- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 2 veckor, 3 dagar sedan by
.
-
Huldrys hade slutit sina ögon och förde fingertopparna längs obefintliga strängar där hon satt på det höga trädets grövsta gren, som om hon höll en harpa gjord av luft. Den sorgsna melodin hon nynnade var skapt för att skrämma resenärer vid lägereldar, en vaggvisa för dem som ville, men den natten inte borde, somna. Här, i den del av Árd som ännu bar spår av liv, kändes melodin felplacerad. Som en skugga under solen. Men Huldrys sjöng den ändå. För Anduin väntade sig en förändring, något djärvare. Ett slut på stagneringen. Ett slut på Berelon. Och han förväntade sig visst att hon skulle leverera det.
Kvinnan, en av skogens väktare i ett forna liv, satt lutad mot stammen. Men det var inte bara hud som mötte bark, utan något annat, något mörkare. Från under hennes hår, ur det tomrum som gapade i hennes rygg, sträckte sig bioluminiscerande gröna trådar utåt och krälade längs stammen, och där de rörde barken spred sig röta. Det dova skenet belyste hennes gestalt: en blek varelse, klädd i dött och förmultnande där mossa, bark och blomster en gång växte. Det som en gång varit en kvinna så förenad med naturen att den växte på henne, var nu något jämförbart med döden. Hennes horn hade blivit askfärgade, hennes gröna hår hade grånat.
Hennes kropp var stilla, nästan skulptural, förutom den mjuka rörelsen i hennes händer. Grenen under henne böjde sig, inte av tyngd, utan av igenkänning, som om trädet slappnade av i hennes närvaro trots att det var en tidsålder sedan hon kunde kallas dess vän. Och ändå ströp trådarna som vällde ur håligheten i hennes rygg långsamt flödet av livskraft genom stammen.
Fastän hennes ögon var slutna kunde man se skenet genom ögonlocken: ett vitt, kallt ljus där det en gång fanns en skarp grönska. Kom man riktigt nära gick det att urskilja fina linjer längs kinderna, spår av nattliga tårar. Flytande minnen som inte längre hade ett hem i hennes sinne. Minnen om sång, dikter, dans, jubel; om en järnvilja att skydda skogen från allt som ville den ont. Och minnen om vandrare med illvilja, enkelt förförda och lockade till sina tragiska slut. Om vänner, älskare, familj.
-
Egentligen borde hon inte vara så långt borta ifrån Berelon själv, Denera visste det med hela sitt förnuft. Men någonstans skrek hjärtat för det utanför Berelon det som lämnats för att dö. Fast kanske det hela var en dum idé egentligen? Hon hade tänkt om, åtminstone det som hon intalade sig själv, men då hörde hon den välbekanta rösten. Säkert ett minne som spelade henne ett spratt. Eller vad skulle det annars kunna vara, för inte hade hon väl återvänt till kretsloppet eller var vid liv. Nå inte det som kunde kallas till liv. Den unga kvinnan rörde sig framåt, eller snarare svävade med de vingar som liknande en trollsländas. Vackert glimrande och i kontrast till det mörkgröna hår som föll i lockar över hennes rygg och ljusgröna hy som nästan glimrade i morgondimman.
Kroppen frös till något över vad hon såg. Det var hennes vän, men… ändå var allting annorlunda. Hjärtat slog hårt och hon borde vända sig om att gå men istället verkade hon nästan fastfrusen där hon svävade några centimeter över marken.
-
Hm. Huldrys avslutade sin melodi och sakta började trådarna som spred sig från ihålligheten i hennes rygg att dra sig tillbaka, medans hon öppnade sina ögon och fixerade på Denera. Mungipan vred sig till något slags leende och när trådarna var tillbaka i ryggen hennes lade sig en genomskinlig, lätt grön hinna över hålet och Huldrys lutade sig framåt för att få lite bättre syn på kvinnan som hade anlänt. I bakhuvudet Huldrys kittlades en bekanthet, hon hade träffat kvinnan förr, hon kunde känna det i kroppen sin, en beröring, en kyss på kinden, händer slutna i varandra. I sitt sinnes fjärran hörnor kunde hon höra ett skratt, en sorg, ett löfte, men hon kunde inte ge dem ord, kunde inte skapa en bild i sitt sinne.
Hon sänkte sina händer som för att avfärda harpan hon låtsats spela på och föll ned från grenen för att vackert landa ljudlöst på marken inför Denera. Hennes bleka, lysande ögon studerade sin forna vän med ett milt uttryck av vilsenhet, den sortens uttryck man visade när man visste att man borde känna igen en person, men inte kommer ihåg exakt varifrån. Huldrys hoppades hinna placera personen innan det krävdes att hon medgav att hon inte visste vem det var.
Huldrys höjde blicken sin och det försiktiga leendet förvreds till ett elakartat flin när hon återhämtat sig från den märkliga känslan. “Jag hade väntat mig något lite mer imponerande som svar från Berelon, men inte på ännu ett par timmar.” Rösten hennes var tyst, som om skuggor kunde tala och hon vickade snett med huvudet för att studera kvinnan framför sig noga.
