den tillhörighet till Karm. Jag fick känning om konsekvenser när jag vandrade genom fästningens korridorer, så vi behöver vara säkra på att ingen har sett oss och överlevt.” Hon såg mot en kropp från en hon hade dräpt som befann sig på taket när hon anlände.

“Jag kommer korrigera hans utseende för att få honom att framstå som en lönnmördare, vi kommer kunna skylla på honom. Jag använder en av mina drömmar som form, jag har sett några riktigt farliga människor där, så människorna kommer absolut tro på att han har blivit anlitad för något.” Bloddroppar ledde från trapporna till där kroppen låg. “Jag har redan fått det att se ut som att han blev sårad i strid, och blödde ut här uppe.” Hon log, ganska entusiastiskt. Det var kul att få jobba lite med någonting som var utmanande.

“Hur gick det för dig?”

Hon log åt kommentaren om hur lätt det var.

Istilwys ställde sig på huk inför den döda vakten som var på taket med dem, och placerade sina händer på hans ansikte. Hon började röra sina fingrar över huden hans, och gradvis började utseendet förändras, som om hon skulpterade om honom till ett annat ansikte. Hennes fingrar styrde förändringen, och med försiktighet började han helt likna en annan människa. När ansiktet var färdigt sökte hon under hans kläder efter unika kännetecken, så som ärr, födelsemärken eller annat, och när hon var klar med det och inte hade hittat något, så förde hon händerna över hans kläder, och började färga om dem. Hennes uppfattning var att många av dessa människoriken hade dylika kläder, och en omfärgning och lite förändringar i mönster borde räcka för att lura de flesta. Hon utgick från färgerna hon sett på en människa i en av hennes drömmar, som skiljde sig från dessa.

“Jag är nöjd här.” Hon tog hans penningpung och tömde den på mynt, och ersatte med några mynt av en annan sort hon plockat på sig en tid tillbaka. Efter det reste hon sig upp och såg tillbaka mot Ziyaté.

“Vill du vänta här till kvällen, eller ska vi försöka ta oss ut innan dess? Inget mer dödande, spåren av lik behöver leda upp hit, och med mördaren död får det inte finnas kroppar färskare än hans.”