De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att minska spänningarna internt i orden dessa oroliga tider.

Hästens hovar klafsade över den regnmättade vägen som ledde genom den lilla bygden Linenna – ett samhälle så undanskymt att kartograferna vid Athals bibliotek, det vill säga det bibliotek som fanns i det religiösa templet i huvudstaden tillägnat deras Skapare, troligen kladdat dit namnet i marginalen, bredvid en kaffefläck. Himlen låg tung och blöt, grå som en prästfrus sjal, och doften av fårspillning, våt jord och hö fyllde näsan. Inte en dålig lukt i sig, kanske, men symboliskt för vad hon var värd i ordens ögon, så klart.

Ithia rätade på ryggen i sadeln. Rustningen knakade och rasslade lite takt med hästens gugningar, men hon bar den med en paladins hållning. Rakryggad, värdig. Trots att hon var kortväxt. Vita pansarplåtar glänste i diset, dekorerade med Athals solsymboler, men det var ändå inte stålet som fick byborna att stanna mitt i hackandet av rotfrukter och låta händerna hänga längs sidorna. Det var hon.

Mörk hy, rak hållning, ljust hår som föll som spunnet silver från hjälmens fäste. Exotisk, främmande, och framför allt klädd som om hon förväntade sig krig i en by där det mest dramatiska som hänt den senaste månaden varit att den lokala prästen, Fader Brannlind, tappat sin sko i brunnen.

Hon såg dem stirra. Kvinnor med händerna om barnens axlar, män som låtsades arbeta men höll grepen som om den kunde användas till försvar snarare än jordbruk. Någon gjorde ett heligt tecken, men om det var för att hälsa paladinen välkommen, eller för att skydda sig mot den mörka demonen i en paladins rustning som hon för många var, förblev osagt. En annan mumlade något om “Sharahs dotter” och spottade mot marken för säkerhets skull, då han trodde att den nyanlände inte såg.

Så var det alltid. Athals heliga budskap om nåd, rättvisa och jämlikhet – men bara så länge det kom från någon med rätt hud, rätt härkomst. Hon höll blicken fäst framåt, som om byn inte existerade annat än som kuliss till hennes självutnämnda martyrium.

Hon var för gammal för att låta sådant påverka henne, men ändå kändes det alltid som ett litet sting inom sig – att aldig riktigt höra hemma. De skulle få klackar i lera, och ett svärd hon aldrig drog i onödan.

Blå Hästen. Så hette värdshuset tydligen, på skylten att bedöma. En låg tegelbyggnad, lika skrovlig som folket runt den. En sliten träskylt vajade i vinden, en blåmålad häst, med ett öga som såg ut att ha målats dit av ett barn eller en mycket sorgsen vuxen. Hon drog tyglarna, klev av, lät hästen gå till vattenhon på gården där en stalldräng tog hand om den. Hon gav pojken ett mynt.
“Ta hand om honom.” sa hon, och trots att hon bott i Karm största delen av sitt liv hade hennes språk fortfarande en klang av iselems sjungande språkmelodi. Pojken stirrade, men skyndade sig sedan att lyda.

Hon drog ett djupt andetag. Så steg hon in.

Dörren gnisslade som om den varnade alla där inne för hennes ankomst, men det hade knappast behövts. Tystnaden som föll när hennes stövlar klev över tröskeln var total. Ett halvt dussin ansikten vände sig, frusna i sina samtal, ölstop och soppskålar. Värmen från eldstaden slog mot henne, men den gjorde inte atmosfären varmare för det. Kanske allt var inbillning, men hon drog ett andetag och vandrade nervöst över golvet.

Rustningen fångade ljuset. Håret föll skimrande över axlarna då hon tagit av sig hjälmen, som hon nu höll under armen, gick med tunga steg fram till disken. Den som stod bakom – en kvinna med strama flätor och händer röda av diskvatten – stirrade som om Ithia bett om barnets själ, inte mat.