-
Svårt var nästan ett för tamt ord för att placera hur Denera kände. Men hon kunde inte riktigt placera ett annat ord, men den forne Huldrys såg vilsen ut, för en kort sekund, innan det förvreds till något som gjorde henne helt kall. Orden var ett hån, samtidigt som den ekade lite av den forna sarkasmen som Huldrys en gång i tiden hade fått Denera att skratta. Speciellt åt dem som inte förstod den.
Hon öppnade munnen för att säga något, men istället stod hon kvar där med sin käft öppen och läppen lätt darrandes där hon envist mötte kvinnans blick.
“Åh, vänta bara! De är inte många steg bakom mig.” ljög hon hastigt ihop, även om hon inte direkt lät så självsäkert som hon hade hoppats på att hon gjorde.
-
Huldrys höll ut en öppen hand i Deneras riktning, slöt den och med ett ryck slungades hon närmare sin forna vän som om hon genom magi kortade ner avståndet mellan dem. Bara ett andetag isär från kvinnan log hon kallt och lade handen sin på axeln Deneras.
“Då får vi vara skyndsamma.” Svarade hon enkelt och blåste rätt i ansiktet på Deneras, användande samma magi som hon använt så många gånger i det förflutna mot människor som kommit för nära deras skog, från den tiden när hon värnade om skogen. Detta var dock ingenting som levde kvar i kvinnans sinne, utan magin var ren instinkt nu och den krävde Denera på sitt medvetande.
Det andetag hon hade blåst på Denera var fyllt med naturens sötma och kändes som en omfamning som vädjade åt henne att somna i Huldrys trygga hamn. Huldrys väntade däremot inte på att se om den faktiskt verkade eller inte, utan lyfte istället upp Denera och efter några kliv verkade det som att de hade klivit in i självaste skuggvärlden. Omvärlden var mörk och avlägsen, och efter några steg verkade de befinna sig i stammen av ett ihålligt träd. Hon lade Denera ömt ner och klev sedan bakåt för att studera kvinnan tills hon piggnat till.
-
Ett litet tag var det som om Denera försökte att protestera, men det dröjde inte många sekunder innan första gäspningen dök upp för att sedan sjunka ner milt i hennes famn. Hon vaknade långsamt, en gäspning först och sträckte på sig som om hon var i sin egna sömn. Först rynkade hon lätt på ögonbrynen över drömmen hon haft. Som om hon hade träffat Huldrys, det var så många år sedan… Hon hade tänkt skratta lite åt det hela, för att sedan slå upp ögonen och rygga tillbaka när hon fick se kvinnans anlete. Speciellt med tanke på det okända runt omkring henne och det där… mörka med henne nuförtiden.
Lite i panik drog hon sig upp mot väggen och sökte efter något att kunna försvara sig med. Vingarna slog febrilt där bak mot väggen och skapade ett nästan äckligt skrapande ljud. Blicken flackade mellan Huldrys och omgivningen efter något slags sätt att hitta ut.
“Vart är jag?!”
-
“Mitt hem.” Hon höll avståndet och vandrade fram och tillbaka medan hon höll blicken sin låst på kvinnan hon hade hämtat. “Där jag återhämtar mig.” Hon trampade lite visande mot det mjuka golvet innan hon insåg att det kanske var för mörkt för kvinnan. Hon höjde handen sin och små dammpartiklar höjdes mot skyn från handen hennes och ett grönt sken belyste trädets insida. Partiklarna steg mot höjden och en efter en fäste de sig mot väggen och agerade som ljus. Trädet måste ha varit enormt, för det fanns gott om plats att röra sig därinne.
“Jag beklagar att jag sövde dig.” Hon brukade inte beklaga sig, hon brukade inte ens få dåligt samvete när hon lockade till sig någon av Anduins fiender, men något kändes annorlunda den här gången.
Nu när det fanns ljus inne i den ihåliga stammen gick det att se golvet igen och det mjuka visade sig inte vara gräs, mossa eller jord. Det var vad som hade blivit över när Huldrys hade ömsat över åren; Flagnande hud, förmultnande horn, de rotliknande gröna strängarna som hon producerade ur hålet i ryggen sin och mycket mer. En bädd av allt som en gång varit hennes efter att ha ömsat gång på gång på gång. Anduin hade lärt henne hur man skulle förnya sig själv varje gång kroppen försökte bli något den inte borde. Nu utgjorde dess blandning ett slags golv till vad hon kallade sitt hem. Det och en eller annan hög med ben från vad som verkade vara
“Varför använde jag dig inte som lockbete för att döda dina vänner?” Det fanns en genuin frågvishet i rösten hennes, som om hon faktiskt inte visste svaret på frågan. “Om du talade sanning hade det varit ett värdigt slag mot Berelon. Istället är vi här.”
You must be logged in to reply to this topic.