Pjuh! De höga kullarna innan Celeras var sannerligen inte att leka med, å andra sidan skulle man kunna tro att han lärt sig det efter de gånger han  hade varit på väg dit. Däremot hade han aldrig fått ta sig dit ensam innan, utan alltid med sin äldre bror eller någon annan som skulle hålla ett öga på honom. Fast denna gången hade han övertalat dem – han kunde faktiskt också.

Ture lade sina händer på knäna samtidigt som han böjde sig ner för att hämta andan. Åtminstone kunde man se den cirkulära staden nedanför nu. Några dagar till. Solen stod högt på himmelen och om det inte vore för den kraftiga vinden skulle det varit en behaglig varm dag. Vinden kastade om hans solblonda hår och gjorde att han grimaserade då några hårstrån smitit från flätan som höll hans lugg borta och kommit i hans mun. Ett leende fanns på hans läppar, han var nära nu. Nära slutet av hans resa. Eller var det början?

Tankarna blev avbrutna när han kände hur något gav honom en knuff bakifrån. Inte allt för hårt, snarare som en påminnelse att han hade mer än sig själv att tänka på. En suck slank från hans läppar och han kastade en blick mot hästen som han och hans bror hade tagit som byte någon månad sen. Väskor, fyllda med värdesaker fanns på sidorna av hästen, värdesaker som han skulle sälja för att få mat till hans familj. Egentligen hade han aldrig funnit hästen, tanken var väl att han skulle rida på den, men det var alldelles för högt.  Däreomot hade hästen blängt på honom med sina stora klot som ögon och det var svårt att inte åtminstone ta med denne. Ännu kunde han låta bli att offra hästen för dess kött.  Lite fundersamt sträckte han på sig och strök en mild hand över hästens mule. Det höll hästen mer tyst.

I solens sken glimmade någonting till lite längre fram. Lite exalterad över vad det kunde vara släppte han remmen till hästen och tog några stora kliv för att se vad det kunde vara. Till hans besvikelse var det en bok. Han tog upp den och granskade den, bläddrade igenom den. Nog för att böcker hade sin skönhet, det var bara att han inte fann någon ro med dem. Lädret var mjukt och han tyckte upp upphöjningen av ädelstenarna och mönstret som omringade den. Han torkade av den lite mot sin gråa tunika för att få bort lite smuts från den. Sedan kastade han en blick omkring sig. Var det någon där som kunnat tappa den? Nej… Inte då. Just då han hade börjat tappa intresset för den bläddrade han förbi en karta och symbolen av pengar fick honom att skratta till förtjusande. Han klappade hästen på mulen.

“Vi måste tillbaka, det kan finnas pengar till mer mat här!” utbrast han och även om han redan hade hunnit vandra några timmar – kändes det som om vägen tillbaka hem inte var allt för långt.