“Ett rum. En enkel måltid. Vatten, och ett glas rött vin om det finns.” Hon la några silvermynt på disken. Hennes karmanska var klar och tydlig, korrekt, nästan som om en lärd skulle tala snarare än folket på landsbygden, men med en ton av öken och eld som avslöjade hennes ursprung som inget sigill i världen kunde dölja. Inte ens Athals sol på hennes bröst.

Personen bakom disken blinkade. Nickade stelt och nervöst över kontrasten framför sig. Sedan vände  han sig om, och började ta itu med beställningen.

Ithia vände sig om, lät blicken svepa över lokalen med klara blå ögon som nästan hade en ton av lila i sig. Vid ett av borden, nära fönstret där kvällsljuset föll snett över träet, satt en ung man, noterade hon. Inte gammal, inte ung. Inte märkvärdig, men han verkade ha en vänlig utstrålning. Deras ögon möttes för ett ögonblick, innan hon såg efter ett ledigt bord. Kanske för att han hade en välkomnande anda kring sig rörde hon sig mot ett bord intill den unge mannens. Hon gick dit, drog ut en pall och satte sig och knäppte fingrarna på bordet, som hon knappade med på bordet lite nervöst medan hon väntade, medveten om blickarna på henne.

Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots hennes utstyrsel och all tyngd den bar med sig så väl som fysiskt och symboliskt. Hon kunde inte låta bli att le lite roat åt hans ordval, och fnysa lite.

“Min sort, säger du?” undrade hon, att alltid vara en annan sort, var ju just det som på något vis var problemet, som fick det att glöda till av frustration inom henne. Men hon kunde väl inte skika och gorma i frustration hur som helst, så hon höll sitt temperament i skick, åtminstone nu, och försökte bete sig som en paladin värdig sitt ämbete.

“Men väl mött Garion av Linenna. Mitt namn är Ithia.” hälsade hon, en behaglig röst, med den exotiska musikaliska klangen på sättet hon uttalade det annars hårdare karmanska språket. Trots att hon spenderat större delen av sitt liv här hade hon aldrig riktigt lyckas skaka av sig sin härkomst.
“Och det uppskattas. Modigt gjort, Garion, att våga prata med en ökendemon.” sa hon lite retsamt, som om hon nog visste vad man kallade sådana som henne här i trakterna.
“Så…” sa hon som om hon funderade på hur hon skulle fylla tystnaden. Vissa lyssnade på dem, men andra hade börjat gå tillbaka till sitt sorl, om än kanske mer dämpat än innan.
“Jag antar att du är en expert på denna del av världen, Garion?” undrade hon, och höjde blicken då en av flickorna kom med hennes vinglas.

Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i en öken tar det vatten den får. I detta fall dryck på ett värdshus då, men principen var väl den samma. Hon drack ändå. Det fanns något uppriktigt i drycken, något ärligt som helt enkelt bara dög för folket här.

“Kompost och slagg, ja…” sa hon, lite road av hans sätt som inte hade det politiska spel bakom orden hon var van vid, och lät orden dra ut som om hon smakade på tanken snarare än repliken.
“Du kanske har rätt. Du ser ut som någon som fastnat med ena foten i leran och bestämt dig för att göra det bästa av situationen. Det är inte många som gör det med värdighet.”

Hon vilade armbågen mot bordet och lät fingrarna trumma vidare, nu långsammare, som om hon la takten till hans lugnare sätt, och kanske hennes egna stress från huvudstaden småningom avtog lite. Blicken vilade på honom, skarpsynt, men inte fientlig.

Ett kort snett leende, medan hon betraktade honom så vågat och fritt tala, utan filter. Så skulle inte många gjort i huvudstaden, och det var lite uppfriskande hur naivt han såg på världen, hur enkla hans drömmar var. Kanske hon en gång varit sådan? Men nej, det hade hon väl inte, om hon var helt ärlig med sig själv.

“Ja det är väl frågan alla här undrar nu. Vad gör en paladin här? Ska jag vara ärlig tror jag att denna paladin är borttappad.”

