Skogen omkring honom kändes gammal, så gammal att den tycktes ha ett medvetande från tider innan människorna i dessa länder lärde sig sätta namn på saker. Stammarna stod som grå pelare, knotiga och tysta, och i barkens fåror fanns långa år som ingen räknat. Grenarna böjde sig högt däruppe och mellan dem gled skymningsljuset fram blekt och försynt, som om det bad om lov att kika in i skogen.

Det luktade mylla, gammalt vatten och bark som aldrig fått torka. Kylan höll sig nära marken och smög upp längs benen. En torr knäppning hördes, kort och tydlig, som när ett träd rättar till sig. Sedan var det stilla igen, men stillheten var inte tom. Den var full av något som väntade.

Elden han tänt sprakade lågt vid bäckkanten. Den var liten, men den gjorde världen större genom att kasta skuggor åt alla håll, och varje skugga såg ut att kunna resa sig och gå sin väg. Ljuset stod som ett fräckt tecken i mörkret, som om någon ristat sitt namn i en helig sten. På samma vis fyllde hans frustration tomheten, och tycktes dra till sig uppmärksamhet.

Det var då som något rörde sig i skuggorna, och bland stammarna, där mörkret låg som tjära mellan rötterna, lösgjorde sig en gestalt. Hon kom inte vandrande som folk gör utan snarare var det som om skogen lät något av sitt hemliga liv stiga fram vid eldens rand.

Trollet Tova bar en korg i ena handen, tung av märkliga svampar och bär, och kring kroppen hängde grå ylletrasor som en gång varit en klänning, nu lagad med grova stygn och slitet bälte. Tyget stramade om midjan och lät hennes form teckna sig, som om köld och skam var saker som bara drabbar människor och inte sådana som henne. Ur fållen stack svansen fram, tydlig och vaksam, och den rörde sig med små ryck, som om den kände av främlingens andning. Håret föll långt och rufsigt, brunt som våt bark; när hon vred huvudet anades ett trollöra mellan testar som inte lät sig tämjas.

Eldljuset tog hennes ögon och fann där inget varmt att vila i. De var gula, öppna och obrutna, och i den blicken fanns både nyfikenhet och den stilla hunger som hör hemma i skogar där man inte alltid får välja mellan rätt och fel, bara mellan mättnad och tomhet. Hon stannade en armslängd utanför ljusets tryggaste cirkel, som om hon prövade om lågan var hans eller hennes.

”Vad gör du här, främling, som frammanar elden?”

Orden kom inte mjukt som från en förnäm kvinna. Rösten låg i ett lägre register, som om den bar med sig resonansen av håligheter under sten och rot, och ändå fanns där en klarhet som inte hörde hemma i en hals. Vokalerna drog ut på sig, hårda i kanterna, med en dialekt som lät både bekant och och främmande. I slutet av varje sats låg ett tunt, nästan omärkligt klangstråk, något överjordiskt, som när frost sjunger i ett spänt rep eller när isen spricker långt under en frusen sjö.

Hon stannade strax utanför värmen, där mörkret ännu kunde dra henne tillbaka om hon ville, och lät blicken väga främlingen som man väger ett djur man inte vet om man ska mata eller flå.

Tova lät hans ord sjunka, som om hon vägde dem i handen innan hon bestämde sig för om de var värda. Elden kastade sitt sken upp mot hennes kinder och gjorde huden fagrare, med något trollskt och magiskt över sig, men ögonen höll sin gula glans, stilla och vaksam. Hon stod kvar strax utanför värmen, där hennes trasor inte blev riktigt mjuka och där skuggorna ännu kunde lägga sig över henne som en mantel när hon ville.

Hon drog in luften långsamt, som om hon kände efter mer än rök och kåda, och svansen gjorde en liten, nästan otålig rörelse bakom henne.

”Elden har en förmåga att avslöja dolda sanningar, och locka till sig gäster.” sade hon till sist, och rösten var dovare än en människas, mörk som vatten som står länge i en bergsskreva, men ändå märkvärdigt klar, med ett underligt svaj i uttalet som om orden inte vuxit fram i samma mun som andra i bygden.

”Men du erkänner att du inte vet ens var det är du värmer dina händer. Elden du frammanat är märklig, främling. Du tvingade fram den med magiska ord som inte låter som våra.” kanske var det just det som drogit dit henne, dissoannsen i den naturliga gången.

Hon rörde korgen en aning så att innehållet skrapade till. Ett par svampar med mörka hattar låg som hopvikta öron, bär som såg för vackra ut för att vara ofarliga, och en knippe torra stjälkar som kunde vara krydda eller gift beroende på vem som frågade. Hon tog inte fram något ännu. Hon lät bara ljudet finnas där, som en påminnelse om att hon bar mer än nyfikenhet med sig.

