(Yazfein) (Fritt frram för vem som vill att hoppa in.)

Solen hade halvt sjunkit ner bakom horisonten men ljuset var inte de vanliga röda varma som man kunde vänta sig vid en solnedgång. De grå molnen gjorde att ljuset istället var mer silvergrått och dunkelt där han satt vid bäckens kant. Händerna sökte sig upp för att röra vid den gråaktiga huden, över främmande kinder, en näsa som hade en liten böj, antagligen från att den varit bruten någon gång, allt var så främmande och okänt. Men det som gjorde han drog efter andan var ögonen, de främmande röda ögonen som mötte hans blick där i vattnet. Vem var han, vad gjorde han där och hur hade han hamnat här i detta kalla land? Det var så mycket frågor som snurrade i bakhuvudet, men blicken gjorde honom nervös för även om han kunde se sin egen förvirring i spegelbilden så var det något kallt i ögonen. Men vad var det? Han tog djupa andetag och lät sedan blicken glida ner över sin kropp samman medan händerna rörde sig. Kläderna var fina men av tjockt tyg som anpassade för kylan, broderierna i guldtråd tydde på han hade varit någon med pengar, i hans bälte hängde flera små tyg påsar och två små skinnväskor med olika innehåll, något han inte vågat undersöka än. Över ena axeln hängde ett till bälte som bar upp den sabel han hade känt vid sin sida. När han hade lagt handen på hjaltet hade det känts bekant, som en trygghet och som om han var van vid att hålla i det. Valkarna i händerna tydde på att han antingen var tränad i det eller hade jobbat hårt i sina dagar. Men vem var han? Det var svart och tomt, inga minnen förutom de som varit sedan han öppnat ögonen nu där vid forsen. Ansiktet visade spår av ålder och ögonen dolde en sorg som han inte visste vad de betydde.

Efter långa minuter tar han sig upp på fötter, sträcker på sig och känner då hur hela kroppen värker, det är nästan så han viker sig dubbel och skriker rakt ut. Men med djupa andetag så kan han räta på sig, rätta till jackan, byxorna sen dra manteln av ylle tätare om sig innan han utan att tänka började söka efter något bland de sparsamt spridda träden som fanns runt honom. Han vet inte vad det är han söker efter men snart verkar han hitta det och rör sig mot två träd vars grenar är långt ner mot marken och växer tätt. Han slår sig ner med ryggen mot ett av träden, och samlar in en hög av torra grenar och kvistar. Utan att veta varför håller han handen över högen och viskar ett för honom främmande ord. Genast tar grenarna eld och han ryggar tillbaka för att något skrämt stirra på sin hand. Magi? Vem var han och vad gjorde han här? Med ett högt skri av frustration lägger han händerna över ansiktet medan elden nu sprakar framför honom, skenet från den allt starkare ju mörkare det blir när solen försvinner helt bortom horisonten.