Hon tog en ny klunk och lutade sig bakåt så rustningen knäppte till. Rösten var låg, nästan bekännelseaktig, men inte bönfallande.

“Orden skickade mig för att ta itu med en präst som ska finnas här i nejden, som skrivit för många brev till templet. En klåda i deras byråkratiska näsborre. Mitt uppdrag är att lyssna på hans svammel och skriva en vacker rapport där det står att han mår bättre nu, och att hans ärende är löst. Att hans själ är lugnad. Att Athals vilja… ja, är fulländad… Så vida det inte faktiskt finns sanning i orden, och då blir det en utredning som jag måste lösa.” Hon var tillräckligt vag för att inte avslöja för mycket, för det var delvis konfidentiellt.

Hon snurrade lite på glaset. Vinet gjorde en trött virvel och stannade, som om det också tappat intresset av hennes pladder.

“Det kallas för ‘lämpligt uppdrag för nyinvigd paladin’. Vilket ungefär betyder att min ordenmästare inte vet vad de ska göra med mig. Så här är jag. Kanske du vet var jag kan hitta denna Fader Theonill? Han sägs vara halvblind, bosatt i något gammalt kloster som jag inte kunde hitta på kartan vid namn Lida. Kanske du vet var det är, Garion?” frågade hon, lite förhoppningsfullt, kanske det skulle bli ett avslut på uppdraget snabbare än förväntat? Eller så fanns det ingen Fader Theonill, vilket var mer troligt.

Blicken höjdes igen, klar, blå, med ett stänk av ironi som skimrade som olja på vatten.
Hon log igen, något finurligt nästan i de skarpa blå ögonen.

“Men nog om själsvånda och byråkratiskt självskadebeteende. Du nämnde en rotfruktstävling. Jag misstänker att det döljer sig ett drama där bakom som skulle få prästerna i Hannadon att rodna, och att de som fuskar får lida mer kreativa bestraffningar än vad torterarna i Hannadon fängelse kan fantisera fram.”

Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något intressant ändå kunde finnas här ute i ingenstans.

“En häst tömd på blod…” började hon, och rörde fingertoppen runt kanten av glaset som för att hålla tankarna i rörelse.
“Det låter ju märkligt, ja förutsatt att det inte var något djur som låg bakom attacken. Dina ord får det nästan att låta som om jag borde förvänta mig ett förlorat tempel, demoniska kulter och blodiga altare.”

Hon drack. Lät vinet rinna ned som om det kunde skölja bort det hon just sagt. Något skämtsamt hade hon i tonen ändå, vilket man kanske inte hade förväntat sig från en paladin. Kanske var det ett resultat av hennes bakgrund som gjorde att hon inte verkade ha en helig spira uppkörd där bak, som så många självgoda i hennes orden ofta verkade ha.

“Men gällande Fader Theonill…” upprepade hon. “Blind som en mullvad och äldre än murbruket. Det är precis den typ av man min orden skickar mig till när de vill bli av med mig utan att formellt avsätta mig. Han låter som någon som en gång sett Athal i ögonvrån och sedan försökt blinka bort honom i fyrtio år.”

Hon lutade sig framåt, båda armbågarna nu på bordet, blicken skarp men röst mjuk, hennes ansikte inramat av det vita håret rätt nära hans.

“Det värsta är…” sa hon lågt med sin nästan sjungande dialekt.
“…att han kanske har rätt. Präster som ylar i ruiner har en tendens att träffa rätt ibland. Och just med min tur, Garion, är av den sorten som får skulle se till att vi faktiskt har något riktigt otäckt att hantera, snarare än bara ett formellt besök för att tysta en ensam man.” hon log lite, något finurligt ändå i de blå ögonen.
“Nåväl. Jag skulle uppskatta ditt sällskap och att du visade mig på rätt väg, och så klart för en kompensation värdig ansträngningen.” Vid hans berättelse log hon bredare, och fann hans ärliga sätt att prata uppfriskande.