”När någon kallar på eld i skogen,” fortsatte hon, ”då blir skogen nyfiken.”

Hon lutade huvudet en aning åt sidan när han mötte hennes blick så öppet. Den lilla rörelsen gjorde att hårtestarna föll över ena kinden, rufsiga och långa,  och i hennes ansikte fanns en skugga av något som kunde vara roat.

Hon tog ett steg närmare, inte in i värmen, bara till ljusets kant, så att lågorna tecknade sömmarna i hans kläder och det fina i broderiet. Blicken hennes gled över honom, över bältet, över påsarna han ännu inte vågat öppna, över handen som rört vid vapnets hjalt som vid en gammal vana. När hon talade igen var rösten lägre, mer förtrolig, som om hon berättade en sak man bara säger när ingen annan hör.

”Du kan kalla mig Tova. Och jag kommer från en plats som både är nära och långt borta.” svarade hon kryptiskt.
“Men dessa skogar är mina, precis som det är alla väsens skog.”

Hon såg på elden igen, som om hon lyssnade på hur den åt av veden, och när hon talade om magin gjorde hon det utan högtid, nästan som man talar om väder som slår om.

”Det där ordet du viskade nyss, när du tände, det var inget som lärs ut av mödrar vid härdar. Så Antingen har du fått det av någon som ville dig väl, och ddana ord kommer inte gratis.å är du dummare än du låter om du tappat bort minnet, eller så har du fått det av någon som ville använda dig, och då är du i sämre sällskap än du anar.”

Hon fäste blicken i hans igen, länge nog för att det skulle kännas som en beröring.

”Ibland behövs lite vänlighet och sällskap för att man ska minnas. Och ibland…” sa hon lite kryptiskt och gjorde en gest mot sin korg, fylld med märkliga ting.
“Ibland finns det saker som kan hjälpa en minnas.”

Hon böjde sig ner och ställde korgen på marken med en försiktighet som inte passade någon som annars såg ut att kunna bita. Hon höjde hakan en aning, och i det korta ögonblicket såg hon nästan vacker ut på det där farliga sättet som inte hör hemma bland människor. Ett väsen, inte en kvinna.

”Så, kanske vi kan göra ett utbyte?” föreslog hon.
“Du hjälp mig, och jag hjälper dig.”

Tova var tyst en stund, bara betraktade honom, som om hon såg en ovanlig fisk i ett grunt vatten. De röda ögonen, den grå huden, de fina kläderna som inte hörde hemma här. Främling, och en väldigt märklig sådan.

Svansen drog långsamt över mossan. Hon harklade sig, ett kort ljud som om hon bar på något besvärligt, något som skavde och inte ville sägas högt.

”Du kan kontrollera elden,” konstaterade hon och nickade mot lågorna, som om hon pekade på beviset.

Hon lät blicken glida från elden tillbaka till honom, vägde honom på nytt, och det fanns en aning beräkning bakom nyfikenheten.

”Jag kan naturens örter, läkemedel och gifter,” fortsatte hon, lugnt, nästan sakligt. ”Det finns knep som kan öppna ett sinne, lossa det som sitter fast, få minnet att röra på sig igen.”

Hon drog in luft som om hon skulle säga något annat först, något enklare, men ändrade sig.

”Vad jag behöver i gengäld är att du hjälper mig med ett problem.”

När hon sade det glimmade de bärnstensgula ögonen till i eldskenet. Inte hungrigt, snarare prövande, som när man lägger en hand på ett verktyg och känner om skaftet håller.

”Athiyuk tauren,” sade hon och smakade på orden, mjukt road. ”Det låter fint. Jag gillar det. Människorna här pratar om troll, och när de tror att vi inte hör blir det mindre fina ord. De kallar oss otyg och väsenkräk.”

Hon tystnade ett ögonblick, som om hon lyssnade efter något bland stammarna, och när hon talade igen låg rösten lägre. Lite pressad, nästan.

”Det går en trolljägare i skogarna. Han har gjort det till sin fromma sak att dräpa sådana som mig, och han samlar svansar som andra samlar silver, som bevis på att han lyckats.” Hon lät svansen röra sig en aning, inte rädd men medveten. ”Jag är mycket, Ramak, men jag är ingen kämpe.”

Hon mötte hans blick stadigt, utan att blinka.

”Kanske du kan hjälpa mig med honom, så kan jag hjälpa dig med det du tappat. Vad säger du?” undrade hon.

Tovas bärnstensgula ögon glimmade till lite då han talade om elden.
“Så, du kan tvinga den att hjälpa mig?” frågade hon, lite fascinerad och förundrad över det han beskrev. I hennes ögon kändes det väldigt mäkigt att kunna hantera naturens element, speciellt en sådan rå kraft som elden.
“Du är en trollkarl, eller en sejdare. Det är klart.” konstaterade hon, både för honom och för sig själv, hennes röst inte mer än en viskning nu då hon satt så nära honom, en tydlig doft av skogens bär och tallbarr omkring henne. Det fanns en förhoppning där i ögonen då hon mötte hans blick, väntade på hans svar. Hon rynkade ögonbrynen lite över det märkliga ordet han yttrade, då hon inte förstod det. Hon verkade skina upp lite då han gick med på att hjälpa henne.
“Gör du verkligen det?” undrade hon, och tog hans händer spontant i en tacksamhetsgest, kramade dem, hennes hände varma som om de nästan hade en inre eld – kanske var det trollens naturliga magi. Vid hans fråga vände hon bort blicken och funderade.
“Nå, jag antar att jag kan agera lockbete, och lura honom djupare in i skogen, och sedan…” sa hon och såg på elden.
“Kanske du kan få elden att göra som du vill?” undrade hon, lite nervös över tanken att utsätta sig för jägarens båge.

Tova rynkade på ögonbrynen då han verkade smätas för stunden, och instinktivt kramade hon hans händer som hon höll lite hårdare, som för att ge honom stöd. Kankse stödet nog att hjälpa henne med hennes dilemma. Varsamt lyssnade på hans förklaring som han verkade nästan tvinga fram ur sig.
“Är det… farligt?” undrade hon, då han beskrev det som om elden inte var helt under hans kontroll, och lyssnade vidare på vad han hade att säga. En stund kände hon sig orolig att han inte skulle kunna hjälpa i alla fall, men bekräftelsen hon fick visades med tydlig lättnad då hennes spända axlar sjönk en aning och hon nickade. Hon nickade ivrigt, hoppfullt.
“Med detta handtag sluter vi ett avtal. Du hjälper mig dräpa jägaren, och jag hjälper dig med ditt minne.” lovade hon, och det var nästan något magiskt i luften, det sades ju att avtal slutna med väsen som henne var bindande på ett sätt som de inte var med vanligt folk.
“Bra, bra… Vi måste agera snabbt!” sa hon och drog en hand genom sitt rufsiga hår och reste sig. “Han var mig på spåren mindre än en halv dag sedan!”

Tova nickade lite som om hon verkade förstå mer än vad han trodde. Magi för någon som henne var kanske något mer naturligt än vad det var för människor som behövde ord och trollformler för att kontrollera världen. För väsen som henne hade alla sina egna unika förmågor som var lika naturliga som att andas.
“Då så, då har vi väl ingenting att förlora?” frågade hon hoppfullt och reste sig från sittplatsen, hennes varma händer försvann från hans och hon gjorde en gest åt honom att följa, men plockade varsamt upp sin krog.
“Han är en otäck man. Gula blänkande ögon, som en katt, men inte ett väsen, nej. En människa, men en icke-människa. Något… oheligt, onaturligt. En vars enda uppgift är att döda det som är annorlunda människorna.” förklarade hon och rörde sig bland ris. rötter och snår.
“Byborna i närheten betalar honom för att döda mig. Jag har sett hans svärd och de är långa och snabba, otäcka ting.” sa hon och gjorde en grimas som visade lite vassare tänder än vanligt folk skulle ha.

“Jag kan inte förklara det på något annat vis.” sa Tova och gjorde en ogillande snärt med sin svans.
“Det är en onaturlig lukt över honom, som om han bär stulen kraft från en annan värld, som blandas med lukten av stål, järn och silver.” sa hon och ryste till bara av tanken. Hennes blick vandrade fascinerat över leden som försvann, nästan som om den aldrig existerat, och skogen omkring den sjönk ned i mörker med bara det svaga skenet från månen och stjärnorna som silades ned genom löven.

“Upprymd?” undrade Tova, kanske med en blandning av oro och ilska över någon som ville henne ont bara för att hon var som hon var.
“Då kanske jag av en slump hittade rätt person. Om man tror på slumpen, eller ödet.” spekulerade hon medan hon varsamt rörde sig från träd till träd, höll sig bland skuggor och dolde sig bakom tjocka stammar för att ofta stanna upp för att lyssna efter okända ljud – eller ljuden från det som inte hörde hemma i skogarna.
“Så jag antar att du inte minns hur du fått dessa krafter alls?” undrade Tova, en låg viskning då hon stod nära Yazfein en stund senare bakom ett träd där de stått en stund och väntat.