“Kålrotsheder…” upprepade hon torrt och smakade på det främmande ordet.
“Athals vilja manifesterad i morötter. Jag hoppas prästen läste ur tredje bokrullen, den som förbjuder falsk knölbildning.” Hon log, nu lite bredare, ett riktigt leende, men med tröttheten från ett liv där leenden alltid varit taktiska vapen snarare än verkliga tillstånd. Kanske ett som inte ännu helt vågade öppna upp sig för en främling.

“Men jag antar att om jag ska möta förbannade skogar, blodtörstiga ruiner och Fader Theonills själaskrik, så kan jag lika gärna börja med dåligt vin och fiskarens snarkningar. För att stärka mitt mod, så klart.”

Hon lutade sig lite tillbaka i stolen.

“Jag tackar dig, Garion, det är inte ofta någon pratar med mig som om jag vore en vanlig människa.” sa hon, ärligare än hon brukade vara. Sedan lade hon huvudet lätt på sned, som om hon betraktade honom på nytt.

“Så. Berätta nu, vad hände egentligen med tant Sellas kålrötter och byns vidskepelse?”

Med glaset vilande i handen, halvfullt som de flesta förhoppningar, såg hon på honom. Garion verkade som en jordnära gestalt, och det förundrade henne att i en värld som denna kunde det finnas någon som verkade ha ett sådant mjukt hjärta och varm utstrålning. Men det borde ju inte komma som en överraskning för en som henne som var i Athals tjänst, eller?

Hon lyssnade, som om hans röst kom från en plats där hon själv aldrig hört hemma. Det låg något märkligt trösterikt i hans berättande, ett slags lågmäld stillhet som hon inte kunde avgöra om den var medveten eller bara en följd av att han vuxit upp på en plats som denna. I berättelsen om tant Sella låg mer än kålrötter och vidskepelse, det förstod hon. Där fanns ett eko av byns själ, formad av jordbruket, naturen och småsamhällets mentalitet.

När han tystnade blev även hon stilla en stund. Det låg ett slags värme i tystnaden, men också en tyngd, förutom värdshusets muntra sorl i bakgrunden. Tystnaden mellan dem var som glöden efter en brasa man låtit brinna ned. Hon lät ögonen vila på honom, såg honom inte bara som en skämtare eller hjälpsam bybo, utan som den han verkade vara. En man rotad i den här platsen, som utstrålade omtänksamet i sin naturligaste form.

“Du har just förklarat mer om det här landet än tretton år i templet någonsin lyckades lära mig om den karmanska landsbygden.” sade hon till slut, och rösten var lugn, nästan mjuk. Hon tog en klunk vin, mer av vana än av begär, och satte ner glaset igen.

Hon rättade till positionen, lät axlarna falla tillbaka och händerna vila över bordsskivan. Blicken var nu fast men utan skärpa, ett slags eftertanke snarare än avsikt.

“Jag tackar dig, Garion. Sådan vänlighet är jag inte van vid.” Ett leende drog genom hennes ansikte, men det var ett sådant som inte riktigt ville stanna kvar, som om det visste att det var ute på hal is.

“Utan din hjälp skulle jag förmodligen fortfarande irra omkring mellan kohagar och vildsvin till nästa vintersolstånd. Jag är en stadens kvinna, uppvuxen bland sten, rök och skvallrande fönsterluckor. Terrängen här vill mig inte väl.”

Det var något i hans närvaro som irriterade henne lätt, som ett tyg som aldrig riktigt vill släta ut sig. Han bar sin plats i världen med en naturlighet hon aldrig haft själv. Här passade han in, hon visste inte om hon passade in någonstans längre, och det kunde hon avundas.

“Vem vet, kanske vi stöter på Sella i skogarna?” hennes mat kom till sist, men innan värdshusflickan vandrade iväg stoppade Ithia henne med en lätt gest på hennes arm, och hon såg frågande på sin bordskamrat.
“Vill du ha något?” undrade hon. “Beställ vad du vill, som tack för ditt sällskap och din vägledning.”